Ny tid ny strid

Jag har fått vin och en bok och många fina ord. Jag har fått svara på frågan ”hur känns det?” minst 20 gånger och ändå inte kommit på något bra svar. Jag har fått bullar och kladdkaka och kaffe och ett skriftligt betyg och många kramar och nu lyssnar jag på regnet mot takfönstret över min arbetsplats för sista gången. 

I morgon ska jag få farväl-öl och samtidigt (okej, kanske inte exakt samtidigt, det vore lite märkligt) säga hej till en ny arbetsplats. Det är inte utan att man blir lite schizofren i dessa dagar.

För ett år sedan var jag precis på väg till Jordanien för tio dagars semester innan nya jobbet satte igång. Jag var inte särskilt förväntansfull, hade bara lyssnat på min pappa som sa att det var en chans jag inte fick missa, hur osugen jag än var. Jag lyssnar nästan alltid på min pappa och han har nästan alltid rätt. Det tog ett par månader, men sedan hittade jag min plats och var så himla, himla nöjd.

Det har hänt mycket på ett år. Jag har byggt upp och kommit till ro, varit nöjd och missnöjd, testat gränser, raserat allt och undrat vad det egentligen ska bli av mig kanske hundra gånger.

Jag undrar fortfarande. Fast inte oroligt, utan nyfiket. Med försiktig tillförsikt.

Februari och mars var två riktigt värdelösa månader i många aspekter. I morgon är det april och jag tänker inte pompöst skriva att det är dags för ett nytt kapitel. Men lite så ändå. Lite så.

Hopp om liv

I dag promenerade jag till jobbet längs Södermälarstrand i vårsolen. Då och då var jag tvungen att stanna och vända ansiktet mot solen. Då såg jag ut så här:

Jag kanske inte är snyggast i stan när jag fånler mot solen, men det bjuder jag på. Mössan har jag på mig för att inte jinxa vårvädret. Det är en väldigt viktig grej i slutet av mars och början av april. Alla idioter som slänger på sig shorts så fort temperaturen stiger över sju grader är personligt ansvariga för de snöstormar som automatiskt följer ett sådant beteende, kom ihåg det! Jag vill inte se några bara ben eller armar förrän tidigast i maj från min bekantskapskrets. Då blir det stryk.

I helgen såg jag inte så mycket sol, men däremot fick jag se min favoritfarbror på mitt favoritkafé. Det var inte en slump, han bor i Göteborg, men jag är mycket nöjd med att han och hans tjej tog sig tid att komma förbi mina kvarter och äta frukost under sin vistelse i huvudstaden. Det medförde också att jag fick chansen att hänga vid tunnelbanespärrarna i Hornstull i 45 minuter på lördagförmiddagen. Mellan 10 och 10.45 får man se många som är ute och går the walk of shame kan jag tala om. Det kändes lite som att jag gjorde det också eftersom jag hade på mig samma kläder som kvällen innan och aldrig brukar stå och dricka vatten i tunnelbanan vid den tidpunkten på helgerna annars, men hursomhelst. 

Anledningen till att jag kunde vara så pigg och alert och överhuvudtaget använda samma kläder som kvällen innan var att jag gjorde kväll redan vid halv tio-snåret i fredags. Jag och den blonde mannen var på after work på Hornstulls strand och väldigt peppade på liveband och dj:ande av kända artister, men det kunde vi glömma. Det var trevligt ändå och efter en stund fick vi sällskap av två kolleger till den blonde mannen. Plötsligt slog dock den stora tröttheten till och jag blev tråkigast i stan och valde att gå på Ica och handla inför lördagens middag i stället för att följa med vidare ut i natten. Det är roligt att handla när man har afterworkat ett tag upptäckte jag. Jag smög omkring och fnittrade åt olika ordinära saker i frysdisken.

Det kan man också göra en fredagkväll.

