Fredag

Bra dag. Även om det är onsdag i min värld känns fredagar alltid lite roligare än andra dagar. Märkligt sånt. Folk i min omgivning kanske är gladare?

Inledde dagen med att baka scones åt lillasyster. Sedan drack vi te och pratade om hennes skumma, men lustiga chefer, kärlek och lite om företagsekonomi. Väldigt lite om det sistnämnda. Jag vet inte vad jag skulle säga i en lång konversation i ämnet, därför nöjde jag mig med att konstatera att Kräftriket är fint.

Hon är klok min lillasyster. Klok och snygg, en oslagbar kombination. Dessutom tar hon inte illa upp när jag efter någon timme säger "kul att du kom, men nu får du gå, för jag måste duscha" och slänger ut henne.

Var i god tid till jobbet och gick därför över Västerbron i stället för att åka buss som jag brukar. Ska erkänna att det också berodde på att jag såg en kollega i busskön och jag hade verkligen ingen lust att ställa in mig i trevlig-arbetskamrat-mode 20 minuter i förtid. Trevlig kollega annars, men det hjälps inte, jag vill åka till jobbet i total symbios med min ipod.

När jag kom fram kastade sig olika redaktörer över mig som hungriga vargar. Tusen jobb behövde göras. Det låter kanske inte så kul, men det var det. Jag älskar stressiga dagar och tusen bollar i luften (hej ansökningsbrevstjejen!) och tycker om när det är full fart från start, för då anpassar jag mig direkt till tempot. Sega dagar har jag en tendens att falla ihop som en död sufflé och då är det mycket jobbigare att öka i speed när det händer något.
Jag styrde hursomhelst upp saker till höger och vänster, en trollkarl här, en museichef där och hej och hå så blev klockan 20.36.

Nu inväntar jag midnatt och återträff med fina exkolleger. Det blir fint det.

Hund begraven

Man blir lite misstänksam när man ringer ett nummer för att få veta mer om en iransk manifestation inför ett jobb och kommer till Folkpartiet.

Inte nödvändigtvis förvånad.

Men lite misstänksam.

Prag i bilder

Sara hade med sig en riktig kamera. Det hade inte jag, som synes.

Prag är ölstaden. Vi tog såklart seden dit vi kom.

Jag tvingade Sara att åka på marknad i en förort.
Inte för att det syns på den här bilden, men ändå.

Jag äter friterad ost, en av nationalrätterna. Mmmm...

En av Europas äldsta gotiska kyrkor, eller något ditåt. Stilig.

Som sagt, Prag är ölstaden.

Äntligen hittade jag en rättvis plats i världen.

Kyrkogård i judiska kvarteren. Här var det förbjudet
att fotografera. Mobilkameran - riktiga kameran, 1-0

Hahaha!

Hittade den här gamla godingen också. Ibland får man verkligen till ett så där riktigt klockrent samspel mellan rubrik och bild...

Veckans tävling

Hittade ett usb-minne med en massa märkliga gamla grejer på. Bland annat den här bilden:


Frågan är, vem har jag så brutalt klippt bort? Och varför? Jag undrar faktiskt själv.

Nattfjäril

I helgen har ledorden varit dans och inredning. Herregud vilken ointressant inledning. Jag försöker igen:

Nä, det blir inte bättre än så.

Dans och inredning alltså. Inledde dansandet med Kakis i fredags, det var svettigt, det var hit:igt, Kakis frågade alla om de var 91:or. Hon ville hemskt gärna träffa en 91:a nämligen, men detta misslyckades hon med. Tror hon var relativt nöjd ändå.

I går hade jag egentligen tänkt vara hemma, men efter vin och middag hos mamma blev jag rastlös och bjöd in mig själv till Boel och gängets planerade utgång. Började med att promenixa till Landet, min nya kvarterskrog, där Niclas, min nya granne, precis skulle gå av sitt pass. Han har nära till jobbet han. Jag sippade lite vin och pratade med en man vars yngste son gick i samma årskurs som min syster i grundskolan. Han hade investerat pengar i Spotify, berättade han, bland mycket annat. När Niclas hade slutat jobba slöt även hans sambo upp och vi åkte i samlad trupp till Debaser där vi dansade till stängning med Boel och Olle och en massa andra personer (oerhört angeläget blogginlägg det här känner jag).

