Sorglig ironi

Läkare utan gränser bjöd in till pressträff. De var ute i god tid och hade bullat upp med kaffetermosar och fikabröd när jag kom dit i morse.

Ämnet var situationen i Somalia, en av världens mest ignorerade humanitära kriser.

Jag var den enda journalisten som kom.

Rapport från redaktionen

Största samtalsämnet på jobbet just nu är lunchrummet. Hela kontorslandskapet leker hela havet stormar och lunchrummen försöker vara med på ett hörn genom att turas om att bli ombyggda. Nu är det största lunchrummets tur och i vårt lilla pyttiga som finns tillgängligt trängs en sorglig samling minibord, två kaffeapparater varav den ena är mjölkfri, två ensamma mikrovågsugnar och alldeles för få gafflar och knivar. Det är så deppigt därinne att folk liksom släppt taget helt, de plockar inte undan efter sig, diskar inte, slänger inte sitt skräp och för varje dag som går ökar irritationen. Ett rykte som florerar just nu är att tidningsledningen inte vill att vi ska äta i lunchrummet och därför försöker göra det så ogästvänligt som möjligt. Varför de inte vill det är oklart, men stämningen är uppiskad. Nu när jag åt middag talades det om att ta med sig släggor till jobbet i morgon.

Annars kämpar jag med att inte kalla en ny reporter för Ping. Han heter ungefär Petter Ingoman (fast han heter inte det, men de första bokstäverna är lika), vilket i mitt huvud direkt blir Ping. I dag på vårt möte undrade någon vem som var reporter i kväll och jag svarade automatiskt Ping. Som tur var fattade ingen att jag menade honom, vilket i och för sig kan få en att undra över hur mina kollegor egentligen ser på mig... Uppenbarligen som en person som helt oprovocerat säger ”Ping” då och då.

Nä nu måste jag titta på fotboll. Och jobba. Heja Turkiet! Ping!

Ensamtid

Jag älskar att vara ledig på måndagar när ingen annan är ledig. Det ger mig möjlighet att isolera mig totalt från omvärlden, sova länge, ligga i soffan och läsa eller titta på serier, dricka te och bara vara med mig själv. Det gjorde jag i dag. Trots att jag är en social person har jag ett stort behov av att ibland koppla bort alla andra, inte planera något alls och bara umgås med mig själv, göra saker jag tycker om. Oftast innebär det att göra absolut inget alls – en mycket underskattad sysselsättning.

Min kompis Gabbi brukar ofta berätta för folk om mitt stora ensamhetsbehov och hur det brukade drabba henne när vi var små och bodde grannar. Jag kom och plingade på hos henne i tid och otid, men om hon i sin tur kom upp till mig oanmäld så gläntade jag bara på dörren och sa att vi fick höras lite senare, innan jag snabbt stängde om mig igen. 

När jag hade gjort ingenting hela dagen, med en paus för välbehövlig dammsugning, kände jag mig dock redo att besöka en fin vän som framöver förmodligen kommer att få genomlida en hel del oönskad ensamhet, eftersom det tagit slut med hennes kille. Det finns verkligen en enorm skillnad på ensamhet och ensamhet och jag har den oönskade sorten tillräckligt färskt i minnet för att vara tacksam att jag numera trivs med mitt eget sällskap igen och kan längta efter det. 

Midsommar och ledbrutenhet

Bortkopplad från världen i dagarna tre, på fina ön i Karlskrona skärgård. Debut i sommaridyllen för Oskar och han valde helt rätt tillfälle – samtidigt som hela min släkt på pappa sida, exklusive min äldsta kusin. Det var grillat och god tjeckisk öl, det var sova tätt ihop i smal våningssäng och spela vändtia med syster och pojkvän till frukost, det var midsommarstångsresning, tipspromenad och pappas hemrökta lax, det var solsken, strålande sol och helt enkelt fantastiskt skönt att finnas till.

I går spelades den årliga Midsommarmatchen i fotboll på Hägnans camping och för första gången någonsin gjorde jag mål. Fyra mål! Efter den bedriften var jag dock mållös. Höhö.

