På mållinjen

I dag är den den 28 februari. Det innebär två saker: 1, jag har namnsdag, 2, FEBRUARI ÄR NÄSTAN SLUT. En lördagkväll kvar bara och en sådan ska väl inte vara några problem att genomlida, särskilt som jag ska äta middag och dricka en massa drinkar med Jill. På Paus. Trots att det är livsfarligt. Sist jag och Jill drack drinkar på Paus var jag dagen efter tvungen att ligga alldeles blickstilla (haha, jag har alltid trott att det hette blixtstilla, skrev det också, men så kom jag på att det ju vore rätt ologiskt...) i sängen precis hela dagen. Om jag så mycket som rörde på nacken en endaste centimeter kändes det som att huvudet skulle explodera. Huvudvärken. Det var som att någon stod med en hammare och drämde till mig mitt på pannan gång på gång. Jag tror till och med jag kräktes och det brukar jag verkligen inte göra av bakfylla.

Men det var det lätt värt! Inte för att jag minns själva kvällen så väl, men jag kommer ihåg att drinkarna var förrädiskt goda och att jag skrattade så jag nästan ramlade omkull. Jag ramlade förresten säkert omkull. Det var en sån kväll.

Ska dock försöka tänka på det där med varannan vatten i kväll. Även om Jill brukar håna mig då.

I dag har jag varit på mitt favorit-friskispass med Jamilla. Elitsoldatsdagisfröken-ledaren ni vet. I love him. Jag och Jamilla råkade hamna i olika omklädningsrum (okej, det var mitt fel för jag kom sist) och efter passet smet jag in i bastun en liten stund. Den var tom när jag kom, men strax fick jag sällskap av en kvinna i 60-årsåldern som varit på samma pass som jag. Jag tycker dock inte att det räcker att ha haft sällskap på ett pass för att man ska känna sig bekväm att fläka upp hela sitt ljumskområde inför den andra personen. Det tyckte hon.

”Jag har så ONT här” sa hon och pekade farligt nära sitt underliv (samtidigt som hon ”öppnade upp” med benen så att säga). ”Vad kan det vara som sitter här?!”

Jag mumlade något, är själv osäker på vad, och tog sedan till flykten. Ärligt talat. Någon måtta får det vara på intimiteten. 

Nu måste jag ta en tupplur. Trots att jag somnade tidigast halv två i natt, efter att ha haft spelkväll här hemma (jag vann!), vaknade jag klockan sju i morse och kunde inte somna om. Jättemärkligt. Det måste vara någon slags kryssnings-jetlag. Försökte somna om i en timme, sedan gav jag upp. Inte bra grund för en Paus-kväll detta.

Hej och hå Jungman Jansson

Back like a rash, som min kusin brukar säga. Eller han sa det en gång i alla fall och jag anammade det förstås direkt. Båten sjönk inte, morfar var glad och själv fick jag mig en hel del intressant människospaning till livs. Det är intressant när man flera gånger på två dygn har svårt att avgöra om personer är utvecklingsstörda, eller bara oerhört berusade. Jag gissade oftast på det senare, men det var inte lätt!

Det var hursomhelst roligt. Roligast var när min mamma och moster sjöng karaoke. Det kommer jag leva på länge.

Äntligen ombord! Den här bilden är tagen med min bra mobiltelefon. Den dog efter ungefär fem timmar och laddaren är på jobbet, därför får ni bara se en bra bild i dag. Denna hade jag nämligen bluetoothat över till den andra telefonen av någon outgrundlig anledning.

Vissa brukar tycka att jag bara borde använda mig av den bra mobilen i stället för att släpa runt på två stycken. Men då hade ju ni inte fått se exempelvis den här bilden! Då hade mer än halva resan varit helt odokumenterad! Ha, in your face. Bilden föreställer för övrigt mig, min syster och min svåger.

Jag och lillasyster. Det här kan ni också se som en FÖRE-bild.

För sen åkte jag hem och direkt till frisören. Han undlät att klippa av mig allt hår, men mörkt ville han inte göra det. Det är platt i alla fall. Ingen plattar som min frisör!

Om ni undrar varför jag ser så irriterad ut här så är det för att jag precis upptäckte hur smutsiga fönstren är. Fönsterputsning är inte en favoritsyssla, så det ska jag nog försöka glömma.

Nu är jag som sagt hemma. Snart kommer Micket hit och dricker te. Därefter måste jag orka ut och köpa vin inför kvällspasset här i min lägenhet. Mycket att stå i, som morfar skulle uttryckt det.

I morgon har jag namnsdag. Nåde den som glömmer det!

Ut på böljan den blå

I går var det ett tag så mycket att göra på jobbet att jag kände för att lägga mig under mitt skrivbord och gråta. Jag har en mycket hög stresströskel, men när jag förväntas minut för minut-rapportera en presskonferens och samtidigt intervjua generaldirektören för folkhälsoinstitutet så blir det väldigt uppenbart att jag faktiskt bara är en person.