Mycket otippat slutade kvällen på en pakethållare tillhörande en cykel som trampade längs Strandvägen mot okända mål. Det skulle ni allt vilja höra mer om va? Det får ni inte.

Däremot kan jag avslöja att jag har packat upp alla lådor i min lägenhet. Har just nu tillräckligt med utrymme för att anlägga ett dansgolv framför soffan. Pratade med en annan granne häromdagen som sa att hon aldrig hört ett knyst från min lägenhet, alltså är det fritt fram för hög musik också. Välkomna, välkomna!

Geografisk fråga

Stilla undran bara: Vem är det som 8 gånger den 11 juli har läst min blogg från Pelotas i Brasilien? Och vem surfar in då och då från nåt som heter Brookline Village i Massachusetts?

Vore spännande att veta!

Nära hem

När folk hör att jag bor på gångavstånd från båda mina föräldrar (tre minuter till mamma, sju till pappa) brukar de lyfta lite medlidsamt på ögonbrynen och säga "ja, allt kan ju inte vara perfekt förstås", eller något liknande.

Jag fattar verkligen inte vad de menar. Hittills ser jag enbart och åter enbart fördelar.
Exempel på när det är vansinnigt bra med en förälder några hundra meter bort:
* När du glömt dra ur sladden till din perkulator och ska jobba i elva timmar. Mamma fixar.
* När du är sur och inte orkar laga frukost innan jobbet. Mamma bjuder hem till nybakt bröd.
* När du kommer på framme i Prag att soppåsen du tänkte slänga på vägen mot flygplatsen står kvar i hallen. Mamma slänger.
* När Ikea vägrar leverera din soffa vid något tillfälle då du kan vara hemma. Lillasyster tar emot.

Osv, osv. Inser att fördelningen mellan mamma och pappa hittills är rätt skev. En förklaring till det är att mamma verkligen är min granne, om än inte i samma hus. Det kanske är mamma folk borde höja på ögonbrynen inför och beklaga att dottern flyttat så vansinnigt nära när man tänker efter...

Ytterligare en bra grej med mammanärheten och hennes nycklar till min lägenhet är att man kan komma hem mitt i natten och hitta femhundringar från morfar på köksbordet. "Grattis till lägenheten. Den verkar ändamålsenlig", stod det på det medföljande brevet. På morfarspråket betyder det "Grattis älskade dotterdotter, vilken otroligt fin lägenhet du har fått!". Morfar är gullig. Och mamma. Och resten av familjen.

Ja, det är det faktiskt

På en kajkant vid Nybroviken en sen tisdagnatt eller tidig onsdagmorgon, medan solen sakta gick upp över Stockholm, satt jag och en av få vänner som lyckas övertala mig att komma in till stan mitt i natten och drack ramlösa.

Han: Men ditt liv är väl ändå bra? Visst, du är sjuuukt uppstressad och hit och dit hela tiden, men egentligen. Egentligen är det väl bra? Det är det väl?

Lillgammal deluxe

Min syster Thea, 8, har sitt livs första pojkvän. Han heter Boy och är sötast i klassen.

Mamma: Thea håller just på att berätta om sin pojkvän Boys lillebror...
Thea: MEN ÅH, MAMMA! Har du hört talas om PRIVATLIV?!

Haha. Sötnos.

Olika vyer

Jag har varit i Prag. Det var grymt. Eller ”neat” som är det nya inne-ordet. Ska skriva om detta, men inte just nu, för när jag kom hem hade en soffa på något magiskt sätt flyttat in i mitt vardagsrum (tack lillasyster!). Eller snarare, två jätteemballage hade flyttat in och det tog mig fyra timmar att få dessa att likna en soffa. Några skruvar blev över, men jag tycker det är charmigt med lite glapp och snett och vint. Mhm.

Det blev i alla fall otroligt fint. Min lägenhet börjar ta sig!

Mysigt hörn (ja, Ulliz, det är lite stökigt, jag har inga hyllor goddamnit):

Mindre mysigt hörn:

Hemmets härd, guld värd

I morse gick jag upp i ottan (dvs klockan 10.30, man får andra tidsbegrepp när man jobbar skift) och bakade scones åt Abbe, som kom förbi på frukost. Förutom att jag nästan brände ner mitt kök (glömde att det låg papper mellan de splitter nya plåtarna och upptäckte det inte förrän de stekts i 250 grader i en halvtimme) gick det utmärkt. Jag tycker om att baka, men har inte gjort det på jättelänge eftersom jag på sista tiden levt i värdelösa kök. Oskars kök är väl okej, men det finns inga ytor att jobba på och Hornstullsköket slammade igen efter tre sekunder eftersom någon bestämt att det är snyggt med endast en diskho.

