Att ljuga i kvadrat

På Serges mexikanska restaurang jobbar en man som heter Tony. Han slog sig ner bredvid mig och kopplade på sina förförarögon.

Tony: Jag är så trött på singellivet. Jag är verkligen redo för en relation, jag är 36.
Jag: Mm, du kanske kan testa internetdejting?
Tony: Nej, det är inte för mig, jag vill träffa folk på riktigt. Jag träffar mycket människor, men jag har nog fokuserat för lite på mig själv.
Jag: Ja, du får fokusera mer på dig själv!
Tony: Du då, är du singel?
Jag: Nej, jag har en pojkvän (standardsvar här, det känns som att det är mycket enklare att ha en pojkvän helt enkelt).
Tony: Mmhm. Är det seriöst?
Jag: Ja, det hoppas jag.
Tony: Bor ni ihop?
Jag: Nej, jag bor ju här, han bor i Sverige.
Tony: Åh, långdistans! Det har jag med, min flickvän kommer på onsdag.
Jag: Sa du inte nyss att du var singel?
Tony: Jo, men den här veckan är jag det. Nästa vecka har jag en flickvän.
Jag: Ehhh, vet hon om att hon inte är din flickvän den här veckan?
Tony: Okej okej, vi har varit ihop i två år. Men det är komplicerat, du vet.
Jag: Okeeeej.
Tony: Du måste träffa henne! Kom hit nästa vecka så får ni ses!

Ja, herreminje. Här hade det ju varit väldigt kul om jag också hade lagt korten på bordet och erkänt att jag i själva verket är singel. Undrar vad han hade gjort då? Switchat igen? Så kunde vi hållit på så resten av kvällen.

Tänker hur som helst inte ha dåligt samvete för att jag ljuger om mitt civilstånd i fortsättningen.