En dag kvar

Jag känner mig fortfarande pigg och fräsch trots att alla ohh:ar och ahh:ar när de hör att det är åttonde dagen i sträck. Åttonde elvatimmarsdagen. Åtta dagar, det är ju en baggis egentligen. Fast i vanliga fall brukar jag aldrig jobba mer än tre-fyra i sträck, det är väl därför de spärrar upp ögonen så otroligt.

Hursomhelst, jag är glad ändå, för jag inledde dagen med att ha picknick vid Smedsuddsbadet. Jag och Oskar cyklade dit, det är vårt närmaste bad och betyget höjdes genast ett snäpp när vi upptäckte att man får låna solstolar gratis där mellan 10.30-14.30 måndagar, onsdagar och fredagar. Något slags arbetsträningsprojekt som Kungsholmens stadsdelsförvaltning pysslar med tror jag. Mycket sympatiskt, man tror ju direkt att det är någon hake inblandad när man ser skylten ”GRATIS SOLSTOLAR ATT LÅNA”.

När man startar dagen med avokadomackor och termoste följt av minst två dopp i Mälaren känns det knappt ens jobbigt att gå till jobbet. Då har man ju redan hunnit ha som en ledig dag innan halv två. Perfekt! 

Dessutom får jag snart, snart ligga hela dagarna på stranden om jag vill. Har i dag köpt tre pocketböcker för detta ändamål. Strand, hav, sol, mat och så kan jag titta lite på San Marino och lutande tornet också, men framförallt är det ligga-på-en-solstol-skutta-i-vågorna-läsa-tusen-böcker-hångla-i-solnedgången jag är ute efter. Tror Oskar har insett det, för han svarar pliktskyldigt ”vila och så” när jag frågar vad han ser mest fram emot med resan. Han har också lite försiktigt sagt att han kanske åker iväg lite själv ibland om han blir rastlös. Jag tror att han i tankarna redan är inne på veckan efter Italien, då han ska få bestiga något slags berg i Norge. Det blir roligt för honom. Och jag slipper följa med! Ett berg per år, det är mitt motto.

Konsten att utnyttja dygnet

Nu är det bara två jobbdagar kvar innan jag äntligen får vara ledig i nästan en vecka. Då sticker jag och Oskar till Italien, som de globetrotters vi är. Eller nåt.

Det känns annars som att jag bor på jobbet numera. Senaste veckan har jag varit reporter, chef och redigerare, ibland alltihop samtidigt. Det var lite svettigt, men mest har det bara varit kul. Jag älskar mitt jobb! På alla andra jobb jag haft hade jag hellre dött än jobbat nio dagar i rad, nu tycker jag inte det är så farligt alls. Därmed inte sagt att jag tycker det är ultimat – jag är fortfarande en sån som tycker man ska jobba för att leva och inte leva för att jobba.

Förutom jobb har jag hunnit med en himla massa umgänge, vilket jag själv är rätt imponerad av, med tanke på att det finns rätt få timmar kvar på dygnet när man jobbat elva. Det har varit födelsedagskalas för Oskar, häng hos mamma kvällen innan det då jag också bakade en kaka, öl med Gabbi och en gammal klasskompis, dinner and a movie med Oskar i fredags och i går en redig utekväll på Trädgården med Ulliz, Fia, Gabbi och en massa andra.

Jag och Oskar såg Dark Knight och nu ska vi bli ihop med Christian Bale. Vi ääälskar Christian Bale. Jag vill ha honom, Oskar vill va honom. Perfekt kombination! Jag älskar för övrigt superhjältefilmer, det kunde man tydligen inte tro om mig (sa Fia i går). Batman är bäst. Han är inte lika präktig som exempelvis Superman och Spidey.

På Trädgården i går var det en kille som tog tag i min arm.

Han: Varför känner jag igen dig?

Jag lutade mig fram och viskade i hans öra: ”Jag är ganska känd. I vissa kretsar.”

Det tyckte han inte var ett dugg roligt och den humorlösheten är väl troligen anledningen till att jag inte minns att vi gick i grundskolan ihop (vilket vi tydligen gjorde, kom han på medan jag skrattade åt mina egna lustigheter).

Det är tur att man kan roa sig själv när allt fler faller offer för tråkighet. Fia har dock inte fallit än och vi hade superkul hela kvällen. Varma sommarkvällar på Trädgården är de bästa!