Efter farbrorfrukosten i lördags städade jag och diskade och tränade och tillredde en festmåltid (detta skriver jag bara för att jag alltid blir så stolt av dylika aktiviteter, inte för att jag tror ni är särdeles intresserade) och på kvällen dök Gabbi och Ulliz upp. Vi åt och drack vin och bråkade om vad som egentligen styr världen – ekonomin eller identitet (ingen ska komma och säga att vi tjafsar om meningslösheter i alla fall), sen gick Ulliz hem och jag och Gabbi ägnade oss åt Earth hour. Vi släckte alltså lamporna. Jag fick inte ens tända i badrummet när jag behövde gå på toaletten. Då var vi ändå hemma hos mig. Hon är stenhård den där Gabbi.

Ja och så mötte vi upp fler glada tjejer (ibland låter ordet ”tjejer” ovanligt fånigt) och hängde på en tryckarklubb hela natten. Som ett mellanstadiedisco för vuxna. För mig kändes det faktiskt precis som ett mellanstadiedisco eftersom jag upptäckte att arrangörerna gick i samma grundskola som jag, liksom en av bartenderserna och ett par gäster. Samtliga var back in the days en del av det coola gänget. Det var inte jag. Med vissa människor spelar det tydligen ingen roll att det gått över tio år, man hamnar direkt i samma gamla roller igen. Vi ignorerade med andra ord varandra.

Utom i och för sig en kille som frågade om det inte var jag som var jag. Honom hade jag helt glömt bort. Kan fortfarande inte riktigt placera honom, men jag antar att han gick i någon av parallellklasserna.

Söndagen tillbringade jag med att shoppa träningsskor, cykla, fika med Oskar och äta söndagmiddag hos mamma. Jag avrundade med Tillsammans är man mindre ensam och blev blixtförälskad i Guillaume Canet. Synd att jag inte ens kan uttala hans namn. Jag kanske kan kalla honom Gullet när vi gift oss. Hahaha.

Sååå värd

Jag alltså. Helg alltså. Det är man när man läst igenom en förundersökning på nästan 400 sidor förstår ni.

Och skrivit en artikel på det, förstås. Jag vore inte så värd helg om jag bara hade läst och nickat allvarligt för mig själv.

Helgen ska inledas med after work i sällskap av den blondaste mannen jag känner, i alla aspekter (nu blev han stött, haha). Därefter får vi se hur pass påverkad jag är av att ha gått upp halv sju de senaste fem dagarna, men det är ju charmen med fredagar. De får bli lite som de blir. I morgon hade jag tänkt laga kyckling åt mina middagsgäster, men i och med den här glasskandalen får jag kanske tänka om. Jag vill helst inte att mina gästers magar ska sprättas upp under kvällen, det vore olägligt. Och seeeen kommer Natten. Den sista Natten. Fast den första för mig.

Om ni klurar ut den är ni lätt värda ni också. Att stalka mig alltså.

Logik enligt datakillar

Min dator är trasig. Den ville uppdatera sig, fick det, ville starta om, fick det också och sedan vaknade den aldrig mer. Förra måndagen lämnade jag in den i Macbutiken där jag köpte den och de lovade att höra av sig inom fem arbetsdagar och berätta vad det kommer att kosta att laga den. För att få veta det måste jag betala 600 kronor.

Fine by me, sa jag stoiskt.

Nu har det gått mer än fem arbetsdagar och i dag förberedde jag min trevligaste röst och ringde upp butiken. En alert man svarade och upplyste mig om att de inte ens påbörjat arbetet med min dator än.

Nähä, sa jag, men de skulle ju bara kolla vad det kommer kosta att utföra arbetet?

Han: Ja, fast det går till så att de lagar den för att få veta det.

Jag: Och om jag inte vill betala så förstör de den igen?

Han: Ja.

Jaha. Det var ju logiskt. Jag kan ha (viss) förståelse för att de ska ha betalt för tiden de lägger ner på att laga min dator, men det jag inte fattar är hur det kan vara billigare för dem att laga den om de därefter tar sönder den igen? Då kostar det ju bara 600 kronor. Gör de såhär med bilar också? Lagar dem, bestämmer att det kostar 25000, nähä kunden ville inte betala, då förstör vi den igen så kostar det bara 600!

