Min helg i två bilder

Mest för att jag inte tog fler. Eller det gjorde jag visst, men de är for my eyes only, haha!

Jag och Fiolino fikade på en bänk vid vattnet, tittade på maratonlöparna när de sprang jobbigaste biten upp på Västerbron och myste i allmänhet. Jag kämpar för att hålla ögonen öppna i det vansinnigt starka solgasset om ni funderar över min min...

Jamilla och jag åkte på fest i Solna. Jamilla visar upp det passande namnet på hennes kofta. Shorty. Sådan kofta, sådan bärare, som man brukar säga.

Dagens diss

Samtal med Harry, 7 år i dag.

Jag: Jaaa må han leva, jaaaa må han leva, grattis grattis hipp hurra!
Han: Tack.
Jag: Hör du vem det är?
Han: Nej.
Jag: Jooo, det gör du väl?
Han: Nej.
Jag: Din favoritsyster?
Han: JAHAAAA, Jojo!!!!!

Emma - Jojo, 0 - 1
Ska nu fuska och använda mina ekonomiska muskler (Jojo är student, hoho, synd) för att bräcka den där lilla snärtan med världens bästa födelsedagspresent. Han vill ha en bionicle, eller nåt sånt. Nån som vet vad det är?

Sämre förr. Och bättre.

I går på matlaget tittade vi på gamla kort i Saras fotoalbum. Det var nollningen på gymnasiet, Arvikafestivalen 2001, födelsedagar, fester och studenten i en salig blandning. Vi var unga, vi var glada... och vi var fula.

Faktiskt. Mestadels. Visst, vi kanske var lite gulliga, men det var ändå rätt skönt att komma fram till att vi alla är så mycket snyggare nu för tiden. Min pappa slog i och för sig fast det redan förra sommaren:
"Emma, du blir verkligen bara vackrare och vackrare. Jag var lite orolig för dig när du var i 15-årsåldern, då var du faktiskt ganska ful. Men nu!" sa han och slog ut med armarna.
Hrm, sa jag och valde att se till det positiva i den kommentaren.

Bättre förr-delen av det här inlägget kom till på tunnelbanan hem.
Lina: Jag hörde ett gäng tjejer prata på vägen hit och de var så GROVA. Typ 15 år och pratade bara om att slåss.. de hade slagit ner någons MAMMA! Så gjorde väl inte folk när vi var 15?
Vi: *nickar instämmande*
Lina: Men det kanske helt normalt nu för tiden? Ja. Det är väl det.

Dagens ungdom. Jag säger då det.
Avslutningsvis är det helt sjukt att pytte-Harry fyller sju år i dag. Min nästminsta bror, jag tycker nyss han var tre. Ska inte säga detta till honom när jag ringer och sjunger, det vore att gå ett pensionärssteg för långt.

Man vet att man är svältfödd...

... när man blir helt lycklig i själen av att killen som fyller på tepåsar på jobbet hälsar som om han vore JÄTTEGLAD att se en.

Tänk vad ett "HEJ!" från en total främling kan göra.

ps. Precis medan jag skrev detta ringde Jill. Försökte återgälda lyckokänslan genom att säga HEEEEJ till henne. Hon frågade om jag gick på droger. Det är olika hur man uppfattar saker tydligen.

Matlagstorsdag

Jag är glad att matlaget finns alla dagar, men extra glad vissa dagar. Som i dag. En regnig torsdag när det mesta känns som en blöt filt som parkerat sig någonstans i höjd med bröstkorgen. När man är sugen på att åka raka vägen hem och gå och lägga sig för att sova sig till gladare dagar.

Då får man tvinga sig själv att i stället åka hem till veckans matlagsansvariga och det hjälper alltid. Filten torkar och omvandlas till luddig bomull tätt intill hjärtat. Magen blir full av mat och skratt och kärlek. Mina tjejer. Bästa tjejerna.

I övrigt har jag helt vansinnigt ont i ryggen. Det skulle kunnat bero på gårdagens löprunda, träningsvärken är på andra ställen brutal, men det här känns mer som om jag suttit konstigt. Eftersom smärtan satte in precis efter lunch kommer jag att skylla alltihop på Bisse, som snodde åt sig bästa stolen när vi lunchade ihop och tvingade mig att sitta på en gammal klappstol anno 1912. Tack för det. Tack.

Bisse vill förresten flytta till New York med sin tjej, som jag ännu inte fått chansen att träffa. Hoppas jag får det innan de flyttar så jag kan få komma och hälsa på. New York lär ju vara en av de bästa platserna att ha vänner att bo hos i.
En annan som har New York-planer är annars min mamma, som hipp som happ ska hoppa in som korre där i två veckor framöver. Hon har erbjudit mig att hälsa på, men jag vet inte, känns inte som att man hoppar på ett USA-plan en fredagseftermiddag och återkommer på söndagen.
Även om det vore coolt.

