Herr och fru

Eftersom jag äntligen orkat ladda in bilderna i kameran till 

datorn tänkte jag bjussa på några utvalda.

Här har jag enligt Oskar den snyggaste frisyren någonsin. 

Alltid synd när sånt inträffar precis före läggdags.

Första kyssen som man och fru. Eller kanske nästförsta då. 

Snygga är de i vilket fall, Hilton:arna!

Jag och det finfina brudparet. Jag vet att Ulliz blundar här, 

men det gör hon tyvärr på alla bilder på henne och mig.

Jag och mitt snyggo försöker se 

gulliga ut ihop, med varierande resultat.

Äktenskapligt snusk.

Vardagsmys

I dag hade jag tänkt stressa hem efter jobbet, slänga i mig något ätbart och sedan hoppa på bussen till universitetet. I stället ringde Oskar precis när jag skulle gå från jobbet och sa att han nog tänkte gå från sitt jobb också och att vi kanske kunde ta en promenad i höstsolen? Jag var beredd att skippa föreläsningen för det erbjudandet, men i stället fick jag både och! Vi köpte varsin turkisk rulle i Hötorgshallen och sedan gick vi i solskenet till Kräftriket. Det var mycket roligare med föreläsning när Oskar satt bredvid mig och lyssnade uppmärksamt. 

När vi kom hem hade vi fått brev från Herr och Fru Hilton. Ett bröllopskort trodde jag, men jag är ju uppenbarligen helt efter. Det nya är att få en dvdskiva med bröllopsfilmen. Den var jättefin, men jag saknar ändå ett gammeldags foto att sätta på kylskåpet...

I helgen var vi på bokmässa i Göteborg, hängde med ETC-gänget och bodde hos min gulliga faster. Själv bodde hon hos sin särbo, så vi hade den fina, centrala lägenheten helt för oss själva. Göteborg var höstigt vackert och både jag och Oskar blev lite sugna på att byta kust ett tag, men det får vänta tills alla banker lägger ner eller hur Oskar nu uttryckte det. Jag gillar verkligen Göteborg dock. Det är en mysig stad och också nästan min födelsestad (men alla vet ju att den inte räckte hela vägen...).

Den här veckan är planen att gå och lägga sig i tid för att inte vara totalt utmattad i slutet av veckan. Att gå upp halv sju är faktiskt rätt tärande när man är ovan. Godnatt alltså!

Jobbiga tider stundar

En dålig sak med kursen jag läser är att jag blir medveten om alla missuppfattningar folk har om framförallt islam. Om det stannade på den nivån skulle det väl inte reta mig så mycket, men många av de här rena osanningarna har på något sätt lyckas bli helt vedertagna och det gör att jag måste bli en ännu jobbigare människa än jag redan är eftersom jag inte kan strunta i sådant. I dag har jag exempelvis stört mig på att TT gick ut med en text om en fatwa och i texten använde ordet fatwa som om det var synonymt med ordet dödshot. Det är det inte. Fatwa är helt enkelt namnet på juridiska utlåtanden från så kallade muftis. De kan visserligen handla om dödshot, men de behöver absolut inte göra det. Och de GÖR framförallt oftast inte det.

Det är obehagligt när man ser hur förankrade myterna och islamofobin är. För att återigen anknyta till min nyligen förvärvade kunskap så drar jag paralleller till hur judarna förföljdes, förtrycktes och förvanskades av i första hand kristna från 1200-talet och framåt. Och dessförinnan också, i olika former, även av muslimer bör jag väl tillägga för att inte få någon petimeter på mig. Tycker dock inte det är riktigt jämförbart.

Som sagt. Jag blir en jobbigare människa, betänk bara att jag sitter och skriver blogginlägg mitt i natten när jag verkligen borde sova eftersom jag ska upp om mindre än sex timmar. Sådan blir man av att tentaplugga maniskt en hel kväll.

En annan jobbig bieffekt av det hela är att man får så himla många att ta diskussionen med om man ska försöka tvätta islam från fördomar. Många av personerna lär dessutom vara riktigt otrevliga, inskränkta och obehagliga typer, andra troligen supertrevliga människor som man tvingas göra sig ovän med. Och jag är ju inte ens det minsta religiös.

Men jag är beredd att dö för din rätt att vara det. Eller åtminstone stå ut med att uppfattas som en störig person.