Hela saken gör mig lätt provocerad ska jag erkänna. Och tydligen står det i finstilt på pappret jag fick i butiken att datorn ska vara klar senast den 5 april.

Gott om tid att bygga ihop och plocka isär igen, således.

They're building walls around us

Murbyggandet. Jag tror det är ett storstadsfenomen i allmänhet och ett Stockholmsfenomen i synnerhet. Stockholm brukar ju kallas en av världens singeltätaste städer (eller så hittade jag just på det... however) vilket troligen medför att det finns en hel del skadat gods i den här stan. Folk som blivit sårade, som sårat, som upptäckt att man kan hanka sig fram utan att göra någotdera. Som vill hålla andra människor på en armlängds avstånd.

Frågan är bara hur alla dessa människor lyckas lokalisera just mig? Jag kan tänka mig att svår-grejen går hem hos en hel del tjejer ute i stugorna, men jag är ointresserad. Jag vill inte höra om dina uppslitande separationer när jag har pratat med dig i en kvart. Jag är totalt ointresserad av om du går i terapi ifall vi inte kommer in på ämnet naturligt. Jag vill inte veta att du aldrig varit kär, att din familj har en historia av depressioner eller att du tycker livet är fruktansvärt. Jag vill inte ta hand om dig, jag känner ju inte ens dig!

Förstå mig rätt, jag har ingenting emot djupa samtal, jag räds inga ämnen, jag tycker man ska kunna prata om allt. När man känner varandra. När man inte gör det väljer man ju hur man vill paketera sig själv. Och det är då jag har så svårt att fatta varför man vill presentera sig som en deppig svårmodsmänniska med relationsproblem. Jag antar att det handlar om murar, att brasklappa sig själv direkt så ingen ska kunna komma i efterhand och bli besviken.

Det måste ju dessutom gå hem, annars är det obegripligt varför så många kör den här approachen. 

Men jag tycker ändå det är trist och jag tänker inte lyssna på det.

Technohatet

I går var jag och hälsade på min Ö-viksvän Johnny, hans tjej Åsa och deras bebis,  som jag inte sett på fem månader. Sist var den därmed en månad och betydligt pluttigare. Agnes, heter bebisen och jag tror hon gillade mig. Alternativt tyckte hon att jag såg väldigt rolig ut. Skrattade gjorde hon i vilket fall, mycket hjärtligt.

Johnny, Åsa och Agnes bor för övrigt i mitt svarta hål av Stockholm. Jag har varit hemma hos dem flera gånger, men jag hittar ALDRIG dit. Det är helt omöjligt. Jag har jämt en känsla av åt vilket håll jag ska gå åt och så gör jag det och sedan slutar det med att jag irrar runt någonstans åt helt fel håll och tvingas ringa Johnny som skrattar trött åt mitt ickeexisterande lokalsinne. ”Och du var stockholmare sa du?” säger han ofta. Fast jag har jag faktiskt aldrig påstått att jag är. Jag är född i Karlstad. Att jag sedan har bott här i större delen av mitt liv har ingenting med saken att göra.

Det svarta hålet omfattar Norrtull, större delen av Östermalm och en del av Vasastan. Om någon känner sig sugen på att ge mig en guidad heldagstur i de krokarna någon gång kan ni anmäla er i kommentarsfältet. Det skulle vara bra inte minst för samhällsekonomin om jag gjorde nytta i stället för att irra omkring så mycket.

När jag hade hälsat på bebisen klart gick jag och min ledbrutna kropp till Friskis för att träna bort smärtorna. Det var åtminstone planen, så här dagen efter kan jag medge att det gick rätt dåligt. Passledaren var ett riktigt litet energiknippe och hon hade laddat stereon med enbart techno. Enbart. Jag säger enbart. 

Det finns inget jag hatar mer än att tvingas träna till techno. Särskilt inte till enbart techno. Särskilt inte när allting redan gör ont. Det var en otäck upplevelse.