Lyckades dock på något magiskt sätt genomföra båda sakerna utan att det blev helt galet åt något håll, men när arbetsdagen var slut var jag det också. Helt slut. Fast så uppe i varv att jag skuttade hela vägen hem.

Nu är jag ledig i fem härliga dagar, varav jag ska tillbringa två på en färja tillsammans med nästan hela mammas del av släkten. Morfar fyller 80 och har planerat denna Finlandskryssning sedan sensommaren. När jag ringde för att berätta att jag och Oskar hade gjort slut var hans första reaktion ”men ni följer väl med på kryssningen ändå?!”.

(Jag sa ja och lät mamma berätta att morfar var tvungen att ändra i sin sedan länge färdiga bokning, tyckte det kändes enklast så.)

Vi åker mitt i veckan för att morfar inte vill ha en massa festande ungdomar med på båten. Vad han inte vet är att vi åker mitt i sportlovsveckan. Det ska bli roligt att se hur han kommer att hantera den informationen när båten har kastat loss och partyt sätter igång på allvar! 

I förmiddags var jag och tränade i förebyggande syfte eftersom jag är rätt säker på att den här kryssningen kommer medföra ett evigt ätande och på vägen hem gick jag förbi Cinnamon och köpte med mig en macka. Folk pratar hela tiden lovprisande om detta Cinnamon, men jag fattar faktiskt inte haussen. Det är ju ett helt vanligt kafé, kanske med något sämre utbud än andra kaféer. De har ganska gott kaffe, men i övrigt... mycket mediokert. Hur de har lyckats bygga upp detta fantastiska rykte om sig själva är mig en gåta.

Jaha, nähä, dags att kasta ankar. Håll tummarna för att färjan inte går på grund eller attackeras av pirater eller så, då blir morfar så besviken.

Confessions of a strumpbyxejunkie

Vissa saker är jag lite mer förtjust i att köpa än andra. Strumpbyxor är en sådan sak. Inte för att jag köper roliga, färgglada eller udda par på något vis, det är bara något jag ofta inhandlar. Kjoltjejer måste ha ett rejält lager hemma och alla som känner mig vet att det är läge för ett tjockt kors i taket om jag visar mig ute med ett par strumpbyxor helt utan hål i. Min teori är att jag går in i saker väldigt ofta, Oskar brukade säga att det beror på att jag köper för små strumpbyxor. Så att de liksom exploderar inifrån eller, var min ständiga invändning mot den tesen. Pssh. 

Hur som helst, häromdagen var jag på H&M:s strumpavdelning och strök omkring. Fingrade på strumpbyxa efter strumpbyxa, lät tankarna fara iväg. ”Ett par gråa blir bra. Jag har ju inga gråa”, tänkte jag förstrött och slog till på ett blyertsgrått, tjockt par.

Inte förrän på tunnelbanan hem, när jag råkade glida förbi mina ben med blicken, insåg jag att jag hade gråa strumpbyxor på mig. 

I garderoben hemma väntade kanske sju par till. 

Note to self: Du är inte tillförlitlig när det kommer till strumpbyxor. 

En vän på samma nivå

I helgen har jag hängt med den här lilla småländska typen. Jag noterar att ni inte har saknat mig alls, så jag tänker som straff inte berätta nååågot av allt det roliga jag upplevt.

Men roligt har det varit. Det ska gudarna veta.

I helgen är jag AFK

Tror blödigheten har lagt sig nu, även om det ryckte lite i min underläpp när jag nyss såg en liten film om en man som har en räv som husdjur. Den var så söt.

I går var det matlag hos Kakis. Hon hade gjort veggoburgare med en massa goda tillbehör och Sarah var i sitt esse och berättade historia efter historia, den ena märkligare än den andra. Vi pratade också om barn i Storbritannien, sådana som föds utan ansikte eller blir föräldrar vid tolv års ålder. Och om tvååringen som var tvungen att gifta sig med en hund för att undgå tandförbannelsen. 

I dag ägnade jag för ovanlighetens skull större delen av utrikesmorgonmötet till att skratta ihjäl mig. Vi kom in på Folkets mujahedin som av någon anledning just nu för en kampanj för att få till ett möte med utrikeschefen. ”Ringer de inte till dig också?” frågade jag Mellanösternreportern.

”Nej, de har inte ringt sedan de höll den där stora demonstrationen på Sergels torg mot mig” sa hon oberört.

Då fick hon så klart berätta hela historien som är helt absurd. En liten pyttetext ledde till att de flög in medlemmar från hela världen som sedan alltså demonstrerade på Sergels torg. En känd kvinna inom rörelsen fanns med VIA VIDEOLÄNK och fördömde reportern totalt. Själv var hon dock i Libanon och märkte inte så mycket av uppståendelsen.