Nä, nu måste jag gå och lägga mig. I morgon kommer Oskar tvinga upp mig i ottan så vi ska hinna med en badutflykt före jobbet. Det gäller som sagt att utnyttja varenda ledig timme!

Bara på en tidningsredaktion

Stessad redigerare till nattchefen:

– Jag vill ha tillstånd att slakta thailandsturister!

Nattchef:

– Va?

Stressad redigerare:

– JAG VILL SLAKTA THAILANDSTURISTER!

Översättning: Hon ville korta en text som i systemet hette ”thailandsturister”. Ordentligt.

Expertsvar

Jag gör en fråga-svar-text med mig själv på jobbet. På den senaste frågan svarade jag ”men när och hur det sker är omöjligt att spekulera i”. Hahaha. Särskilt för mig, skulle jag kunna tillägga, eftersom jag inte har någon aning. Känner för att svara ”inga kommentarer” på nästa fråga, men jag tror min tillförordnade chef blir sur då.

Det känns i vilket fall väldigt skevt att både skriva frågorna och svaren, det är då man märker vilka störiga frågor man har en tendens att ställa.

Fjällen var supermysigt, lite jobbigt, lagom myggigt och otroligt avslappnande. Jag glömde bort mitt jobb, såg bara lediga dagar och fritid. Det händer väldigt sällan. Jag besteg ett berg, vandrade till ett vattenfall och gick ner för Åreskutan. Tänker dock inte säga vad berget vi besteg heter, för då kommer ni tro att det var lätt som en plätt...

I morgon fyller Oskar år och tror att han mest önskar sig att jag ger bort minst hälften av mina kläder till välgörande ändamål så han slipper se dem – men livet vore ingen utmaning om man fick allt man önskade sig. Kanske nästa år, älskling.

I morgon är också min första dag som vikarierande chef på min avdelning. Äntligen! Kanske inte behöver vänta så länge på det där världsherraväldet ändå...

(Om min chef råkar läsa det här: jag skojade bara. Jag lovar att hålla mig inom ramarna och inte göra några oväntade moves. Andas. Andas.)

Till fjälls

Ett intensivt, extralångt jobbpass är till ända, och nu ska jag tillbringa ett lika extralångt ledighetspass på en plats som är både fridfull och hetsig på samma gång. Fridfull natur, hetsiga, hurtiga naturidkare som går upp klockan fem och klättrar upp på de mest svårtillgängliga bergstoppar. Åtminstone är det så jag tänker mig fjällen sommartid, men jag har bara upplevt den på vintern i slalombacken, så vad vet jag.

Ärligt talat ser jag mest de kommande fem dagarna som en prövning som måste uthärdas och mest ansvarig för denna inställning är Oskar, som har planerat den här semestern med mer liv och lust än jag sett honom göra något annat (möjligen undantaget ”pyssla med Sågverksdatabasen”). Han har berättat historier om hur han gick utan mat under ösregn i 14 timmar, om hur gröt med smör smakat som värsta festmåltiden och om att gå åt fel håll och tvingas gå flera mil extra. Mest rädd blev jag när han sa ”det kommer kännas jätteskönt efteråt!”. Efteråt! Det är ju massor av tid mellan nu och efteråt!

Nu har han i alla fall packat och provianterat och tvingat mig att prova olika sorters fjällutstyrsel samt studerat diverse terrängskartor i flera dagar och i morgon i gryningen bär det iväg. Jag hoppas mest på att några dagar i fjällen är den rätta medicinen mot stress, men kommer säkert hitta något att hetsa upp mig över. En av de roligaste sakerna med resan ska bli att i egen hög person få se en tjej vars blogg jag följt. Hon sommarjobbar på fjällstationen vi ska till och har inte den blekaste aning om att jag ens existerar (troligen). Sånt älskar jag! Och Oskar älskar jag också, så vid närmare eftertanke kan det nog bli en riktigt fin semester det här.

Samma lika

Min systers pojkvän heter Hugo. Han är en trevlig man och verkar väldigt gullig mot Jojo, men ibland bidrar han till att öka min allmänna förvirring.

Jojo: (...) och så öppnade jag ytterdörren och då smet ju Hugo direkt ut i trädgården!

Jag: Ehm..?!

Mamma: Badrumsgolvet var ju förresten helt svart och ingrott Jojo, det måste ju vara Hugo som har smutsat ner, eller hur?