Typiskt också

Jag jobbar tidig vecka, det innebär upp kvart i sju och på jobbet, pigg och glad, klockan 07.30. Förutom delen om pigg och glad. Jag hann inte sova tillräckligt länge i natt och är illamående, sammanbiten och tyst långt in på förmiddagen. Så funkar jag. Jag vill helst inte prata med folk före elva.

Klockan nio började dock en tjej jag aldrig sett förut, som nu sitter alldeles till höger åt mig. Jag såg så klart när hon kom, jag såg att hon tittade lite mot mig, men tittade stint in i min skärm för att slippa hälsa. Nu, så här tre timmar senare, ångrar jag det beslutet litegrann. Det kan liksom inte bli naturligt för oss att hälsa på varandra nu. Jag kan inte plötsligt titta upp och säga ”men HEJ, dig har jag aldrig sett förut!”. Det kommer bli samma grej som med en praktikant som jobbat här sedan i augusti, som jag väntade för länge med att hälsa på (jag fattade inte om han var fast anställd som varit tjänstledig, helt ny vikarie eller en praktikant och när jag inte vet tycker jag det känns obehagligt att hälsa. Han kanske är någon jag borde känna till, jag kommer verka otrevlig, tänker jag och ignorerar den stackars pojken totalt i stället. Det trevliga sättet att handskas med situationen...) och numera bara går förbi utan att säga någonting. Vi tittar på varandra. Noterar varandras existens. Slår sedan ner blicken.

Båda vet att det är försent.

Fem!

Det antal högskolepoäng jag numera har i min ägo. 

Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för Emmorna.

Och B i betyg! Det var roligt, mest för att det var så oerhört oväntat. Jag trodde jag var mycket mer korkad än så. Nu är frågan: hur länge till kommer jag lyckas inbilla universitetsvärlden att så icke är fallet?

Omväxling förnöjer

Vad mysigt det vore att någon endaste liten gång få läsa:

”Oppositionen är supernöjd och ger förslaget tummen upp” eller åtminstone ”oppositionen har inget direkt bättre att komma med och erkänner sig besegrad”.

Inte för att man ska ge upp, men ärligt talat. Måste oppositionen vara så himla förutsägbar? Vare sig det handlar om oppositionen i Uppsala, riket eller kyrkorådet. 

I dag fick jag förresten ett uppskattande och positivt mejl från en läsare. Man märker att man får för lite av den varan när man genast börjar rannsaka sig själv och tänka att berömmet kanske är bevis för att man börjat gå olika mörkermäns ärenden genom sin journalistik. 

Stadsfolket på lantligt besök

Jag och Oskar har varit ute på hans pappas torp i helgen. Oskars familj består av dels rejäla, naturälskande personer, som går upp i ottan och navigerar efter solen, dels av Oskar. Och mig. De sistnämnda personer som inte känner till uttryck som ”ottan”, som kommer till landet i omtåliga skor och har på sig för tunna kläder och som inte skulle känna igen en trattkantarell om den så framförde en liten minimusikal i skogen (som då förstås skulle gå ut på att den var ju en trattkantarell, om någon undrade). Jag tror i alla fall att det är så Oskars övriga familj skulle beskriva oss.

I helgen hade Oskars mamma som mål att jag och Oskar skulle lära oss hitta kantareller. Hennes metod för att uppnå detta var att ta med oss ut i skogen bakom huset och sedan stanna och ropa ”LETA HÄR DÄR JAG STÅR!”. Jag höll på att skratta ihjäl mig, men Oskar, som faktiskt inte är handikappad på svampområdet, blev lite stött.

Nu har vi hur som helst frysen full med svamp. Jag hittade en, på helt egen hand. 

Det var en mysig helg. Man känner sig så ompysslad av Oskars föräldrar, som alltid är så glada att vi kommer, trots att vi inte kan någonting om hur man planterar lärk eller lägger nät (egentligen borde jag tala för mig själv här, det kan nog hända att Oskar kan sådana där saker, men han utför dem i vilket fall inte). Och så får man goda saker med sig hem, som svamp och hemkokad marmelad. Livets små glädjeämnen.