Oerhört roligt tycker jag, som nu ser det som mitt nästa mål i livet att bli föremål för en demonstration.

Nu är det Pirate bay som står för underhållningen. Tobias liverapporterar och berättade just om en av de små dispyterna som uppstod i rättssalen.

Åklagaren: När träffade du honom senast IRL (avancerad nätslang från åklagaren får man säga)?

Peter Sunde: Vi föredrar att kalla det AFK.

AFK betyder om någon (mer än jag) undrade Away From Keyboard. Det är tydligen det nya. Kom ihåg det om ni vill vara coola online.

I helgen ska jag åka till Växjö och kommer som ni förstår vara AFK. Då kan ni begrunda hur mycket ni saknar mina små uppdateringar och använda kommentarsfältet till att uttrycka denna saknad. Ni kan sätta igång direkt, chop chop!

Tips från coachen

Om du är en blödig person, such as myself, läs då inte snälla mejl från din mamma samtidigt som du sitter i telefonkö och väntar på att kopplas fram till norska vägverket. Norrmän är ett skojfriskt folk. De blir oroliga om personen som kopplas fram i luren sitter och snyftar högt.

Det blir dessutom rätt svårt att ta upp tråden och vara professionell reporter när samtalet inleds på detta vis.

Jag vet inte vad det är med mig, men jag gissar på pms. Jag brukar visserligen vara rätt känslig, men häromdagen började jag gråta när jag fick höra att en person jag inte ens känner var väldigt sjuk och låg på sjukhus. Jag tyckte så synd om hans fru. Grät också när jag var på bio med Fia och såg Revolution Road i söndags och när jag i förmiddags läste om ett gäng delfiner som höll på att kvävas ihjäl eftersom de fastnat i en vak. Snyft, snyft, snyft. Nä, dags för skärpning.

I går var jag och boxades igen och då grät jag i vilket fall inte. Däremot blev jag otroligt provocerad av en gubbe som sa ”ja, du tar ju i i alla fall” och log snällt när jag boxades för allt jag var värd. Ibland är det mycket lockande att liksom missa skumgummiplattan och råka träffa mottagarens... näsa eller så.

Min bror, humörhöjaren

Det kom ett brev... Från min fina bonusmamma. Jag blir alltid så glad när hon mejlar, särskilt när hon berättar om vad mina småbröder har för sig. De heter Kalle och Harry och är fem och sex år och otroligt gulliga på alla de sätt. Och roliga. Särskilt Kalle, som man kan se i bonusmammamejlet:

”Kalle är mycket upptagen av att fundera på döden. När han inte fick spela playstation härom dagen sa han att då skulle han bara sätta sig ner och vänta på att dö. Kalle skulle kunna få Nietzsche att känna sig ytlig.”

Haha! Så ung och redan så cynisk. Åh, nu längtar jag ännu mer efter småbröderna.

I går var jag och mamma och kollade på en hyreslägenhet i Solna. Den var himla fin, med balkong och badkar och massor av garderober. Jag har tackat ja, men kommer nog inte få den. Det är en specialkö som förmedlar och de vägrar berätta vilken plats man står på, man får bara veta att man är en av tio som kallats till visning, för de vill inte att man ska ”kunna tacka ja av taktiska skäl”. Man får nämligen bara säga nej tre gånger, sedan hamnar man sist i kön. Som om folk inte tackar ja av taktiska skäl ändå!
Jag tror den egentliga anledningen till att man inte får veta är att de vill kunna låta sig mutas och välja snygga och lyckade personer till hyresgäster.

Blombud nästa!

Folk är dödstråkiga

Man kanske inte ska förvänta sig att det är de skarpaste knivarna i lådan som befinner sig på Debaser på Alla hjärtans dags-natten, men ändå, jag var ju där, det borde väl innebära att några fler normala människor rörde sig i lokalen?

Scenario ett. Jag och Sara stannar vid tre män som sitter och glor på varsin stol. Jag ber dem berätta varsin vits.

Alla tre: Eh, öh, mja, mjo, nej vi kan nog inga.

Sara: Kanske en limerick då?

Alla tre: Eh, öh, mja, mjo, vadå ni kan väl berätta en?

Jag och Sara bygger direkt ihop en limerick, på rim. Minns inte vad den handlade om nu, men den var fantastiskt bra.

Alla tre: Eh, öh, mja, mjo.

Vi gick. Alla kanske inte kan spontanskriva limericks i huvudet, men man kan väl FÖRSÖKA?

Scenario 2. Jag sitter på en stol och vilar mig efter att ha tokdansat med Borg i en halvtimme. En ung man närmar sig. Han luktar brandeld.

Han: Det är kallt ute.

Jag: Ja, jag märker det. Tände du en lägereld för att värma dig?

Han: Va?

Jag: Du luktar lite som en scout.

Han: Va?