Emma längtar

Efter att sätta sig på ett tåg, se landskapet susa förbi och bli plattare och plattare. Stå på en perrong (favoritord) i Emmaboda och kisa mot solen i väntan på att slutdestinationståget ska komma in. Kliva av i hemtamaste miljön, gå några meter ner till havet och se tre personer i flytväst, en lång, två korta, vinka så mycket de bara orkar. Kliva ombord på båten, sitta i fören och hålla sig hårt i relingen för att inte flyga av när den längsta i flytväst visar hur många hästkrafter han har makt över. Se vackraste ön närma sig i horisonten.

Gå över klipporna, genom skogsdungen och uppför grusvägen. Sparka av sig skorna på verandan och kramas med allehanda släktingar som dyker upp lite här och var. Gå ett varv runt huset och inspektera så ingenting viktigt förändrats, för sakens skull skälla lite över småsaker som blivit annorlunda. Testa att hjula i trädgården, inse att man blivit för gammal och numera bara sträcker sig rejält på insidan av låren. Skutta upp på en cykel och cykla till badplatsen, spana på enstaka husvagnar och känna på vattnet. Sitta på bryggan, rikta blicken mot fastlandet, känna lugnet sakta komma smygande.

Sova gott i friggebod med lillasyster som stöd mot läskigheten som infinner sig när vinden får dörren att låta som om någon rycker i den. Vara livrädd för insekter som troligen kryper runt i madrassen, men ändå lyckas somna utan drömma mardrömmar. Vakna pigg, äta frukost på altanen, uppdatera farmor om de senaste månaderna. Läsa bok, vara ensam, fast tillsammans med sådana som inte kräver annat av en än att man möjligen diskar någon gång ibland. Eller plockar blommor till midsommarstången och binder kransar till småttingarna som ändå kommer vägra ha dem på sig i mer än fem minuter.

Dricka vin, känna grilldoft, få en hel halloumi själv medan alla andra tuggar kött. Jogga med gruskrasande ljud inunder sig, spela volleyboll, spöa pappa i plump. Låna bilen, köra till stan, träffa god vän och hans barn för promenad längs vattnet. Heja på gamla kolleger som går förbi, våga sig på en tur till Saltö, kika in genom fönster som man brukade titta ut ifrån.

Vara frånkopplad, nedkoppad, avkopplad.

Snart. Snart.

Jamilla!

Att kommunicera via telefon, sms, Facebook eller whatever är totalt förlegat. I fortsättningen tänker jag bara tala till folk via bloggen. Börjar med dig Jamilla.

Eller så är min mobil urladdad.

I vilket fall har jag bokat medel på Hornstull klockan 19 eftersom du vägrade boxas med mig, komsi komsi!

Ska bli mycket spännande att se om detta funkar.

Ett evigt tjat

När man ringt och tjatat på en pressperson tre gånger tänker man sig kanske att personen, som utlovat, jobbar bäst den kan med att försöka hjälpa en. Men icke. Det märker man enklast om man till sist tröttnar och ber att få prata med nästa led i kedjan själv och upptäcker att presspersonen omöjligt kan ha tjatat på den i sin tur, som utlovat, eftersom presspersonen inte har nästa-ledets nummer. Och när presspersonen en stund senare ringer upp och frågar vad jag egentligen ville veta, fem timmar efter att jag först kom med min förfrågan.

Det är i sådana lägen jag måste göra fuck you åt telefonluren samtidigt som jag lägger all kraft på att prata med min trevliga, men bestämda jobbröst i stället för att börja svära okontrollerat.

Aj aj aj aj aj

Om det inte vore ytterligt opassande skulle jag helst ligga dubbelvikt under mitt skrivbord och jämra mig just nu.

I stället djupandas jag så bildredaktören intill mig troligen tror att jag håller på att föda barn.

Ville bara meddela det så ni fattar hur synd det är om mig.

För övrigt

Rolig konversation mellan två redaktörer som nyss utspelade sig bredvid mig:

Redaktör 1: När är det du ska föda förresten?
Redaktör 2 (sammanbitet): I november födde jag.
Redaktör 1: Va, inte förrän i NOVEMBER?!
Redaktör 2: Jag har ett barn. Hon föddes i november.
Redaktör 1: Jaha, eh.. Jaha.

Allt eller inget

Fram till några månader in i gymnasiet hade jag olika aktiviteter för mig efter skolan i princip varje dag.
Måndag: Ridning.
Tisdag: Kör.
Onsdag: Dans.
Torsdag: Sånglektioner.

Jag gillade att vara så uppbokad att jag knappt hann andas, ständigt vara på väg någonstans, ingen rast och ingen ro.

Sen hände något (eller något kom kanske snarare i fatt mig). Jag slutade med allt, en efter en rök aktiviteterna. Ibland under åren gjorde jag tafatta försök att ta upp något igen, jag blev till exempel medryttare på en häst i söderort bara för att lägga ner även det. Några år senare blev jag medryttare på en galen häst i Örnsköldsvik som hade för vana att sticka så fort jag satte foten i stigbygeln så jag fastnade och släpades efter hängandes i ena foten (inte jättebekvämt kan jag tala om). Andra gånger tillbringade jag timmar med att överhuvudtaget lyckas hämta in hästuslingen från hagen, den stod still, tittade på mig, jag närmade mig långsamt... och när jag preciiiis skulle ta tag i grimman så stack han.