Jag: Men mamma så kan du ju inte säga!

Note to self: Mammas inneboende har en hund som heter Hugo. Hund. Försök komma ihåg det nu.

Indoktrinering

För ett tag sedan blev jag Facebook-kompis med en av mina kollegor. I förrgårkväll satt jag och surfade runt lite och hamnade först på hennes blogg, sedan på hennes brors sida och så vidare genom deras bekantskapskrets, så där som det blir ibland. Det sägs ju att man ska tänka på det man vill drömma om innan man somnar och i mitt fall stämmer verkligen det där, förutom att jag sällan tänker på saker avsiktligt. Min webbresa genom kollegans liv och bekantskapskrets precis före sängdags resulterade hur som helst i att jag drömde om henne hela natten och vaknade med henne tydligt i minnet. 

Inte så konstigt kanske.

Det märkliga är bara att jag plötsligt hade en helt ny inställning till henne. Jag har väl aldrig ogillat henne, mest varit ganska neutral, men efter nattens drömmar tyckte jag att hon var helt GRYM. Jag gick runt och tänkte på henne hela dagen och liksom dagdrömde om att vi skulle bli vänner, jag och hon, denna fantastiska människa.

Efter ett tag kom jag på att jag hade drömt och att hon troligen aldrig gjort det här fabulösa intrycket på mig i verkligheten, men den positiva känslan består när jag tänker på henne. Det här kanske är en föraning av en underbar vänskap... Hoppas hon kommer på jobbölen i kväll så jag kan göra en framstöt.

Det är intressant hur man påverkas av sina drömmar ändå. Jag tror i och för sig att jag lever mig in extra mycket i mina. Det är inte ovanligt att jag vaknar till och flämtar av skräck när jag ser att Oskar ligger på kudden bredvid mig, så högt att han också vaknar, för att jag drömt att jag var någon helt annanstans. Det tycker Oskar är ganska ocharmigt.

Bingo!

Äntligen! I slutet av augusti gifter sig mina vänner Ulliz och Leo och jag har hedersuppdraget som toastmaster. Nu slipper jag dessutom utföra detta uppdrag naken, eftersom den perfekta klänningen flyttade hem till mig i dag. Bilden ovan gör den egentligen inte rättvisa, framförallt brukar inte jag stå och se sådär menlös ut (kanske är det bristen på huvud som gör det... fotograf-gabbi fick prioritera bort det), men visst är den fiiin? Den är från en affär på NK som har jättefina festklänningar, där jag varit förut och suktat men inte haft råd... Gotta love 50 procents sommarrea.

Jag och Gabbi hade en jättemysig dag medan vi letade efter Klänningen också och efteråt firade vi med middag och vin på Debasers uteservering tillsammans med min före detta kollega Titti. Jag gillar att dricka vin på dagar som inte är fredag och lördag. Det känns lite extra lyxigt och syndigt på något vis.

Och så gillar jag att sammanföra mina vänner. Det funkar nästan alltid superbra. Måste innebära att jag har väldigt sociala och trevliga vänner.

Nu måste jag gå och smeka lite på Klänningen igen. Det känns plötsligt väääldigt långt till den 30 augusti, då jag ska få bli ett med henne...

Kineserna är för roliga

”Med direktflyget har en ­gammal symbolfråga fått sin lösning. En annan är de två jättepandor som Peking försökt skänka till Taiwan sedan 2005. Ma Ying-jeou har nu öppnat för att de ska kunna fraktas dit mot slutet av året. Det kan vara svårt att förstå varför Taiwan tackade nej till två så gulliga djur från första början. Men då ska man veta att de döpts till Tuan Tuan (Åter­Åter) och YuanYuan (FörenaFörena). De flesta taiwaneser hade föredragit StatusStatus QuoQuo.”
(Saxat från en artikel av Ola Wong i SvD)

Hahaha. Jag tycker det är så himla roligt. Relationerna är iskalla, läget är stenhårt, stämningen brutalt låg – och då försöker Kina smyga in en indoktrinering med hjälp av två pandor. Hahahaha! Tar man verkligen situationen på allvar då, frågar jag mig?

I helgen är jag gräsänka. Oskar är på Bruce i Göteborg och jag ska hänga med min hemflyttade mamma och yngsta syster. Det ska bli skönt, jag känner mig trött och är i behov av att inte stressa runt för mycket. Jag blir en så otrevlig människa när jag är stressad.