Jag: Ja, eld, alltså...

Han: Jaha.

Tid passerar.

Han: Vill du följa med mig hem eller?

VARFÖR skulle jag vilja det? Vad är det för fel på folk? Är det så här vi kommunicerar nu för tiden? ”Jaha, hon var ju snygg, jag frågar om hon ska med hem, vad har jag att förlora.”

Jag hade inte följt med honom hem om han så hade gjort upp en eld med stenar och sjungit mig en kärleksserenad samtidigt som han dansade en parningsdans runt brasan, men det stör mig att folk är så tråkiga. Kan ni sluta med det är ni snälla?

Tack på förhand,

uttråkad

The challenge

Jenni har utmanat mig, hurra, jag blir aldrig utmanad annars!

”Gå till Mina Bilder på din dator - öppna den 6:e mappen och ta det 6:e kortet - visa det i din blogg, skriv något om bilden och utmana därefter 6 personer”

Jag har ingen Mina bilder-mapp på min dator, den här utmaningen känns pc-anpassad. Men jag tog den sjätte bilden i någon annan gammal mapp som jag hittade:

Jag och Gabbi flyter runt som små korkar i Döda havet. Åhhhh, nu blev jag oerhört avundsjuk på mig själv för ett knappt år sedan.

Jag utmanar alla som känner sig manade. Så rolig är jag, ja.

Valentine's day

En Alla hjärtans dag för... sju? år sedan bodde jag fortfarande hemma. När jag kom ner från mitt rum och in i köket för att äta frukost på morgonen hittade jag en liten ful nalle och en lapp på köksbordet. Nallen höll i ett hjärta och lappen var från min dåvarande pojkvän som hade skrivit något... gulligt, antar jag. Somliga skulle kanske ha uppskattat en sådan gest. Själv kom jag på att jag verkligen var tvungen att göra slut.

Tänk på det, alla ni ivriga Emma-spekulanter. Ge mig inga nallar. Då är det kört, förmodligen för all framtid.

I dag har jag inte sett skymten av en enda sliskig kärlekslapp. Däremot fick jag ett geléhjärta på Friskis när jag och Ulliz var där och boxades i förmiddags. Det var gott.

Pirate bay i mina drömmar

När jag till slut fick sova ostört passade jag på att drömma om vår ena utvecklingsredaktör, han som är att tacka för att jag har Spotify. Trots detta var det verkligen ingen trevlig dröm jag drömde, nä, vi hade en regelrätt fight – om Pirate bay. Han var för och jag var emot och det hela slutade med att jag skrek ”men TYCKER du att all musik och film ska vara GRATIS eller? DET HÅLLER JU INTE FATTARUVÄL!”

Kom på detta först när jag kom till jobbet och liksom blev lite irriterad så fort jag såg utvecklingsredaktören. Poff, så kom det tillbaka till mig.

Mycket märklig dröm, jag kan inte påstå att jag är särskilt uppeldad i fildelningsdebatten. Jag skulle i vilket fall aldrig skrika (nej, det skulle jag inte) åt den stackars utvecklingsredaktören av den anledningen (eller någon annan...). Kanske var det bara en föraning om att jag skulle få skriva om den kommande rättegången i dag (det fick jag nämligen, utan att ha nämnt drömmen).

Fast jag är fortfarande irriterad på den där redaktören. Trots att jag inte vet var han står i frågan.

Victory!

I natt fick jag äntligen sova ostört. Genom att vira fast min barrikad framför sovrumsdörren med en kabel så det blev omöjligt ens för en katt att ta sig igenom tryggade jag sömnen. Så mycket annat var väl inte särskilt tryggt, hade det exempelvis börjat brinna i sovrummet hade jag varit körd, men sådant är värdsliga saker för en sömnfattig.

Katten stod ett tag och slog med tassen på anordningen och jag höll andan och tänkte ”håll, håll, håll!”, men sedan måste jag ha somnat. Och fick fortsätta med det, hela natten. Bliss.

Inledde denna arbetsdag med att ringa till en riktigt otrevlig gubbe som tydligen inte hade njutit lika mycket av sin sömn som jag. Eller så är han född sådan där. I vilket fall blir jag alltid väldigt sur själv när folk är omotiverat snäsiga. Dessutom hade jag fått runt tio mejl av typen ”ut med packet!” under natten och de har också en tendens att fungera som humörsänkare.

Men, det är fredag. Jag ska dricka vin med fin vän i kväll och göra roliga saker i morgon. Det kan inga gubbar eller inskränkta mejlskrivare ta ner.

Hurra!

På lördag är det den 14 februari. Det ska firas. Inte för att det är Alla hjärtans dag, utan för att det är halvtid i februari då enligt mina beräkningar. Hurra hurra hurra! Ska fira med att boxa ner Ulliz och sedan gå på fest hos hennes make. Kanske i och för sig får ta det lite lugnt med henne eftersom det är hon som ska laga maten...