Ja, det var ju ohållbart det också förstås.

Förr eller senare slutar väl i princip alla med sina gamla fritidsaktiviteter, men det går inte många dagar utan att jag längtar efter att framförallt rida igen. Två gånger om året (höst och vår oftast) går jag så långt i min längtan att jag kollar upp ridskolor och jämför priser och gör mig redo att lyfta luren... men så händer ingenting, för jag tänker att jag ändå bara kommer lägga av. Ganska okonstruktivt tänkt, hade jag sagt om någon annan berättade att hon resonerade som jag. Rid i stället, ditt pucko, hade jag också sagt.

Kan inte någon tänka sig att säga det till mig?
För jag längtar, längtar, längtar ju så himla mycket. Till och med efter att bli släpad efter en galen norrländsk travare hängandes i foten om det är vad som krävs.

Vad är oddsen?

I går började två killar oberoende av varandra prata med mig och Sara. Killarna var inte kompisar och ingen av dem hade sett den andre förut.

Båda hette Johan.
Båda dansade lindy-hop på fritiden.

Utmaningen

Jag har en tendens att bli lite rastlös när jag är ute, få ett skriande behov av att något ska hända – och det är då utmaningen sätter igång. I går var det Bisse som fick äran att bli min utmanare vilket bland annat ledde till att han fick dansa fem varv runt en rakad kille (som inte fattade någonting, men jag höll på att skratta ihjäl mig) och hoppa Friskis-hopp två centimeter från en intet ont anande ung kvinna.

Själv fick jag stirra stint på en kille som såg ut som Austin Powers, dansa hejvilt med två yttepyttemän och säkert något mer. Det var Bisses första gång som deltagare i utmaningen så han utmanade mig ganska snällt. Det är mycket värre att leka den här leken med exempelvis Karin. Hon tvingade mig en sommar att flytta ett bord på Trädgården så det stod på tvären i stället för på längden. Det låter ju enkelt, om det inte vore för att det satt ungefär tio personer vid det här bordet. Dock hade jag stor hjälp av att jag befann mig i Sverige, där människor ofta är får och därför gör precis som man säger om man hänvisar till att budet kommer från personalen.
”Men vi kommer ju inte få plats om bordet står på tvären?” invände en person.
”Nej, nej, men det måste göras, det är bestämt så”, sa jag och det slutade med att personerna reste sig upp och HJÄLPTE mig ställa bordet på ett helt idiotiskt sätt så det spärrade vägen och blev halvt omöjligt att sitta vid.

Roligt. Karin fick i sin tur göra armhävningar under ett annat bord. Det var ännu roligare. Det ska du få göra nästa gång, Bisse-biss!

Fast den roligaste utmaningen var nog ändå när Magda skulle galendansa med en okänd, ensam kille på ett dansgolv i Karlskrona, varpå hans tjej, som hade varit på toaletten och kom tillbaka lagom till galendansens inledning, blev helt tokig och skulle starta ett slagsmål. Det låter inte så kul nu när jag skriver det, men ja.. man var kanske tvungen att vara där. Jag skrattar fortfarande när jag tänker på det.

Känner mig generös

Bjuder på en bild också, så här på kvällskvisten.
Systrarna L på söndagsstrapats på Djurgården.
Snygga som få. Hade kunnat vara tre årtionden
representerade om inte Jojo prompt skulle
födas sent 1989. Alltid ska hon förstöra.

Hångla mera

Jag såg en föreställning häromveckan som hette just så. Hångla mera. Det var en kille som pratade oavbrutet i nästan tre timmar, det låter horribelt, men han var rolig. Förutom att roa ville han dessutom uppmana oss att leva mer helhjärtat, hångla i stället för att ge varandra torra, meningslösa pussar, omfamna det riktigt jobbiga, inte huka för krångligheter och så vidare.

Jag har tänkt mycket på det där sedan dess. Det är lätt att låta bli saker för att det är bekvämt och att inte våga för att man inte vill riskera att förlora. Det är lätt att fortsätta vara ihop, stanna på ett jobb där man inte riktigt trivs, nöja sig och tänka enligt devisen man vet vad man har, men inte vad man får.

Det är lätt. Men det är inte särskilt kul. Jag kommer aldrig tänka tillbaka på mitt liv och komma ihåg alla de där gångerna när jag sa näru, det är ju en dag i morgon också och gick hem och lade mig. Jag kommer inte tänka att Gud, vad skönt det var att jag inte ringde den där personen och erkände mina känslor/frågade om hjälp/erbjöd mina tjänster/whatever. Den kunde ju ha sagt nej. Jag kommer heller inte nostalgiskt berätta för mina barnbarn om alla de där gångerna när jag tog det mogna beslutet att tacka nej till umgänge för att hinna diska och tvätta.