Kan man få träningsvärk av massage? Är det i så fall bra massage eller dålig massage? Eller borde jag börja oroa mig för att min rygg är sabbad för all framtid? Det är frågor jag ställer mig.

I dag har jag äntligen fått lön. Jag älskar att vi på det här företaget får lön en dag före alla andra suckers, det innebär fri sikt i sko- och klänningsbutikerna. Och så skiner solen också! Att det är arktisk kyla ute väljer jag att ignorera.

The pain

Jag gick från jobbet i fredags som en ung, frisk person i mina bästa år och återkom i morse som en spillra av mitt forna jag. Man kan tro att jag har blivit 80 år äldre under helgen, jag är totalt ledbruten. Alla muskler gör ont. Jag har nackspärr. Min ena armbåge värker, liksom ena höften och knäet. Allting ömmar.

Frågan man ställer sig är – vad har hänt? Det kan man verkligen undra. Jag vet inte. Jag vet att jag spelade pingis i tio minuter i lördags, men det kan faktiskt inte vara orsaken, jag tränar ju två gånger i veckan utan de här smärtorna som följd. Jag vet också att jag av ingen anledning alls störtade ner i golvet häromdagen och slog mig fördärvad på sidan jag landade på, men det förklarar ju inte varför min rygg är i princip obrukbar. Det var verkligen ett oväntat fall det där, men jag tror mest min stolthet skadades eftersom jag dessutom förstås hade publik till det hela. Typiskt mig. 

För övrigt är det någon som har googlat ”fjällutstyrsel” och hamnat här. Det tycker jag är kul, hoppas du hittade vad du sökte (om du blev hooked och inte kan sluta återvända, alltså). Annars är det mest ett himla googlande på mitt namn. Ni som pysslar med det kanske får lite mer valuta för pengarna än fjällutstyrsel-sugna.

I går kände jag mig som en student igen, det var längesen. Min dator är fortfarande trasig och jag kunde därför inte föra över pengar till mig själv, utan fick ge mig ut i snöstormen och leta upp en Swedbank-automat för att kunna övertrassera mitt konto med 22 kronor och tillskansa mig en hundring. Därefter fick jag räkna och prioritera i mataffären, vilket jag aldrig någonsin gör numera annars. Nyttig upplevelse. Knäckebröd har blivit dubbelt så dyrt sedan jag var tvungen att räkna kronor senast upptäckte jag.

Sen gick jag hem och gjorde ett storkok och nu kommer jag kunna äta spaghetti och quornfärs till döddagar.

Jag hade förstås lika gärna kunnat åka hem till någon med en dator och lösa problemet på den vägen, men det här kändes mer spännande. I morgon lön. Då ska jag köpa massor av skor för pengarna jag sparade in i går.

Bubblande

Det känns som en bubblande dag i dag, fastän jag försov mig i morse och råkade ta på mig en klänning som tydligen krympt i tvätten. Upptäckte detta när jag var halvvägs till tunnelbanan. Den är numera oanständigt kort för att användas på jobbet, men jag var redan sen, så jag försöker med låtsas som att det regnar-knepet.

Veckan har varit bra. Indisk mat, som i och för sig inte var någon höjdare, lång promenad, pubbesök, total dominans över Gabbi och hennes tysk i biljard, Popcirkus på Debaser och matlag hemma hos mig. Man måste ha ett hektiskt schema när både ens dator och teve är trasiga. 

Det blir ingen vår i Paris. I stället blir det nytt jobb och trygghet (trygghet har en underlig definition i min värld, men ändock) och förhoppningsvis många fina kvällar på uteserveringar i vår-Stockholm. Det är lite synd att jag min vana trogen hade hunnit basunera ut den här självutvecklingsplanen för alla jag känner, men Paris finns nog kvar. Innerst inne tyckte jag det verkade alldeles för läskigt att åka iväg och göra mig av med min sparpengsbuffert och inte ha någon inkomst och vara ensam i världen och allt det där, även om det säkert hade varit nyttigt. Det verkar också rätt dumt att åka iväg precis när tillvaron i det här landet blir dräglig igen. Det är februari och mars man ska fly. 