Nu däremot. Ytor, ytor, ytor. Funktionella redskap. Mina egna skåp, där jag vet var mina egna saker finns. Det enda som saknades var en träslev (nu springer min mamma direkt iväg och plockar fram minst fem träslevar, det uppskattar jag), men en i plast fick duga.

Gott blev det! Från och med nu ska jag baka jämt. Det innebär att folk måste komma hem till mig och fika jämt, för trots de fantastiska förutsättningarna är jag en slö typ och jag kommer bara till skott när jag får gäster. Komsi komsi!

Nu är jag dock hungrig igen. Jag lyckas aldrig få till bra matvanor när jag jobbar 13.30-00. Frukost blir lunch och lunch blir middag och jag har bara en rast, så den måste ätas vid normal middagstid, vilket innebär ett stort matglapp och en lika stor hunger framåt 15-snåret. Då dricker jag te och surar.

I morgon åker jag och min Saring till Prag. Efter det kanske det finns något mer spännande att skriva om än mat, min lägenhet och min farmor. Håll tummarna.

Sign here please

Jag är firmatecknare i min pappas aktiebolag. Varför jag är det och hur det kom sig att jag blev det har jag ingen aning om, men med jämna mellanrum kommer det lite olika papper som jag förväntas skriva under. Oftast är det pappa som kommer sättande med dem och honom har jag inte för vana att ifrågasätta, så jag signerar snällt.

I dag slog det mig dock att jag inte har den blekaste om vad min roll egentligen innebär.
Jag: Vad innebär det att vara firmatecknare egentligen?
Pappa: Att du har totalt ekonomiskt ansvar om det går åt helvete.

Jaha. Jaja, det är viktigt med spänning i livet.

Best of farmor

Pratade med min farmor tidigare i dag. Eftersom det bara var kanske två veckor sedan jag ringde sist sa hon "heeeej lilla gumman!" och inte "jaså du lever?" som hon brukar, det var fint. Hon är rolig min farmor Edith och nu tänkte jag dela med mig av några godbitar.

Alla hjärtans dag anno 2006. Farmor har skickat ett kort till mig.
Jag: Hej! Tack för kortet!
Farmor: Ja, jag tänkte att du nog inte skulle få något annars.

Midsommar förra året, vid långbordet.
Farbrors flickvän, cirka 35 år: Hej Edith!
Farmor: Hej... Nämen hej! Är det du! Jag trodde det var Sanna!
(Sanna är min 13-åriga kusin, reds anm.)

Midsommar i år.
Farmor, till min bror Elias: Men har du den där på armen fortfarande (pekar på hans stora G-klavs-tatuering)?
Elias: Eh, ja?
Farmor: Ritar du liksom på den varje dag eller?
Elias: Nej... eller.. nej, det är ju en tatuering?
Farmor: VA? En riktig? Som sitter fast?
Elias: Ja...
Farmor: Men den kommer ju bli jättejobbig att få bort sen!

Mmmm. Gotta love her. (Ska kanske understryka att hon säger det mesta med glimten i ögat så ingen tror att hon är en gammal folkilsk bittermandel.)

Dresscode

I går var det fredag. För att få fredagsfeeling trots att jag skulle tillbringa hela dagen och halva natten på mitt arbete klädde jag mig mycket piffigt i pennkjol, rutig blus och gråa, högklackade pumps. Perfekt outfit för en sekreterare. Mindre perfekt för en person som ibland måste frekventera rastplatser på E4an och klättra upp i förarhytterna på lastbilar för att lyckas intervjua folk. Jag tillhör förstås den senare kategorin. För att göra det hela lite roligare ösregnade det såklart. "HÖHÖHÖ vill du ha skydd från regnet lilla stumpan" sa lastbilschaufförerna inte, men jag såg allt att det var vad de tänkte när jag kom klapprande och försökte ta mig upp för lastbilsstegarna i min opraktiskt tajta kjol.