Nä. Jag kommer förhoppningsvis komma ihåg hur jag år 1998 tog bussen till Norrtäljes utkanter klockan fem på morgonen för att kunna stå utanför mitt 16-åriga hjärtas utvaldas fönster innan han hunnit vakna och försvinna iväg någonstans. Hans förvirrade, nyvakna blick när han såg mig, kramen jag fick när han släppte in mig. Den vansinniga smärtan när han någon vecka senare dumpade mig.
Jag kommer kanske tänka på hur jag våren 2009 vaknade av sms-signalen klockan ett en torsdagsnatt. Hur jag i stället för att svara ”nej, jag sover ju din idiot” som vanligt när någon berusad kamrat söker kontakt och sällskap mitt i min skönhetssömn, hoppade ur sängen, klädde på mig och tog en taxi till Kvarnen för att dricka en öl och sedan gå hem och lägga mig igen. Eller på hur jag som 15-åring blev så irriterad på att någon på språkresan jag var på hävdade att jag och mina vänner sjöng falskt att jag klev upp på scenen inför honom och alla andra och sjöng My heart will go on á capella (det känns i dag väldigt främmande att jag skulle tro så stenhårt på mig själv, vad hände?).
Och förstås kommer jag le och minnas den där gången när jag år 2015 (jag spår in i framtiden) stod på Västerbron och såg solen stiga över ett tyst sommarstockholm och kramade den varma handen jag höll i lite hårdare utan att tänka på hur trött jag skulle vara nästa dag.

Kanske handlar det mest om att säga ja lite oftare och inte bara av gammal vana neka. Nu ska jag låta så där högtravande som jag gör då och då: livet måste levas fullt ut (ah, jag kräks, men det är ju sant). Varje år blir jag lite räddare och lite försiktigare, jag kastar mig inte handlöst in i saker längre för jag minns hur förbannat jäkla ont det kan göra ibland. Samtidigt är det inget liv om det inte gör förbannat jäkla ont ibland. Jag kommer absolut att minnas hur jag grät nästan oavbrutet i två veckor när han jag trodde var mitt livs kärlek flyttade ut, men jag kommer ju också minnas varför jag grät sådär. Varför det gjorde så ont.

Det hade inte gjort så ont om jag inte hade förmågan att känna så mycket som jag gjorde. Och även om det inte fick ett vackert slut är jag glad att jag kan det, att jag inte bara hukar mig och väljer att vara bekväm.
Hångla mera, hörrni. Nu gör vi det.

ps. Han var verkligen SJUKT rolig. Jag skrattade så jag grät. Typisk stund jag kommer minnas varje gång i livet någon pratar om komiker. Tror han hette Klas.

Helg igen

Tycker alla arbetsveckor borde vara två dagar långa och sedan göra avbrott för helg. Då kanske jag exempelvis inte skulle lida av musarm och tvingas byta mus-hand, se fånig ut när jag gör förebyggande övningar vid mitt bord och knappt kunna sova för att hela armen värker. Det kan förstås också ha att göra med hur jag sitter, men nä, jag tror det är avsaknaden av återkommande helg mitt i veckan som gör det.

I dag sa förresten en av mina kolleger att jag verkligen borde ta det lugnt i helgen eftersom jag är så oerhört produktiv och jobbar så hårt i veckorna. Eh, whaaat? sa jag inte, för det verkade otaktiskt, men jag tänkte det. Hon är dessutom den tredje inom loppet av en vecka som säger samma sak. Fattar inte hur jag lyckats odla den här myten om mig själv, tror verkligen inte jag är mer produktiv eller jobbar hårdare än någon annan (inte tvärtom heller vill jag betona för eventuella arbetsgivare som googlar mig just nu), men på något vis ger jag tydligen sken av detta. Det är väl bara att tacka och ta emot. Kanske till och med lägga in en högre växel, då kanske de börjar tycka att jag är helt omänskligt arbetsam och tvingar mig att ta ledigt ett tag och vila upp mig.

Nu ska jag snart gå hem. Hade tänkt gå raka vägen till mitt soffhörn och umgås med Lionel Shriver i stället för att träna, men då messade bästa träningsvännen uppfordrande i precis rättan stund. Just nu är det jobbigt att hon gjorde det, men klockan 18.55 kommer jag tacka henne. Inte en minut tidigare. Kanske.

Do it!

Ni måste, om ni inte redan gjort det, läsa den här.

Maciej Zaremba är min idol. Jag älskar och avundas hans förmåga att gå rakt emot drevet och hitta den där andra sidan av saken, som ju alltid finns där. Vi vet det innerst inne, men vi minns det inte förrän någon helt sonika plockar fram den. Då tänker jag alltid ”men varför tänkte jag inte på det?!” och blir lite irriterad på mig själv.