I vilket fall blir det en vecka i Brighton och London med bästa Sara. Där kan man också möta våren.

I kväll ska jag och Jill och Malin bubbla ut på äventyr. Bubbel är temat, jag messade just ”suit up!” till Jill. Oklart om hon fattar det begreppet, men hon brukar sällan göra mig besviken när det kommer till att se snygg ut. Eller på något annat plan för den delen.

Dagens låt på humööööret: These boots are made for walkin'. Fast jag skulle nog vilja byta ut walking mot dancing, så det så.

Ihihihihihihihiiiiiii

Rubriken är min egen tolkning av refrängen i årets schlagervinnare. Den gör sig bäst live, jag och Camilla övade under i princip hela efterfesten i går och är nu så gott som redo att köra bakom Malena i Moskva.

Schlager ja, det är ett intressant fenomen. Själva finalen var inte så upphetsande, då satt jag med resten av mediefolket i pressrummet och häckade, men åtta minuter innan tävlingen avgjordes blev det spännande. För mig personligen alltså. Att få slussas genom Globens trapphus hela vägen fram till scenkanten tillsammans med cirka en miljon övertända kvällstidningsjournalister kan inte beskrivas som annat än... absurt. Men roligt. När jag kom hem och klädde av mig upptäckte jag konfetti i min behå. Så kan det gå.

Fast innan jag klädde av mig gick jag som sagt på efterfesten, där jag till en början kände mig totalt vilsen och malplacerad. Det vackra folket minglade vant omkring medan jag försökte se ut som att jag dricker gratis champagne och nickar avmätt åt Mona Sahlin och Babsan varenda dag. (Jag nickade så klart inte avmätt. Jag nickade inte alls, jag stirrade förmodligen som en stalker.)

Sedan, som räddaren i nöden, uppenbarade sig ex-kollegan Camilla i folkmassan och allting blev plötsligt mycket roligare. Vi dansade på det galna superhits-golvet i konstant i flera timmar, endast med korta avbrott för att få valuta för våra drinkbiljetter. Att dansa är det roligaste! Eller det roligaste var att en man hade ridhjälm på sig, utan att heta Alexander Bard. Men ändå.

När en kvinna för andra gången lyckades pricka in min vänstra ringfinger-tå med sin sylvassa stilettklack (hon träffade dock precis rätt tillfälle, när jag ändå sjöng med i Malenas AHH AHHH AHHH AHHHHHH-toner) kände jag att det var dags att tacka för mig.

Nu är jag åter på jobbet. Har tillsammans med en person som kanske, kanske inte, kommer att nämnas med namn i den här bloggen någon gång, startat en gemensam Spotify-lista. Den heter Humööööret och där ska vi varje dag spegla vårt sinnestillstånd med för ändamålet passande låt. Mitt val i dag: Fun & Games. En sådan dag är det.

Vad är ni för låt i dag?

Livrädd med stil

Det värsta och det bästa med mitt jobb är att jag ofta, ofta tänker ”hur i hela friden ska jag någonsin lyckas med DET HÄR?!”. Paniken stiger i takt med att det blir klart (eller klart och klart, det ska man inte inbilla sig att det någonsin blir) vad redaktören förväntar sig av mig, samtidigt som jag nickar och säger ”visst, självklart”. Sedan går jag till mitt skrivbord och svär ett tag, medan jag febrilt försöker tänka ut en plan för det till synes omöjliga uppdraget.

På något sätt går det alltid bra till sist, den där paniken verkar vara en del i mitt sätt att jobba. Nu finns den här hos mig igen, eftersom jag vet att jag om en timme kommer att känna mig som en vilsen idiot utan koll på något alls. Det är min absolut värsta känsla.

Sedan kommer det ordna sig. 

Det är min bästa känsla.

Schlagerreporter. Vem kunde tro det.

