Nyårslistan

Som ni har längtat! Äntligen är det dags för den stora nyårslistan. Av bekvämlighetsskäl samma som jag fyllde i förra året. Men det är också roligt för er förstås, så kan ni gå tillbaka och jämföra och göra diagram och kalkyler och hej och hå, kul ni ska ha!

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Jag flyttade till Libanon.
Höll du några av dina nyårslöften? Alltså, jag har ju en dag på mig, men det ser mörkt ut för det där örfilandet jag tänkte mig.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? JA! Blev någon av mina vänner INTE förälder i år, frågar jag mig? Grattis till Jillan, Evelina, Jamilla och Fiolino. Och till Jens då, förstås.
Vilka länder besökte du? Storbritannien, Libanon, Förenade arabemiraten och Syrien bara tror jag. Eller?
Är det något du saknat år 2010 som du vill ha år 2011? Stabilitet. Mest i humöret.
Vilket datum från år 2010 kommer du alltid att minnas? 24 juli. Då gifte sig Kakis!
Vad var din största framgång 2010? Ehh.. jag tycker det mest har gått utför om jag ska vara ärlig. Att jag efter blod, svett, tårar och tandagnissel slutligen lyckades sälja några jobb från Beirut, kanske.
Största misstaget? Je ne regrette rien.
Har du varit sjuk eller skadat dig? Jag har väl haft de vanliga 22 urinvägsinfektionerna, men i övrigt.. nä.
Bästa köpet? Mina fina vinterstövlar, som jag är rätt säker på att jag köpte i januari. Annars har jag tydligen inte köpt något minnesvärt.
Vad spenderade du mest pengar på? Allmänt leverne i Beirut.
Gjorde någonting dig riktigt glad? Lillmoff!
Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2010? Från och med du, med Oskar Linnros är den första som slår mig.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Nä, jag var nog ungefär lika ledsen som förra året tyvärr.
Vad önskar du att du gjort mer? Samma sak som förra året: trott på mig själv.
Vad önskar du att du gjort mindre? Stressat upp mig över meningslösheter.
Hur tillbringade du julen? Med mamma, styvpappa och tre av syskonen.
Blev du kär i år? Nä, det blev jag dessvärre inte.
Hur många one night stands? I år har jag verkligen inte haft ett enda one night stand, vilket irriterar mig lite. Ska ha minst tre nästa år, inshallah.
Favoritprogram på TV? Jag har knappt tittat på tv i år, men Mad men var min bästa serie.
Bästa boken du läste i år? Presidentens hustru var bra. Jag säger den.
Största musikaliska upptäckten? Ehheeem.
Något du önskade dig men inte fick? Trygghet.
Vad gjorde du på din födelsedag 2010? Var på stranden i Beirut och åt sexrättersmiddag på finrestaurang med Tet, Lillmoff och Lillmoffs Mac.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Vadå ÄNNU bättre, jag har inte sagt att det var bra ens, svarar jag surt på den frågan.
Hur skulle du beskriva din stil år 2010? Färgglad och kjolig som vanligt.
Vad fick dig att må bra? Mad men-maraton, Matlaget, kärlek från mina vänner.
Vilken kändis var du mest sugen på? Alexander Skarsgård. Varje gång han dyker upp i True Blood vill jag äta honom! Mycket klyschigt svar, jag vet.
De bästa nya människorna du träffade? Gunilla och Pär! Fina, fina ni, vilken ynnest ni är att ha nära.

Dagens Malin

”Vad händer när man fyller 16? Man får börja adoptera barn, va?”

Monster under sängen

Malin (eller Lillmoff som jag mestadels kallar henne numera) är bortrest på jobb och jag är alldeles ensam i vår stora, stora (med libanesiska mått yttepyttelilla) lägenhet. Det har jag varit förut, men av någon anledning är det mycket läskigare den här gången. Jag hör märkliga ljud som inte borde kunna uppstå om jag inte gör dem själv (det gör jag inte), jag vågar inte gå utanför mitt rum på kvällen utan att tända alla lampor i hela lägenheten och jag drömmer mardrömmar nonstop och vaknar livrädd av mina egna skrik på nätterna. Det låter kanske löjligt, men att vakna skräckslagen klockan fyra på morgonen när det är becksvart och man är helt ensam är horribelt. Inget annat.

Så nu tycker jag Lillmoff ska komma hem!

Det är liksom inte roligt utan henne. I dag har jag varit ute och jobbat hela dagen och egentligen haft en himla givande dag, men allting faller platt när jag kommer hem till mörkret, de konstiga ljuden och ensamheten. Försökte gå och lägga mig redan klockan nio för att det snabbt skulle bli morgon, ljust och dagen då Lillmoff förhoppningsvis kommer hem, men trots att jag är dödstrött var det omöjligt att somna. Och så flög en insekt in i mitt öra. Det gjorde mig panikslagen, för är det något jag är mer rädd för än mörker så är det mörker OCH otäcka kryp i kombination.

Och sen började jag tänka på min framtid och min karriär och min möjlighet att betala hyran i januari och då var det lika bra att ge upp det där med sömnen.

I övriga, mindre tragiska nyheter, hände en oerhört rolig sak idag. Jag satt i en bil utanför ett säkerhetsobjekt med min intervjuperson och min fotograf.

Intervjuperson: Vi kan inte gå ut än, vi måste vänta på polispatrullen.

Okej, tänkte jag och föreställde mig ett gäng bilar med blåljus och en hord ilskna polismän. I stället kom efter ungefär tre minuter en tjock, kort, polisgubbe körande på en pytteliten MOPED från cirka 1954 (på hösten).

Jag: Är det där polispatrullen?
Intervjupersonen: Ja.

Och så skrattade vi så vi nästan grät i några minuter, innan vi samlade oss och gick ut och mötte lagens långa arm.

Man var nog tvungen att vara där.
Men det var väldigt roligt.
Ni får helt enkelt tro mig.

Hemma i Beirut

I går var det Sylvias och Thorbjörns sista semesterkväll i Beirut och vi var ute och åt middag och drack öl. På vägen från Godot till Behind the green door sprang vi på en fransman som jag träffade på en fest och hans vänner, där en annan kille jag träffat några gånger ingick. Kindpussar och artighetsfraser utväxlades innan vi gick vidare.

Den första jag träffar på Behind the green door är Sandi, en tjej som känner några norrmän jag brukar hänga med. Sedan hittar jag Nadim, som står och hänger i baren, och några minuter senare dyker norske Mums och hans gulliga libanesiska pojkvän upp.

För utomstående (som Sylvia och Thorbjörn) skulle det kunna verka som att jag känner hela Beirut, trots att det egentligen mest var en slump att typ alla jag känner råkade vara på samma plats samtidigt... men ändå. Kände mig tuff där ett tag, när jag kindpussades åt alla håll och kanter.

I dag åkte Malin till Berlin och jag är således solo i fem dagar. Mycket sorgligt, saknar henne redan! Som tur är ska jag få äta sushi med några fina ikväll, så det går ingen nöd på mig. Förrän i morgon. Då kommer jag troligen vara i stor nöd. Lillmoff, kom heeeem, kommer jag ligga i min säng och ropa.

Min Malin

Hon köper mina favoritpretzels till mig när jag är deppig och lägger dem på min säng med gulliga lappar. Hon berömmer all min mat i alldeles för stora ordalag OCH diskar efteråt, jämt. Hon tvingar mig att gå och träna och drar med mig på olika kulturevenemang och tycker det är okej att jag ägnar dessa åt att dricka vin och se plågad ut. Hon har koll på allt som händer och gör det roligaste ”moffmoffmoff”-ljudet i världen. Hon skäller ut obehagliga män som försöker ofreda mig, trots att de är ungefär fyra gånger så stora som hon själv. Hon klappar mig när jag gråter och skrattar med mig när jag är glad och hoppdansar med mig i vardagsrummet om jag bjuder upp henne.

Hon är nog faktiskt den bästa sambon man kan ha.

Det får man ju ändå ha förståelse för

I lördags kom Karin och Patrik hit. Vi gick ut och åt och kom in på ämnet våld. Patrik undrade om man ser många som slåss ute på krogen och det gör man ju inte.

Jag: Fast det var skottlossning på en restaurang utanför Beirut i veckan i och för sig.
Patrik: Är det sant?!
Jag: Ja, två familjer kom tydligen ihop sig och började skjuta på varandra.
Malin: Jaja, men de var ju OSAMS!

Dagens Malin

”Jag litar faktiskt mer på honom än på dig, eftersom han är man.”

Mörker

Man kanske kan tro att jag alltid är glad. Man kanske kan tycka att jag särskilt borde vara det nu, när jag bor i Beirut och mest glider omkring och gör spännande och roliga saker.

Det är jag inte. I dag är jag ledsen och svårmodig och längtar hem. Allting är svårt och omöjligt och nattsvart. Jag känner mig liten och meningslös och vill att någon ska ringa och säga att allt blir bra, men ingen ringer såklart, för jag är ju tusen mil bort.

Och det kanske är lika bra, för jag skulle då inte vilja prata med mig när jag är på det här humöret.

Nattamat

Ibland kanske man är lite hungrig när man ramlar hem framåt femsnåret. Då kan man köpa sig en färsk munk av en liten gubbe som sitter i mörkret under ett Sharonfruktträd. Och så blir allting bra.

Ät och var glad

I går gick jag och Malin på sushirestaurang, efter att båda varit sugna på sushi i flera veckor. Vi funderade länge och nagelfor menyn innan vi bestämde oss för en kombination av 21 bitar.

När maten kom in tyckte vi inte att vi kände igen uppsättningen vi sett i menyn. Dessutom var det inte 21 bitar, utan 18, så vi kallade till oss servitören.

Han: Nej, ni fick en annan meny. Men den här är billigare!
Malin: Fast på den vi valde fanns det sashimi...
Han: Ja, men det kan ni beställa till, extra!
Malin: Det är ju dyrt?
Han: Japp.

Och så var det inte mer med det. De hade alltså inte RÅKAT ge oss något annat än det vi beställde, utan tagit ett aktivt beslut om att vi skulle ha det vi fick.
Man blir så mållös att man inte kommer sig för att protestera.

Gott var det dock.

Goddag yxskaft

Tet hävdar att jag alltid svarar ”goddag yxskaft”-aktigt om man ställer frågor till mig när jag är hungrig. Jag hävdar att det är han som alltid ställer goddag yxskaft-frågor till mig när jag är hungrig, men i dag kände jag att han hade en poäng.

Var på Fahed, Furn el Chebbaks motsvarighet till Ica Kvantum. Skulle betala. Kvinnan i disken pekade på mitt visakort och frågade på franska om bilden på det föreställde mina barn.
Jag (också på franska): Nej, det är mina bröder.
Hon: Blablablaaa bladibla au Liban?

Jag tolkade snabbt hennes fråga som ”är dina bröder i Libanon” och svarade ”nej nej, de bor i Sverige. Men jag är här.” Ja, jag svarade ”jag är här”, jag var oerhört hungrig och oerhört trögtänkt.

Kvinnan tittade underligt på mig och sa inget mer.

När jag kom ut från affären slog det mig att hon i själva verket frågade mig om jag hade gjort Visa-kortet i Libanon. Rätt självklar fråga. Varför skulle hon bry sig om vart mina bröder befinner sig?

Hursomhelst. Tet har varit här i en vecka och lämnade en stor tomhet efter sig när han åkte hem i natt. Vi har varit i Syrien med Malin och hennes Mac, firat min födelsedag på stranden och med sexrättersmiddag på fancy restaurang på kvällen, gått jättelånga promenader för att Tet tycker jag ska lära mig navigera via min kartbok och druckit massa almaza och bara haft det fint.

Tet har också lärt sig typ alla arabiska ord jag lyckats pränta in på fem veckor, samt briljerat i FRANSKA. Detta skulle kunna göra mig mycket förgrymmad, men eftersom Tet är ”un fou charmant” som en taxichaufför sa, tycker jag mest han är duktig.

Nu är det för första gången på typ 2,5 vecka bara jag och Malin igen och det firade vi idag med att storstäda, storhandla och tvätta. Söndagskänslan kommer åt en även i Beirut.

Övriga nyheter i kategorin ”språkförbistring”: I fredags lyckades jag med konststycket att säga ”rumpa ska jag åka till Paris och lära mig arabiska”. Egentligen ville jag säga ”sen ska jag åka till Paris och lära mig arabiska”, men man kan inte få allt här i världen och mannen jag pratade med tyckte det var så roligt att jag kände att det kunde vara värt det.

För upptagen med att leva

Jag hinner ju inte! Men snart, snart, ska jag skriva. Just nu är Tet här och jag har firat födelsedag med presenter, tomtebloss och sexrättersmiddag. Fabulöst, som Malin skulle säga.

Extra kärlek går i dag till G och Lillasyster, som oförtrutet kommenterar mina inlägg. Hurra för er!

Glittrande stad

Ja, jag måste skriva oftare, för skulle jag gå igenom allt som hänt sedan sist jag bloggade hade det blivit en roman. Det händer så mycket hela tiden, det är svårt att hänga med, men jag trivs trivs trivs.