Själv har jag tillbringat större delen av dagen på en buss och resterande timmar i ett regnigt, iskallt Orsa. ”Polar World” kändes onekligen som ett passande namn på platsen jag besökte. Där utförde jag inga stordåd i Zaremba-stil, men jag intervjuade bland annat en fyraåring och såg två isbjörnar. Också ett dagsverke för somliga.

Rättelse

Efter diverse påtryckningar vill jag också meddela er att jag missade att upplysa om en punkt i mitt söndagsschema. Klockan 11.20 ska jag träffa en liten, men naggande god person och åka i samlad trupp till brunch i Fittja. Det ska bli gott vill jag lova!

Klart slut.

Förresten...

I går var jag och Jamilla och tränade. Jag har en tendens att i mitt huvud göra om allas namn till smeknamn med -i, -o eller -is-avslutningar och i Jamillas fall innebär det att jag hela tiden måste hindra mig själv från att säga "Jammi" (för det kan man faktiskt inte säga till någon...). Jammi får mig i sin tur att tänka på sången "jummy, jummy, jummy, I want it in my tummy".

Ville bara säga det.

Frrrrrredag

Läste precis att fågelinfluensan inte blev så farlig som fruktat på grund av våra näsor är för kalla. Tydligen trivs viruset bäst i 40 grader, medan den mänskliga näsan bara håller 32 grader, skriver TT. Detta måste ju innebära att jag är mest safe av alla, med tanke på att min näsa alltid är iskall. Det spelar ingen roll hur varm resten av kroppen är, det når aldrig fram till nässpetsen. Visste väl att det skulle finnas någon fördel med det...

I kväll kommer två snygga kvinnor hem till mig på middag. Det är kul att laga middag åt folk (särskilt när de är snygga) och i dag ska jag bjuda på en örtkycklingsvariant med rotfrukter samt citron-feta-sås. Tror det kommer bli fantastiskt. Förutom att man inte får särskilt snygg yta på saker man tillagar i min gasugn, men det behöver jag bara leva med i en dryg månad till. I min nya lägenhet ska jag baka bröd jämt. Jag älskar att baka (och äta) bröd, men det är ingen idé att ens försöka i en gasugn.

I morgon inträffar schlagerdöden i hela Sverige. Jag är totalt ointresserad, men insåg att jag antingen kunde sitta hemma själv och sura, eller bjuda in mig själv till någon, så jag gjorde det sistnämnda. Valde mitt gifta par eftersom jag vet att de är ett säkert kort när det gäller att ordna sådana här tillställningar (och för att jag tycker om dem, såklart!). Paret fattade också vad som krävdes av dem när jag förde saken på tal och de har nu arrangerat en mindre schlagersammankomst med mat och vin. Det ska bli mysigt. Jag ska gnälla på alla bidrag och tillskansa mig kärlek och uppmärksamhet från de inbjudna paren.

Sen är det söndag. Då ska jag och Oskar köra dinner and a movie som den perfekta helgavslutningen.

Vad ska ni ha för er ärade läsare?

Någon som kan hjälpa honom?

Fick ett så trevligt mejl i dag apropå en artikel om att Sveriges befolkning i arbetsför ålder inte kommer att öka utan invandring i framtiden:

"hur går det med våldtäkterna då om vi redan idag har europas i särklass värsta våldtäkts statistik.tar vi in fler blatte gubbar från de patriarkala kulturerna lär väl inte våldtäkterna minska eller. har vi tur gängknullar de ju journalister och andra blatteälskare men det lär ju inte räcka med det. Något förslag motverka detta?"

Jag tycker det vore mer angeläget med förslag på hur mejlskrivaren kan motverkas, men jag vet inte, jag är väl partisk som vanligt.

Det är viktigt med etiketter

Oskar: You know me. I dont like bookings
emma: det är bara nåt du inbillar dig
emma: vi kan se den där state of play
emma: eller vad den heter
Oskar: Om jag visste exakt vad som ska hända resten av mitt liv kunde jag nog lika gärna lägga mig ner och dö right away
emma: ja, för det är ju samma sak som att boka in en träff
Oskar: en date?
Oskar: EN DATE?
emma: sluta bråka med mig
emma: ett möte då, om du föredrar det ordet
Oskar: haha
Oskar: Jag går bara om det är en date
emma: fine, it's a date
Oskar: ett avtalat möte med en motpart
Oskar: ett afvtalat möte med en för mig sedan svunna tider vän
Oskar: kan vi kalla det
Oskar: for the record

Mammas förråd

I går var jag och mamma på Ikea för att reka lite. Jag ville prova ut en soffa och en säng och titta på lampor till min blivande lägenhet, mamma ville bygga en köksö på hjul (fråga inte). Jag hittade en jättefin soffa och lite annat smått och gott, men framförallt fick jag insikt om att jag absolut inte ska ha med mig min mamma när jag verkligen ska inhandla saker till lägenheten.

