Monster under sängen

Malin (eller Lillmoff som jag mestadels kallar henne numera) är bortrest på jobb och jag är alldeles ensam i vår stora, stora (med libanesiska mått yttepyttelilla) lägenhet. Det har jag varit förut, men av någon anledning är det mycket läskigare den här gången. Jag hör märkliga ljud som inte borde kunna uppstå om jag inte gör dem själv (det gör jag inte), jag vågar inte gå utanför mitt rum på kvällen utan att tända alla lampor i hela lägenheten och jag drömmer mardrömmar nonstop och vaknar livrädd av mina egna skrik på nätterna. Det låter kanske löjligt, men att vakna skräckslagen klockan fyra på morgonen när det är becksvart och man är helt ensam är horribelt. Inget annat.

Så nu tycker jag Lillmoff ska komma hem!

Det är liksom inte roligt utan henne. I dag har jag varit ute och jobbat hela dagen och egentligen haft en himla givande dag, men allting faller platt när jag kommer hem till mörkret, de konstiga ljuden och ensamheten. Försökte gå och lägga mig redan klockan nio för att det snabbt skulle bli morgon, ljust och dagen då Lillmoff förhoppningsvis kommer hem, men trots att jag är dödstrött var det omöjligt att somna. Och så flög en insekt in i mitt öra. Det gjorde mig panikslagen, för är det något jag är mer rädd för än mörker så är det mörker OCH otäcka kryp i kombination.

Och sen började jag tänka på min framtid och min karriär och min möjlighet att betala hyran i januari och då var det lika bra att ge upp det där med sömnen.

I övriga, mindre tragiska nyheter, hände en oerhört rolig sak idag. Jag satt i en bil utanför ett säkerhetsobjekt med min intervjuperson och min fotograf.

Intervjuperson: Vi kan inte gå ut än, vi måste vänta på polispatrullen.

Okej, tänkte jag och föreställde mig ett gäng bilar med blåljus och en hord ilskna polismän. I stället kom efter ungefär tre minuter en tjock, kort, polisgubbe körande på en pytteliten MOPED från cirka 1954 (på hösten).

Jag: Är det där polispatrullen?
Intervjupersonen: Ja.

Och så skrattade vi så vi nästan grät i några minuter, innan vi samlade oss och gick ut och mötte lagens långa arm.

Man var nog tvungen att vara där.
Men det var väldigt roligt.
Ni får helt enkelt tro mig.