Nu är de tre musketörerna på besök, Erik, Sara och Jonatan. Vi inledde deras vecka här med att gå på en takfest i en marina i en del av Beirut där jag aldrig varit tidigare. Till festen betalade man ett inträde, därefter var det fri bar och dans hela natten och morgonen. På en avsats några meter upp satt två änglar och strödde glitter över festdeltagarna, mellan de dansande människorna stod en fotoutställning och överallt fanns godis, kärlek och vackra libanser. Samt en hel del utlänningar. Bland annat en fransman som lovat att bli min fikakompis, vi ska ses och prata franska med varandra så jag blir lite bättre. Pratade franska hela kvällen, det är lättare när man är lite berusad har jag märkt.

Den öppna baren var inte som en vanlig bar, utan total high caparall. Spriten tog slut hela tiden och sedan kom det nya leveranser, men aldrig saker som passade. Därför drack vi Martini med juice, whiskey med sprite, jordgubbslikör och ren vodka on the rocks. Att ta sig fram till baren var enkelt, att ta sig därifrån med något drickbart en utmaning varje gång – tills jag lärde mig att money talks. Då blev det lätt som en plätt.

Det var en så himla rolig fest, jag pratade med så många roliga människor och blev på ett sådant festligt humör som jag nästan aldrig blir, ni vet, när man bara inte vill gå hem, bara fortsätta dansa och prata och dricka. Till slut började folket dock glesna på taket och vid 5-tiden bestämde vi oss för att ta en taxi hem. Någon taxi stannade inte, däremot en vanlig bil med två män i. ”Hoppa in”, sa männen. ”Hallå, vi är fem personer”, sa vi. ”Äsch då”, sa männen, ”vi kör er gratis hem”.

Okidok. Vi hoppade in alla fem i baksätet och gav oss av på motorvägen. Under färden visade det sig att de två vänliga männen var ute efter en efterfest – det var inte vi särskilt sugna på och när vi gick ur bilen ville de plötsligt ha motsvarande 250 kronor, vilket ingen taxiresa i den här staden någonsin skulle kosta om vi inte skulle åka fram och tillbaka till flygplatsen typ fyra gånger.
Vi vägrade alltså, Malin bråkade med dem ett tag på arabiska, sedan vände vi helt sonika på klacken och gick.

I går var vi trötta, men tog oss ändå ner till stranden för att bada och sola lite. Vi åkte till public beach, där lättklädda skandinaver är ungefär lika ovanliga som dinosaurier. Lättklädda skandinaver som är nedlusade med glitter – unheard of. Lägg sedan till att de glittrande, bleka, halvnakna människorna genast beger sig ner i vattnet för att tvaga sig med sand (vi tänkte att det skulle funka mot glittret)... ja, man kan säga att folk tyckte vi var det mest märkliga de hade sett någonsin.

Efter en stund kom en ilsken badvakt ner i vattnet, blåste i sin visselpipa och skrek åt folk att de skulle sticka. Inte förrän de skingrade sig märkte jag att vi hade blivit helt omringade av nyfikna badare där i havet. Inte alls på ett hotfullt sätt, de var bara nyfikna, men när de flöt iväg igen blev det plötsligt väldigt mycket utrymme i havet.

Efter en dag på stranden, där vi också träffade min vän Mustafa som fattade tycke för mig sist jag var där och därför bjöd oss alla på öl, gick vi och åt på en restaurang med utsikt över Pigeon Rocks (googla) och sedan begav vi oss mot Gemmayze och lite barhoppning. Det slutade med att vi satt på en pyttebar och sjöng Roxette trestämmigt inpå småtimmarna, för att avslutningsvis sjunga We are the world hela taxiresan hem.

Och så för att toppa kvällen fick jag ha ett bråk på franska med chauffören, som såg sin chans att försöka lura oss på pengar. Icke sa nicke. Jag har alltså lyckats bråka på enbart franska! Sjukt stolt, även om jag förmodligen inte var den mest grammatiska bråkstaken i stan. Bara man gör sig förstådd så är jag nöjd.

Det finns inget dåligt väder, det finns bara dåligt läder

Jag har en dålig lädervecka. Först gick en rem av i mina sandaler, vilka är de enda skorna jag kan ha på mig om jag inte vill att fötterna ska brinna upp i den här infernaliska hettan och i dag lossnade axelremmen i min enda väska.

Detta innebär att jag i morgon, då jag ska göra min första intervju i den här staden, kommer att få dyka upp med trasiga skor och mina tillhörigheter i en plastpåse. Värre saker har väl i och för sig hänt, men när man för första gången ska träffa en fotograf man ska jobba med vill man gärna inte se ut som en slashas. Eller jag vill åtminstone inte det.

Och jag hade kanske kunnat köpa en ny väska samt nya skor, OM jag hade haft cirka tre dygn på mig. Ska man däremot träffa någon klockan 15 är det tillräckligt jobbigt att hinna ta sig fram till den platsen, med tanke på att man kanske annars åker en omväg och tappar bort sig, eller blir stående på en gata bland chaffisar som bara nickar uppåt med huvudet, eller hamnar i typ Dahiya för att chaffisen gör en nedåtnick men undlåter att berätta att han bara ska släppa av en kille två timmar bort först. Dahiya är Hizbollahland. Där får man inte ha någon kamera på sig och det har jag, alltså kommer jag bli gripen, inlåst i en cell och sedan förhörd i 2,5 dygn av en ilsken man som inte talar engelska (och inte heller kan fråga mig om jag gillar opera på franska, det kan jag svara på. Je deteste l'opera!).

Ja, ni hör ju. Det blir inga nya skor och ingen väska om man inte har cirka tre dygn på sig.

(Okej, jag erkänner, jag är kanske mest nervös för hela intervjugrejen.)

Att ljuga i kvadrat

På Serges mexikanska restaurang jobbar en man som heter Tony. Han slog sig ner bredvid mig och kopplade på sina förförarögon.

Tony: Jag är så trött på singellivet. Jag är verkligen redo för en relation, jag är 36.
Jag: Mm, du kanske kan testa internetdejting?
Tony: Nej, det är inte för mig, jag vill träffa folk på riktigt. Jag träffar mycket människor, men jag har nog fokuserat för lite på mig själv.
Jag: Ja, du får fokusera mer på dig själv!
Tony: Du då, är du singel?
Jag: Nej, jag har en pojkvän (standardsvar här, det känns som att det är mycket enklare att ha en pojkvän helt enkelt).
Tony: Mmhm. Är det seriöst?
Jag: Ja, det hoppas jag.
Tony: Bor ni ihop?
Jag: Nej, jag bor ju här, han bor i Sverige.
Tony: Åh, långdistans! Det har jag med, min flickvän kommer på onsdag.
Jag: Sa du inte nyss att du var singel?
Tony: Jo, men den här veckan är jag det. Nästa vecka har jag en flickvän.
Jag: Ehhh, vet hon om att hon inte är din flickvän den här veckan?
Tony: Okej okej, vi har varit ihop i två år. Men det är komplicerat, du vet.
Jag: Okeeeej.
Tony: Du måste träffa henne! Kom hit nästa vecka så får ni ses!

Ja, herreminje. Här hade det ju varit väldigt kul om jag också hade lagt korten på bordet och erkänt att jag i själva verket är singel. Undrar vad han hade gjort då? Switchat igen? Så kunde vi hållit på så resten av kvällen.

Tänker hur som helst inte ha dåligt samvete för att jag ljuger om mitt civilstånd i fortsättningen.

Ett nej är alltid ett maskerat ja

I går ville vår hyresvärd Serge träffa oss och ta en drink. Han kom och plockade upp, mig, Malin och vår helggäst Julia i stan och körde oss till den finaste restauranggatan i centrala Beirut, där vi fick sällskap av hans vän Michel. Michel visade sig äga en av restaurangerna och vi slog oss ner vid ett bord och passades genast upp av cirka fem servitörer samtidigt.

Vattenpipor togs in, tillsammans med vin, bröd och en uppsjö av smårätter. ”Ät inte för mycket, ni ska äta på min restaurang sen!” sa Serge hela tiden, medan Michel uppmanade oss att äta mer, mer, mer. Det senare var svårt att inte hörsamma, för det var så sjukt gott.

När vi var klara tog vi bilen till Hamra, där Serge är delägare i en mexikansk bar och restaurang. Där blev det tapas och öl för allt vad tygen höll – det hade verkat oartigt att säga nej till Serges mat, så det var bara att ta ett djupt andetag och äta middag nummer två.

Jag har inte riktigt vant mig vid att vara den som sticker ut än, men i går blev jag på riktigt varse om hur extremt konstig libaneser i allmänhet tycker att jag är. Varför är jag ens här? Varför läser jag franska, och inte världsspråket spanska? Varför äter svenskar middag klockan sex, då ”äter libanensiska kycklingar middag!”? Varför började jag snusa, det är ju helt befängt? Varför fattar jag inte att en nick uppåt med huvudet betyder nej och inte ja?

Just det här nickandet är en följetong. Jag kan bara inte få in det i mitt huvud och när jag berättade för Serge att jag ofta försöker gå in i taxibilen efter att chaffisen nickat ”nej, dit vill jag inte åka” skrattade han på riktigt så han inte fick luft. Historien återberättades sedan under hela kvällen, för varje ny person som joinade vårt sällskap. Kul att man kan roa någon.

Och ändå:
Jag: Har du en flickvän?
Serge: *nick uppåt*
Jag: Vad heter hon? Var kommer hon ifrån?

Serge dog återigen av skratt.

Under kvällen fick vi veta att vår lägenhet är cirka 100 kvadratmeter stor.
Jag: Oj, ja, den är himla stor!
Serge: Stor? STOR?! INGEN libanes skulle någonsin kunna bo i er lägenhet!
Jag: Är det därför du har hyrt ut den till just oss?
Serge: Ja. En libanes skulle få klaustofobi direkt, det vore helt ohållbart. Stor? STOR?! Hahahahahahaaa.

Det är ju skönt att han känner att han kan vara uppriktig med oss...

Vid ettiden vek vi in hovarna och fick skjuts hela vägen hem till Furn el Chebbak, som för övrigt betyder ”ugnsluckan”. Jag hade svårt att somna, låg och vred mig till säkert fyra på morgonen för att klockan sex väckas brutalt av ett vansinnigt buller.

Min första tanke var: bomber! Det small och det bullrade och en massa larm gick i vårt kvarter. Jag låg livrädd och klarvaken i min säng och tänkte ”är det nu jag ska dö?”.

Det var det inte. Oljudet visade sig vara åska, och någon minut senare lystes hela mitt rum upp av blixtarna. Ovädret måste ha varit precis ovanför oss, för jag har då aldrig hört sådär hög åska förut.

Läskigt. Men tur att det inte var en bomb.

Dagens Malin

Jag: Det var fullmåne i går.
Malin: Va?! Är du säker?
Jag: Eh, ja...
Malin: Typiskt också!
Jag: Vad är det?
Malin: Jag tycker inte om att inte ha koll på när det är fullmåne.


Ps. Senare kollade hon sitt fullmåne-schema. Det visade sig att jag hade sett en så kallad ”falsk fullmåne”. Den riktiga är i morgon kväll. All is good in the hood.

Dagens Malin

Malin har mycket spring i benen och har därför lokaliserat inte mindre än två gym i vårt närområde, för att få utlopp för all sin överskottsenergi. Häromdagen begav hon sig till det ena, medan jag satt hemma och frustade under luftkonditioneringen.

Gymmet är nere i en källare och tycks mest frekventeras av bodybuildarmän som står och lyfter vikter och försöker se coola ut. Det är ganska rough därnere, svettigt, halvsmutsigt, testosteron:igt liksom.

Malin trippar in i lokalen och går fram till en i personalen som står och sopar ett golv.
”Jag vill springa!” säger hon på arabiska.

När mannen tittar mycket undrande på henne och svarar ”ehh?” kommer hon på att de arabiska verben ”dansa” och ”springa” är mycket lika varandra. Hon har alltså inte alls klargjort att hon vill använda löpbandet, utan uttryckt en lust att dansa.



Jag dör fortfarande av skratt när jag tänker på den här scenen, trots att jag inte ens bevittnade den med egna ögon.

Valdag!

Ni går och röstar, jag ägnar mig åt att utrota minimyror i köket. Det är olika hur man kan ha det.

Fast i kväll ska vi ha valvaka här hemma, jag, Malin och två svenskar till. Vi ska dricka vin, äta mat och följa spektaklet så gott det går via webben. Heja, heja!

I morgon börjar jag läsa franska på ryska institutet. Mest utmanande ska det bli att försöka ta sig dit. Adresser är ingenting som används i Mellanöstern, man måste ha riktmärken. Eftersom jag aldrig varit vid ryska institutet har jag ingen aning om vad det finns för riktmärken där och tanken på detta gör mig lätt stressad. Får hoppas att någon av chaffisarna vet vart det ligger och har lust att köra mig dit för normal taxa, men det är nog att hoppas för mycket. Troligen vet den första inte vart det ligger, den andra som stannar vet, men orkar inte åka dit och den tredje kan köra mig, men bara om jag betalar 20 dollar.
Det kommer jag inte att göra, och så börjar det om.

Tålamod. Det är viktigt i Beirut. Det, och att aldrig tro att något ska gå så fort som man vill.

Nu går ni och röstar med er!

Resan är målet

I Beirut finns ingen direkt kollektivtrafik. Det finns lite bussar, men de har ingen tidtabell och åker kors och tvärs på ett sätt som förmodligen kräver år att förstå sig på. I stället tar man sig fram genom att åka ”service” i taxibilar.