Inte för att hon inte är trevlig. Inte för att hon inte har god smak. Inte för att hon inte har inrett några lägenheter tidigare i sitt liv. Snarare för att hon inrett lite för många och därför har ett mindre möbel- och prylupplag i källaren. Vad jag än säger att jag skulle behöva så kontrar hon med att en sådan kan jag få av henne. Lampor, mattor, kastruller, bokhyllor, överkast, you name it - she's got it.
Och det är ju jättebra ur både ekonomiska och miljömässiga aspekter. Ur aspekten "Emma vill välja själv" är det däremot mindre bra. Mamma ser helt enkelt min lägenhet som ett extra förrådsutrymme till sig själv, en chans att få rensa ut det gamla och göra plats (eller ja, plats och plats, det är rätt trångt hos kvinnan som vill bygga köksö i sitt 6 kvadratmeter stora kök) för det nya och vackra.

Men ha! Jag har genomskådat hennes ondskefulla plan och tänker göra nästa Ikeautflykt i smyg. Med någon stark person som gillar att bära saker.

För övrigt trodde jag att gårdagens Ikeavisit skulle bli den första som resulterade i noll inköp för min del. Så blev det icke. Stupade på mållinjen och kom hem med en förpackning Havssalt.
Mamma: Men du får inte glömma att äta vanligt salt också! Annars får du inte i dig jod!
Jag: *mållös*
(Det har aldrig tidigare hänt att någon påmint mig om att äta salt. Jag är tjejen som har ett saltkar för varje rum för att slippa hamna i en saltlös situation nånsin.)

ps. Mamma, jag är fortfarande sugen på det lilla bordet, den blåa mattan, växter och lite kastruller. Försöker bara vara tuff och självständig utåt, egentligen älskar jag ditt möbelupplag!
ps2. Ja, jag vet att jag använt din källare som förråd rätt länge.

Same old, same old

I natt vaknade jag av att jag satt upp i sängen och borstade frenetiskt på min kudde för att bli av med alla stora, svarta spindlar som kröp omkring där.

Lyckades dock säga till mig själv på skarpen att jag skulle lägga mig ner och sluta sömn-hallucinuera.

Sisters doing it for them selves, eller hur den gamla dängan går.

To get blown away

En sak som fortfarande stör mig lite till och från är att det finns en person i det här landet som ibland uppträder på små festivaler och lokalkrogar och spelar sånger som handlar om mig.

Det är förstås inte särskilt många som vet att de handlar om mig, eller ens vem jag är, men ändå. Eftersom flertalet inte lär vara särskilt smickrande så kan jag inte riktigt släppa det, hur mycket tid som än läggs mellan mig och personen.

Värsta scenariot vore om personen plötsligt slog igenom och alla började nynna på de här sångerna. Det kommer förmodligen aldrig att hända, men med ettriga människor kan man aldrig vara riktigt säker.

Då skulle jag vara tvungen att skriva en sån där Fuck you right back-låt som hon Eamons extjej (OCH slå igenom) och det har jag faktiskt inte tid med.
Så håll tummarna för att det aldrig händer i resten av mitt liv, tack på förhand.

It's not me, it's you

The stories I could tell you. Ni skulle vrida er i skrattkramper.

Men det finns både för- och nackdelar med att ha en öppen blogg som vem som helst kan googla fram och en av nackdelarna är att vissa saker måste censureras.

En av fördelarna är att ni får se bilder på mig ibland. Det uppskattar ni väl? Hade varit fint om jag hade bjudit på en bild nu för att särskilt uppmärksamma detta fina faktum, men man kan inte få allt.

Annars tänker jag mest på inredning i dessa dagar. Jag tänker på min lägenhet när jag ska somna och möblerar i huvudet. Kakis påpekade häromdagen att medelsvensken flyttar tio gånger i sitt liv och att jag redan måste ha passerat detta tal. En snabb räkning gav henne rätt, bara sedan jag flyttade hemifrån när jag var 19 har jag bott i tio olika boenden:
* Albyhuset, vårt härliga, bråkiga kollektiv där det spökade.
* Studentkorridoren på Hake.
* Blekinge läns tidnings äckliga företagslägenhet två sekunder från jobbet.
* En fin, men kokhet, lägenhet med utsikt över inloppet till Karlskrona. (Inloppet? Hittade jag just på att det heter så? Det är nog en fjärd eller så.) Man kunde inte ha fönstren öppna, för då attackerade en miljard insekter som bodde under taknocken.
* En ful, pytteliten lägenhet med dusch i källaren på Saltö, där jag inledde min första samborelation.
* En nästan lika ful, men betydligt fräschare tvåa på ett berg i Örnsköldsvik, där samboendet fortskridde. Den hade träimitationsplastmatta, men åtminstone egen dusch som man slapp dela med diverse missbrukare.
* Världens finaste tvåa i Mälarhöjden som min mamma köpte i ett infall av fastighetsspekulation och lät mig bo i (eftersom hon redan ägde två andra boenden just då). Här bodde jag rätt länge, först ensam ett tag fast med alla sambons grejer, sedan flyttade sambon in, men så flyttade han ut igen och jag var åter allena.
* Pappas och bonusmammas trea på Bäckvägen, tillsammans med diverse inneboenden. Eller de var bara två. Men diverse lät bra.
* Oskars lägenhet.
* Nuvarande fina i Hornstull.