Ungefär lika opraktiskt var det att klä sig i sandaler när jag skulle hänga en hel dag på en åker i förra veckan. Stunden när jag på eftermiddagen fick tvätta av mina uteliggare-utan-skor-smutsiga fötter i ett handfat på classy Kallis i Visby tillhör inte de stoltaste stunderna i mitt liv.

I dag var en mycket klurig kläddag. I morse (förmiddags, jaja) var jag tvungen att hitta på kläder som skulle passa för fikadejt med Jamilla, elva timmars arbete och sedan utgång. I runda slängar kläder som passar för möjliga åker/rastplats-uppdrag, som är bekväma i minst 15 timmar och som inte får mig att känna mig som en gammal soppåse bland mina vänner när jag möter upp dem efter midnatt. Det sistnämnda kravet override:ar de andra direkt och nu sitter jag här och känner mig obekväm i en snygg, men opraktisk kjol och skor som klämmer på alla möjliga och omöjliga ställen. Om jag skickas ut på en brand eller något är jag bokstavligen rökt (haha, pun intended, varför skriver man förresten "pun"?).
Garderob på jobbet. Jag ser ingen annan lösning. Möjligen att flytta hit, men jag har ju precis flyttat ju.

Förresten

Varför är folk så livrädda för att svara när det ringer från dolt nummer? Vem skulle det som värst kunna vara liksom?

Ulliz och Sara: Det var jag, era löjlisar.

Bu.

Jag saknar min cykel. Jag hoppas den som illvilligt skruvade loss den från dess framdäck i våras njuter ordentligt av den nu, att det känns värt att den ryckte ifrån mig min stora glädje i livet... okej, jag överdrev. Min stora glädje var den kanske inte. Men vi hade haft många fina stunder ihop, min Kronan-cykel och jag. Många backar hade vi kämpat oss uppför för att sedan avnjuta nöjet av att susa neråt med vinden i håret och i ... stänkskydden, antar jag.

En ny Kronan kostar 5000. Det är inte aktuellt i tider av lägenhetsinredande. En begagnad cykel då, tänkte jag naivt, det behöver inte vara något märke, bara man får sitta högt och vara rak i ryggen?
Icke. Alla cyklar i den kategorin kostar minst 2000. 2000! Vad är det för fel på begagnatmarknaden i Stockholm? Det borde finnas ett överflöd av gamla cyklar, det borde banne mig vara köparens marknad! Men nä, på grund av att folk sysselsätter sig med att helt gratis skruva loss folks älsklingar från deras framhjul är det tydligen oehört lukrativt att vara cykelsäljare. Fråga mig inte hur den ekvationen går ihop. Kände bara för att ösa lite mer galla över människan som stal min vind i håret.

Ingen som har lust att ge mig en cykel i inflyttningspresent? En som man cyklar med rak rygg på alltså. En sådan där som alla andra i hela världen tydligen också vill ha. Mountainbikes verkar man kunna få för en spottstyver, MEN JAG VILL INTE HA EN SÅN! (Obs, de sista meningarna tillägnas min mamma som är bra på det mesta, men inte vill förstå att jag inte vill cykla liggande på mage.)

Sweet life

Jag sitter på mitt alldeles egna ekgolv, (som visserligen är slipdammigt trots att jag skurat och dammsugit det 18 gånger eftersom det byggs till tusen här utanför, men ändå) i min alldeles egna lägenhet, där min alldeles egna stereo spelar från min alldeles egna spotifylista (okej, den är inte min alldeles egna, men den andra personen bidrar så sällan att den känns som min). I morse hade brevbäraren fattat att vi fått tidningshållare uppsatta utanför dörrarna i huset och levererat min morgontidning hela vägen upp till mig. Jag dricker kaffe ur en ganska ful mugg som påminner mig om hur jag och Övikskärleken vann en bowlingtävling 2005 och lutar ryggen mot världens skönaste säng som ingen annan än jag har sovit i någonsin. Runt omkring mig står alla mina saker. Samlade. I en och samma lägenhet.

Jag tror aldrig det har hänt förut.

Dessutom funkar plötsligt internet OCH min telefon. Jag är inte isolerad längre!

