En egen handyman

I natt, alla mina hemliga beundrare, hade jag INTE nattligt sällskap. Eller hade jag det...?

Hur som helst, i förmiddags innan jag var tvungen att åka till jobbet utförde Tet lite olika handyman-jobb hemma hos mig. Mer exakt så satte han upp mitt brandalarm som jag var tvungen att plocka ner för att det tjöt så högt när jag stekte halloumi för några veckor sedan, och lagade min punkterade cykel.

Jag tittade på medan han pedagogiskt förklarade varje moment i däckbytet. Så att jag skulle kunna göra det själv nästa gång tänkte han förmodligen. Det kan han dock glömma att jag kan, jag tycker det är mycket mer praktiskt att någon kommer hem till mig, har med sig allt som krävs och kirrar biffen.

Man kan för övrigt tycka att jag borde kunna byta cykelslang själv, men det är ingenting vi någonsin har gjort i min familj. När jag sprängde mitt däck föreslog mamma att jag skulle försöka få ersättning för explosionen på min försäkringen. Det tyckte Tet var vansinnigt roligt, troligen för att han är uppväxt i obygden och inte hade något annat val än att lära sig laga cyklar om han ville ta sig någonstans. Själv kunde jag promenera.

Hursomhelst. Avslutningsvis lärde han mig hur man sätter igång cykellampan så jag ska slippa cykla hem i totalt mörker. Jag har försökt göra det ungefär tusen gånger, men förgäves. Det visade sig inte vara särdeles svårt.
Tet: Alltså, det är så konstigt med dig. Du är så självständig och smart och klarar dig själv, men saker som att sätta igång en cykellampa, det KAN du bara inte!
Och så tittade han outgrundligt på mig innan han övergick till att reta mig för någon annan av mina andra brister, typ att jag applåderar som en säl och har svårt att ta mig fram i trånga utrymmen. Och säger ”chäääf”, inte ”cheeeeeef”.

Sedan cyklade jag fort som vinden till jobbet på mitt hela, nya däck (och på framdäcket också förstås, jag cyklade inte på ett hjul även om det hade varit coolt) och kom fram svettig, trött, men nöjd. Lyckades omedelbart gulla med praktikanten så hon gick och köpte choklad till mig. Förstår inte riktigt hur jag ska klara mig utan praktikanten när hon slutar, vem ska ställa frågor till mig (utom Malin), vem ska jag skratta åt när den får galna stressutbrott, vem ska ge mig godis och göra mina enkäter?
Dystert, kommer det bli.

Nu går jag snart av. Det blir fint.