För att göra detta från vårt hem närförorten Furn el Chebbak får vi först gå ut och ställa oss på vår närmaste motorväg. Varje gång en taxi åker förbi vinkar vi, vilket får bilen att tvärbromsa och ofta backa för att nå vår position på gatan (de kör ju liksom rätt snabbt på motorvägen). Chauffören vevar ner rutan och jag eller Malin (oftast Malin eftersom hon fungerar som mitt språkrör) säger ”Service ile Hamra?” eller vart vi nu vill ta oss.

Chauffören säger då antingen ”näpp” och kör i väg utan närmare förklaring, eller så nickar han och låter oss hoppa in, ELLER så börjar han förhandla priser. Att åka service ska kosta motsvarande tio kronor och bilen fungerar då som en buss och tar upp andra passagerare längs vägen. Men eftersom både jag och Malin ser rätt olibanesiska ut är chaffisarna ofta sugna på att försöka lura oss, vilket brukar leda till vilda diskussioner på arabiska som jag inte förstår.

I går fick vi grönt ljus på service och hoppade in i en bil med en manlig passagerare i framsätet. När vi hade åkt en bil började han deala åt chaffisen och hävdade att man ALDRIG kan åka service hela vägen till Hamra, man måste hoppa av halvvägs och byta bil. ICKE, tyckte Malin och inledde en hätsk debatt som hon genomförde på arabiska, franska, engelska och lite svenska när hon blev riktigt förbannad (mycket spännande att lyssna på).
Malin: HAN SKULLE INTE TAGIT IN OSS I BILEN OM HAN INTE VILLE KÖRA OSS!
Förhandlaren: Han är inte elak, han är spontan.

Vi fick till slut hoppa av halvvägs och var rätt sura där vi gick på en trottoar i ett okänt område under den gassande solen.
Efter att cirka 18 taxibilar vägrat låta oss åka med (de ville bara vara taxisar, inte service, vi funderar på att börja använda niqab) stannade en liten gubbe i en skraltig bil utan taxiskylt.
I vanliga fall hoppar vi inte in i sådana bilar, men nu var vi varma, svettiga och trötta, så vi utmanade ödet.

Gubben visade sig vara döv och vi konverserade via något slags påhittat teckenspråk. Han körde snällt efter våra instruktioner (jag gjorde simtag, vi ville till stranden), genom köer och vägarbeten och vi nådde slutligen vårt mål, efter säkert en kvart.
Då vägrade han ta emot våra pengar! Han hade alltså bara plockat upp oss och skjutsat oss av ren välvilja och där hade jag och Malin suttit och väst ”hoppas han inte tänker döda oss” (oklart varför vi väste, han var som sagt döv) och liknande otrevligheter.

Åh, lilla gulliga gubben. Det är sådana möten som gör att alla andra otrevliga lurendrejar-incidenter bara rinner av en.

Dagens Malin

Jag och Malin diskuterar huruvida man skulle vara döv eller blind om man var tvungen att välja.
Malin: Jag skulle nog välja döv. Att vara blind är ett sådant handikapp.
Jag: Mm, det sa Tet också när vi pratade om samma sak. Men att vara döv är ju också ett handikapp.
Malin: Ja. Och så hör man ju inget.

Kuckeliku

Malin och jag har en tupp som narmaste granne. Han ar oerhort energisk och tycks aldrig vila. Fordelen med att bo i ett kristet omrade och inte vackas av boneutrop fem pa morgonen gar alltsa lite forlorad, men samtidigt kanns det mysigt. Lantligt.

Vi ar framme nu, alltsa. Klockan halv fem i morse motte vi var hyresvard i en skum korsning utanfor Beirut och blev visade till vart nya hem. Utsikten fran vara tva balkonger ar slaende, berg, hus, blinkande ljus och.. tuppens lilla skjul da.

Det ar sa himla konstigt att plotsligt vara mitt i det vi har planerat och pratat om de senaste atta manderna. Det kanns inte riktigt verkligt, var fantastiska lagenhet, att det ar 35 grader varmt, den brusande trafiken och arabiskan och franskan som omger oss.

I dag hade vi som mal att promenera in till stan. Det har med att promenera ar dock ingenting som libaneserna agnar sig at. Var hyresvard sa att det kanske tar en kvart fran vart hus, "men ta en taxi". En man pa gatan sa 45 minuter "and it is very hard". I en affar utspelade sig foljande konversation:
Malin: How do we walk to Achrafiye from here?
Man: You go out to the street and take a taxi.
Malin: But we want to walk, how do we walk?
Man: Oh. Yes, WALK out to the street and take a taxi.

Okej. Vi gjorde till slut det. Resa pa cirka tre minuter, jag ar ingen avstandsexpert, men jag tror, TROR, att vi skulle kunna ha gatt.
Dock kostar det tio kronor per person att aka taxi... sa, varfor tjafsa. Det ar trots allt 35 grader varmt.

Helt logiskt

Thea fyller snart 10. Nedräkning pågår, i dag är det exakt två veckor kvar om ni undrade.
På önskelistan: ”Slime, suddgummin, symaskin, mer chips”.

”Mer chips?”, frågar Jojo. ”Har du redan lite chips, men vill ha mer, eller vad menar du?”

Thea: ”Jag får inte äta så mycket chips. Jag vill äta mer.”

Dagens Sanna

sannapercivall: kommer du vara där kl 19, jag vill inte stå själv i en bar och se prostituerad ut medans jag väntar

mig: haha, jag kommer vara där
bra om du också är det så slipper JAG stå och se prostituterad ut

sannapercivall: bra

mig: kan träffa dig tidigare om du inte vill åka hem emellan

sannapercivall: ja, vi kan vara lesbiska horor imorgon tillsammans!
härligt

mig: vi kan äta sushi eller nåt

sannapercivall: var det en sexuell anspelning?

mig: haha
ja

sannapercivall: nice

Lillhanden

Jag känner tjejen med de minsta och gulligaste händerna i världen. Man vill bara hålla i dem hela tiden.

Det bästa är att man får det.

Sarah ska flytta till Helsingborg

Sara: Jag kommer sakna dig så mycket Sarah!
Jag: Men mig då?!
Sara: Ja, just det ja.

Det är de små sakerna i livet, osv

Tet skriver ett sms. Plötsligt stannar han upp i knappandet och ler nöjt.

Tet: Tänk vad bra man är på grammatik ändå. Pluskvamperfekt, adverb, man liksom bara behärskar det! Titta på den här meningen, jag satte den bara! Helt naturligt!

Dagens Malin

”Jag funderar på att ge mig av och börja jobba med rodeo på heltid.”

Arborist sökes

För ett par veckor sedan fick jag ett citronträd av världens snällaste Tet. Ett jättefint träd är det och jag älskar det ömt.

Tet uttryckte dock stora farhågor om min förmåga att ta hand om trädet när han kom hem till mig och fick se mina uttorkade, stendöda tomatplantor som jag hade glömt slänga. Därför har jag varit extra noga med att vattna och pyssla och fixa, trädet får helt enkelt inte dö. Jag är rädd att det skulle kunna leda till min egen död.

Men. I går. När jag kom hem från jobbet. HADE TYP HÄLFTEN AV LÖVEN RAMLAT AV!

Jag HAR ju vattnat den! Jag har INTE negligerat den! Varför gör den såhär mot mig?!

Och framförallt – hur får jag den att sluta?

Dagens anonyma vän

”Men du, om hon är störig, så säg bara till henne att du har svart bälte i karate! Det gjorde jag till en liten morrhoppa en gång, hon blev jätterädd.”

Viktigt meddelande

På sista tiden har flera av mina trognaste bloggläsare frågat mig vad som ”är på gång med den där Pär egentligen”. Hint hint, blink blink, hehe, osv.

Jag har blivit lika förvånad varje gång, men efter att ha gått igenom mina senaste inlägg misstänker jag att allting beror på att jag i juli skrev att jag och Pär var på väg hem tillsammans. Alltså: vi VAR på väg hem, tillsammans. Men inte till samma hem. Vi bor i samma område bara.

Märkligt att man ska behöva förtydliga sådant här egentligen, men hur som helst, nu har jag gjort det. Inget är på gång med Pär. Han är bara (eller inte alls bara, men ni vet) min vän.

Åhhhh, jag är så tråkig nu för tiden, jag vet, men jag hittar inga ord. Det händer en massa saker hela tiden, men jag vill inte skriva. Jag hoppas att det går över.

Slut på meddelandet.

Jaha den!

I dag åkte jag tur och retur till Karlskoga på jobbet. På vägen tillbaka till Stockholm kommer fotografen plötsligt på något.

Fotografen: Alltså, det kanske är lite sent att ta upp det här nu, men SÅG DU djuret som låg längs vägkanten på vägen till Karlskoga? Alltså, jag tror det var en gris! Ett vildsvin kanske, jag har aldrig sett ett vildsvin förut.

Dagen innan ska han på konsert

Mejl från Pär:
”Jag springer Bellmanstafetten den 28:e aug! Vad innebär det för mitt övriga schema?!?!?”

Ja hörni

Här är det ganska tyst.

Åh vad fint vi ska ha det

Sms från Jill:
Hej snygging! Det vore supersnällt om du kan ta Chubby fredag-måndag. Jag har pratat allvar med honom. Han lovar och svär att hålla sig i pälsen.

Jag:
Han är varmt välkommen, det är ju din 30-årspresent! Men hälsa honom att det inte blir någon jordgubbsyoggi på köksbordet om han inte håller sig jäkligt lugn.

Jill:
Han har gått över till skogsbärsyoggi. Och lönnebergaskinka. Han hälsar att du inte vet vem du bråkar med. När jag försökte förklara att du nog skämtade morrade han bara. Verkar vara känsligt det här med frukosten.

Han var alltså safe att möta i en mörk gränd

När jag och Pär gick hem genom Aspudden i lördagsnatt träffade vi ett kiddo på skateboard.

”Alla som inte skejtar är våldtäktsmän”, väste han när han gled förbi.

Kom att tänka på detta när jag nyss av oklar anledning spotify:ade Maskinen. Nu är ni alltså varnade.

Sedan möttes vi på Debaser och träffade ett gäng med häst-medaljer på sina mantlar

Sms från mig till Pär:
”Hej smockan, vad gör ni?”
Sms från Pär till mig:
”Vi är på fest! Vad gör ni?!!”

Hahaha. Jag tycker det är oerhört lustigt att han blivit så pass Emma-anpassad att han inte överhuvudtaget ifrågasätter att bli kallad smockan. I love it.

Dagens tipssamtal

”Alltså den här oljekatastrofen i Afrika. Jag har aldrig hört talas om den! Och jag är 78 år och har lungcancer!”

Konversationsdödare

Firade Abbots födelsedag vid vattnet i Huvudsta i går. Först köpte jag en sallad i det sorgliga lilla centrumet, av en mycket uppgiven, men gullig liten tant.
Jag: Har ni plastbestick?
Tanten: Ja, visst. Vi har allting. Allt utom pengar.

Nere i festsällskapet hamnade jag bredvid en man med bandagerat ben.
Jag: Oj, vad har du gjort med benet?
Bandagerad man: Jag håller på att tillfriskna från skelettcancer.

Vad säger man? ”Krya på dig”?

”Nu har vi det bra va!”

Jo, det har vi faktiskt.

Jag älskar när det är så här varmt. Alltså, älskar, älskar, älskar. Det får gärna vara minst lika varmt hela sommaren för min del, trots att limmet som håller ihop mina böcker smälter och lossnar och jag själv blir lite svimfärdig så fort jag rör mig.

Värmen gjorde det till och med fint att jobba helg, mest i lördags då jag fick sitta på vakt utomhus i nio timmar. Jag och fotografen hittade på olika bra häcknings-lekar, såsom skäggbingo, liggaleken (den går INTE ut på att ligga med varandra vill jag understryka) och ”hur träffades det där paret”-leken. Oerhört fint var det.

I söndags gick jag av (ja, på mitten) och i måndags firade jag ledigheten med att åka till skärgården med Malin, Tet, G och Maria. Tet var visserligen väldigt besviken på hur NÄRA Stockholm vi var och ville inte riktigt gå med på att Fjäderholmarna ens tillhör skärgården, men vi andra ignorerade honom och njöt i fulla drag. Korsord, alfapet, bad i iskallt havsvatten och massa härliga Malin-oneliners (Malin: Om jag bara fick dricka en dryck i resten av mitt liv skulle jag välja kaffe... eller vatten.). Det var fint.

I tisdags ägnade jag och G oss åt samma lyckade koncept, minus Fjäderholmarna plus Vinterviken. Sedermera anslöt även Abbe och Jonis och vi drack en massa kaffe och diskuterade vikten, eller ovikten av utbildning. Bland annat.

Den här fina G har verkligen följt mig ledigheten igenom, för i dag hängde vi igen. Då tog vi ännu ett steg närmare varandra genom att köpa likadana tröjor och likadana behåar.
Sedan hetsade jag hem, lagade picknick och åkte på en alldeles för fullastad cykel till Vinterviken där matlaget slöt upp och åt quinoasallad i kvällssolen. Att cykla till Vinterviken är lätt som en plätt, det är nämligen nerförsbacke hela vägen. Hem däremot är det alltså inte lika kul. Jag blev så matt att jag fick ställa in mina kvällsplaner för att i stället ligga och flämta i min soffa.

Det måste man också få göra ibland.