I dag har varit en bra dag. Jag tänkte sova länge, men väcktes så klart av telefonen klockan 09.23. Då gick jag upp och läste Hey Princess i stället. Den är rolig, men jag fattar inte allt. Är jag för ung, eller helt enkelt för otrendig? Efter denna populärkulturella aktivitet gick jag till Friskis, där jag hittade Karin. De senaste gångerna jag tränat har jag alltid hittat någon jag känner på passet. Himla praktiskt. Jag kan snart sluta bestämma träff med folk och enbart umgås via Friskis.

På tal om att bestämma träff. När jag åkte till jobbet på eftermiddagen tittade jag på min jobbmobil och upptäckte att jag fått ett fikaerbjudande från en bekant cirka sex timmar tidigare. Det var ju lite synd, särskilt eftersom han tydligen lämnar stan igen tidigt i morgon bitti. Det där med att enbart använda en mobil vore kanske inte så dumt ändå... Eller så skulle jag ju kunna sluta ge ut olika nummer. Jag brukar bara ge jobbnumret till folk jag inte har någon lust att umgås med på fritiden, men just den här personen fick det innan jag hade träffat honom, när jag trodde han var en fryntlig man i 50-årsåldern, eftersom han känner min mamma. Det var han inte, visade det sig.

Spännande utläggning detta känner jag. Han kommer nästa helg igen meddelade han i alla fall, då kanske han kan få bli uppgraderad till min privata mobil om han sköter sig. Som plåster på såren.

Nu: Globen.

One way ticket

Jag har stora planer. Alla kommer kanske inte uppskatta dem till fullo, eftersom de innebär att ni blir utan Emma i några månader, men jag tror det är det enda rätta. Äntligen får jag en chans att förstå det där tjatet om att möta våren i Paris, då kanske jag måste göra det också. Jag tror det.

I dag är jag lite trött, men glad. I går serverades jag den största kycklingschnitzeln jag någonsin har sett, det var en märklig, men angenäm upplevelse. Jag åt upp kanske en sjundedel av den. Det uppskattades inte. Måste tänja ut min mage mer till nästa gång.

Schitzel i kombination med några för många öl på en onsdagkväll leder oundvikligen till förvirrad Emma nästa morgon. Jag klädde på mig plaggen jag hittade först, kammade inte håret, glömde mitt visa-kort och mitt press-leg hemma och hade jag haft ett strykjärn igång hade min lägenhet troligen brunnit ner till grunden vid det här laget. Som tur är stryker jag aldrig mina kläder. Det verkar ju dessutom onödigt att börja med det när man är tröttare än någonsin. 

Eh, vad skriver jag om egentligen? Nu måste jag åka och hämta mitt pressleg så jag får ut min melodifestivalackreditering. Om ni vill stalka mig så kommer jag inom några minuter sitta på röda linjen söderut.

Hejdå!

But I won't do that

I går fick jag en lektion i schlagerjournalistik av tidningen Se och hör:s finest, inför att jag för första gången ska bevaka melodifestivalsfinalen på lördag. Mest gick lektionen ut på att artisterna inte blir arga om de för tusende gången får frågan ”hur känns det?” och att det brukar finnas gratis Fisherman's friends-shots på efterfesten. Det låter ju hur äckligt som helst, men sånt är livet som melodifestivalreporter antar jag. Han gick också igenom hela upplägget på ett lugnt och pedagogiskt sätt. Nu känner jag mig inte så orolig längre. Förutom möjligen för att jag ska vara helt ensam och utlämnad på den där efterfesten, det känns som ett ställe man lätt kan bli det på.

Men äh, jag får väl bli kompis med Måns Zelmerlöv eller vad han heter då.

Efter denna fantastiska inblick i kändisjournalistikens värld gick jag vidare till en annan finest, närmare bestämt Jill. Vi drack öl på Kvarnen och skulle prata om allvarliga saker, men Jill kan tyvärr inte vara allvarlig. Eller, det kan hon, men hon kan inte vara allvarlig utan en humoristisk underton.

