Stress och panik

En stor nyhetshändelse är alldeles tillräckligt. Det vet jag nu, när Thailand utökade sin kris och terrorn slog till i Indien, dagarna efter varandra. Jag är helt utmattad, urvriden, energifylld som en liten blöt fläck på golvet. Båda händelserna har varit utdragna och komplicerade och för att addera lite extra spänning skulle jag samtidigt dribbla med en hemtenta. Min lillasyster sa på mammas födelsedagsmiddag i kväll (i går kväll då, klockan är över tolv) att jag bloggar för lite – jag borde förstås ha prioriterat bloggandet även när världen föll samman. Ber om ursäkt för detta.

Mest nyfiken var hon dock på hur det går för mitt ihopmatchade dejtpar. Om någon undrar så skriver jag inte om dem i någon särskild hemlighet, båda två har snokat sig hit och de låtsas att de är upprörda över uppmärksamheten, men innerst inne fnittrar de. De är ett väldigt fnittrigt par. Dock ännu inte ett par, så jag kan inte riktigt säga mission complete än, men ge det några dagar.. eller timmar. ”Ni måste verkligen hitta något annat att prata om” sa dejttjejen strängt till mig och en kollega i dag. Men det är ju så spännande med just er kärlekshistoria! Det tycker ju bevisligen till och med min lillasyster. Alla som vill höra fortsättningen på följetongen, anmäl er i kommentarsfältet! (Ni har att välja på dejtföljetong eller en lång och invecklad serie inlägg om Oskars sågverksdatabas.)

Förutom att jag jobbat över nästan varje dag och lagt massa timmar på renässansen i Mellanöstern har vi hunnit med att gå på lite filmfestival. Tre filmer har det blivit, Madonnas Filth and wisdom (mycket bättre än förväntat), Frozen river (superbra!) och alldeles nyss Jennifer Lynchs Surveillance. Den sistnämnda var våldsam, tät, obehaglig och väldigt välgjord. Jag gillade den trots att den inte alls var en feelgood-film. 

Nu är det helg. Det ska bli helt vansinnigt skönt.

Weekend i Västerås

Västerås var en mysig stad. Vi bodde på stadshotellet som var fint, promenerade runt, åt middag på Oskars favoritrestaurang (Jensens böfhus, jag lät mig övertalas, men det kommer aldrig hända igen), drack vin i sjukt stora glas och var på fest. Nästa dag åt vi brunch och promenerade lite till. Väldigt kallt, men fint.

Sen åkte vi hem till Stockholm och direkt till mamma som bjöd på god mat och försökte röka ut oss. Bokstavligen. Hon var så stolt över sin öppna spis som äntligen fått eldningstillstånd att vi inte vågade klaga på röken som bolmade in förrän vi nästan hade dött av koldioxidförgiftning. ”Men det luktar ju GOTT” hävdade mamma stoiskt in i det sista. Sedan gav hon upp och medgav att det kanske rykte in lite väl mycket. Då öppnade hon altandörren för att kompensera. Iskallt hus fyllt av rök blev resultatet. Vi flydde. (Nej mamma, det var så klart inte därför vi gick hem.)

I dag var det måndag och jag sparkade igång arbetsveckan med att jobba över i tre timmar. Fast det innebar en rätt kul intervju, så jag led inte så värst. Sen mötte jag upp Oskar och hans vän Kristian och åt middag på Vapiano, ett pastaställe som en massa folk tjatat om på sistone. Det var gott och får fyra emmor av fem. Jag är alltid generös med betyg. Nu ska jag dessutom bjuda på lite bilder:

Frida och lilla Ludde när de var på besök förra helgen.

Lika som bär-bröderna. Också förra helgen.

Jag och det ena bäret i Västerås hamn.