Björn Borg, släng dig i väggen

I söndags var jag och mina syskon på middag hos pappafamiljen. Det var varmt, vi var glada, maten var god och allt var fint. Pappa kände att det var ett ypperligt tillfälle att komma med glada nyheter.

Pappa: Ja, just det, det här är ju något som kommer bli roligt för alla. Vi har blivit medlemmar i Sjövretens tennisklubb!
Alla barn: Va?
Pappa: Sjövretens tennisklubb!
Alla barn i kör: HURRA! ÄNTLIGEN! SOM VI HAR VÄNTAT.

Nej. Så sa såklart inte alla barn. Snarare såhär:
Elias: Men vad är Sjövreten?
Jojo: Tennis?
Jag: Vi har väl aldrig spelat tennis?
Jojo: Jag har inte ens hållit i ett rack!
Pappa (sårat): Men det är en jättefin bana. Grusplan och allting. Det är helt gratis!
Bonusmamma: HURRA!
Pappa (upprört): Men du TYCKTE ju att det var jättekul!

Det visade sig efter en stund att banan ligger där pappa och bonusmamma ska bygga sitt hus. Det kommer vara klart ungefär lagom till nästa sommar. Till dess hittar ni mig alltså i hårdträning tillsammans med mina syskon så vi riktigt ska kunna utnyttja denna guldgruva av skratt, skoj och stoj.

Stackars lilla pappa, ibland har han det faktiskt inte så lätt.

Joråsåatte

Han bjöd. Jag försökte så klart betala, men var rätt nöjd med att slippa. Dock åt vi lunch så länge att jag tvingades ta en taxi till jobbet, så det gick väl ungefär jämnt ut.

Han hade på sig kostym och slips och jag kände mig något malplacerad i flipflops och gammal cheap monday-jacka. Hade heller inte hunnit tvätta håret och såg förmodligen rätt slafsig ut, särskilt i den där miljön.

Men maten var god och sällskapet var artigt och roligt och in alles var det finemang.

Märklig man det där.

Sedan åkte jag som sagt till jobbet och tillbringade hela dagen och halva kvällen i Södertälje. Där blev jag kallad för hund och hyena och fick diverse svordomar östa över mig, men solen sken åtminstone. Och snart går jag av.

Två saker

1. I morgon ska jag äta lunch med en kille jag dejtade lite i höstas. Vi träffades innan han och hans tjej hade gjort slut (alltså, vi träffades då, sprang på varandra på ett uteställe och började prata, inget omoraliskt alls) och när de sedan satte punkt började vi ses lite smått. De hade dock varit ihop i typ åtta år och jag kände kanske att jag inte var jättesugen på att bli hans reboundtjej, så jag tog det inte så allvarligt (just därför kanske jag BLEV hans reboundtjej, slog det mig just) och vi kom aldrig längre än till ses-dricka-öl-kyssas-lite-åka-var-och-en-hem-till-sitt-stadiet.

Dessutom var det i princip bara jag som styrde upp när vi skulle ses, vilket jag lessnade på. Därför bestämde jag mig för att inte ta några fler initiativ och se vad som hände och sedan fick jag fullt upp med annat och glömde väl mer eller mindre bort honom.

Vi har hörts lite sporadiskt på facebook, men jag har som sagt slutat ta initiativ och han har aldrig föreslagit att ses och helt plötsligt hade det gått typ åtta månader.
DÅ. I går. Ville han plötsligt ses. På en lunch?!

Oh well, jag har ju inte så mycket bättre för mig, så i morgon ska vi luncha. Han har bokat bord. När han informerade mig om detta (via mejl, från sin finansjobbsadress, very formellt) började jag ana oråd, så jag har googlat stället och den billigaste rätten kostar 180 kronor. TILL LUNCH! Sanslöst. Hoppas han tänkte bjuda på kalaset.

2. Jag var varit lite ledsen på sistone. Det vet bland andra min kollega S. I dag var jag ute på jobb på dagen och när jag kom åter till mitt skrivbord hade någon lagt en påse med godis och läsk där. Så himla gulligt! S är fin. Mer S åt folket.

Ingen nämnd, osv

Somliga firade en städad midsommar på landet med släkt och vänner. Andra i min bekantskapskrets gjorde annorlunda.


Vän: Kortfattat hade jag ett ragg torsdag och fredag.
Sov tillsammans osv.
Hon var dock dum i huvudet.
Så på lördagen bytte jag.
Jag: Hahaha
Vän: Och drog igång ett långt argument för polyamorösa ragg
Det forna ragget kom fram och sa typ "Det där kanske inte var så snyggt att hångla med nån annan framför mig" varvid jag blev typ arg (jävligt obefogat) och vände hetsigt diskussionen till att det var HON som var den omoraliska som dristade sig till att ge mig dåligt samvete med sitt gnäll.
Sen tröttnade jag på det nya ragget
Fick folk att skicka henne i säng
Och gick och la mig ensam den kvällen
Och nu har jag bokat dejt med NamnNamn!
Hahaha
Mitt dekadenta liv allså
Kan bara skratta
Jag: hahaha
jag måste blogga detta
Vän: Gör't

The return of minivalpen

På facebookchatten dyker han plötsligt upp.

Han: Snart firar vi ett år, Emma.
Jag: Gör vi?
Han: Ja.
Jag: Roligt att vi firar ett år och inte har setts sedan i oktober.
Han: Long distance.

Haha. Ja, så kan man ju också välja att se det. Det är ju trots allt rätt långt till Vasastan.

Hemma bäst

I helgen fick jag flytta ut ur min lägenhet för att mina två fina Växjö-vänner skulle kunna bo där. Själv flyttade jag hem till världens bästa Malin, som en uppladdning inför vårt kommande samboskap. Både jag och Malin jobbade i helgen och det var så mysigt att sitta och dricka te i hennes rosa kök på småtimmarna efter jobbet i fredags. Sedan låg vi länge och pratade i mörkret. På tal om mörker:
Jag: Hos mig är det så himla ljust, jag måste skaffa rullgardin.
Malin: Ja, här är det mörkt faktiskt. Förutom när det är ljust.

Mm, redan en klassiker.

På lördagsförmiddagen gick Malin upp före mig och började skramla med något i köket. Det visade sig att hon bakade scones! Jag blev alldeles rörd, den enda som bakat scones till mig förut är Abbe och det var inte på morgonen, det var en kväll när han inte hade något bröd till soppan han skulle bjuda på. Fint det med förstås. Men att få hembakta scones till frukost är kanske höjden av lyx.

Sedan fikade vi med Växjövännerna och Amerika-resenären Pärk som sympatiskt nog hade presenter åt oss, innan vi åkte till jobbet och deltog i historieskrivning. Eller Malin deltog. Själv ägnade jag mig åt att skriva om allt som inte hade med bröllopet att göra och var därför ganska sur hela dagen.
Det gjorde dock att jag kunde sluta i vanlig tid, vid midnatt, och möta upp Växjö som slagit sig ihop med Jonis och en drös till. Vi åkte till Kåken där vi träffade Tet och hans lilla anhang en sväng innan vi åkte vidare till en galen dragqueen-fest på Kolingsborg. Det första jag såg var en person som klädde av sig nästan helt naken på scenen. Blev så chockad att jag inte ens protesterade när Jonis började stoppa shots i händerna på mig, det är alltid ett evigt shotsande på den mannen och han fattar inte att jag är mindre och spritovanare än honom. Eller så är det precis det han fattar.

Vid fyra blev jag less och ville sova. Ringde min hyresvärd – som fortfarande var på jobbet. Det var högst oklart när hon skulle få komma därifrån och jag var ensam, frusen och galet trött.
Trodde ett tag att jag skulle få sova på gatan, men sedan ryckte Tet ut som en räddande ängel och inhyste mig hos honom. Det var skönt.
Han bakade inga scones åt mig på söndagen (hans ursäkt var ”min ugn fungerar ju inte”), men däremot fick jag gott kaffe och mackor och melon. Melon verkar ha varit ett tema hos mina värdar denna helg, det bjöd Malin också på.

Sedan jobbade jag en massa timmar till, mestadels utomhus, innan jag äntligen fick åka hem till mitt eget hem. Växjövännerna hade städat så det var mycket finare än innan de flyttade in och till och med köpt en fin blomma som tronade på köksbordet. Himla gulligt.
Stupade i säng och sov i nästan tolv härliga timmar.
Det var den helgen det.

Sms från bonusmamma

”Kalle tar ut sitt drömlag till midsommarfotbollen. ”Harry..” börjar han självklart. Så skiner han upp. ”Emma!” Han vänder sig glatt mot mig. ”Hon är fett bra!! Hon gjorde mål förra året!” Så nu vet du vems lag du är på.”

Kan vara det största erkännandet jag någonsin fått! Det var dock två år sedan och jag gjorde fyra mål, men hey, Kalle får förvanska historien bäst han vill så länge han tycker att jag är ”fett bra”.

Små barn, små bekymmer

I går fick min yngste bror Kalle, 6, ett utbrott av förtvivlan. Han föll ihop i soffan och grät så det sjöng i hela radhuset vi befann oss i.

Jag: Men du, vet du en sak. På midsommar kan jag ta med mig min dator till Tjurkö, så har du och Harry VARSIN att spela på.
(Gråten lugnar ner sig något)
Jag: Är det något särskilt spel du vill spela?
Kalle: Mutter, mutter, mutter.
Jag: Va?
Kalle: DET ÄR PÅ NÄTET!
Jag: Okej, men vad bra, för min dator HAR internet!

Och som i ett trollslag reste sig den lille mannen upp, torkade bort tårarna och fortsatte med sitt liv.

Mmm, tänk om allting vore sådär enkelt.

Jag vet att det var då, men jag berättar om det nu

På kylskåpet där jag bodde en gång i livet satt ett vykort med en dikt. Min favoritdikt. Den går ungefär såhär:
”Svårt att bli lämnad, svårt att älska mest
Men också svårt
Att vara den som borde gå och inte går
Men sviker
Och i samma stund som sveket dödar
Vet man att man älskade
Att det var då
Att det är över”

Mm, upplyftande dikt att ha på sitt kylskåp, men hursomhelst.
Jag var där i köket. Stod på mattan som vi köpte i en mattaffär i Vasastan en av de där fantastiska söndagarna då vi ätit så mycket Sirapsbrunch att vi rullade fram och visste att vi hade hela kvällen kvar att älska varandra innan måndagen skulle rycka oss tillbaka till verkligheten.
På den mattan stod jag och sträckte mig efter en korg med omsorgfullt nedpackade påsar med te, lösviktste, säkert 30 stycken och han hade gett mig de flesta av dem. Varje gång han kom hem efter en jobbresa fick jag te. Det tänkte jag på, när jag sträckte mig efter korgen, för att lägga ner den i min bruna papperspåse på golvet.

Jag hindrades av sms-signalen.
”Jag älskar dig!” läste jag. En mening som hade kunnat lägga bomull kring mitt hjärta om den hade skickats vid något annat tillfälle. Nu fastnade jag med blicken på den där vykortsdikten på kylskåpet.
Sjönk ner på den kärleksfullt inköpta röda trasmattan.
Och grät så jag fick ont i ögonen.

ps. Den som tar låtreferensen i rubriken vinner ett valfritt tuggummi

Glädjechock

När man läser rubrikerna i TT kan man lätt hitta massor av olika saker att glädja sig åt.
• Jag har inte fått benet amputerat på grund av läkarslarv.
• Jag har inte knivmördat någon och slipper därför sitta i häkte.
• Jag har inte dött i en bilolycka och heller inte blivit bombad.
• Jag är inte bloggare för Sverigedemokraterna och har alltså inte blivit stämd för förtal. Och fälld.
• Jag är inte allergisk mot jordnötter och kan därmed i lugn och ro äta brödet ”Frisk och fröig” om jag skulle ha lust med det.

Hurra, på alla punkter!

Saker som stör mig just nu

1. Att mina joggingskor massakrerar mina stortår. Okej, jag har väldigt stora stortår, men är det för mycket begärt att kunna springa några kilometer utan att få så ömma tår att de inte går att snudda vid på tre dagar?
2. Att sådana där Amnesty-värvar-människor aldrig approachar mig på stan. Rädda barnen, Röda korset, Greenpeace, Rädda klass 4A i Ljungskog, you name it, de försöker kräva mig på pengar. Men Amnesty, som jag stolt skulle kunna svara att jag redan GER 300 kronor i månaden, de ignorerar mig. (Kanske har de ett foto av mig uppsatt på kontoret? Typ ”världens mest generösa givare, stör aldrig henne”? I så fall vore det okej.)
3. Att världen inte står still när jag jobbar. Folk dricker vin, hänger i solen, umgås med varandra, bjuder in mig.. och jag får säga nej. Ständigt och jämt. Bara i dag har jag tvingats nobba två fantastiska förslag och det gör mig ilsk.
4. Mina grannar. Typ allihop. Den muskliga mannen som ser det som under sin värdighet att besvara mina hälsningar när vi möts och idioterna som satte upp en arg lapp och efterlyste sin DN Söndag i söndags.”JO, det kom en tidning i dag!” skrev de bland annat. I söndags var det röd dag. Då kommer det inga tidningar, era rikspuckon, så jag förstår att ni verkligen saknar ert helt unika exemplar, kände jag för att skriva på en egen lapp. Med urklippta bokstäver. Gärna från DN Söndag.