”Tyst med dig, jag försöker berätta en mycket sorglig och ledsam historia!” utbrast jag vid ett tillfälle när hon avbröt mig med nån oseriös kommentar för elfte gången.

”Förlåt!” sa hon och försökte se ångerfull ut. 

Sen skrattade vi så det ekade i lokalen.

Gotta love Jill. Allting blir roligare när man har en Jill. Hon får mig alltid att skratta så jag får kramp i magen.

No happy ending

Fredag kväll. Först dog min dator en brutal död helt oväntat, sedan dog någonting annat och så blev jag så där klassiskt, gammeldags ledsen som man kan bli ibland. Då är det tur att det finns en person, som trots att han var ute och drack öl med gamla kompisar avbröt detta för att i stället ta hand om mig. Jag fick ligga i hans soffa och välja vilken tv-kanal jag ville medan han lagade te åt mig, kramade mig, klappade mig och sa att jag är bästa tjejen i hela världen, så vad i hela friden har jag att vara så ledsen över?

Nästa dag övergick jag till att vara dramaqueen-ledsen. Då lyssnar man exempelvis på No happy ending (okej, den heter Happy ending, men det känns missledande) på repeat hundra gånger. Sedan har man sönder något, jag försökte med en kinesisk nyårslampa, men de är av förvånansvärt god kvalité de där lamporna. Hur mycket jag än stampade ilsket på den så vägrade den gå sönder. 

Sen orkade jag inte ligga i min säng och vältra mig i självömkan längre, så jag svarade i den envist ringande telefonen och åkte hem till Fia på matlag. Det var bra. Då blev jag glad igen och passade på att föreviga detta:

Sara och jag och hennes fejkade 20-lapp som jag inte minns om hon försökte betala garderoben med, gjorde du det?

Bästa Fia och bästa Karin.

Och så blev det söndag. Jag gick en lång, lång promenad i bästa deppvädret, småregn, snålblåst och gråhet. Sen bjöd Oskar mig på kvinnodags-bio (antagligen i något slags försök att utjämna löneskillnaderna oss emellan?). Vi såg Män som hatar kvinnor. Passande. Den var bra, men ibland så otäck att jag var tvungen att hålla för öronen hårt hårt och trycka ner ansiktet i Oskars mage.

Oskar inledde för övrigt med att fråga vad jag hade velat när jag ringde honom halv tre på lördagnatten. Jag fick genast panik, för jag mindes inte alls att jag hade ringt och det innebär att jag lätt skulle kunna utfört andra, betydligt värre, nattliga påringningar. Efter en kontroll av min samtalslista kunde jag dock konstatera att jag bara hade ringt Oskar och då blev jag i stället retroaktivt sur över att han inte svarade ELLER ringde upp, eftersom det framställer mig som en galen person som ringer folk som i sin tur ignorerar mig. Han hävdade att han inte såg det förrän en timme senare och tog för givet att jag sov då, vilket förvisso var sant, men ändå. Fasoner!

Vad jag ville är fortfarande oklart. Får passa mig för Fias mangodrinkar i fortsättningen, jag minns att jag blev åksjuk på tunnelbanan hem. Åksjuk. På tunnelbanan. Det borde inte vara möjligt. Jag gissar att jag ringde Oskar för att jag trodde att jag skulle dö någonstans mellan Mariatorget och Zinkensdamm.

Nu är jag på jobbet. ”Du ser så neutral ut i dag”, sa just min kollega och så känner jag mig också. Jag är en väldigt oneutral person (uppenbarligen, eftersom hon kände ett behov av att kommentera det), men i dag känner jag mig... ingenting. Det är skönt. Jag är nog lite ledsen någonstans, men jag har varit ledsnare.

Jag vet att det går över.

Och jag har världens i särklass bästa vänner, puss på er. I går såg jag förresten Jill komma gående i biogången, hon såg inte att jag vinkade, för hon smsade. Till mig, skulle det visa sig! Precis när hon lade ner mobilen såg hon mig och blev mycket förvirrad. När man smsar till trollen....