För sota för det i dag så klart, en volleybollomgång på det och ledbrutenheten är nu helt total. För att inte tala om att bästa bonusmamman gjorde sitt bästa för att hindra mig från att ta fler poäng på plan, genom att exempelvis sparka mig hårt på vaden (”jag gick på bollen!”).

Midsommardagen tillbringar jag på mitt arbete och det är jag oväntat nog väldigt glad för, eftersom jag var tre sekunder från att missa mitt tidiga tåg i morse. Det går inga tidiga förbindelser från Karlskrona, så Oskar körde mig till Alvesta i svinottan. Tyvärr körde han fel. Ännu mer tyvärr så var det helt och hållet mitt fel att han gjorde det. Efter att ha gråtit, skrikit och slängt ur oss diverse domedagsscenarion skärpte vi till oss (läs: mest jag, Oskar är sällan oskärpt) och face:ade the fakta. 12 mil. En och en halv timme. 90-70-50-vägar, vägkamera på flera håll.

– Äh, jag behöver ändå inget körkort, sa Oskar och så drog vi iväg. (Fast vän av ordning behöver inte oroa sig, han körde faktiskt aldrig mer än 20km/h för fort.)

Det gick rätt bra, även om ingen av oss trodde vi skulle klara det. På infarten till Växjö låg vi lite okej till – då stoppades vi förstås i en nykterhetskontroll. Där och då gav jag upp och när Oskar sa ”två minuter – två kilometer – vi klarar det!” tittade jag bara lite trött på honom.

Vi sladdade in i Alvesta så snabbt Oskar bara vågade, jag slängde av mig bältet och höll i mig för blotta livet i kurvorna, tåget stod inne, jag kastade mig ut, hann inte ta med bagaget, ropade ”HÅÅÅÅLL TÅÅÅGEEET” samtidigt som jag sprang, inte fortare än jag någonsin gjort eftersom fotbollen som sagt lämnat sina spår, men undan gick det.

08.34 hoppade jag på tåget, utan att ens vara helt säker på att det var rätt tåg. Två sekunder senare lämnade det perrongen. 

Och det, mina vänner, var historien om hur jag trots allt inte kom två timmar försent till jobbet (det hade förmodligen inte inneburit sparken, men extrem iskyla från min chef).

Nu vill jag se lite jubel och glada tillrop, det är så tyst att man kan tro att det bara är min mamma som läser (hon försöker kommentera, men misslyckas, tydligen).

Fröken lillgammal

Min sjuåriga syster Thea flyttade hem till Sverige i dag och dansade fram på Kungsgatan när jag träffade henne.

”Kan du förstå det? Kan du förstå att jag flyttar HEM i dag?”, sjöng hon saligt och frågade mamma om hon inte kunde få gå ner i splitt på kaféet där vi hade parkerat oss. Det fick hon inte. Det kan vara smutsigt på kafégolv.

Oskar kom också förbi för att dela denna glädjestund och vi började prata om jobb och karriärer.

– Ska du också bli journalist när du blir stor? frågade han Thea.

– Nääää, sa Thea och skrattade som om det var världens mest korkade fråga.

– Vad ska du bli då? undrade Oskar.

– Tycker du verkligen att jag måste bestämma det redan nu? sa Thea som motfråga och tittade på honom med sin mest skeptiska min.

Sen berättade hon för mig att hennes pappa hittat en lägenhet i Moskva ”som verkar lämplig” och sprang iväg för att höra med kafébiträdet vilket som egentligen var hans hemspråk?

– Själv pratar jag hebreiska, ryska, engelska och lite franska. Och svenska så klart! ropade hon innan han hann svara.

I sportsammanhang brukar man säga att ”guldet ska hem”. I mina sammanhang kan man nu säga att det är hemma.

Matlaget goes Norrland

I Fias och Jens stabila Saab (med Turbo! -Fia) bar det iväg på fredagseftermiddagen. Fullastade med vin, godis och vattenflaskor körde vi mot Sundsvall, där Matlaget under en helg skulle undsätta sin medlem i exil, Sarah, som över sommaren är tingsnotarie i obygden.

Fia fick rollen som kartläsare, jag var chaufför, Lina servade med nötter och russin när chauffören fick blodsockerfall och Sara kämpade som vanligt på i sin roll som gängets cyniker. Exempel på detta kom tämligen omgående när jag lyriskt uppmärksammade ”ljuset i Norrland” på uppresan.