Don't call me, I'll call you

Jag lever just nu avskärmad från världen. I mitt nya hem har jag varken tv, radio eller internet. I fredags började min mobil tjafsa och nu fungerar det bara att ringa ut från den om man tar ut simkortet och blåser lite på det. Att ringa eller smsa till mig går inte alls. Som tur är har jag en jobbmobil också. Tyvärr testade jag att sätta in mitt privata sim-kort i den för att se om det var min telefon det var fel på. Det var det inte och jag kommer inte ihåg pinkoden till jobbkortet. Hurra, hurra.

Just nu är jag hemma hos min mamma och snyltar internet, men snart ska jag sno hennes hammare och bege mig hemåt igen. Sen ska jag möta upp Fia, titta på hennes nya lägenhet och därefter exakt klockan 19 stå utanför Oskars port så han kan öppna åt mig. Eftersom han bor i ett fort kommer jag inte in om jag inte är där exakt då. Vad gjorde folk före mobilerna tid egentligen? Fattar inte.

Dessutom får jag för mig att massor av viktiga personer i detta nu försöker få tag i mig för att erbjuda mig jobb, pengar och evig lycka. När de möts av min döda mobil stryker de ett tjockt streck över mitt namn och ringer aldrig mer. Det gör mig lätt stressad.

Men ni kan skicka brev! Det är inte helt säkert att de kommer fram heller eftersom min hyresvärd inte orkat sätta något nummer på min port än, men ändå:
Mikrofonvägen 15 i Hägersten. Do it, do it!

Slut som artist

Om jag skulle sammanfatta den här veckan med ett ord skulle jag inte välja varm, inte heller somrig utan snarast extremhektisk. Jag brukar vara uppbokad, men jag brukar inte vara det samtidigt som jag genomför en flytt och en jobbresa till Gotland. Har sovit alldeles för lite varenda natt och nu börjar jag känna mig som en sömngångare. Energireserven är slut och jag skulle helst gå direkt hem, utan att passera gå och bara lägga mig, men icke sa Nicke för i kväll är det kalas. Min fina Öviksvän Elin har bjudit med mig på sin brors födelsedagstillställning på Boule och berså och en sådan inbjudan säger man minsann inte nej till oavsett hur trött man är. Sleeping can wait until we die, det har jag alltid sagt. Beräknar att dö cirka 01.30 i natt.

Det ska hursom bli jättekul att träffa Elin igen, längtar!

Om två timmar är jag ledig i sex dagar. Orden räcker inte till för att beskriva hur fantastiskt skönt det ska bli. Jag har inget internet hemma än, så det lär bli tyst här, men då kan ju ni skriva lite kommentarer så länge för omväxlings skull (sa hon bittert).

Konstig sak förresten: I går när jag skulle bjuda mig själv på middag och ett glas vitt i Visby (efter att ha tillbringat fem timmar i stekande sol på en åker på norra Gotland, men det är en annan historia) och tog med mig en bok till en liten restaurang nära ringmuren bad servitrisen att få se min legitimation. Jag är 26 och ser för det första inte ut som 17, men om jag för det andra GJORDE det, hur pass vanligt är det att 17-åringar försöker mygla till sig vin när de äter middag ensamma med en bok? Sånt lur sparar man väl till vettigare tillfällen, typ utekvällar med kompisarna? Det gjorde åtminstone jag i min ungdom. Gotläningar...

Jag skyller värdelösheten i det här blogginlägget på sömnbristen, slutkördheten och att jag just skrivit en huvudartikel samt ett reportage. Sedan tog tydligen orden slut. Hejdå.

Love at first sight

Scenario: Visby flygplats klockan sju på morgonen. Jag och fotografen Magnus har precis skakat hand för första gången och står i en kaffekö för att vakna till liv innan vi åker mot Fårösund där vi ska göra ett reportage. I kaffekön möter vi en upprörd man som verkligen behöver en mobilladdare. Magnus går med på att låta honom ladda på hans billaddare i fem minuter. Mannen sätter sig tillrätta i framsätet, brister i gråt, får tröst av framförallt Magnus och sedan tar han till orda.