Fack-ing fest

Okej, det var en tråkig rubrik, det medger jag. Men sann, för i går var jag på fackfest på Street för typ alla Stockholms journalister (och några från både Västerås och Uppsala, hörde jag ryktas). Det var egentligen helt sjukt, smockfullt med folk och ALLA var journalister. Var man än gick hörde man folk prata vinklar, knäck och morgonmöten med för dålig kreativitet. Var man än riktade blicken upptäckte man någon gammal bekant man var tvungen att heja på. Fördelen med att jobba i en vikarie-karusell-bransch är att man lär känna väldigt mycket människor, jag kände igen säkert 20 procent av de 400 gästerna i går. Nackdelen är väl att man till slut blir rätt less på att träffa nya människor och förmodligen kommer jag väl hamna på samma arbetsplatser som de övriga 80 procenten också om jag ska fortsätta hoppa runt. Mest är det dock positivt!

Det var i vilket fall kul! Jag gillar mina nuvarande kolleger så himla mycket och det var helt okej uppslutning. Jag gillar för övrigt mitt jobb hur mycket som helst. Det är lyx att ha roligt på jobbet. Som en extra bonus fick jag fint beröm av en kille på en tung och seriös arbetsplats. Som vanligt kan jag inte skriva hans namn eftersom alla journalister googlar sig själva. Ofta varandra också i och för sig, så hej på dig om du lyckades hitta hit ändå och fattar vem du är. 

En bra sak med gårdagskvällen var att jag redde ut en viktig släktfråga. Jag är INTE släkt med Claes JB. Det trodde ungefär halva min arbetsplats och de pustade lättat ut när missförståndet klarades upp. Jag förstod aldrig riktigt varför, Claes JB är väl en trevlig typ? (Ja, så måste jag ju skriva eftersom jag fortfarande går efter tesen ”alla journalister googlar sig själva”.)

I dag har jag varit trött. Det blev inte så sent i går, men man börjar ju bli lite till åren har jag märkt. En tröst var att alla var trötta på jobbet i dag, även nyhetschefen. Det struntade dock Norge i och valde att gå ut med sin Gripen-nobb tio minuter innan jag skulle få gå hem. Det kunde jag ju glömma. Tack för den, Norge!

Därmed missade jag återigen en föreläsning och jag tror den här delkursen snart får läggas till handlingarna. Jag har inte ens böckerna.

Gräslig lunch

I dag åt jag lunch med mina favorit-marior på jobbet (Det har nu när jag tänker på det varit en ovanligt bra Maria-dag, på vägen till jobbet träffade jag min gamla sambo-Maria och fick en kram som kändes väldigt välbehövlig en grå måndagmorgon). Jag åt pasta med pesto och ruccola och ruccola är visserligen italienskt ogräs, men vanligt gräs brukar ändå vara rätt ovanligt på lunchrestaurangstallrikar. Jag hittade ett helt strå, ett sånt där man kan göra ”ritsch” på med fingrarna och bli antingen höna, kyckling eller tupp, ni vet. Som ser ut som vass. Helt vanligt gräs alltså. Det tyckte jag var ganska kul och berättade det för personalen mest som en lustig historia, vilket scorade mig ett frikort på nästa lunch. Då önskade mariorna minsann att de också hade fått gräs i sin mat!

Förutom lunchen var det en jobbig dag på jobbet. Jag har skrivit om Baby P, en 17-månaders bebis som torterades och misshandlades till döds i Storbritannien. Jag fattar inte hur jag klarar av att skriva om sådant, jag kan nämligen inte med att se förtryck, tortyr och misshandel på film eller läsa om det i böcker och på mitt jobb är det ju egentligen ännu värre eftersom det är verklighet. På något sätt kopplar jag bort och kör på autopilot tror jag. Jag ser inte riktigt Baby P som en människa, för om jag gjorde det skulle jag nog börja gråta på jobbet. Det var nära ändå. Min artikel är snäll om man jämför med många brittiska beskrivningar av vad som pågick i Baby P:s hem. Usch.

En trevligare bebishistoria är den om Baby-Ludd, som var hemma hos mig i helgen. Inte ensam, eftersom hans föräldrar tycker han är för liten (fyra månader) för att åka till Stockholm själv, men det var fint ändå. Oskar blev väldigt förtjust, jag tror han kände en stark samhörighet med Ludde. Båda två dreglar mycket, båda två har ett gott humör och båda gillar att ligga och slöa. Kul att folk kan umgås över åldersgränserna.