”Ja, jag vet, det är skitjobbigt. Man måste ju ha solglasögon på sig hela tiden!”, sa Sara. 

När Fia med förtvivlad röst försökt få mig att förstå att hon inte automatiskt hittar vägen efter en vägbeskrivning från två norrländska män vid en ICA-butik och jag surmulet bitit ihop ett par gånger, hittade vi fram till Sarahs lilla studentlägenhet och så småningom, efter en omväg via Timrå, också till mammas lilla hus mitt i den norrländska skogen. Hela helgen har vi levt ett primitivt liv, diskat i bäcken, kissat i skogen, lyssnat på Sverigematchen på radio – något som ter sig lätt udda om man betänker att stugan vi bodde i är utrustad med vattentoalett, diskmaskin och platt-teve. Vid ett tillfälle gick Fia till och med ut och ”duschade” i regnet. Anledningen till detta är att min morfar inte anser att fem tjejer är kapabla att sätta på vattenpumpen och därav vägrade han förklara hur vi gjorde. Man kan tycka att vi borde kunnat titta på platt-teven även utan vatten, vi hade trots allt ström... men tyvärr får man inte in fyran i skogen och det är ju som bekant den kanalen fotbolls-EM visas på.

Höjdpunkten på vår resa kom, väldigt oväntat, under lördagen. Vi var på lunch hos min gammelmoster Birr och Sören Jansson och Birr blev så till sig över att få rå om ”FEEEM TJEJERRR!” att hon ringde byns största kändis och bjöd in sig själv + oss på besök. 

Byns största kändis är egentligen värd ett inlägg, eller egentligen en hel blogg, för sig. Hon har ett modellmuseum och lever ett stillsamt liv med sina nio (inavlade) katter, men det som gör henne till föremål för en uppsjö av tidningsartiklar, samt en visit av Filip och Fredrik, är att hon är gift med Berlinmuren. Eija-Ritta Berliner-Mauer står det om man letar efter henne i telefonkatalogen (vilket moster Birr gjorde när hon skulle bjuda in oss dit). På hennes museum finns, förutom en massa egenhändigt byggda modellbroar och lappar som förbjuder negativa uttalanden om Berlinmuren, en skalenlig giljotin. Hon demonstrerade den för oss och japp, den funkade. En skruv lossnade visserligen, men det var väl bara en tidsfråga innan det skulle hända, både bildligt och i praktiken, i det där huset.

Det var stundtals svårt att hålla sig seriös (men vi lyckades) när vi fick en privat guidad visning av det pyttelilla muséet och framförallt när Eija-Riitta berättade om hur fruktansvärt det var när hennes make revs. Hon har inte varit i Tyskland sedan dess, det är för svårt. Däremot har hon varit förlovad med sin giljotin, men nu är de bara kompisar. Animism kallas det tydligen.

Ni kan läsa mer på Eija-Riittas sida: www.berlinermauer.se

Resten av helgen drack vi massor av vin, lagade god mat, käbblade om olika saker och tittade på utsikten från ett närbeläget berg, till exempel. Det var himla mysigt att åka iväg bara tjejerna så där och hänga tillsammans massor av timmar i sträck. Mer sånt.

Men borta bra, hemma bäst. När jag kom in i lägenheten efter att ha blivit avsläppt i går kväll stod min lilla minigris-sini och lagade supergod mat åt mig. Alla mina favoriter (även om han i smyg gjorde Uncle Ben's-ris som en liten protest och jag erkänner, det var inte så äckligt) och jag behövde bara sätta mig vid det dukade bordet utan att hjälpa till ett enda dugg. Då var det extra mysigt att komma hem!

Det är möjligt att det kommer upp lite bilder på vårt besök hos Liden's finest om någon skulle vara intresserad.

Typiskt mamma-citat

I morgon åker jag och nästan hela matlaget till min mammas stuga utanför Sundsvall. Eftersom jag inte varit där på cirka tio år bad jag mamma om en vägbeskrivning vilket jag fick – fast hon la till ”du kan ju alltid titta på Google earth” lite stöddigt på slutet, som om det egentligen var lite fusk med en vägbeskrivning. Jag lovar att hon själv upptäckte Google earth för en vecka sedan och nu känner ett behov av att slänga sig med begreppet lite i tid och otid för att visa att hon hänger med.

