Små barn, små bekymmer

I går fick min yngste bror Kalle, 6, ett utbrott av förtvivlan. Han föll ihop i soffan och grät så det sjöng i hela radhuset vi befann oss i.

Jag: Men du, vet du en sak. På midsommar kan jag ta med mig min dator till Tjurkö, så har du och Harry VARSIN att spela på.
(Gråten lugnar ner sig något)
Jag: Är det något särskilt spel du vill spela?
Kalle: Mutter, mutter, mutter.
Jag: Va?
Kalle: DET ÄR PÅ NÄTET!
Jag: Okej, men vad bra, för min dator HAR internet!

Och som i ett trollslag reste sig den lille mannen upp, torkade bort tårarna och fortsatte med sitt liv.

Mmm, tänk om allting vore sådär enkelt.