Vi vuxna spelade spel (jag vann!), åt god mat (jag lagade!) och drack ganska mycket vin (jag drack inte mest, det gjorde utan konkurrens Erik, som vi numera ännu mer kallar Kräki). Jag och Frida (och Ludde, men han sov mest) gick dessutom på en foto-utställning och fikade ungefär 18 gånger på stan, bland annat med Bolibompa-Markus, som Frida kallar honom. Hon kallar honom det för att det är hans artistnamn, jag har försökt förklara för henne att jag skulle fatta om hon bara sa Mackie, men det begriper hon inte. Så, vi kör på Bolibompa-Markus. Han gick samma journalistutbildning som oss, men funderar nu på att satsa helhjärtat på import, berättade han. Väldigt märkligt, men skoj.

I går åkte familjen hem till Växjö igen och jag och Oskar gick på stan och fikade en sväng med Jenni och Oskars bror Gustav. De bjöd in oss på bal på slottet, vilket gjorde mig mycket glad. Äntligen en ny chans att ha min fina bröllopsklänning! Eller måste man ha långklänning på bal förresten? Min slutar ju precis under knäna. 

När vi hade fikat klart åkte vi till en annan favorit-Maria, även kallad min mamma. Hon hade lagat supergod söndagmiddag och sen diskuterade vi amning, fåniga t-tröjor och såg en film. Sen hände inte så mycket mer den helgen.

Oskar skulle egentligen vilja ha en likadan mössa 

som jag, men han vågar inte låna den in public.

På allmän begäran

Eller allmän och allmän, Oskar sa i går att han tycker Jennis blogg är mycket roligare än min, bland annat för att den innehåller så mycket bilder. Här försöker man med dejtföljetonger och allt möjligt, men aldrig är det nog... så okej, här kommer ett gäng bilder som råkade befinna sig i min mobil. 

Här är mitt hår precis efter frisörbesöket. Platt och vackert 

tycker jag, fruktansvärt tycker Oskar. Vad tycker ni?

Här är min älskade pappa och bonusmamma som nygifta. Jag borde kanske bildblogga oftare med tanke på att den här bilden är typ tre månader gammal ... 

Den här bilden är däremot ganska ny! Oskar stojar omkring 

som vanligt, under en promenad hem till min mamma.

Den här lille plutten kommer hem till mig nästa helg. 

Hans son, till vänster på bilden, följer också med.

Sonens fot för ett par månader sedan. Inte mycket att 

skryta med! Ska göra en ny mätning till helgen och jämföra.

Mitt svarta hål

Jag stannade inte hemma vid teven i lördags. Min kollega Maria, som jag gillar skarpt, (det finns två marior på jobbet och båda är kollegefavoriter) skulle gå på releasefest för ett band som hennes kille kände och ville gärna ha sällskap. Jag var trots min trötthet och sofflängtan inte svårövertalad och det visade sig vara rätt beslut att följa med.  Tony Clifton hette bandet som spelade på Alcazar vid Nalen och det var faktiskt jättebra. Jag köpte en skiva och har lyssnat på den halva dagen. Andra halvan har jag lyssnat på en skiva jag fick av Micke i födelsedagspresent. Jag fick två – en för glada stunder och en för ångeststunder, men eftersom jag är en så glad typ så har inte den andra skivan fått hälsa på i cd-spelaren förrän i dag. Och jag älskar den! Jag har inte ångest i dag heller, men den passar lika bra ändå. Massa poppiga låtar som jag inte har hört, men blev kär i direkt. Han kan han, den där Micke.

På vägen hem från spelningen gick vi vilse. Det ösregnade och vi gick och gick på Birger Jarlsgatan, utan att någonsin komma fram till Stureplan. Inte så konstigt kanske, eftersom vi gick åt fel håll. Till slut kom jag på det och vi letade oss så småningom fram till Odenplan, där stackars Maria, som skulle upp halv sju nästa dag, tog tunnelbanan. Jag som stockholmare får ta på mig den. Eller skylla på att jag är född i Karlstad. Maria har bara bott i stan i knappt två år, så hon får vara ursäktad.