Jag tror dock inte att hon själv försökt leta reda på sin lilla yttepytte by mitt inne i skogen på nämnda webbsida. Men jag ska skriva ut den här bilden och ge den till kartläsar-Fia, så får vi se vart vi hamnar: 

Väderstressen som gnager

I dag regnade det innan jag skulle gå till jobbet. Det tyckte jag var skönt. Då kunde jag i godan ro stanna inne, titta på två avsnitt av How I met your mother och bara slöa i allmänhet. Man kan tycka att jag borde ha kunnat göra precis samma sak i vackert väder, men så fungerar det inte. Är det sol måste man gå ut. Och njuta. Även om det gör att man ligger där på gräsmattan och känner sig så stressad och myr-angripen att man bara vill gräva ner sig. NJUT, säger man till sig själv. NJUT NU, i morgon kan det vara dåligt väder! Just i dag kändes det dessutom som att det kunde vara skönt med en paus från strålande sommarväder. Jag började känna mig bortskämd. 

Det där är nog det sämsta med att bo i ett land som har cirka 18 sommardagar. Väderstressen. Den äter upp oss långsamt. 

En sak som är bra är däremot att Sverige vann sin inledningsmatch i Fotbolls-EM, precis som jag hade tippat. Jag vet i och för sig inte om det var så bra att det förtjänade de helt enorma glädjeyttringarna som utspelade sig kring Sergels torg, man kunde närmast tro att vi vunnit VM och dessutom fått igenom fred på jorden, men jag antar att folk har för lite att fira. När jag och Oskar gick hem stod en massa människor och dansade ovanpå en buss i trafik, till exempel. Det gick knappt att ta sig fram bland alla jublande människor i blågult.

Tråkigt nog för alla firar-sugna hade fontänen vid Sergel tömts på vatten för att inte en massa studenter ska besudla den. Folk fick hoppa runt i den utan vatten, vilket inte alls gav samma effekt.

Överlag verkar svenskar vara mycket mer firarbenägna när det är sommar och drägliga temperaturer utomhus. Då kan man gå ut och dricka tusen öl en helt vanlig tisdag, trots att man ska upp och jobba dagen efter. Det kanske är en av de positiva aspekterna med att Sverige bara har cirka 18 sommardagar. 

Att slösa energi

Något som verkligen stör mig är folk som mejlar mig i syftet att trycka ner mig. Oftast börjar det med ett mejl där det står att jag har skrivit ”fel” i någon artikel. Eftersom jag är ofelbar (för att inte tala om ödmjuk) brukar jag då mejla tillbaka och förklara hur jag menade, i trevlig och kamratlig ton, men det har jag aldrig, ALDRIG något för.
Nu har jag exempelvis ägnat en eftermiddag åt att diskutera den nya tandvårdsreformen med en läsare. Hon hävdar att enbart ”framtänder och någon enstaka kindtand” omfattas av det nya högkostnadsskyddet.
Jag svarar att den informationen inte har nått mig och ber om faktauppgifter.

Hennes svar: ”Du har fel. Tids nog får du bättre koll på nyhetsarbete.”

Hinner inte ens bemöta detta innan jag får nästa mejl: ” Jag hade tänkt hänvisa dig till faktakälla, men har ingen lust längre. Du får söka själv. Har tipsat andra om det, är själv journalist. Lycka till i karriären, du verkar ny.”

Och det är vid sådana tillfällen som jag känner för att trycka på reply och skriva: ”Jag må vara ny, men jag är åtminstone ingen föredetting. Om du vore en sådan fantastisk journalist skulle du skriva artiklar själv och inte sitta och gnata på mig, så jag föreslår att du fokuserar all din bitterhet på att skriva en samtidsroman eller en liten diktsamling i stället för att störa mig i mitt arbete. Mitt arbete som journalist. En riktig. Alltså en sådan som DU aldrig lyckades bli.”