Dagens Malin

Kollega till mig och Malin: Jaha, så ni var på UD ihop i går ni?
Jag: Japp!
Malin till mig: Va, var du på UD?
Jag: Eh, vi var ju där tillsammans?
Malin: JAHA, Utrikesdepartementet! Jag tänkte på Urban Deli.

Jag har så fina vänner

Jag har nya, fina, röda skor som jag matchar med ny, fin, bortglömd röd tröja och detta gör er troligen varken till eller från, men jag berättar det ändå.
Jag har varit ledig i fem dagar och det borde ha varit fantastiskt, men det var lite mer ett ”jaha”. Fredag- till tisdagsledigheten har en förmåga att göra mig lite låg. Fredagen är fin, lördagen också, men sedan är det som att jag genomgår tre söndagar i rad trots att det inte alls borde vara så. Jag går liksom bara runt och räknar ner, tänker att helgerna är slut för den här gången och om tre, två, en dagar väntar 10 dagars jobb av 14. Denna gång inklusive ett kungligt bröllop. Jag är redan utmattad.

Så här borde jag såklart inte tänka. Jag borde ta vara på mina lediga dagar och låta bli att ta ut allt jobbigt i förväg, men det tycks jag aldrig lära mig.

Dock gick det faktiskt lite bättre denna gången än förra. I söndags ägnade jag mig åt Emma-tid: läste, lyssnade på radio, tänkte på en klok persons ord dagen innan: ”gud vad skönt, i dag har du både joggat, socialiserat och dansat, då kan du ju med gott samvete ligga på soffan hela dagen i morgon!”.
Så jag försökte med det, men det var ändå skönt när Tet ringde vid halv åtta-tiden på kvällen och bjöd över mig, för vid det laget började jag känna mig mycket uttråkad.

I måndags var jag tröttare än tröttast och gjorde i princip inget annat än att sova innan jag åkte på möte på kvällen och fikade med några fina. Det gav mig tillräckligt med energi för att hyra en serie-box och titta på den hela kvällen medelst ätande godis. En fin kväll.

I går var jag fortfarande ganska trött, för det är mitt nya normaltillstånd, men fika med världens bästa Malin på världens bästa Vurma rådde bot på detta. Direkt efteråt fick jag träffa ytterligare en världsbäst person, nämligen Jill och gulla med hennes Bianca. SOM LOG MOT MIG! Alltså, hon är bara två månader, i allmänhet tycker jag inte det är lika världsomvälvande när folk ler åt mig (det vore lite sorgligt).
Leendet skingrades dock rätt omgående och sedan grät den lilla sötnosen mest. Jag och Jill hann raskt köpa oss varsitt par skor innan hon fick åka hem och försöka vyssja lillisen.

På mitt schema stod jogging. Tet har på eget bevåg utsett sig till min coach och har som mål att jag ska kunna springa runt Årstaviken innan sommaren är slut. Efter två träningsrundor känner jag mig MYCKET skeptisk till detta, efter dryga tre kilometer vill jag dö, men min coach hävdar att practice makes perfect. Han hävdar också att det är dåligt för hans image att springa med mig för att jag springer så sakta. Det är pepp på hög nivå det... (Själv hävdar jag att det alltid är extremt positivt för hans image att synas i mitt sällskap, oavsett takt.)

Saknar min bästa träningskompis. Var du tvungen att bli gravid och lämna mig i sticket, Jamilla?! Mest saknar jag att du aldrig tvingade mig att stå i plankan i minst en minut innan vi började springa. Fast mina ryggmuskler kommer troligen tacka Tet för detta förr eller senare (om de inte dör av chock först).

Min morbror ringde förresten häromdagen och ville veta vem den här ”Tätt” är egentligen. Det är min vän, sa jag.
”Jaha. Han verkar faktiskt ganska förnuftig för att vara nollåtta”, sa morbrodern då.
Vad han baserar detta på vet jag inte, men jag skulle gissa att det har med förmågan att laga punkterade däck att göra.

Framöver ska jag jobba. Om jag inte får ledigt för att fira Jills 30-årsdag på lördag ska jag också sura ganska mycket. I annat fall ska jag jubla.
Då vet ni.

Låg blir hög

Vaknade på allra sämsta tänkbara sätt i morse. När man gör det är det svårt att vända dagen rätt, oavsett om solen skiner och fem dagars ledighet står inför dörren.

Då blir man glad av sånt här:
”jonatanb: Du får ruska av dig ilskan genom att tänka på morgondagen!
Jag lagar tacomiddag till dig
Så dricker vi vin
Och dansar oss svettiga i sommarnatten!”

Säg mig att det kommer bli lite mer som Annie Hall

Åkte tur och retur till Östhammar med en fotograf häromdagen. När vi var påväg in i Stockholm igen frågade han apropå ingenting om jag hade pollenallergi.
Jag: Nej?
Han: Nähä. Nä, jag undrade bara, för du snörvlar med näsan hela tiden.
Jag: Ja, men det är bara... för att jag har en sån näsa.

Det högklassiga svaret sammanfattar mig ganska bra just nu. Jag är så HIMLA trött. Jag sover och sover och sover, men blir ändå aldrig pigg. Eftersom jag jobbar 11 timmar per dag blir det inte värst mycket tid över till annat om jag sedan sover 12 timmar och åker till och från arbete den sista timmen. Det är tråkigt och gör mig på dåligt humör. Dessutom har jag ont i huvudet och en snörvlig näsa.

Inte lätt att vara jag, nej.

I dag jobbar inte Malin heller, annars är ju hon alltid en outsinlig källa till glädje och skratt. Mest skrattar jag åt henne, fast det gör hon också, så det blir ändå som att skratta med henne. I går tyckte hon att hon fick en rejäl förolämpning av en kollega och hämnades på det mest raffinerade sättet jag varit med på. Jag fattade inte ens att det var en hämnd förrän hon upplyste mig. Då är det en bra hämnd.

Annars har min favoritfarbror varit himla i ropet på sistone, i och med sin ställning inom Ship to Gaza. Det kan man ju tycka borde vara en fördel för hans brorsdotter nyhetsjournalisten och det trodde troligen mina chefer också. Men icke. Inte förrän jag hade smsat honom nio gånger och ringt honom fyra bevärdigade han mig med ett samtal. Under tiden hade mina kollegor redan fått alla svar de behövde.

Bittert. Men han är fortfarande min favoritfarbror, så jag förlåter honom. Han kan ju dock glömma att jag kommer ge honom första intervjun när jag blir en världsberömd pjäsförfattare eller vinner Nobelpriset eller dylikt (han är kulturjournalist).

Avancerad inbrottstjuv

Kom nyss hem från biobesök med Gabbi och skulle hänga upp lite nytvättad tvätt. När jag sträcker mig mot duschdraperiet märker jag att jag plötsligt inte når upp att hänga saker på det längre. Vilket ju får sägas vara mycket märkligt, jag borde ju komma ihåg om jag flyttat på det?

Först tänker jag att jag inbillar mig, men sedan ser jag att draperiet inte längre slår i badkarsgolvet och dessutom hittar jag två bleka märken efter var det BRUKADE sitta, betydligt längre ner.

Panik! Någon har varit i min lägenhet tänker jag och smsar genast Tet. Vad han skulle kunna göra åt detta faktum är oklart, men jag antar att han sitter i ryggmärgen som något slags akutnummer. Innan han ringer upp kontrollerar jag de övriga rummen och funderar på att fly hem till min mamma och sova där. Allting känns mycket obehagligt.

Sen ringer han.
Jag: Du kommer tro att jag har blivit sinnessjuk, men någon har FLYTTAT mitt duschdraperi! Jag VET att det inte satt såhär högt!
Tet: Ja, det är ju jag som har gjort det. Draperiet slog ju i badkaret.
Jag: Eh, va? När gjorde du det?!
Tet: När jag duschade hos dig efter thaiträningen, du vet.

Alltså. Det är typ tre veckor sedan. Och jag har inte märkt något förrän nu, då jag får panik och tror att någon har gjort inbrott hos mig.
Okej, jag åker till psykakuten och lägger in mig frivilligt. Tack och hej.

Dagens Thea

"Jag lever för design."

Mmmmm

Det var så himla härligt att vara ledig. Lyckades pricka in värsta sommarvädret och tog tillvara på varenda sekund (nästan)! Solande på mammas altan med lillasyster, årets första joggingrunda, middag på Tets mysiga balkong, uteserveringsöl med favvo-Abbe, shopping med Jillan, fika med Kakis, matlag hos Sarah och massa allmänt solhäng med bok.

I går kväll ville hela världen plötsligt umgås samtidigt, vilket gjorde mig så stressad att jag blev på dåligt humör. Stefan hade stoppat korv hela natten och ordnade after work på Strandvägen, Sylvia ville att jag skulle quiza med henne, det var releasefest på nya Trädgården och mina kollegor ville dricka öl. Dessutom tyckte min granne att vi skulle hänga på Landets uteservering.

Det är i sådana lägen man skulle vilja kunna klona sig själv. Det är också sådana lägen man bör spara i sitt minne och plocka fram dagar då telefonen är knäpptyst och ingen i hela universum tycks ha en tanke på att vilja umgås med en. Mm. Hm.

Jag valde i alla fall jobbölen eftersom världens bästa Jill bestämde sig för att vara med på den och hennes första kväll i synd utan sitt lilla sju veckors bihang kunde jag ju inte missa.

Nu är det jobbhelg igen, men det gör inget, för min finaste Malin jobbar också och då är det ju fest hela tiden. Hurra!

Alla dessa intelligenta samtal

En kvinna ringer på tipstelefonen.

Hon: På dagens förstasida. Där står det ju Maffialedarna gripna.
Jag: Ja?
Hon: Och så står det ”Supertrapp”?
Jag: Va?
Hon: Supertrapp. En liten rubrik.
Jag (letar febrilt): Eh, nej, det ser jag inte?
Hon: Gör du inte? En liten rubrik? Supertrapp?
Jag: Nej, men ”Superkropp” står det däremot på ett ställe.
Hon: Superkropp? Jaha, då hade hon kanske fel... superkropp alltså?
Jag: Ja, superkropp. Vad var det egentligen du ville?
Hon: Nä, men då vet jag. Hejdå!

En egen handyman

I natt, alla mina hemliga beundrare, hade jag INTE nattligt sällskap. Eller hade jag det...?

Hur som helst, i förmiddags innan jag var tvungen att åka till jobbet utförde Tet lite olika handyman-jobb hemma hos mig. Mer exakt så satte han upp mitt brandalarm som jag var tvungen att plocka ner för att det tjöt så högt när jag stekte halloumi för några veckor sedan, och lagade min punkterade cykel.

Jag tittade på medan han pedagogiskt förklarade varje moment i däckbytet. Så att jag skulle kunna göra det själv nästa gång tänkte han förmodligen. Det kan han dock glömma att jag kan, jag tycker det är mycket mer praktiskt att någon kommer hem till mig, har med sig allt som krävs och kirrar biffen.

Man kan för övrigt tycka att jag borde kunna byta cykelslang själv, men det är ingenting vi någonsin har gjort i min familj. När jag sprängde mitt däck föreslog mamma att jag skulle försöka få ersättning för explosionen på min försäkringen. Det tyckte Tet var vansinnigt roligt, troligen för att han är uppväxt i obygden och inte hade något annat val än att lära sig laga cyklar om han ville ta sig någonstans. Själv kunde jag promenera.

Hursomhelst. Avslutningsvis lärde han mig hur man sätter igång cykellampan så jag ska slippa cykla hem i totalt mörker. Jag har försökt göra det ungefär tusen gånger, men förgäves. Det visade sig inte vara särdeles svårt.
Tet: Alltså, det är så konstigt med dig. Du är så självständig och smart och klarar dig själv, men saker som att sätta igång en cykellampa, det KAN du bara inte!
Och så tittade han outgrundligt på mig innan han övergick till att reta mig för någon annan av mina andra brister, typ att jag applåderar som en säl och har svårt att ta mig fram i trånga utrymmen. Och säger ”chäääf”, inte ”cheeeeeef”.

Sedan cyklade jag fort som vinden till jobbet på mitt hela, nya däck (och på framdäcket också förstås, jag cyklade inte på ett hjul även om det hade varit coolt) och kom fram svettig, trött, men nöjd. Lyckades omedelbart gulla med praktikanten så hon gick och köpte choklad till mig. Förstår inte riktigt hur jag ska klara mig utan praktikanten när hon slutar, vem ska ställa frågor till mig (utom Malin), vem ska jag skratta åt när den får galna stressutbrott, vem ska ge mig godis och göra mina enkäter?
Dystert, kommer det bli.

Nu går jag snart av. Det blir fint.

Gullunge

Praktikant-J: Det är väl inte så himla bra att du skriver att du sover med killar i din blogg. Tänk om du har en hemlig beundrare som läser?
Jag: Haha, det tror jag inte att jag har.
Praktikant-J: Jo, det är jag ganska säker på.

Okej, då vet jag

Vi ligger och sover. Eller han sover och har så gjort i ungefär en timme, jag är preciiiis på randen att tippa ner i sömnvärlden.

Han (i sömnen): Hej!
Jag: Hej?
Han: Vad gör du?
Jag: Jag försöker sova?
Han: Jaha.
Jag: Vad gör du själv?
Han: Jag sover ju!

Okeeeeej.

