Goddag yxskaft

Tet hävdar att jag alltid svarar ”goddag yxskaft”-aktigt om man ställer frågor till mig när jag är hungrig. Jag hävdar att det är han som alltid ställer goddag yxskaft-frågor till mig när jag är hungrig, men i dag kände jag att han hade en poäng.

Var på Fahed, Furn el Chebbaks motsvarighet till Ica Kvantum. Skulle betala. Kvinnan i disken pekade på mitt visakort och frågade på franska om bilden på det föreställde mina barn.
Jag (också på franska): Nej, det är mina bröder.
Hon: Blablablaaa bladibla au Liban?

Jag tolkade snabbt hennes fråga som ”är dina bröder i Libanon” och svarade ”nej nej, de bor i Sverige. Men jag är här.” Ja, jag svarade ”jag är här”, jag var oerhört hungrig och oerhört trögtänkt.

Kvinnan tittade underligt på mig och sa inget mer.

När jag kom ut från affären slog det mig att hon i själva verket frågade mig om jag hade gjort Visa-kortet i Libanon. Rätt självklar fråga. Varför skulle hon bry sig om vart mina bröder befinner sig?

Hursomhelst. Tet har varit här i en vecka och lämnade en stor tomhet efter sig när han åkte hem i natt. Vi har varit i Syrien med Malin och hennes Mac, firat min födelsedag på stranden och med sexrättersmiddag på fancy restaurang på kvällen, gått jättelånga promenader för att Tet tycker jag ska lära mig navigera via min kartbok och druckit massa almaza och bara haft det fint.

Tet har också lärt sig typ alla arabiska ord jag lyckats pränta in på fem veckor, samt briljerat i FRANSKA. Detta skulle kunna göra mig mycket förgrymmad, men eftersom Tet är ”un fou charmant” som en taxichaufför sa, tycker jag mest han är duktig.

Nu är det för första gången på typ 2,5 vecka bara jag och Malin igen och det firade vi idag med att storstäda, storhandla och tvätta. Söndagskänslan kommer åt en även i Beirut.

Övriga nyheter i kategorin ”språkförbistring”: I fredags lyckades jag med konststycket att säga ”rumpa ska jag åka till Paris och lära mig arabiska”. Egentligen ville jag säga ”sen ska jag åka till Paris och lära mig arabiska”, men man kan inte få allt här i världen och mannen jag pratade med tyckte det var så roligt att jag kände att det kunde vara värt det.