Men i stället skriver jag något trevligt-fast-mellan-raderna-bitskt och så har jag fått för mig att man aldrig får låta dem få sista ordet, vilket är helt fel så klart, för sådana där människor ger sig aldrig.

”Jag tror att du missförstått din roll. Som journalist ska du inte meddela vad regeringen säger utan granska vad de säger. Du ska inte heller sammanfatta lagar generellt utan fördjupa dig i vad de betyder för människor. Du kanske har jobbat på infosidan tidigare?”

Här var det riktigt nära att jag bet ifrån ordentligt, men i stället googlade jag fram hennes telefonnummer och ringde upp. Hon svarade så klart inte, så jag skrev ett artigt mejl om att jag gärna tar ett samtal på en vuxen nivå, för att undvika otrevlig pajkastning.

Vill också påpeka att jag gjort extra research enbart för att motbevisa denna kvinna. Och hon har fel! Hon har verkligen fel! Vilket självklart gör henne extra sur och otrevlig.

För övrigt använder sig alla mejl-nedtryckare av taktiken att ifrågasätta min ålder och erfarenhet. ”Du är väl inte riktigt torr bakom öronen” brukar de skriva. Jag undrar om manliga journalister också får den smädelsen? Av någon anledning har jag fått för mig att de inte får det. När de har fel är de väl bara dumma i huvudet i allmänhet.

Semesterkänsla

Jag har visserligen aldrig haft semester på riktigt, men jag kan tänka mig att det känns ungefär som den gångna veckan har känts. Sol, medelhavsvärme och arbete enligt schemat en ynka liten dag. Göteborg, studentfest, personalfest och så toppade jag det med en helt fantastisk helg.

I går gick jag och Oskar upp i ottan (ja, okej, klockan var nio) och cyklade till Slussen där vi mötte upp Fia. Båt till Fjäderholmarna där vi sedan gottade oss hela dagen. Sommarens första dopp genomfördes med livet som insats på de extremhala klipporna och belöningen blev att alla ben i kroppen nästan bröts av till följd av kylan. Jag är verkligen ingen badkruka, men havet mitt i e farled har väl helt enkelt inte kommit så långt i sin värmestegring än. Jag gissar 15 grader.

Till lunchen drack vi kallt rosévin och sen hittade Oskar presenter till sin familj i de små handelsbodarna så han är safe på julklappsfronten redan nu i juni. Praktiskt. 

Motvilligt drog vi oss hemåt vid halv fem-tiden, för då var det dags att förbereda kvällens middag. Fia åkte hem en sväng och tog sedan med sig Sara och Anders till oss, för massa bulgursallad, kycklingklubbor, EM-inledning och kall folköl. Det enda som saknades var en balkong.

I dag vaknade vi lite senare och cyklade till vårt favoritfik på Kungsholmen där vi åt frukost på uteserveringen. Efter en stund fick vi sällskap av en trött Viking (ja, han heter det, jag anser inte att han är en ”äkta viking˝ eller något dylikt) som vi sedan tog med oss till stranden i Rålis. Där vågade till och med Oskar premiärbada för i år, fast han doppade sig troligen mest för att jag ropade ”sisten i får diska i kväll!” (trist nog för honom spelade det ingen större roll, gissa vem som diskar i detta nu?). 

För den som är intresserad av badvattenstemperaturer så var det mycket varmare i Rålis. Jag kunde till och med simma runt en sväng, gissar på cirka 18 grader.

Kan inte alla dagar vara så här? Massa sol, häng med kärlek och vänner, bad, glass, strandläsning. 

Och på kvällen kan man laga lax och färskpotatis innan man tar en joggingrunda. Ungefär som jag tänkte göra nu.

Solskenet är tillbaka

I går hade jag så där roligt som man bara har när man inte förväntar sig det. Uttjatat grej det där, men det var vad jag intalade mig själv när jag motvilligt gick mot gårdagens jobbfest; i kväll kommer du få kul eftersom du verkligen inte har några förväntningar! 