Jag har för övrigt gått vilse i samma område förut. Stockholm kring Norrtull/Birger Jarlsgatan/Öfre Östermalm är verkligen ett svart hål i mitt lokalsinne. Mitt straff blev att mina IMPREGNERADE läderskor blev förstörda. Jag som trodde jag var safe nu, när jag hade sprayat och allt. Vem kan jag stämma? Och hur gör jag lädret så där mjukt och fint som det en gång var? Går det ens? 

Dejtrapport

I lördags var paret vi följer här i bloggen på konsertdejt. Moneybrother spelade och den manliga delen av paret hade fått gratisbiljetter. ”Om inte hon vill följa med får du den andra biljetten”, sa han till mig innan han frågade den kvinnliga delen (hade det inte handlat om spirande nyförälskelse hade han fått höra ett och annat om smidighet osv). Självklart sa hon ja. I går fick jag följande mejl från henne:

”Btw, konserten var ingenting att ha, du missade inget. Verkligen inte. Det var inte alls så att brandlarmet gick så att alla fick gå ut på Mosebacke torg, och han FORTSATTE konserten med bara en gitarr stående på en bänk medan brandmännen undersökte lokalen – och hela publiken hade allsång i regnet. Skittråkigt, verkligen... :-)”

Det är tur att jag är en så storsint person att jag bara gläds för hennes skull ...

Regntunga skyar

Sådant här grått väder får vanligtvis mitt humör att dunsa i marken och gå kras, som ett av oförsiktighet nedrivet favoritglas. Fallet dämpas dock i dag av att jag är på jobbet, här har de installerat nya lampor som tydligen ger ett mycket trevligare slags ljus, menat att efterlikna dagsljus. Jag märkte ingen skillnad när de bytte, men på mitt humör verkar det ju ha inverkan, så jag tackar och tar emot.

Jag tycker det är rätt skönt att jobba på helgen. Det är lugnt på redaktionen, god stämning mellan oss få som sitter och sliter. Inga ordinarie chefer som man måste bevisa sig för hela tiden, utan i stället bara ren arbetsglädje, sådan som kommer när man gör lite som man vill. Dessutom får jag helg måndag-tisdag i stället, vilket innebär att jag har fredagkväll när alla andra tror det är söndag. Älskar det.

Oskar ska åka till Linköping i kväll, så jag har hemmet för mig själv. Tror jag ska ligga raklång i soffan, titta på serier som Oskar hatar och äta godis hela kvällen. Kanske ta ett glas rött ur en gammal bag-in-box som står i köket, men roligare blir det inte. Jag är helt slutkörd efter den här mastodontveckan.

Häromdagen pratade jag lite om skolstrulet med min bror och det var jätteskönt. Det är konstigt att vi är så gamla nu att lillebror kan lugna storasyster. Han har mer erfarenhet av studier än jag och sa åt mig att sluta oroa mig och bara tänka framåt, och att det inte är så illa som jag tror. Det hjälper verkligen mer än man tror att lätta sitt hjärta. Nu efter att ha pratat med båda Sarorna, min bror och min mamma känns det mycket lugnare.  Och så är det tur att jag har min klippa Oskar. Han är den bästa!

Mitt matchmakande går fortsatt bra. Paret jag lyckades koppla ihop på mitt födelsedagskalas dejtar regelbundet och jag tror minsann att intresset är lika stort från båda sidor. Utvecklingen kan gå som en följetong här i min blogg. Då blir säkert båda inblandade jätteglada ... men läsarna går först och jag vet ju att ni gillar kärlekshistorier. Helst lite olyckliga i och för sig, fast några sådana blir det inte om det här paret. Det har jag bestämt.

Prioritering

”Det blev bara en tur till gymmet efter valnatten innan den blivande presidenten höll långa möten med sina medarbetare i hemstaden Chicago om arbetet med att ta över efter George W Bush i Vita huset.”

Det känns som att jag från och med nu aldrig mer kan säga att jag ”inte hinner träna”. Gosh!

Yes. We. Can.

Det kändes väldigt konstigt att gå till jobbet klockan tio över tre i morse, att möta fulla casinobesökare som ramlade in i taxibilar för att åka hem och sova när jag själv var i färd att sparka igång arbetsdagen. Staden är märklig klockan tio över tre på natten till en onsdag. Lugn, men ändå levande, lite obehaglig i sin tysta lågmäldhet.