Just det: lillasyster, vad var det för adress till den där tv-serie-sajten?

Nähäpp

Lekte med Chubby aka Antikrist i en halvtimme före läggdags i går. En oerhört rolig lek som gick ut på att jag sprang mellan sovrummet och vardagsrummet med en mus som sitter fast i ett snöre, och Chubby sprang efter. Jag blev jättetrött. Chubby, not so much. Han väckte mig klockan tre, klockan fem och klockan sju med sitt jamande och sitt rivande på sovrumsdörren. Klockan sju satte jag i mina ipodlurar och dränkte hans oljud med Markus Krunegård, inte en ultimat lösning, men jag kunde åtminstone slumra ett tag.

Ärligt talat, vad gör man? När min katt bitchade på det här sättet om nätterna släppte jag ut henne. Tror inte Jill skulle bli så glad om jag provade det tillvägagångssättet på Chubby...

Katten också

Nu har jag flyttat in hos Jill och Pär. Själva har de flytt landet för en vecka och lämnat sin stackars katt vind för våg. (Nu ringde det på dörren. Det var en granne som ville låna portnyckeln en stund. Nu så här i efterhand funderar jag över om det var godtroget att bara låna ut nyckelknippan sådär... Hm.)

Hur som helst, självklart ställer jag upp för katter i nöd, så i går tog jag mitt pick och pack och flyttade in. Hittills går det bra, förutom att jag tycker katter borde sova på natten och inte på dagen. Annars har de en tendens att vara väldigt störiga när man själv vill sova. Detta borde jag kommit ihåg från min egen tid som kattägare, men man har ju en tendens att glömma allt jobbigt. Jill har lärt mig ett trick som går ut på att bygga en barrikad framför sovrumsdörren med fåtölj, garderobsdörrar och lite annat. Chubby, som katten heter, skulle enligt uppgift ”förstå att det är kört” när man satt ihop dessa hinder. Tydligen ser jag dock mer lättlurad ut än Jill och Pär, för Chubby hoppade rakt igenom mina hinder och tillbringade sedan två timmar med att jama hjärteskärande och riva på dörren. Jag testade då att låta honom komma in, varpå han ägnade ytterligare en timme åt att jaga mina fötter under täcket, knuffa ner saker från fönsterbrädet, äta på en orkidé och vara allmänt irriterande. Jag slängde ut honom igen, byggde upp barrikaden... och så höll vi på sådär. 

Vid sjutiden i morse tyckte han det var dags att krypa till kojs. Det tackar vi för. Tur för honom att han är så gullig, annars skulle hans liv se annorlunda ut vågar jag gissa. 

I natt ska jag testa att köra slut på honom totalt med hans favoritvippa precis före sängdags. Wish me luck!

Jag visste det

Han ÄR min Bobby. Han skickade inom loppet av en timme över en länk till en mejlväxling mellan en bank och en kille som ville betala för sin övertrassering med en spindelteckning. När han inte fick det krävde han att få tillbaka teckningen. 

Precis vad jag var ute efter!

Dessutom skickade han sitt mobilnummer och skrev ”When you worry, call me, I make you happy”. Gotta love att ha en egen Bobby-kusin, även om han envisas med att bo i Brighton.

En bro från tro till ro

Ibland önskar jag att jag var religiös. Då skulle jag kunna lägga mig själv i Guds händer och känna mig lugn i faktumet att han/hon inte tappar mig. Tänk vad skönt det skulle vara.

Fast, å andra sidan, skulle jag ju också kunna bottna i mig själv och känna mig förvissad över att JAG inte tappar mig. Jag gör ju sällan det om man tänker efter. Ändå vore det skönare med någon slags Gud som svävade runt och gjorde mig lugn. Hur gör man för att se sig själv som Gud? Jag skulle inte få storhetsvansinne (eh, titeln på den här bloggen kan ju visserligen göra en lite tveksam på den punkten), bara vara trygg och råda över mig själv med en fast och bestämd hand.

I väntan på att bli Gud lyssnar jag på Don't worry be happy. Man kanske inte tror det, men det är en klok liten sång det där. ”In every life we have some trouble, but when you worry you make it double”, sjungs det bland annat. Jag skulle vilja vara kompis med Bobby McFerrin (sångaren). Han sjunger nämligen också ”Here, I give you my phone number, when you worry call me. I make you happy!”

Och det tror jag faktiskt att han skulle. Jag har en hel drös med människor jag kan ringa, jag vet det, men ingen Bobby McFerrin som bara skulle, jag vet inte, sjunga en liten truddelutt och dra ett skämt så jag börjar skratta. En lättsam person. Min kusin är lite sån. Han pratar dessutom lite som Bobby McFerrin sjunger, eftersom han bott utomlands så länge att han fått en brytning. Han brukar dessutom (dessutom är mitt favoritord om ni undrade) säga exakt samma sak till mig om att oroa sig, att oroliga människor säger att de bara oroar sig för att vara förberedda, när det i själva verket bara gör att man mår dåligt två gånger för samma sak om det nu slår in. Och en gång helt i onödan om det inte slår in.