Vi var på ett boulehak på söder och det var tusen år sedan jag spelade boule, så jag förvånades över att jag inte var värdelös. Det var jag och en IT-reporter mot en bildredaktör och en kulturkille. Gissa vem som var bouleexperten i gänget? Jag kan säga så mycket som att det varken var jag, bildredaktören eller IT-reportern i alla fall. Kulturkillen var forcerat trevlig – han tyckte det gick lite för bra för mig för att han skulle känna sig bekväm, när jag gång på gång lyckades slå bort hans klot. Han behövde dock inte oroa sig. Som med allt annat jag gör håller jag en mycket ojämn nivå, så snart kunde han känna sig säker igen. ”Emma, du var stundtals glimrande”, sa han allvarligt till mig efteråt och fick det att låta som lite av en anklagelse, typ ”varför vårdar du inte din talang?!”.

Sen var det öl och mat och vin och mingel och jag kände mig snygg och rolig vilket alltid innebär att man blir just snygg och rolig. Jag skrattade och skojade och man kunde knappast tro att jag var hon som bara några dagar tidigare beklagade sig inför sin pojkvän om hur hon inte lyckats få en enda vän på hela jobbet. Ojämn nivå, som sagt. Det är min grej.

Vid halv tre smet jag hem och undvek därmed smidigt ett ganska avancerat upphånglingsförsök från en äldre man, som jag visserligen trodde var en mycket yngre man än vad han är. Hem till min fina Schweiz-resenär som låg och sov och sötade sig allmänt i sängen.

I förmiddags var jag bakfull, men lyckades ändå svänga ihop en sommarlunch som jag och den där söta åt på en brygga utanför vårt hus. Det var otroligt varmt och vi pratade om magsår, fest och Zürich och jag lutade mitt huvud mot hans axel när vi pratade om vilka förbiåkande båtfamiljer som var vi om fyra, fem och tio år.

När jag var i Göteborg för några dagar sedan fikade jag med min vän Josef och vi kom att prata om allt hemskt som händer i världen, allt det där jag läser om på min jobbskärm varenda dag.

”Var en glad och lycklig människa Emma. Glada och lyckliga människor sprider kärlek och gör världen åtminstone lite bättre”, sa Josef. 

Det var klokt sagt.

Blockering

Jag skulle hellre vilja skriva ett glatt och roligt inlägg, ett sådant jag vet att ni föredrar, men när jag läser om 13-åringar i Kongo-Kinshasa som blir gruppvåldtagna och får flytande plast hälld i sina vaginor, då kan jag inte det. 

När en 12-åring sitter på ett sjukhus i nyss nämnda land, efter att ha fått se sin pappa dödas och sedan hållits som sexslav i veckor, och specialister tror att rebeller fört upp ”något väldigt skarpt i hennes underliv” eftersom hon är ”fullständigt förstörd inuti”, då kan jag inte skriva om solsken och personalfester och en kille som jag trodde var 25 när han i själva verket var 37. Då måste jag skriva om henne, även om ni inte vill läsa. 

Flickan heter Elisa. Nu sitter hon på sjukhuset i regionhuvudstaden Bukavo och bara väntar, för man kan inte operera henne innan hon fyllt 15. 

Och jag tänker, hur blir man sådan? Hur blir man en människa som häller flytande plast i flickors underliv och håller fast småtjejer och kör upp skarpa föremål som trasar dem fullständigt sönder och samman? 

Jag tror egentligen inte jag vill veta.

I samma region som Elisa kommer från våldtogs enligt FN 15000 kvinnor förra året. Det är drygt 41 kvinnor per dag. Nästan två i timmen. Som förnedras och kränks och aldrig blir de samma igen.

Sommarbilder

Det är sådana här bilder som lurar oss att tro att sommaren alltid är sådär fantastisk som den är precis nu. Eftersom jag inte riktigt lärt mig hantera bildinläggning i det här idiotiska programmet kan ni tyvärr inte få några bildtexter, men medverkande är jag och mina yngsta bröder.

Nu ska jag gå på fack-fest. Har köpt en ny klänning enbart för detta tillfälle:

Skönt att Oskar kommer hem från Schweiz i kväll så jag slipper ta alla kort på mig själv, själv. Man kan ju nästan tro att jag inte har något bättre för mig.

Hejdå!

Upptäckter

Har i ungefär hela mitt liv haft komplex för att min haka i det närmaste är obefintlig. I dag när jag åkte hem från Göteborg lyckades jag dock med konststycket att slå i stålramen på tågsätet framför mig – med hakan – när jag skulle sätta mig ner. 