Höjden av jävlighet

Scenario: Jag har upptäckt att mitt bakdäck är punkterat, troligen av granne. Har släpat cykeln till macken i Midsommarkransen för att snabbt fylla på däcket och förhoppningsvis hinna i tid till jobbet. Luftapparaten funkade först inte – sedan funkade den lite för bra. Däcket exploderade. Jag står när följande inträffar surt en bit från backen och låser fast cykeln.

En man i bil stannar vid mig. Han vevar ner fönstret. Ett hopp om en medmänniska i nöd som ska erbjuda mig skjuts tänds i mitt hjärta.
Han: Exploderade däcket?
Jag: Ja..
Han: Du pumpade in för mycket luft.
Jag: Jo...
Han: Okej, hej!

Älskling jag vet hur det känns

När broar till tryggheten bränns.

Alert som få

Det är ju inte klokt vad man hinner mycket när man går upp tidigt! Hisnande upptäckt. I dag var jag tvungen att masa mig upp i ottan för att göra ett härligt läkarbesök och när jag kom hem igen var det fortfarande flera timmar kvar innan jag skulle börja jobba. Kunde gått och lagt mig, men i stället städade jag hela lägenheten, sorterade tvätt, planterade om mina tomatplantor och lagade lunch. Blev helt chockad själv av denna duktighet, så chockad att jag var tvungen att väga upp genom att göra något helt idiotiskt, nämligen klippa lugg. Jag fattar inte varför jag envisas med att klippa lugg när jag vet hur det blir. Nu ser jag ännu mer ut som ett dagisbarn – avslagen framtand från England och femåring-som-lekt-med-sax-lugg.

Ska aldrig mer gå upp sådär tidigt.

I helgen är jag ledig! Då ska jag, förutom att gå till frisören och försöka rätta till barnfrisyren, gå på teater och dricka vin. Teaterkamrat har jag, vin kan jag väl dricka själv om det kniper. Men jag hoppas på Malin. Visst, Malin?

Mellan Handen och Trosa

Haha, haha, ho.

Men vi var nog kanske där i söndags, jag och Tet, när han plötsligt krävde att jag skulle ta reda på exakt hur man kör till Trosa.
Jag: Men man kör ju bara söderut på E4an?
Tet: NEEEEEJ, det gör man inte, kolla GPS:en.

Okej, så jag kollade GPS:en i iphonen. Sa åt den att ge mig en färdbeskrivning.

Jag: Kör i nordostlig riktning.
Tet: Va?
Jag: Ja, det står så. ”Kör i nordostlig riktning.”
Tet: Men då kör vi ju åt fel håll!
Jag: Jaså? Jaha, ja jag säger bara vad det står.

Tet svängde därför av E4an och svängde runt. Jag startade om GPSen. Den tyckte vi skulle köra mot Helsingborg/Göteborg på E4an.
Tet: Men det är ju inte nordost! Nä, det måste vara mot Stockholm.
Jag: Fast det står att du ska fortsätta köra 200 meter och sedan ta tredje avfarten i rondellen.
Tet: Va?
Jag: Jaaa och sedan ska du ta av mot Helsingborg/Göteborg.

Vid det här laget litade Tet inte längre på mina kartläsaregenskaper (varför han nu någonsin hade gjort det) och tog upp sin egen iphone. Han kunde snart konstatera att han mycket riktigt visst skulle köra mot Helsingborg/Göteborg.
Tet: Men varför sa du att vi skulle åka nordost? Vi var ju på väg helt rätt, man ska ju bara köra E4an rakt söderut!

SOM ATT JAG INTE SA DET FRÅN BÖRJAN!

Och nu hävdar han att jag är den sämsta kartläsaren i världshistorien, tillika oteknisk för att jag inte förstår mig på GPS:er. Det gör jag visst. Jag ser bara inte poängen med dem när man kan köra söderut utan att tjafsa.

Hursomhelst. Vi kom fram till Trosa, där vi kunde strosa (hoho) och fika och titta på en taxfamilj som var ute på promenad. Vi besökte också Tullgarns slott där jag klättrade upp i ett träd. Där blev jag tyvärr fast. Det är mycket enklare att klättra upp i träd än ner, är lärdomen jag drar av detta.
Fick därefter inte klättra upp i fler träd, men lika glad för det var jag.

I förmiddags när jag cyklade till jobbet hade jag förresten ett mycket märkligt samtal. Dolt nummer ringde och jag svarade utan att stanna cykeln för jag var i ett sånt jobbigt parti och ville inte förlora fart.
Personen: Hej, hur är läget?
Jag (försöker febrilt fatta vem det är): Eh, jo bra.
P: Är du på väg från jobbet?
Jag: Nej, jag är på väg till jobbet. Jag cyklar.
P: Jaha, men kan du prata några minuter eller?
Jag (fattar fortfarande inte vem det är, men vill inte fråga utifall att det är typ min morbror eller någon annan som aldrig ringer mig, det är så oartigt att inte känna igen röster): Jaja, visst!
P: Hur mycket skulle du ta från din lön till sociala avgifter om du fick välja fritt?

Då fattade jag slutligen att jobbväxeln IGEN kopplat fram en läsare till min privata telefon. Jag HATAR när de gör det. Sa till vederbörande att det ingår i mina arbetsuppgifter att svara på hans frågor, men att jag tyvärr inte började förrän om tio minuter, tack och hej.

Ja, vad ville jag säga med det egentligen? Kanske att jag kan cykla och prata i telefon samtidigt.
Tack och hej.

Söt

Farmor ringde förut. Hon berättade att hon träffade farfar på Valborgsmässoafton. På dans på Ronneby brunn.

Hon: Ja, vi dansade och sen gick vi en promenad i regnet. Och jag hade hatt. Hatt! Jag som aldrig har hatt!
Jag: Det kanske var det som gjorde det?
Hon: Ja, det höll ju i 50 år i alla fall. Ha hatt på dig ikväll.

Kärlek

I dag fick jag, helt apropå, världens finaste mejl av världens bästa kompis. Jag tänkte lägga ut det här för att ha kvar det (och för att skryta lite, såklart). Hoppas det är okej, Kakis! <3

Emma,
Jag gillar verkligen att du:
- Kommer ihåg allt vi gjorde när vi var små
- Alltid ger mig dina gamla kläder
- Får mig att skratta som ingen annan
- Har känt mig hela livet
- Fixar de bästa festerna
- Planerar saker
- Får mig att känna mig viktig och utvald
- Är kul att prata jobb med
- Är så lik mig
- Gillar tjockisarna så jag kan ta smalisarna
- Läser samma som jag
- Inte skäms för att du läser samma som jag
- Älskar te
- Pratar så grym engelska
- Är den säkraste på flygplatser
- Fixar bästa resorna
- Inte stressar på helger
- Känner min familj
- Äter middag med min familj fast än jag inte är där
- Känner igen om jag hostar i telefonen
- Är så teknisk
- Skriver så bra
- Inte backar för något
- Vågar vara toastmaster för 100 pers
- Vill ha barn samtidigt som jag
- Kommer få barn samtidigt som jag
- Har fixat världens bästa matlag
- Är bra på känslor
- Lär mig åka skidor
- Lär mig Spotify
- Har framtidsplaner och mål
- Skrattar åt Howdygången
- Skrattar åt Gertssonskämt
- Är du

ps. Alla som haft en relation/fling med mig som läser detta (okej ni borde inte vara överdrivet många, men ändå): ta inte illa upp om det där med tjockisar. Ni är inte tjocka, Kakis har skeva kroppsideal på män bara.

ps2. Kakis, i går pratade jag med en tjej om dig. Hon sa: ”jaha, känner ni varandra? jag ÄLSKAR henne, hon är så himla snygg!”

Dagens SMS

Från Stefan:
”Var har Emma tagit vägen? Nästan lite orolig att du hamnat i drogträsket där jag hela tiden misstänkt att du skulle hamna till slut...”

Jaha

Fredag, sol och löning. Då går Emma på sitt femdagarsskift, efter att ha varit ledig i fyra, fattiga, SNÖIGA dagar. Det är sådana stunder man börjar ifrågasätta om det överhuvudtaget finns någon rättvisa.

I går hade jag ett socialt rally. Inledde starkt med Pär-lunch och följde upp med Bisse-lunch (fast då åt jag inte, någon måtta får det vara) innan jag skyndade iväg och mötte upp favorit-Sanna. Hon tog med mig på VIP-visning på Bukowskis, jag noterade att de tavlor jag tyckte mest om var de allra billigaste och funderade över vad det betyder medan vi drack vin och åt gratisgodis. Sedan åkte jag hem, åt lite halloumi och begav mig på quiz. Avslutade dagen med att gå hem till Tet och se sista Mad men-avsnittet i andra säsongen. Nu har vi bara tredje kvar! Hisnande.

Utöver nyss uppräknade personer har jag också under ledigheten hunnit träffa Kakis, Malin, Niclas och Jill och hennes lilla baby B. Rätt bra jobbat ändå. Jag, Malin och Niclas såg Lebanon på Grand. Den var otäck, men mycket bra. Jag och Kakis tittade på brudklänningar åt henne och konstaterade att brudklänningsutbudet är rätt magert i den här staden. Alla ser ungefär likadana ut. Vi såg också en stackars blivande brud som av sina vänner uppmuntrades att köpa den mest hiskeliga skapelse jag någonsin skådat. Hon såg ut som ett isberg inrullat i spets. Det kanske i och för sig var hennes tanke, folk är ju olika.

Bisse skulle efter vår lunch gå på möte inför trailerskapande till fotbolls-VM.
Jag: Ja, det behövs väl en himla bra trailer för att folk ska titta nu när Sverige inte är med.
Bisse: VA?! Är Sverige INTE MED?

Tur att jag upplyste honom om detta innan han hade sitt möte. Kunde blivit pinsamt om han föreslog att Henke Larsson skulle vara med i trailern exempelvis. (Nu ska säkert Henke Larsson vara med i trailern bara för att jag skrev så där...)

Förresten har jag och Kakis varit med i en trailer för fotbolls-VM en gång. Typ 2002. Vi fick sitta på läktaren på Stadion, det var vinter och iskallt, men trailern skulle utspela sig på sommaren, så vi fick inte ha ytterkläder på oss. När Blurs Song2 gick in i WOOOOHOOOO-delen skulle vi ställa oss upp och tokjubla. Detta fick vi upprepa cirka en miljon gånger innan det satt och för besväret fick vi varsin biobiljett. Ka-tjing.

När folk inte säger vad man vill att de ska säga

Jag: Jag förstår att UD inte kommer hämta hem strandade resenärer på grund av vulkanmolnet, men det ringer en massa läsare och undrar VARFÖR ni inte gör det, så kan du förklara det, tack?
UD: Det är flygbolagens skyldighet att se till att passagerarna kommer hem.
Jag: Ja, jo, men vad skulle du säga till någon som tycker att UD ska hämta hem honom eller henne?
UD: Jag skulle säga åt personen att vända sig till sitt flygbolag.
Jag: Ja, men om personen har gjort det?
UD: Det är allt jag skulle säga.
Jag: Alltså, JAG fattar att ni inte hämtar hem dem, men jag behöver förklara VARFÖR ni inte gör det. Typ ”för det är ingen krigszon”?
UD: De får vända sig till sina flygbolag.
Jag: Vi säger att jag är fast i Egypten. Kom och hämta mig!
UD: Vänd dig till ditt flygbolag.
Jag: Jag har gjort det, de hjälper mig inte. VARFÖR HÄMTAR NI MIG INTE? Det är den frågan alla läsarna ställer sig, jag fattar att den är ologisk, men vad skulle ni säga till mig? OM JAG REDAN FRÅGAT FLYGBOLAGET!
UD: Jag skulle säga att du får vända dig till ditt flygbolag igen.

Snark. Att det ska vara så embarmligt svårt att säga ”Det är inte UD:s ansvar att hämta hem svenskar som är strandade på flygplatser. Det ligger helt utanför vårt ansvarsområde.”

Blodsocker nere i tårna

I dag lämnade jag Seans lägenhet i London klockan tre på morgonen efter att ha sovit i kanske 20 minuter på hans soffa i hans knä, där jag somnade efter en mycket trevlig middag med Anga och Aida och lite för mycket vin. Sov hela vägen till Stansted, hela flygresan och hela vägen från Skavsta till Stockholm, fast det ger ju ändå bara cirka 3,5 timmes sömn. Åkte hem, låg i en halvtimme i min säng och stirrade upp i taket, sedan raskt iväg till jobbet.

På jobbet fick jag nästan omedelbart åka till en central adress och sedan bevaka denna fram till klockan 22.45. Utan att äta eller gå på toaletten eller göra något annat än att bara stirra på förbipasserande bilar under hela denna tid. Fast de sista två timmarna var i och för sig omväxlande, då fick jag stå utomhus och försöka undvika att frysa ihjäl. Passade också på att gnälla sönder Tet i telefon, vilket gjorde att han för första gången någonsin blev arg på mig. Eller han blev nästan arg. Men det är ungefär lika anmärkningsvärt. Han blev dock inte arg för att jag gnällde, utan för att mina chefer satte mig i en situation där jag inte fick någon mat och att jag genom att inte ignorera detta inte tog hand om mig själv. Han hatar när jag inte tar hand om mig själv. Han är fin han.