Min kusin kanske ÄR Bobby McFerrin!

Ska genast höra av mig till honom och kräva att han gör mig glad. 

Fan också

Okej, två till personer har uppenbarligen läst artikeln. Och jag har lika uppenbarligen i något slags hjärnsläpp skrivit ”tryggt” i stället för ”tryckt”. Jag vill betona att jag kan stava till tryckt, jag måste helt enkelt ha suttit och känt mig... trygg, eller nåt.

Skammen. *dör en smula*

PS

Jag har fått ett pressmeddelande/spam (ofta svårt att avgöra) på franska. Och jag fattar vad det står!

Trots att informationen inte tillför mitt liv något alls egentligen gör detta faktum mig mycket glad. Hurra för mig! Je suis fantastique, c'est vrai.

Åtta män men ingen baby

Det blev 3192 tecken och jag tror att cirka en person har läst artikeln. Eller två i och för sig, om jag själv räknas.

Därefter gjorde jag en massa småsaker som trots sin ickeupphetsande karaktär fick tiden att gå riktigt fort och vips var klockan 22 och jag var fri att sväva ut i fredagsnatten. Hade tänkt sväva till Nalen och möta upp Fia och Jens och två okända amerikaner, men eftersom VISSA inte hade med sig sina mobiler blev det ingenting med det. Det kunde jag varit mycket bitter över i dag, men eftersom världens bästa Maria uppenbarade sig med en flyktplan så är jag inte det.

”T har bjudit hit 8 kompisar. Alla män. Jag vill att du kommer hit!” skrev hon på ett ungefär och jag är ju inte nödbedd, så jag studsade in i den röda kappan och susade iväg till världens bästa förort. Hade vissa förhoppningar om att även en bebis skulle befinna sig i lägenheten, så var icke fallet, däremot fanns en extra tjej där som bonus. Hon var trevlig och hade läst mina artiklar (obs, ej den jag skrev om nedan, obs), sådana människor gillar jag. 

Sen drack vi lite vin och lite öl och lyssnade på Spotify och pratade om hemligheter, annonser och osäkerhet. Jag och Maria alltså. De andra pratade mest om Norrköping tror jag. Som på given signal gick sedan alla hem vid halv tolv-snåret och kvar var jag, värdinnan och hennes helggäst som berättade om hur han åkte skidor för första gången för några veckor sedan och hamnade i en svart backe på andra åket. Eller om den var röd. Det fick mig osökt att tänka på när jag och min familj i en gemensam aktion skulle åka ner för ”Väggen” i Sälen för kanske tio år sedan. Min pappa var med och han hade vid den här tidpunkten inte ramlat sedan någon gång under tidigt 70-tal. Därför hade han inte anpassat sina skidkläder efter att möjligen kunna ramla och därför igen visste han inte att de var helt glatta och skulle få honom att glida som aldrig förr när han till sin stora förvåning – ramlade. I Väggen. ”Stoppa mig, stoppa mig!” skrek ett vansinnigt snömoln med min pappas röst, som närmade sig mig med dödsföraktande hastighet där jag stod en bit längre ner i 90-graders-vinkel-pisten och eftersom jag har stor respekt för min far kastade jag mig förstås med fara för mitt liv framför honom. Det stoppade hans fart, men kostade mig en skida och dessutom rullade jag vidare själv. Sen fick jag åka ner på en skida.

Vi åkte aldrig mer Väggen i min familj och pratade heller aldrig mer om det inträffade. Min pappa hävdar troligen fortfarande att han inte har ramlat sedan någon gång under tidigt 70-tal.

Det tänkte jag i vilket fall på, sedan gick jag hem. Från världens bästa förort kan man nämligen gå till mig. Ännu en av dess många, många fördelar.

Och nu är jag på jobbet igen.

I'm lovin' it

Gotta loooove att komma till jobbet på fredagseftermiddagen efter att ha varit hemma sjuk en dag och genast få pappersbunten Gud glömde på sitt skrivbord. Bilden gör den inte rättvisa. Det är en tjock, obehaglig bibba skriven på myndighetsspråk om saker jag aldrig tidigare hört talas om.

Visst är ni tacksamma för att jag under kvällen kommer att omvandla dessa 7000 dokument till en lättbegriplig text på cirka 3000 tecken där ni kommer få förklarat för er på ett enkelt och pedagogiskt sätt vad som står i denna pappersbunt? Visst kommer ni överösa mig med hejarop och gratulationer och kärleksförklaringar för att jag genom blod, svett och tårar sammanfattar det svåra och gör det föreståeligt, med ett leende på läpparna och driv i språket? Visst kommer ni övermannas av tacksamhet till mig? Visst kommer ni fylla min inkorg med lovord?