Japp. Elfte gången gillt då! I min nya, egna lägenhet där jag ska bo tills jag dör ska besökare kunna peka på vad som helst och få en förklaring på vad tinget gör där. Det ska inte gå att säga "nej, den tillhör min sambo/mamma/hyresvärd/whatever". Det ska vara emmigt och mysigt och folk kommer troligen tycka att det är "hemtrevligt stökigt" eftersom jag är en så "plottrig" person, som en vän sa häromdagen.
Och jag, jag ska bo. På riktigt.

Less is more

Less som i less på svenska alltså. Har en typisk lessdag. Hela eftermiddagen har jag legat i min soffa, tittat på Grey's anatomy och snyftat för mig själv. Inte för att jag är ledsen, jag är bara less, men Grey's var så himla sorgligt. Eller så är jag blödig. Man får välja själv.

I går hade jag också lite av en lessdag, men eftersom det var lördag ordnade det upp sig mot slutet. Jag och Bisse biskade lite. Ingen kände igen oss. Förmodligen för att vi inte fick plats vid vårt stammisbord (där vi visserligen bara suttit en gång, men ändå). Måste jobba hårdare.

Bisse brukar dejtingcoacha mig då och då och en av de viktigaste sakerna han alltid understryker är att jag inte ska bli vald, jag ska välja. Man kan ju fundera lite på vad det betyder att i princip bara galningar kommer fram till mig, men jag tror han har en poäng. När jag och Bisse hade skiljts åt mötte jag nämligen upp Sara, Sofie och Linda och dansade ut i natten. Senare på natten tog en snygg, lång man kontakt. Han var först rolig, men det tog honom bara fem minuter att komma in på temat ”jag har en mörk själ”. Ett mörkt hjärta. Raskt gick han därefter vidare till att upplysa mig om att hans systerson dog i går. I cancer.

Vad svarar man? Det finns verkligen inget svar. Jättesorgligt förstås, men jag är inte psykolog. Behövde dock inte fundera så mycket på vad jag skulle säga förutom att nicka allvarligt och klappa honom på axeln, för en annan ung man dansade förbi och frågade om han fick lov, så jag snurrade iväg från problemet. Denna unge man gick troligen på droger, visade det sig rätt snart. Eller så hade han någon bokstavskombination, gissade Sara. Vi fördjupade oss inte i vilket utan gick i stället och ondgjorde oss över befolkningen på McDonalds.

Och nu sitter jag här och är less. Snart kommer Fia hit och jag hade tänkt laga middag åt henne, men lessheten har förgiftat min handlingskraft, så just nu lutar det åt pizza.
I morgon är det måndag. Hurra.

Världens minsta halsmandel

I går vaknade jag för 94:e gången inom loppet av en och en halv månad med halsont och snuva. Då bestämde jag mig för att det fick vara nog och bokade en tid hos min husläkare för att utreda om jag är allergisk, har HIV eller bara ett helt värdelöst immunförsvar. Jag fick komma in samma dag. Det kan man antingen tolka som att vård-Sverige är fantastiskt, eller som att min husläkare är mindre fantastisk. Jag tänker inte lägga några ord i munnen på er.

Husläkaren tittade i min hals, min näsa och lyssnade på mina andetag. Han konstaterade därefter att jag inte är allergisk och inte överhuvudtaget sjuk på något vis.

Jag: Men varför får jag ont i halsen hela tiden då? Det har varit så här till och från hela april och maj, jag blir liksom aldrig frisk.
Han: Dina halsmandlar är inte svullna alls.
Jag: Nähä.. Men de gör ont.
Han: De är inte alls svullna eller stora.
Jag: Okej, men ...
Han: De är faktiskt ovanligt små. Det är de minsta halsmandlarna jag någonsin har sett! Otroligt små! Pyttesmå! Det är inget fel på dem, de finns knappt!
Jag: *skjuter honom*

Nej, det gjorde jag så klart inte, jag sa tack och bock och gick och hämtade ut ett recept på (enligt apotekstanten) en livsförbrukning av kortisonspray. Vad den ska göra för mitt immunförsvar är oklart, men jag ska spraya mig med den varje morgon och vara tyst.

Läkaren frågade också om jag har någon hobby. VARFÖR frågar alla det? Det brukar vi ofta diskutera på matlaget, hobbyfrågan, jag har ingen hobby och fann mig inte tillräckligt snabbt för att som Sarah kunna fabulera ihop att jag är väldigt intresserad av löpning.
Han: Någon sport kanske?
Jag: Nja, jag tränar. Fast jag har ju inte kunnat göra det eftersom jag HAR VARIT SJUK SEDAN I BÖRJAN AV APRIL.
Han: Kanske är det därför du är sjuk. Du är för stillasittande, sitter bara framför datorn, ingen motion.
Jag: Jag trodde inte man skulle träna när man har ont i halsen?
Han: Du har otroligt små halsmandlar, så det är absolut ingen fara för dig att träna.

