Ett nej är alltid ett maskerat ja

I går ville vår hyresvärd Serge träffa oss och ta en drink. Han kom och plockade upp, mig, Malin och vår helggäst Julia i stan och körde oss till den finaste restauranggatan i centrala Beirut, där vi fick sällskap av hans vän Michel. Michel visade sig äga en av restaurangerna och vi slog oss ner vid ett bord och passades genast upp av cirka fem servitörer samtidigt.

Vattenpipor togs in, tillsammans med vin, bröd och en uppsjö av smårätter. ”Ät inte för mycket, ni ska äta på min restaurang sen!” sa Serge hela tiden, medan Michel uppmanade oss att äta mer, mer, mer. Det senare var svårt att inte hörsamma, för det var så sjukt gott.

När vi var klara tog vi bilen till Hamra, där Serge är delägare i en mexikansk bar och restaurang. Där blev det tapas och öl för allt vad tygen höll – det hade verkat oartigt att säga nej till Serges mat, så det var bara att ta ett djupt andetag och äta middag nummer två.

Jag har inte riktigt vant mig vid att vara den som sticker ut än, men i går blev jag på riktigt varse om hur extremt konstig libaneser i allmänhet tycker att jag är. Varför är jag ens här? Varför läser jag franska, och inte världsspråket spanska? Varför äter svenskar middag klockan sex, då ”äter libanensiska kycklingar middag!”? Varför började jag snusa, det är ju helt befängt? Varför fattar jag inte att en nick uppåt med huvudet betyder nej och inte ja?

Just det här nickandet är en följetong. Jag kan bara inte få in det i mitt huvud och när jag berättade för Serge att jag ofta försöker gå in i taxibilen efter att chaffisen nickat ”nej, dit vill jag inte åka” skrattade han på riktigt så han inte fick luft. Historien återberättades sedan under hela kvällen, för varje ny person som joinade vårt sällskap. Kul att man kan roa någon.

Och ändå:
Jag: Har du en flickvän?
Serge: *nick uppåt*
Jag: Vad heter hon? Var kommer hon ifrån?

Serge dog återigen av skratt.

Under kvällen fick vi veta att vår lägenhet är cirka 100 kvadratmeter stor.
Jag: Oj, ja, den är himla stor!
Serge: Stor? STOR?! INGEN libanes skulle någonsin kunna bo i er lägenhet!
Jag: Är det därför du har hyrt ut den till just oss?
Serge: Ja. En libanes skulle få klaustofobi direkt, det vore helt ohållbart. Stor? STOR?! Hahahahahahaaa.

Det är ju skönt att han känner att han kan vara uppriktig med oss...

Vid ettiden vek vi in hovarna och fick skjuts hela vägen hem till Furn el Chebbak, som för övrigt betyder ”ugnsluckan”. Jag hade svårt att somna, låg och vred mig till säkert fyra på morgonen för att klockan sex väckas brutalt av ett vansinnigt buller.

Min första tanke var: bomber! Det small och det bullrade och en massa larm gick i vårt kvarter. Jag låg livrädd och klarvaken i min säng och tänkte ”är det nu jag ska dö?”.

Det var det inte. Oljudet visade sig vara åska, och någon minut senare lystes hela mitt rum upp av blixtarna. Ovädret måste ha varit precis ovanför oss, för jag har då aldrig hört sådär hög åska förut.

Läskigt. Men tur att det inte var en bomb.