Nä, trodde inte det heller, men eftersom jag är så sjukt storsint (och får lön) så gör jag det ändå. Starting now.

Nu värre än någonsin

”Värre än någonsin” är verkligen ett välanvänt uttryck i dessa dagar. Eller är det bara jag som lagt märke till det? Allting är hela tiden värre än någonsin. Konflikten i Sri Lanka. Växthuseffekten. Finanskrisen. Kan det bli så illa att det faktiskt inte kan bli värre? Det vore nästan skönt tycker jag. ”Nu är det bara nerförsbacke!” hoppas jag på att få skriva snart.

Hursomhelst. För att se vad jag har att se fram emot läste jag igenom en massa gamla dagboksanteckningar i går. Det var roligt, jag upptäckte att jag trots all möjlig misär har en förmåga att skriva ganska roligt. Bittert, men kul. Det kanske är min nisch. Upptäckte i alla fall att årets februari har rätt svåra motståndare i ”värsta februari ever”-klassen. Denna exempelvis:

Februari 2005. Jag hade precis flyttat till Örnsköldsvik och mörkret var kompakt. Helt kompakt. Jag såg aldrig dagsljus. Jag jobbade natt som biträdande nattchef tillsammans med en person som skulle vinna varje ”bittrast i norra Sverige”-tävling på walkover. Han inledde varannan mening med ”ja, det skjuts för lite” och då överdriver jag inte! Frågor besvarade han oftast med ”ja du, sedan Saida dog så är det faktiskt svårt att svara på”. En gång fick han ett utbrott och kallade mig för ”din lilla lillnäbbgädda”, men det var faktiskt i augusti, så det hör inte hemma här. I februari var han bara passive-aggressive och ville med alla medel dra ner mig på hans nivå.

Jag flyttade inte till Ö-vik för att bli biträdande nattchef, utan för att den dåvarande kärleken längtade hem. Man gör så mycket dumt när man är kär. Honom såg jag aldrig till, jag jobbade ju natt och han dag och dessutom hade han en miljon kompisar att umgås med, tusen repningar att genomföra, en triljon sångtexter att knåpa ihop (”stör mig inte!”) osv. Själv hade jag inte en enda kompis och en tjej på nya jobbet tyckte min pojkvän, som också jobbade där, såg smaskig ut, så hon gjorde sitt bästa för att exkludera mig ur all after work-gemenskap för att kunna lägga vantarna på honom. 

När jag tänker på Ö-vik i februari tänker jag på hur jag på väg hem från jobbet mitt i natten sladdade av vägen och hamnade i en stor snödriva och pojkvännen svarade inte i telefonen och jag kände mig så ensam och utlämnad och ledsen samtidigt som kent sjöng: ”Ge mig en vinterdrog, ge mig allt du har. Kom nu jag är kroniskt lååååg...” i bilstereon.

Sen blev det mars och jag blev kompis med bästa Elin och finaste Jill och livet blev kul igen. Men det var i mars det.

Sammanfattningsvis: det är inte värre än någonsin just nu. Verkligen inte.

Till mina saror

Ja, det är lite trist att ni måste luta huvudet på snedden för att kunna se denna fantastiska lilla film jag har gjort, men tyvärr fattar jag inte hur man gör när man vrider den. Om ni undrar vad de mörka huvudena med en röd lampa är för några så kan jag avslöja att det är dels jag, dels Maria och dels typ Micke. Jag minns inte riktigt, hade väl tänkt att det skulle synas kanske.

Jag tillägnar i alla fall mitt allra första videoklipp till båda sarorna i mitt liv. Det är ni värda.

Kära dagbok

Jag har fortfarande inte brutit något ben, men nu börjar jag tro att revbenen ligger i den värsta riskzonen. Den här hostan är inte att leka med, det kan alla mina medresenärer i morgonrusningen intyga. De tar avstånd som vore jag pestsmittad och det ska de ändå ha en eloge för, alla som åker tunnelbana i rusningstrafik vet att det inte finns så mycket utrymme att spela på. 

Det är värst på natten och morgonen, sedan är det helt okej hela dagen så man kan inbilla sig att man blivit frisk, men så kommer backlashen natt efter natt. Snart tänker jag träna ändå.

”Februari ska ju vara träningsmånaden!” sa jag gnälligt till gulliga Jamilla som jag fikade med i går.

”Emma, det har gått två dagar. Du hinner”, svarade hon.

Ja, inte går den fort den här månaden, det ska gudarna veta, svarade jag. Inte. Någon måtta får det vara på gnället.

Vi var på Copacabana vid Hornstulls strand och det var mysigt. Jag fick en halloumimacka. Då blir jag alltid väldigt nöjd. Hade också ett trevligt samtal med kafébiträdet:

Jag: Hanna, eller hur?