Måste kanske omvärdera dess obefintlighet nu då. (Det gjorde förresten väldigt, väldigt ont kan jag meddela.)

Förutom denna stora insikt har jag firat min lillkusins student och träffat en massa släkt, nästan svettats ihjäl och fått konstaterandet ”ja, det ligger väl i blodet” uppskattningsvis sju gånger. Om någon undrar vad det är som ligger i blodet så får ni fråga någon annan, för jag orkar verkligen inte prata om det mer just nu.

En annan sak jag inte orkar med är att alla människor jag träffade enstaka gånger som bebis tycks anse sig ha rätt att ställa alla intima frågor de kan komma på till mig. Det blir liksom lite märkligt att plötsligt behöva förklara hur jag upplevde mina föräldrars skilsmässa inför någon jag knappt minns namnet på. Förstår inte det där, men antar att det ligger i att jag för alltid är ett barn i deras ögon.

Funderar på att börja ställa samma motfrågor och kolla vad jag får för reaktioner.

Men det var himla kul att träffa min farbror och faster, som jag inte sett på säkert två år. Min farbror kallar mig alltid Emmschen. Det tycker jag är fint.

Och Oskar var tvungen att åka till Schweiz till slut, men han hann vara med på Jills räkbåt. Räkbåt. Vilken otroligt underskattat sysselsättning! Men mer om det en annan dag.

Äntligen helg!

Hur tråkigt det än är att behöva jobba lördag och söndag när vädret är totalt strålande, så är det ändå bra skönt att vara ledig nu när alla andra fått krypa tillbaka in på sina kontor. I går var det väldigt psykiskt påfrestande på jobbet och när jag kom hem grät jag så Oskars bröst blev helt genomblött.

Stackarn, han var ute och seglade hela helgen och kom hem till en flickvän i upplösningstillstånd. Men det blev bättre ganska snabbt bara jag fick ur mig alltihop och blev kramad och pussad.

I dag har jag lunchat med Fia och städat ur pappas och Lenas lägenhet, där jag bott sedan i september. Eller bott och bott, betalat hyra åtminstone. Nu håller jag och Oskar på att flytta ihop, men under sommaren ska jag vara skriven hos pappa, bara så vi inte gör något förhastat (även om jag i praktiken bott här i flera månader och vi dessutom nyss köpte en säng tillsammans, så är det psykologiskt viktigt att vi blir sambos i augusti. Inte en dag tidigare!). Detta gör att man i teorin kan jag säga att jag fortfarande bor hemma, vilket Oskar upplyst mig om både en, två och sju gånger vid det här laget.

Grejen med det förhastade gör i sin tur att jag inte kan flytta mina grejer förrän i augusti, för när jag gör det så flyttar vi ju verkligen ihop. Problemet är att jag behöver rätt mycket av mina saker, så i stället flyttar jag in lite pö om pö, medelst Ikeakassar, i smyg. 

Tricket är att göra det när Oskar inte är hemma, så jag hinner få sakerna att smälta in i mängden innan han kommer och tjatar om att vi inte behöver det och det och det. Det är faktiskt svårt att komma överens när två hushåll ska bli ett. Särskilt när man inte har obegränsat med utrymme (läs: 44 kvadrat). 

Just nu ligger vi i fejd om vems dammsugare vi ska ha, min från förra året, eller Oskars, från 1944 på hösten (cirka). Oskar är också mycket upprörd över en pastaburk jag smugit in i ett skåp ("den är FUL och inte ens funtionell!") och jag har inte riktigt lyckats smälta att jag inte får ta med mig min jättetavla med en tecknad kvinna som knyter näven och säger "We can do it!" 

Jaja. Det ska bli spännande att se om han upptäcker något av det jag flyttat in under dagen. Det finns minst en grej han troligen kommer hata.

I kväll ska vi fira finfina Jillan på en RÄKBÅT. Har alltid velat åka räkbåt och nu ska det äntligen bli av! Oskar följer med om han inte måste åka till Schweiz och jobba (han är så cool, min karl!). Ja, den meningen skrev jag enbart för parantesens skull.