På jobbet var världen däremot sig lik. Det var bara att dra i sig koffein och sätta igång, göra sig till kung över huvudtexten, kapa, omstrukturera, hänga med i alla nyhetskanaler, oj där tog han Ohio, och Virginia!, och där vann han, kaos, taltranskribering live av bara farten och plötsligt var klockan nio och alla vanliga kolleger började strömma in. Det kändes fel på något vis. Vi hade det så intensivt och skönt i vår bubbla av nattarbetare, nu sprack den och kvar fanns bara en oerhörd trötthet och oändligt mycket fnitter.

Kollega: Kan jag sitta på den här platsen i dag?

Jag och Maria i kör: YES YOU CAN!

Oerhört roligt.

Så här i efterhand förstår jag att jag troligen i framtiden kommer att berätta om den här natten för mina barnbarn. USA:s första svarta president, dagen då amerikanerna röstade för en förändring. Hur det än blir – en historisk dag.

Yes we can har alltså varit ledordet för dagen, vilket kan kännas passande eftersom jag nu sitter med en hemtenta. På det området känns det inte särskilt kul just nu. Jag kommer troligen bli underkänd på senaste tentan och inte för att jag inte kunde svaren, utan för att jag brutit mot reglerna. 

Det känns verkligen fruktansvärt jobbigt, jag förstorar troligen upp det hela eftersom jag är så trött och stressad, men 1, jag hatar att misslyckas, 2, det känns helt värdelöst att misslyckas på grund av slarv och lathet vilket tyvärr är fallet. Usch. Sådant här får mig verkligen att tappa sugen, men samtidigt vägrar jag ge upp eftersom det skulle innebära ett ännu större misslyckande, så det är bara att bita i det omtalade och ack så sura äpplet och se till att klara den aktuella tentan i alla fall.

No, we can't. Så känns det. Som vår korrespondent glädjespridande som få hade som bloggrubrik precis efter Obamas vinst i morse. Någon måste ju vara mot strömmen.

Nu är det klippt

I dag har jag klippt mig. Mina frisörbesök kan liknas med en kamp mellan två lika envisa, starka, okuvliga viljor. Man skulle kunna gissa att viljorna tillhör frisören och mig själv, men det är bara till hälften rätt. I själva verket står striden mellan frisören och ... Oskar.

Konflikten är infekterad. Frisören vill att jag ska se cool ut, Oskar vill att jag ska se ut som jag alltid har gjort (helst inte sticka ut mer än vår tapet). Frisören vill att jag ska ha kort hår, Oskar dör om jag klipper för mycket. Frisören älskar att plattånga mitt hår så ingen känner igen mig, Oskar tycker det är fult (och onaturligt) när jag har platt hår och föredrar lockarna. Båda inblandade är dessutom medvetna om att den andre har totalt motsatt uppfattning och ser det lite som en tävling att få sin egen vilja igenom.

Vän av ordning undrar kanske vad jag själv tycker. Svaret är: inte så mycket. Jag vill mest se snygg ut och har svårt att avgöra vem jag ska lita på, frisören eller Oskar. Frisören har å ena sidan känt mig längst (han har klippt mig i fyra år), Oskar måste å andra sidan se mig oftast och borde inte vilja ha en tjej med fult hår. Det brukar sluta med att jag försöker kompromissa – frisören får inte klippa mer än topparna och luggen, men i gengäld bestämma fritt över plattången och slingfärgen. 

Man kan bli gråhårig för mindre.

Kompromissen verkar i alla fall uppskattad av utomstående. Jag har fått beröm på jobbet och efter att jag intervjuade en humor-kändis skickade denne ett mejl som innehöll ordet ”babe”. Baben var jag, alltså. Jag borde stå över att tycka att sånt är coolt, men det gör jag tyvärr inte. Enda anledningen till att jag inte skryter om vilken kändis det var, är att jag är rädd att han skulle googla sig själv och upptäcka att jag blev smickrad.

Det vore inte bra för min image.

Men jag tar det som en bekräftelse på att det visst är snyggt med platt hår.

Frisören - Oskar, 1-0.