Fast det gjorde mig ju inte mindre hungrig, trött och sur tyvärr. Jag är så oerhört blodsocker-känslig, får jag inte mat när jag är hungrig störtdyker det och gör mig till den minsta, ynkligaste, svimfärdigaste personen i världen. Detta vet folk som känner mig, därför brukar de ge mig russin eller ta med mig till närmaste kylskåp/restaurang/chokladförsäljare. Folk som inte känner mig däremot, typ fotografen jag hängde med hela dagen, tror nog bara att jag är en ovanligt butter och ilsk person. Jag blir nämligen så förtvivlat sur att jag inte kan prata och än mindre förklara för folk varför jag inte pratar. Dålig egenskap. Sean hävdar att jag gör ett medvetet val som inte äter INNAN jag blir sådär hungrig, men Sean säger så mycket dumt.
Och det är svårt att äta när det inte finns någon mat och man inte får flytta på sig...

Till slut fick saken sin upplösning och jag fick snabbmat och komma in i värmen på redaktionen igen. Nu får jag snart gå hem och plötsligt är jag inte ett dugg trött, bara sjukt speedad. Typiskt mig.

Skavsta

Nu åker jag till London och dricker öl, går på fest, tittar på utställning, äter god mat och umgås med människor jag tycker om. Ville bara meddela det.

Aldrig ensam

I natt, när jag låg och funderade på huruvida man har hjärtklappning när hjärtat slår så högt att det dunkar som en hel trumorkester i huvudet, fick jag med fem minuters mellanrum två sms. Ett klockan 03.25 och ett 03.30. Utan att ha skickat något först (eller jo, men ett helt gäng timmar tidigare). Från två av varandra oberoende personer.

Det var fint. Att veta att det inte bara var jag som låg där sömnlös.

Jag svarade dock inte, för normala människor sover halv fyra en tisdagmorgon.

Note to self: läs alltid avsändarnamnet

På jobbet kan vi skicka snabbmeddelanden till varandra genom publiceringssystemet. Det brukar jag och Malin göra, typ ”äta?” ”upp med hakan!” eller ”kanske en kopp te?”. Malin och jag brukar också skoja mycket på temat att jag är hennes orakel, eftersom hon har en tendens att ställa helt omöjliga filosofiska världsproblemsfrågor till mig och förvänta sig ett svar (typ: ”Varför dödade Syrien egentligen Hariri?”).

I går skrev jag en text om en fortkörare i en norsk tunnel. När jag hade lämnat den fick jag ett snabbmeddelande. Det stod typ ”Var ligger egentligen tunneln, jag hittar den inte på google?”.

Men ååhh, Malin, ditt lilla slöo, tänkte jag kärleksfullt och tog för givet att hon satt på sin ände av redaktionen och skulle göra en webbtext på samma tema som min artikel. Jag svarade:
”Hahaha, jag vet att du tror att jag vet allting, men lite kan du väl jobba själv ditt lilla sego!”

Sedan kollade jag dock upp vart tunneln låg eftersom jag innerst inne är en god människa. Skickade en länk till Malin med informationen.
Hon svarade typ ”Va?”.

Samtidigt får jag ett annat meddelande. Från textredigeraren vid desken. ”Okej, jag skriver att den ligger nära Oslo då.”

Ridå.

Jag saknar mina yttepyttebröder

Mejl från bonusmamman:

”Kalle sprider ut bland sina kompisar att han har en stor storebror också - en ”bad guy”. Som med jämna mellanrum slår folk på käften, jorå... nickar han allvarligt mot sina förskräckta klasskamrater som får höra den ena historien värre än den andra om Elias framfart. ”He´s a reeeeal bad guy” säger han menande.”

Bitterheten

Sms från mig: Glad påsk, jag hoppas du har det bra. Jag tänker ofta på dig och saknar dig i mitt liv. Kram!

Svar: Glad påsk på dig själv och eventuella personer jag känner (och inte känner iofs) som du firar med!

Happ. Enough said antar jag.

Dagens Sean

”Okay, just tell me what happened, I promise I won't mock you, cause I'm in a hurry, so I won't have time to. I also love you and all that, but rest assured I WOULD mock the hell out of you, I just don't have the time.”

Dagens Malin

”Vi har inte påskhare i min familj, vi har påsktupp. Helt ologiskt egentligen, tuppar kan ju inte värpa!”

Leeeedig

I går städade jag min sanitära (o)lägenhet. Det låter ju duktigt, men det krävdes att dammsugaren fick ligga framme i åtta dagar innan jag tog tag i saken och då enbart för att matlaget skulle komma på kvällen. Besök är bästa städnings-pressen. I kväll kommer Malin, alltså måste jag snart diska igen, hurra!

Matlaget var starkt decimerat till enbart Fia och Lina, men mycket mysigt ändå. Jag lagade mat av saker jag hittade i mitt kök och det blev ändå helt okej. Sedan drack vi två kannor te och pratade om vårt framtida hus, där alla fina människor ska bo i härlig symbios. Jag är dock lite skeptisk till Fias bebis.. om den är snäll och glad går det bra, annars funderar jag på om den kanske kan bo i någon slags friggebod på tomten. Det går väl bra, Jens?

Efter matis åkte jag hem till Tet och planterade tomatplantor åt honom medan han åt en middag som såg oerhört nyttig och lite äcklig ut. Själv verkade han dock nöjd. Eller så nöjd som han kan vara när jag slabbar runt med jord i hans kök, man kan säga att han anser att jag är något mindre noggrann (läs: pedant) när det kommer till sådana saker än han själv är. Man kan också säga att jag inte bryr mig så mycket om det, men för att minska han ångest slabbade jag på diskbänken i stället för på matbordet som jag först hade tänkt mig.

Sedan jobbade Tet och jag hängde i hans soffa och tittade på Världens konflikter om Mellanöstern, samt på Sandhamn, en fantastiskt dålig dokusåpa på trean. Fast sådär dålig att man inte kan låta bli att titta, ni vet. Jag sabbade också Tets favoritkorsord genom att skriva in ord jag kom på hejvilt, UTAN att kolla om det skulle funka med alla andra ord på alla håll och kanter. Sånt tycker jag nämligen är onödigt. Och tråkigt. Då får man ju aldrig skriva några ord.

Därefter gick jag hem och försökte sova, vilket som vanligt nuförtiden misslyckades grovt. Och nu ska jag som sagt diska.
Vad ska ni göra i påsk?

Nä, jag har ett principbeslut mot sådana

Jag: Vi kan tyvärr inte tända några ljus, någon har snott alla mina tändare.
Lina: Nähä. Men vi kan väl använda tändstickor?

Jag brukar också säga till honom att gå och lägga sig i tid och inte ligga och spela mobilspel när han borde sova

Tet: Du är som min mamma, du tycker jag är fin hur jävlig jag än ser ut.

Trött, tröttare, Emma

Sista dagen på skiftet och jag känner mig helt letargisk. Har inte kunnat somna på hela helgen, i går försökte jag till och med ta ett glas vin när jag kom hem, i sövande syfte, men icke. Trots att jag är dödstrött ligger jag bara och snurrar, runt, runt, runt i sängen. Som ett litet grillspett, som en sa en gång.

Och så väcktes jag i morse av att dolt nummer ringde och fick genast försovningspanik, trodde klockan var två på dagen och att det var min chef som ringde och undrade var jag höll hus. Svarade samtidigt som jag kastade mig upp ur sängen... och upptäckte att klockan bara var halv tio. I luren sur läsare som växeln på jobbet tyckte det kändes bra att koppla fram till mig. Tack för det, televerket.

Men snart är jag ledig. Då ska jag sova, städa mitt hem som efter ett jobbskift alltid ser ut som sju riktigt svåra år, hänga med mammafamiljen, gå på promenader med världens gladaste hund, leka med matlaget och baka bröd. Och fira lite påsk kanske.

Mmm, det blir fint.

Tuffaste tjejen i stan

hundthea: men jag är tröt
det är inte mitt fel!?
mig: nej, men du sa ju just att du inte var så trött
gå och lägg dig då?
hundthea: sorry jag vill inte .slut

Dramaqueen

I onsdags vaknade jag och var sur. Sådär sur som jag är ibland, utan att ha någon särskild anledning till det. Pratade med Tet som ringde och berättade att han fått sin deklaration (eller det var väl inte själva anledningen till att han ringde, men han nämnde det) vilket fick mig att gå ner och kolla i mitt postfack om även min hade anlänt.

Det hade den. Jag öppnade. Såg först att jag skulle få tillbaka 13000 och blev glad. Sedan såg jag att jag enligt Skatteverket enbart hade jobbat tre månader förra året. Kunde snabbt avläsa att min senaste tidning struntat i att skicka in kontrolluppgifter för de övriga nio månaderna...

Och bröt ihop. Fullständigt! Jag grät och jag grät och jag grät som fanns det ingen morgondag. Jag hulkade så högt att grannarna förmodligen hörde mig genom de extremtjocka väggarna och trodde att en mycket närstående person till mig dött, minst. Jag förbannade min förra tidning, jag svor över orättvisan som drabbat mig, jag snyftade och jag ömkade och jag överreagerade som ni hör något alldeles uppåt väggarna.

Pratade åter med Tet som försökte trösta, men förgäves. Heder åt honom förresten, han säger aldrig ”men du, nu beter du dig som en mentalsjuk person”, han bara lyssnar och försöker vara konstruktiv. Han sa exempelvis att jag ju kunde räkna ihop mina löner själv i min internetbank och rätta i deklarationen.
Det tyckte jag var ett helt sjukt råd, oöverstigligt svårt, fruktansvärt jobbigt och så grät jag lite till och passade på att ondgöra mig över allting annat i mitt liv som är fel, typ ”jag är så eeee-eeee-eehehehe-nsam” och annat matnyttigt att få ett sammanbrott för en vanlig onsdag.

Samtalade sedan med både Skatteverket och arbetsgivaren och fick klart för mig att det inte var en katastrof alls, men fortsatte ändå gråta tills det blev kväll, då jag gaskade upp mig och gick på pressklubb på Kåken. Mådde dock illa och hade ont i huvudet hela kvällen av gråt-efterdyningarna.

På torsdagen vaknade jag och fick mens.
Plötsligt föll alla bitar på plats.
Det är som en aha-upplevelse VARJE gång.

Det vore praktiskt om någon kunde säga ”men Emma, nu har du bara PMS” nästa gång det händer. Fast å andra sidan skulle inte jag våga säga det till mig när jag är i den sinnesstämningen.

Nu är jag hur som helst glad igen. I går fick jag träffa bästa Abbe och quiza, nu jobbar jag helg med finaste Malin inom nära räckhåll hela tiden. Slutet gott, allting gott.

(Fast om jag i stället för återbäring får restskatt när de räknat med de uteblivna nio månaderna kommer jag bli väldigt, väldigt arg.)

Basically, I wish that you loved me

I wish I was your favourite girl,
I wish you thought I was the reason you are in the world.
I wish my smile was your favourite kind of smile,
I wish the way I dressed was your favourite kind of style.

I wish you couldn't figure me out,
But you always wanna know what I was about.
I wish you'd hold my hand when I was upset,
I wish you'd never forget the look on my face when we first met.




I wish that without me your heart would break,
I wish that without me you'd be spending the rest of your nights awake.
I wish that without me you couldn't eat,
I wish I was the last thing on your mind before you went to sleep.

Sol i sinne

I går var det fantastiskt väder. Då blev jag inringd tidigare till jobbet och fick sitta i en bil och titta längtansfullt mot solen utanför tills det blev mörkt.
I dag var det äckligt och kallt med jättesnöflingor som virvlade omkring på det där viset man gillar så mycket. I DECEMBER. Inte i slutet av mars. Då blev jag också inringd tidigare till jobbet och fick ägna en stor del av min arbetsdag med att ragga turist-röster i ett svinkallt Gamla stan.

Rättvist. Verkligen.

Nu går jag snart av mitt skift och ska vara ledig några dagar. Det borde göra mig gladare än det gör, jag vet inte varför det mest känns... jaha. Den där rastlösheten som flyttar in hos mig ibland har en tendens att bli extra tydlig under lediga vardagar, när alla andra jobbar och jag är utlämnad till mitt egna sällskap hela dagarna.

Fast i morgon ska jag familjehänga på dagen. Och kvällarna är uppbokade hela veckan. Så det kanske blir bra ändå.

Annars längtar jag mest efter att åka till London. Fem dagar av konstant umgänge. Träffa finkusin och hans mysiga tjej. Prata engelska.,Och ha Sean som värd, det är nog det bästa. Han älskar att vara värd. Han älskar att visa mig saker, planera roliga evenemang och att briljera med sin matlagning och det får han gärna göra för min del. Hittills har han lovat att visa mig British museum, ta med mig på scones-ställe, lära mig att uppskatta Marmite samt att vi ska göra en utflykt till en fiskmarknad så han ska kunna laga Pasta vongole till mig. Dessutom har han lovat att inte lämna mig ensam mitt i natten i hoodsen där han bor, det känns tryggt.
Och så ska jag få pannkaksfrukost.

Det blir mysigt.

Annat jag längtar till (det är lite min grej det där med längtan): midsommar, matlaget goes Gällnö, mina yngsta bröder, Sannispannis, att titta på ohejdat med Mad Men-avsnitt med världens bästa Mad Men-kumpan och efter att solen skiner tillräckligt starkt för att bygga fräknar på min näsa.
Och efter att bada. Med Kakis helst.