Suck, pust, stön, tack, hej.

Jag kanske borde döpa om den här bloggen till konversationsbloggen, eftersom jag numera enbart tycks citera samtal. Jaja, however. Vi kan hoppas på att det bara är en fas jag går igenom.

Fyller i, fyllera

Jag har på senaste tiden upptäckt en ganska otrevlig egenskap hos mig själv. Jag avslutar folks meningar om jag tycker de pratar för sakta. Självklart kan jag inte läsa tankar och därmed veta vad de ska säga, så det är bara hälften av tiden det blir rätt, vilket förstås leder till att det tar ännu längre tid för personen i fråga att få fram vad den ville säga.

Detta blev extra tydligt häromdagen när jag pratade med en ganska ny bekantskap och kom på mig själv med att hela tiden fylla i hans slutord. Jag kom på mig själv och bad om ursäkt.
Han: Det är en egenskap som med tiden kan bli ganska...
Jag: Fantastisk!
Han: Haha. Ja, eller kanske snarare...
Jag: ... riktigt irriterande, jo, det är klart.
Han: Särskilt om du gör det när vi är bland ...
Jag: ... andra människor? Men fan också, nu gör jag det ju ändå!

Du kan ju försöka

Oskar
00.07
är man psykiskt störd om man upptäcker sig själv viskandes "I am so cool"?

emma
00.09
hahaha
ja!
måste blogga detta

Oskar
00.10
I'll just deny it

Vilka är ni?

Jag kommenterar inte bloggar särskilt ofta själv, så avsaknaden av kommentarer tänker jag inte gnälla över, men det vore kul att veta lite mer om er som läser. Ni är ändå runt 40 personer per dag. Jag tänker mig därför en liten anonym enkät:

1. Känner du mig?
2. Hur hittade du hit?
3. Övriga saker du alltid velat säga, men aldrig tidigare vågat.

ps. Om ni ignorerar min enkät kommer jag straffa er med att låta Oskar gästblogga om Sågverksdatabasen i en månad!

Jubel och serpentiner!

Äntligen kan jag sluta hålla tummarna och bara vara glad. Jag har fått en lägenhet! Världens finaste och världens dyraste lägenhet. En alldeles egen hyresrätt precis där jag vill bo. Då kan den få vara dyr, jag får väl köpa färre skor.

Huuuurraaaaaaaa!

PS

Angående väderjinxandet som jag tidigare berört:

Nu är det maj. Då godkänner jag t-shirts, leggings och kanske något enstaka linne om ni känner er riktigt svettiga. Det är inte, jag upprepar INTE, okej att slänga på sig en bikini och parkera sig i park av typen Tanto. Såg ett helt gäng sådana galningar där i dag och det är dem jag tycker ni ska vända er till i morgon då det med största säkerhet kommer börja ösregna.

Jag vill heller inte höra något ”men alla andra har ju...”-snack. Jag säger som min mamma alltid har sagt. Om alla andra hoppade från en bro, skulle du också göra det då? En ganska bra liknelse i just det här fallet faktiskt, vattnet under Liljeholmsbron är nog ungefär lika kallt som vädret vilket kommer drabba oss när bikini-jinxarna gjort sitt till.

Tack för mig.

Kontaktannons

Jag är lite sugen på att skapa ett konto på någon dejtingsajt och lägga ut den här bilden som profilbild. Jag tycker den sammanfattar mig så bra; kvinnan som skrubbar rent spisen efter att ha tillverkat dagens stek med alla tillbehör och ändå har sett till att hålla sina naglar fräscha och välmanikyrerade. Är inte det vad i princip alla män är ute efter?

Okej, jag skojar såklart. Men det vore ändå ett roligt experiment. Tror ni jag skulle få några svar?

I själva verket är det kanske den mest falska marknadsföringen någon skulle kunna hitta på för just mig. Jag har aldrig lagat någon stek i hela mitt liv, inte heller skrubbar jag spisen särskilt regelbundet, kände mig bara tvingad att rengöra den efter tre månaders pastasås-kok eftersom jag får gäster som jag inte känner så väl ikväll. Jag vill gärna invagga främmande människor i tron att jag är en städad och renlig ung dam så länge som möjligt.

Mina naglar är förvisso vackrare än någonsin förr, men det beror på att min lillasyster kände sig storsint i går och gick med på att ordna till dem. Det tog kanske en timme för henne bara att fila fram någon slags form på mina vildvuxna nagelbitar. Nu vågar jag knappt röra mig av rädsla för att skava av lacket. I natt drömde jag att jag i sömnen rispat bort stora flagor i det fina, fina röda och vaknade med ett ryck av obehag och tittade genast på mina händer innan jag kunde andas ut. En gång i sekunden får jag påminna mig själv om att inte tugga på fingrarna.

Det är nästan så jag längtar tills avskavningen är ett faktum så jag kan börja leva normalt igen.