Att ständigt vara uppdaterad med nyhetsbyråernas flöden har sina för- och nackdelar. Fördelen är att man känner att man har en viss koll på vad som händer. Nackdelen (OCH fördelen på ett sätt förstås) är att man tvingas bli medveten om hur mycket otäckt som egentligen pågår.
Man skulle kunna tänka sig att man blir avtrubbad av att handskas med krig, olyckor och ond bråd död varenda dag på jobbet, men för mig känns det snarare tvärtom. Jag tycker bara det blir värre. I dag läste jag en notis om en sjuårig blind pojke i Pakistan, vars lärare hängde upp honom i en takfläkt och misshandlade honom till döds med en bräda när han hade svårigheter att lära sig koranen. Det har väckt debatt i Pakistan, men det finns cirka 13000 andra koranskolor i landet, hur många misshandlar därifrån kommer ens att nå mina ögon? Hur många andra barn blir plågade och torterade för att de inte kan lära sig? Vem bryr sig om deras öden?
Häromdagen publicerade jag en artikel om hur FN-soldater och biståndsarbetare våldtar barn. FN-soldater. Och biståndsarbetare. Detta enligt Rädda barnen, som fått ett vittnesmål från bland annat en 13-årig flicka som gruppvåldtogs och lämnades blödandes och kräkandes på ett fält nära sin hemby.
Jag vill också kräkas när jag tänker på det, i mitt huvud spelas scenen upp så som jag föreställer mig att den gick till och det ger mig sådan extrem ångest att jag får dåligt samvete. Jag var ju inte ens där. Tänk er då hur 13-åringen mår.
Det värsta med den historien är att en FN-kille sa i ett uttalande att det är omöjligt att hålla nolltoleransen mot barnvåldtäkter när man har 200000 personer i sin personal.
Ja, det kan ju vem som helst förstå. Att ens anställda våldtar en minderårig lite då och då är ju inget man kan göra något åt.
I Afghanistan vinner talibanerna mer mark för varje dag som går och kvinnor i utsatta områden är i princip laglösa. ”Grova överträdelser såsom utomrättsliga avrättningar, tortyr, olaga frihetsberövande, våldtäkt, människohandel och olika former av trakasserier och diskriminering av till exempel kvinnor pågår alltjämt” står det att läsa i UD:s rapport om mänskliga rättigheter i landet från förra året. Läs den om ni vill få ont i magen. Ovanstående stycke är bara en bråkdel av allt omänskligt som rapporteras i den skriften.
I Sudan plundras och bränns hela byar av Janjaweed, den ridande milisgruppen som stöds av Sudans regering. De våldtar och misshandlar och rånar och dödar urskiljningslöst och ingen stoppar dem. Kanske inte så konstigt eftersom ministern som utsetts av regeringen att granska kränkningar och mänskliga rättigheter i landet är efterlyst av Internationella brottsmålsdomstolen i Haag. Han heter Ahmed Haroun och ska ha samarbetat med en milisledare och personligen hetsat till mord, våldtäkter och tortyr. Snacka om rätt man på rätt plats!
Det där är bara en yttepytteliten del av allt som pågår. Jag har inte ens gått in på Israel-Palestina-konflikten, kvinnors status i exempelvis Jemen och Saudiarabien, eller det dagliga livet i Irak. Eller på det främlingsfientliga våldet som breder ut sig i Sydafrika, eller burmeserna som nu slängs ut från uppsamlingslägren av militärjuntan för att de inte ska bli ”för lata och stanna för alltid”.
På natten när jag ska sova kommer ofta tankarna om allt det här. Mitt huvud börjar tänka ”just nu blir någon gruppvåldtagen, just nu blir någon förnedrad, just nu blir någon avrättad utan rättegång” och så spelas vidriga bilder upp innanför ögonlocken. Jag brukar febrilt försöka tvinga mig själv att också tänka ”just nu gifter sig någon av kärlek, just nu blir någon kysst för första gången, just nu föds ett nytt liv”, men det brukar sluta med att jag börjar fundera över vad det där nya livet ska få för liv egentligen och så är det kört igen.
Det enda botemedlet för min del är att skriva om det, försöka sätta fokus på eländena och utöver det stöda alla möjliga olika hjälporganisationer. Röda korset, Amnesty, Reportrar utan gränser och Human rights watch är några av dem jag ger pengar till varje månad.
Egentligen vill jag göra mycket mer. Jag hoppas att jag någon gång får chansen att jobba för exempelvis Human rights watch som researcher, eller rapportör.
Nu blev det här väldigt långt. Det var det värt.