Ledsen man (LM): När du är i Visby nästa gång ska du komma till mig så klipper jag dig gratis! Och så får du kaffe och en Playboy att titta i.
Magnus (M): Eh, okej.. tack..
LM: Din fästmö har säkert inget emot att du tittar lite i Playboy.
(Jag och M vet inte riktigt vad vi ska säga.)
LM (till mig): Eller hur?
Jag: Det vet jag inte, jag är inte hans fästmö. (Och hade jag varit det hade jag visst haft något emot att han kollade i Playboy, eftersom det troligen är en vidrig tidning, men det sa jag inte. Är inte så talför klockan sju på morgonen.)
LM: NÄHÄÄÄ! Jag var säker på att ni var ett par!
M: Nej, vi träffades för några minuter sedan, vi ska till Fårö och göra ett jobb ihop i dag.
LM: Hahahhaaha, ni kommer bli ett par!
Jag: Nej, det tror jag inte.
LM: Så fort ni kommer till Fårö kommer hon bli din tjej!
M: Ehm, nej, jag har redan en tjej.. eller en fru faktiskt...
LM: SKA VI SLÅ VAD!? Nu slår vi vad! Ni kommer bli ett par, jag vet det bara!
M (något irriterad): Nej, vi kommer inte bli ett par.
LM: Ni är gjorda för varandra. Jag vet det bara. Ni kommer bli ihop i dag, så är det bara.

Det var inte ett dugg obekvämt sådär tre minuter in i bekantskapen med någon man ska jobba med resten av dagen.

Vi blev för övrigt inte ett par.

Plötsligt händer det

Jag hittade en jättestor, död spindel i en skål när jag packade upp i går och fick förstås panik trots att den var död. Den kanske bara spelade död, tänkte jag som den tönt jag är och försökte spola ner den i avloppet, men hålen i diskhon jag valde för ändamålet var för små! Besticken var fortfarande nerpackade nånstan och att använda handen var uteslutet.
"Nu skulle man haft en sån där minidammsugare" filosoferade jag medan jag öppnade en kartong för att hitta något bra redskap.

Och där, längst upp i kartongen, låg en minidammsugare.

Som jag hade glömt att jag ens ägde. Det var som att de högre makterna äntligen, äntligen tyckte att det var min tur att belönas.

*börjar nynna på hallelujah i valfri tolkning*

Intensivt förälskad

Jag är kär. Objektet för min kärlek är så fantastiskt mysigt och fint och jag lämnade det ytterst motvilligt i morse, när det fortfarande var varmt och luktade sömnigt. Okej, den här metaforen blev sådär känner jag. Det var inte varmt, snarare kvavt och det luktade inte sömnigt, det luktade nytt.

Däremot är kärleksdelen helt sant. Min nya lägenhet är allt jag ville att den skulle vara. Ljus, stora fönster, inbyggda fönsterbräden, underbart kök ("vuxet" som Erik sa när han och Kakis tittade förbi i går kväll), snyggt badrum och ja.. jag skulle kunna fortsätta, men jag tror ni börjar get the picture.

JAG ÄLSKAR DEN! (Var bara tvungen, kände ett glädjeskutt i magen som jag behövde få utlopp för.) Trots att den just nu är ett totalt kaos av lådor, påsar och saker så vill jag bara vara där hela tiden. I morgon åker jag till Gotland på jobb, något som jag när jag bokade in det tyckte skulle bli kul, men nu vill jag hellre vara hemma och skruva eller så. Kanske laga mat i mitt vackra kök, kanske tvätta en maskin i mitt vackra badrum med tvättmaskin och torktumlare, kanske vakna, ställa mig framför fönstret och sträcka på mig för att sedan inse att minst 12 byggjobbare på huset mittemot får sig en rejäl dos emma-hud till livs.

Flytten gick för övrigt rätt smidigt trots fruktansvärd hetta (jag jinxar inte, jag älskar den), mest på grund av att min mammas sambo tydligen har jobbat som flyttgubbe i New York. Han suckade en del över min oförmåga att slänga saker ("you are a young girl Emma!"), men bet sedan ihop och högg i. Utan honom hade vi lätt fått köra två gånger. Han pusslade in sakerna så varenda centimeter utnyttjades.
Och mamma rensade sitt kök så jag kunde få med mig alla köksgrejer jag saknade efter diverse separationer (haha det lät dramatiskt, de är faktiskt bara två) och Jojo bar lådor trots att hon nästan dog av värmeslag och Iet släntrade in lagom tills det var dags att bära säng och bord. Thea var hemma med hunden. Hunden! Henne måste jag skriva om också. Men det får bli ett annat inlägg.

I dag flyttar Fia till gångavstånd från mig. Bästa, bästa! Ska gå dit hela tiden.