Annars är jag väldigt nöjd med livet just nu. Jobbet är roligt, kärleken är trygg och jag känner mig allt mer hemma i lägenheten. Även om jag fortfarande inte officiellt bor där. Trots att jag mer eller mindre huserat hos Oskar i flera månader känns det som ett mycket stort steg att adressändra och bli officiell. Måste suga på den karamellen ett tag till, även om det medför att folk tycker jag är väldigt konstig som inte kan svara ordentligt på var jag bor egentligen. ”Ehh.. ja, vi bor ihop. Men det är inte officiellt än!”är tydligen ett konstigt svar.

Roadtrip till Vänern

Oskar körde bilen, det gör han nästan alltid av någon klyschig manligt-kvinnligt-anledning.

Jag var som synes glad ändå.

Vi fick komma in gratis på Läckö Slott, vi gick som barn alla tre! Upp till 26 är nog den mest generösa barngränsen jag varit med om. Tummen upp!

Thea och Oskar byggde ett sandslott.

Morfar köpte en superfin tekanna åt mig. Här är den på vårt matbord, med sin nya vän saltkaret Putin. 

Lite Blekingebilder

Pappa hämtade oss med båten i Karlskrona.

Hopp-i-land-Kalle var så klart med.

Nästa dag var Lövmarknadsdag. Då var vi nära att köpa ”Sara äger”-tröjan i det här ståndet till en viss jag-älskar-att-äga-person. Som heter Sara. 

På Midsommarafton var vi väldigt fina.

Men vi glömde ta kort, så vi fick göra det i badrummet samtidigt som vi borstade tänderna för kvällen. Alltid nåt!

Glädjetjut!

För ett par veckor sedan kom ett mejl från personalchefen, där hon annonserade ett jobb i en nyhetsgrupp som ska starta i höst. Reportrarna i den ska jobba kanalneutralt för både webb och papper, med alla slags nyheter. De ska ständigt vara redo att sticka iväg och direkt kunna sätta sig in i nyhetshändelser av alla de slag.

Så här stod det bland annat i annonsen:

”Medarbetarna i gruppen kommer kontinuerligt få utbildning för att lära sig ny teknik som underlättar arbetet. Egenskaper: bred allmänbildning, flexibel, initiativrik, snabb, noggrann och god samarbetsförmåga.”

Det som beskrivdes var mer eller mindre mitt drömjobb och jag har sedan dess gått runt och deppat lite över att förmodligen inte kunna få det, eftersom jag antog att fast anställda skulle ha förtur. Därför har jag heller inte sökt jobbet, hade väl tänkt skicka iväg en ansökan, men hade inga förhoppningar.

Nyss tog min chef in mig på ett litet mötesrum – OCH ERBJÖD MIG JOBBET! Jag kommer bli den i nyhetsgruppen med utrikesflagg och därför bli kvar som anställd under min chef. Alltså har jag först och främst ansvar för utrikesnyheter, vilket är det jag gillar allra bäst. 

Det här är sånt som inte händer. Det är liksom för bra för att vara sant. Visserligen får jag bara kontrakt på ett par månader till att börja med, men det struntar jag i, för det verkar så KUL. Och att min chef vill ha just mig gör mig så glad och stolt att jag skulle kunna flyga härifrån eftersom jag är så uppfylld av eufori.

Hurra, hurra och tusenfalt hurra helt enkelt!

Nähä

Hade tänkt länka till min artikel om Somalia i bloggen, för att kasta lite extra ljus på världens mest ignorerade kris. Det gick inte så bra, eftersom nätet ignorerat att lägga ut texten.

Känns som att jag börjar se en trend här...

Nåja. I tidningen fick den ganska stort utrymme i alla fall, det är ju alltid nåt. Ska försöka låtsas att den hade fått toppa även om det hänt något annat i världen i går.

Jag och Jill åt middag på Kungsholmen i går, det var supergott och som vanligt jättetrevligt och efteråt tog vi några öl på Lokal. (Roligt att jag var på två ställen med så pass anonyma namn...) Vi satt på uteserveringen ända tills de tvingade oss att gå in och det var inte ett dugg kallt och dessutom helt ljust ute. Älskar sommarnätter.

I dag är jag lite trött, men det var det verkligen värt.

Nu: Zimbabwe.