Blodsocker nere i tårna

I dag lämnade jag Seans lägenhet i London klockan tre på morgonen efter att ha sovit i kanske 20 minuter på hans soffa i hans knä, där jag somnade efter en mycket trevlig middag med Anga och Aida och lite för mycket vin. Sov hela vägen till Stansted, hela flygresan och hela vägen från Skavsta till Stockholm, fast det ger ju ändå bara cirka 3,5 timmes sömn. Åkte hem, låg i en halvtimme i min säng och stirrade upp i taket, sedan raskt iväg till jobbet.

På jobbet fick jag nästan omedelbart åka till en central adress och sedan bevaka denna fram till klockan 22.45. Utan att äta eller gå på toaletten eller göra något annat än att bara stirra på förbipasserande bilar under hela denna tid. Fast de sista två timmarna var i och för sig omväxlande, då fick jag stå utomhus och försöka undvika att frysa ihjäl. Passade också på att gnälla sönder Tet i telefon, vilket gjorde att han för första gången någonsin blev arg på mig. Eller han blev nästan arg. Men det är ungefär lika anmärkningsvärt. Han blev dock inte arg för att jag gnällde, utan för att mina chefer satte mig i en situation där jag inte fick någon mat och att jag genom att inte ignorera detta inte tog hand om mig själv. Han hatar när jag inte tar hand om mig själv. Han är fin han.

Fast det gjorde mig ju inte mindre hungrig, trött och sur tyvärr. Jag är så oerhört blodsocker-känslig, får jag inte mat när jag är hungrig störtdyker det och gör mig till den minsta, ynkligaste, svimfärdigaste personen i världen. Detta vet folk som känner mig, därför brukar de ge mig russin eller ta med mig till närmaste kylskåp/restaurang/chokladförsäljare. Folk som inte känner mig däremot, typ fotografen jag hängde med hela dagen, tror nog bara att jag är en ovanligt butter och ilsk person. Jag blir nämligen så förtvivlat sur att jag inte kan prata och än mindre förklara för folk varför jag inte pratar. Dålig egenskap. Sean hävdar att jag gör ett medvetet val som inte äter INNAN jag blir sådär hungrig, men Sean säger så mycket dumt.
Och det är svårt att äta när det inte finns någon mat och man inte får flytta på sig...

Till slut fick saken sin upplösning och jag fick snabbmat och komma in i värmen på redaktionen igen. Nu får jag snart gå hem och plötsligt är jag inte ett dugg trött, bara sjukt speedad. Typiskt mig.