Hon: Ja (tittar på mig som om jag är sinnessjuk).

Jag: Eh, ja, vi har ju setts... Jag känner Martin?

Hon: Ja, jag vet (tittar på mig som om jag är helt galen och vänder sig sedan om kvickt).

Alltid trevligt när man får kontakt med sina medmänniskor tycker jag. Uppenbarligen går jag inte hem i alla läger. 

I kväll står det ”tvätta” i det roliga livets almanacka, men i morgon får jag i alla fall ett happy-pill, eller åtminstone en happy-jill. Precis vad jag behöver!

Och nu ska jag fika med Fia, ett av de bästa lunchsällskapen i stan. Jag älskar att vi numera alltid säger ”tolv på vanliga stället”. Det får mig att känna mig som en rollfigur i någon glammig serie, oklart varför.

Eat me, februari

Två dagar in i februari får jag veta, precis som jag egentligen redan visste, att finanskrisen inte bryr sig ett dugg om att alla är supernöjda med mig och vill fastanställa mig och hej och hå. Summa summarum, man kan vända in och ut på sig själv etthundrafemtiofyra gånger i veckan och göra världens bästa jobb, men det spelar ingen roll i slutändan. Eller det gör det så klart, erfarenhet, meriter, referenser, blablabla, det bara känns så himla värdelöst ibland.

Men! Jag tänker inte låta mig slås ner. Solen skiner (bara det är ju värt att hjula av glädje för), jag är fantastisk på uppförsbackar och februari kan slänga sig i väggen. Man vet ju att det alltid när när det är som mörkast som man hittar den där gamla hjärtformade nattlampan man älskade när man var liten i någon gammal låda. Man vet ju att det inte hjälper ett dugg att gråta och skrika och förbanna världsalltet (även om det känns rätt skönt ibland). Man vet att det ordnar sig. 

Fast först måste det bli lite sämre tror jag, jag står ju fortfarande på benen. Frågan är vad som ska attackeras härnäst. Jag gissar på att jag inom kort ramlar på en isfläck och bryter ett ben (det vore stor symbolik eftersom jag ju nästan ber om det i första meningen i det här stycket). Eller på att min hyresvärd säger upp mitt kontrakt så jag får flytta hem till mamma igen. Men – haha – mamma har inrett ett rum i källaren, så den här gången slipper jag åtminstone dela rum med en åttaåring. Hon är visserligen gullig, men hon snarkar som ett mindre tröskverk.

Helgen i bilder

Februari. Vännerna bryter ihop och går sönder som isblocken i Riddarfjärden. Jag har fullt upp med att trösta och lyssna och peppa och stötta. En efter en ringer de och är ledsna och uppgivna och inga ord hjälper. Typiskt februari. ”Dags att knyta näven i fickan och njuta av den svenska svårmodigheten” läste jag att någon hade sagt i en annan blogg. Det var fint tycker jag. Så får det bli! Och snart är det faktiskt vår, för det har jag bestämt. Ett fingerknäpp så kommer vi ut på andra sidan igen.

Nu hade jag tänkt visa er sex bilder från min helg, men blogger ville tyvärr bara att ni skulle få se fyra, tråkigt för er. Ni missar ett illrosa bad och en glad gruppbild från Markus Krunegård som jag sett spela i kväll.

Jag gillar att stå och spana ut på min gata och 

in i grannarnas lägenheter. Ni anar inte hur mycket kul man kan få se!

När jag hade spanat klart gjorde jag och äldsta lillasyster

 en utflykt. Typiskt mig är att tycka att det är för tidskrävande 

att äta på kafé och i stället ta med mig maten och stressäta

 innan bussen kommer. Scones blev det, om ni undrade. Det var gott.

Jag och nyss nämnda syster. Ser ni släktskapet? Vi gick 

på Etnografiska och förfasades över människohandel. Bra utställning, se den!

Nämen, här kom ju det rosa badet! Vad oväntat. Det luktade tuggummi.

På helgen är det också mysigt att få middag hos mamma. 

Då kan man råka på den här lilla godbiten (som hon brukar 

kalla sig själv) om man har tur. 

Vilken syster är mest lik tycker ni?

Ja, och sen var jag som sagt på Cirkus, med en Micke och två marior. Markus var i högform och hade dessutom bjudit in självaste Mauro Scocco! Stort. Mycket stort. De rev av en hejdundrande version av ”Sarah” till publikens ohejdade förtjusning. Eller min förtjusning visste åtminstone ingen hejd.

Veckans citat: ”Mamma, börja prata med henne om nåt, hon sitter ju bara där!” (Thea oroar sig över att jag suttit tyst i deras soffa för länge.)

Bubblare: ”Vasastan, vad är det?” (Jag försöker ge Maria restaurangtips, men berör alltför avlägsna områden för att hon ska kunna hänga med...)