Håll mitt hjärta

Insekterna anföll igen under natten. Jag minns inte vad de var för några, men jag vaknade panikslagen och var övertygad om att jag kunde se dem röra sig mot mig även i vaket tillstånd. Eftersom jag är i princip blind utan mina linser känns det så här i efterhand rätt otroligt att jag såg någonting – men den logiken finns inte på natten.

Sedan lyckades jag somna om och när jag vaknade hade jag sträckt någon skum muskel alldeles vid hjärtat. Förmodligen har jag väl fäktats mot insekterna eller rullat ihop mig jättehårt för att skydda mig själv. 

Dessa ständiga mardrömsinsekter. ”Efter en dröm om insekter kan du vänta dig små problem och irritationsmoment” läser jag på en drömtydningssida. Fast det verkar handla om drömmar där man irriterar sig på någon störig fluga eller så. Jag irriterar mig inte, jag är livrädd. Drömtydare där ute, vad betyder det? Hur får jag det att sluta? 

Vi roterar lågt

I natt sov jag så gott, så gott, så det är nog inte sängen det är fel på trots allt. Jag var på ett ki-jympa-pass ganska sent på kvällen, skulle gått med Jamilla, men hon blev sjuk och efter en kortare inre strid mellan duktiga Emma och slö-Emma gick jag dit ändå. Det var tur, för på passet hittade jag två av mina favorit-ex-kolleger! Varav jag trodde den ena hade inlett en vendetta mot mig eftersom jag hörde av mig till henne för ett par veckor sedan och aldrig fick något svar (nej, jag är inte alls så känslig för sånt...). Det visade sig att hon hade varit i Sydafrika där hennes mobil inte hade fungerat och att hon fortfarande tycker myyycket om mig. Skönt.

Ledaren för det där passet är förresten en rolig typ. Hon tangerar visserligen så-käck-så-jag-kräks-gränsen, men går inte över den. Jag tror hon är en riktig kampsportstjej som med viss motvilja nedlåter sig till att hålla boxinspirerade jympapass. ”Vi roterar lågt”, sa hon i går när vi med böjda knän boxade på inbillade fiender nedåt från sida till sida. ”Det är inte så smart. Men det är ditt val.”

Haha. Sånt tycker jag är kul. 

Nä, men jag är bra på yatzy?

Jag fick ett mejl från en före detta kollega i dag. Hon skrev:
”Kan du spela mahjong? Du skulle kunna vara en sådan som kan det.”

Jag försöker komma på hur jag tänker mig en sådan som kan spela mahjong. Av någon anledning får jag bara en bild av en person iklädd kimono i huvudet.

Ändå känns det bra att jag skulle kunna vara en person som kan spela mahjong. Ska nog lära mig det. Omgående.

ps. Vad ÄR mahjong?

Tell me why I don't like mondays

Det är himla skönt att gå och lägga sig klockan 22 och somna inom en halvtimme. Däremot är det mindre skönt att sedan vakna en gång i timmen hela natten och känna sig superstressad. Jag brukade inte vara så här känslig för stress och nerver, eller brukade jag det? Kanske brukade jag bara ha en bättre säng. 

I dag får ni gärna hålla tummarna för mig klockan 14 i alla fall.

I går var en fin dag. Solen sken från blå himmel, jag vaknade tidigt och kunde trots Paus-kvällen innan röra på huvudet obehindrat. Jag gick en promenad över Västerbron och kände att vårkänslorna faktiskt håller på att vakna till liv, sen kom Sara och var söndagssällskap hela dagen och halva kvällen. Hon hjälpte mig till och med att tvätta, vilket annars är bland det tråkigaste som finns. När hon hade åkt hem lagade jag mat för första gången på kanske sju år, städade kylen som innehöll många spännande mögelkombinationer och lagade min teve, vilken inte fungerat sedan jag flyttade in, precis i tid för att hinna se Mia och Klara live i stället för att behöva bli vansinnig på SVT Play som bara hakar upp sig hela tiden. 

Det var fint. Och nu är det måndag.