Bästa systern

Kille: Men du är ju en elak människa, eller hur?
Jag: Nej, det är jag inte.
Kille: Jooo. Det vet jag att du är. Elak är du.
Lillasyster: Ursäkta? Kallade du just Emma elak?!
Kille: Ja, hon är ju det.
Lillasyster: Eh, Emma är INTE elak. Min syster är snäll. Snäll! Hör du det?
Kille: ....
Lillasyster: Har du aldrig hört uttrycket "man bråkar inte med en Löfgren"?
Kille: Men...
Lillasyster: Tänk dig för innan du kallar min syster elak inför mig igen! Mest slåss vi Löfgrens verbalt, men det kan bli tal om annat också!

Visserligen kan jag vara lite korkad, men...

Jag: Men åh, hennes mejl måste ha fastnat i mitt spamfilter på grund av bilderna, det kommer inte fram!
Kollega: Är du säker på att du kollat mejlen?
Jag: Eh, ja, jag har ju fått andra mejl av henne.
Kollega: Ja, men är du säker på att du tittar i inkorgen? Du kanske tittar i Skickat-mappen?

Liten värld

I lördags fick jag följa med Tet på fest hos hans vän G, eftersom han under en tid smitt planer om att jag och hon skulle kunna bli vänner. Hon var gullig och vi kom väl överens, men man hinner ju aldrig prata så värst mycket när man är värdinna för en fest.

I måndags satt jag på fyran och när den åkte in på Rosenlundsgatan tänkte jag ”just det, här bor ju G”. I EXAKT samma stund som jag tänkte den tanken ser jag G glida förbi utanför bussfönstret. Det är så sjukt när sådant händer tycker jag, man undrar om någon sitter och regisserar en och tänker ”haha, nu ska jag minsann ge henne något att fundera på!”

Anyhow, jag hoppade av bussen och sprang ifatt G, som förvånat och glatt bjöd in mig på fika. Två timmar flög förbi som ingenting i hennes bohemmysiga vardagsrum och jag gick därifrån sådär lite nykärt rusig som man kan bli när man hittat vad som verkar vara en ny vän.
Mer sånt!

Det ska väl inte va så petigt

Kakis: Någon i Matlaget måste bli läkare. Vem offrar sig?
Jag: Jag gör det!
Kakis: Okej... jag hade hoppats på att Lina skulle göra det, men okej.
Jag: Meh! Vadårå?
Kakis: Ja, exempelvis tål du ju inte att se blod.. det brukar vara en rätt viktig grej för en läkare att klara, men visst, vi kör på dig då.

Rädd

För länge sedan, i vad som känns som ett annat liv, fick jag ett blomsterbud en helt vanlig juni-tisdag när jag satt på jobbet. På kortet stod det:
”Me? I'm scared of everything. I'm scared of what I saw, I'm scared of what I did, of who I am, and most of all I'm scared of walking out of this room and never feeling the rest of my whole life the way I feel when I'm with you. Vi ses den 20e Socker.”

Jag har fortfarande kvar den lilla lappen och ibland hittar jag den när jag letar efter andra saker. Den gör mig alltid både glad och vemodig. Glad, för att den påminner mig om hur lycklig jag blev. Vemodig, för att jag undrar om jag någonsin kommer få ett lika fint blombudsbudskap igen.

Det är för övrigt ett citat från Dirty Dancing, om någon undrade. Ett bra sådant.

Irriterande tillägg

Varje mellanösternexpert jag ber om hjälp med det här Hizbollah-spektaklet säger ”jamen det dääär kan väl din pappa hjälpa dig med?”.

Hör du det pappa? Börja leverera!

Lugnande besked

Läser en amerikansk journalists blogginlägg om hans möte med Hizbollah-företrädare. Han skriver bland annat att ingen behöver oroa sig, för Hizbollah har en icke-kidnappnings-regel mot utländska journalister och de choppar minsann inte av några huvuden. DET ÄR INGEN FARA, är huvudbudskapet.

Skönt, tänker jag. Vore ändå lite trist att bli dödad hipp som happ bara för att man ska göra en liten film.

Sedan mejlar jag nyss nämnda journalist och ber om några råd inför filmskapandet. Blixtsnabbt kommer svaret:
”Is the Hezbollah press office helpful? No. It's terrible. Unless you show up for a single interview and never come back, they will bully you, threaten you, and most likely detain you. Remember: Hezbollah is the Lebanese branch of the Iranian Revolutionary Guard Corps, the fascists who are currently murdering and torturing young dissidents in the streets of Tehran.

Hezbollah threatened to kill me, and I no longer have the phone number.”

Jahaja. Ja, men okej. Det var ju lite av en u-sväng i inställning kan jag tycka.
(Storslagen proteståtgärd han utförde förresten. ”Jaså ni tänker mörda mig? JA MEN DÅ RADERAR JAG ERT NUMMER, HA!”)

Tillägnat min enda morbror

Glömde ju berätta det viktigaste som hände i helgen, nämligen att min ENDA morbror smsade mig. Det har han nog aldrig gjort förut, så det var en glad överraskning bara det. Ännu gladare blev jag när det stod klart att han hittat denna blogg och tyckte att det var alldeles för få inlägg om honom i den. Alltså ska jag nu skriva ett inlägg om min morbror.

Min morbror heter Mats och bor utanför Lidköping med sin Susanne och deras son Victor samt en massa hästar och hundar. Mats är väldigt förtjust i bilar, cross, bandy och kungafamiljen. Nä okej, inte kungafamiljen. Faktiskt är han så oförtjust i kungafamiljen att han utropat sin tomt till republik. ”Kommer han innanför tomtgränsen skjuter jag honom” kan jag också åminna mig att han sagt om kungen vid något tillfälle, fast eftersom det skulle kunna tolkas som hot mot rikets säkerhet är det kanske bäst att jag tillägger att jag inte tror att han var allvarlig.

Det får räcka för den här gången. Om jag snarast blir inbjuden till att rida på hästarna kanske det kommer ett till inlägg, Mats.

Täppt var det här

Jag tycker nyss att jag var förkyld. Därför svarade jag alla som i går kommenterade hur förkyld jag lät att det bara var efterdyningar och att det är fel på min näsa.
Som straff vaknade jag i morse utan att kunna andas genom nyss nämnda näsa. Vansinnigt förkyld och emlig. Men det var bara att masa sig upp och kravla iväg till jobbet. Här har ett flertal personer jag ringt upp sagt åt mig att det låter som om jag borde ligga hemma och dricka te. Jo. Kan man ju tycka.

Kanske är det också ett straff för att jag var ute och slarvade i lördags. Gudars skymning (för att citera Malin) vad jag slarvade. Först förfest hemma hos Jonis med tre av hans vänner, sedan en fest på söder. Under hela tiden, väldigt mycket alkohol, inget vatten whatsoever. Tror jag ska tatuera in ”varannan vatten” på armen, för i söndags var det inte roligt. Inte. Roligt. Däremot var det väldigt roligt i lördags, får glädja mig åt det.

Den hårda söndagen hade jag dessutom ett hårt schema. Först matis hos Lina, som bjöd på pannkakor och därmed säkrade sin redan givna plats i Emmahjärtat. Sedan kultur med Sylvia, fast det fick räcka med en vända på galleri Kontrast. Efteråt massor av kaffe med Sanna, som anslöt till vårt lilla sällskap och promenad till Skanstull.

När jag kom hem ringde jag Tet och beklagade mig över hur illa jag mådde och hur bakfull jag var och tillskansade mig därmed en inbjudan att ”skrota omkring” hemma hos honom. Skrota omkring är det bästa jag vet, särskilt när jag slipper göra det ensam, så jag åkte dit, trots det illa måendet. Alltid när jag är hemma hos Tet får jag utföra en massa olika sysslor. I går tvingades jag exempelvis hålla i en lampa medan han skruvade fast den. Ytterst ansträngande. Fast å andra sidan får jag ju alltid mat och frukt och te, så det kanske jämnar ut sig. Dessutom försöker han aktivt finna vänner åt mig, vilket jag tycker är gulligt, även om man skulle kunna tolka det som att han tycker att jag är en ensam liten stackare (så ska man inte tolka det, och det är jag inte).

Efter några timmars skrotande åkte jag hem och DISKADE. Det hade jag bara planerat att göra i fem dagar. Hurra, hurra och folkets jubel för mig.
Klart slut.

Själv väljer jag att kalla det ”klimatneutralitet”

Jag: Jag gillar inte ananas.
Tet: Va?!
Jag: Inte kokos heller.
Tet: Varken kokos eller ananas? Det är ju typ all exotisk frukt!
Jag: ...
Tet: Okej, inte all. Men det är ju många exotiska frukter!
Jag: ...
Tet: Okej, inte många. Men det är ju två exotiska frukter! Av den bästa sorten!

Okej, där satte du dit mig

Tet fick Eat Sweden av mig i julklapp och i går var vi därför och åt på Sjögräs. Maten var god, men servitrisen lite allmänt ostrukturerad och framförallt satt man nästan på varandra. Alltså var det som att äta middag på sex man hand i stället för tu, som kanske var tanken.

Till vänster om oss satt två män som både jag och Tet tog för givet var ett par, tills de berättade att de firade en kväll utan barnen. Och att deras flickvänner var hemma med dem. De berättade också att de skulle gå och se The Mary Onettes och så utspelade sig följande konversation:
Jag: Just det, jag hörde att de spelar ikväll. De är jättebra, jag såg dem i somras!
Kille till vänster: Jaha, är de bra live?
Jag: Ja, jättebra, jag hade knappt hört dem när jag såg dem, men jag blev helt såld.
Kille till vänster: Men inte tillräckligt bra för att du ska se dem igen ikväll alltså?
Jag: Eh, jo, eller.. jag är ju ute och äter middag med Thomas..
Kille till vänster: Inte riktigt så bra att du väljer att se dem en till gång, jag förstår.

Can't really argue with that, antar jag.
Sen gick vi till Tet och ägnade oss åt vår gemensamma hobby, Mad men. I ett avsnitt pratade de om Rosetta Stone. Därför hade jag nyss den här konversationen (fast på engelska, jag översätter för er skull):
Sean: Jag har skickat Rosetta Stone-skivorna till dig nu, du borde snart ha dem hos dig.
Jag: De pratade om Rosetta Stone i Mad men i går! Hur gammal är hon egentligen, är hon död?
Sean: ... Skojar du?
Jag: Nej, de pratade om henne! Och serien utspelar sig ju 1960, jag visste inte att hon var så gammal!

Och det var då jag den hårda vägen fick lära mig att Rosetta Stone inte är en kvinna som är bra på att lära ut språk, utan en sten som hittades 1799 och var av avgörande betydelse för att tolka hieroglyferna.
Det var ju inte så pinsamt.
Det är tur att Sean är av uppfattningen att kunskap är något man ska sprida, inte håna folk för om de inte besitter den. Jag är dock ganska övertygad om att han numera ser mig som en något mer korkad person. Jag vet att jag gör det i alla fall.

Finkusin

Jag har världens bästa kusin. Han är dock inte världens bästa på att höra av sig, därför är det himla bra att jag numera har två informatörer som berättar om varje steg han tar. Jag vet exempelvis att han ska till London i helgen och träffa sin pappa, jag vet att han läser den här bloggen och därför kan hälsa sin pappa från mig och bäst av allt, jag vet att han tänker fira midsommar med oss på Tjurkö! Det var kanske det bästa beskedet på hela veckan, jag minns inte sist vi firade midsommar ihop. Kanske för sju år sedan?

Världens bästa kusin, jag är så glad för att du finns. Snart ses vi igen, det är jag rätt säker på att någon av informatörerna har berättat för dig. Det blir fint.

Building bridges

Ikväll har jag druckit vin med en vän. Inget märkligt med det. Förutom att han satt i sitt hem i London och jag hemma i Stockholm.

Skype. Gotta love it.

Andra saker jag tänker på

* Libanon. Det är tur att det är sommar och vår innan det är dags, hade det varit höst och vinter och februari hade jag troligen dött på studs.
* Sommaren. Jag välkomnar den med öppna armar kan man säga. Och våren. Jag är så himla trött på att bara kunna använda två par olika skor för att undvika att förfrysa fötterna. Alla vår- och sommarskorna vill komma ut och leka! Nu!
* Min kusins tjej. Hon är som jag, fast släpper ut allting som jag oftast kämpar för att hålla inne.
* England. Jag ska åka dit igen i april. Det längtar jag till.
* Mitt nygamla jobb. Det är konstigt, men fint, att vara här. Känns som att jag om knappt två timmar ska ta cykeln hem till Hägerstensvägen 308 och sitta i vardagsrummet med en spinnande katt i knäet tills jag blir sömnig. Men det ska jag ju inte. Och tur är väl det, på många vis.
* Min hylla ovanför soffan. Den knakade oroväckande häromdagen. Sean säger att han ska sort it for me om den fortfarande är ett problem när han kommer till Stockholm. Först blev jag lite förorättad - tror han inte jag har löst det om FYRA månader? Sedan insåg jag att hyllan har suttit löst sedan i juli förra året. Slutade då vara förorättad och blev i stället uppgiven över min allmänna handlingsförlamning.
* Mad men. Jag och Tet maratontittar. Alla är snygga i Mad men, utom möjligen hon med den skumma luggen. Jag skulle alltid vilja se ut som Betty. Får man det?
* Disken i min diskho. Jag vill att den på något magiskt vis ska ha blivit ren under tiden jag varit på jobbet. Jag misstänker tyvärr att så icke har skett.