Ett annat glädjeämne är att dricka söndagsvin med Maria och Titti, mina gamla Lokalt-kollegor. Det gjorde jag i går kväll när jag kom hem från landet och fick därmed den perfekta avvägningen mellan land och stad på en helg. Vi skvallrade om gemensamma bekanta, ondgjorde oss över chefer och las-regler och bestämde oss för att börja träna. Ungefär som vanligt. Marias pojkvän som joinade oss lite senare skrattade högt och sa att han ger vår träning en vecka. Vi slog dövörat till och klubbade att varje måndag klockan 19.30 är helig träningstid, amen.

Nu kanske jag ska skriva lite om nakendansare i Nepal. Eller så låter jag bli. Hejdå!

Att köpa sig tid

I dag fick jag förlängt kontrakt, fastän mitt nuvarande inte gått ut än. Nu vet jag vad jag gör fram till mars. Vet att jag kan köpa mat, betala hyra och unna mig en massa saker varje månad, precis som jag gjort de senaste fyra åren. Jag vet att jag får sitta kvar här på min nya, alldeles egna plats, där bara jag sitter och som folk säger ”nej, där sitter Emma, hon är nog bara lite sen i dag” om, ifall någon nykomling försöker slå sig ner. Och att jag får fortsätta pyssla med världens roligaste jobb så länge som det går innan LAS sätter klorna i mig. Och, inte att förringa, jag får behålla min fina, nya, flashiga tjänstemobil som jag nyss fått, för ett ganska långt tag framöver.

Det känns skönt. 

Nu ska jag lätt om hjärtat läsa det senaste i raden av sura mejl som droppade in. 

I mejlskörden

Det är just nu bara två kategorier av människor som mejlar mig;

1. Folk som vill rätta mig.

2. Skolelever som vill att jag ska skriva deras uppsatser.

I dag har jag fått ett mejl ur första kategorin och två ur den andra. Båda är faktiskt ungefär lika jobbiga, även om de förstås varierar hur de lägger fram sina ärenden. I helgen fick jag ett mejl från någon med domänen englishproper.com som ville upplysa mig om att Bob Dylans låt Neighborhood Bully ska stavas precis så. Jag hade skrivit Neighbourhood, en helt korrekt, brittisk stavning, men Bobban är ju amerikan så det är klart folk blir förbannade. Det är klart att de ska påpeka detta i stället för att ägna sig åt viktiga saker.

En annan person valde i helgen att upplysa mig om att det heter ”i förmån av” och inte som jag felaktigt trodde ”i förmån för”. Det skulle verkligen inte göra mig något att bli rättad i det sammanhanget, om det inte vore för att mejlskrivaren var så otroligt nedlåtande och klapp klapp på huvudet-aktig. ”Synd på ett intressant ämne att DU har så STORA SPRÅKLIGA BRISTER” osv, osv.

Man blir less. Jag fattar inte varför allmänna regler om hyfs och mänsklig respekt inte gäller när man mejlar till journalister. Jag fattar inte varför jag dagligen ska behöva få sura, pikande mejl som alltid måste inledas med ”kan du inte engelska eller? anställer din tidning folk som inte har någon utbildning? får man vara hur dum i huvudet som helst på ditt jobb?”.

Det tar liksom aldrig slut.

Skoleleverna är däremot väldigt artiga, men också otroligt genomskinliga. I förra veckan ville en ung man att jag skulle ”förklara hur det kom sig att Ryssland attackerade Sydossetien”. I dag har två tjejer från samma skola skickat varsitt LÅNGT frågeformulär med tusen frågor om hur det är att jobba som utrikeskorrespondent. Jag är inte utrikeskorrespondent. Fast det var faktiskt bara den ena som trodde det, den andra frågade hur det är att jobba med utrikesnyheter och då blev jag lite mer välvilligt inställd och svarade snällt på hennes frågor. Båda ska dessutom ha cred för att de hade valt ut en person och adresserat mejlet just till den (alltså mig), annars brukar de ofta på måfå plocka lite adresser här och där och ställa allmängiltiga frågor som de inte orkar googla.

Tips till skolelever:

• Var konkreta om ni nu prompt ska mejla och räkna inte med att journalisten har två timmar till övers – eller:

• Ring. Då är det mycket svårare att ignorera er.

Tips till elaka besserwissrar:

• Hamna aldrig i klammeri med rättvisan för då jäklar ska jag skriva artiklar om er.

Inte kul att blogga

Den här veckan har varit den mest produktiva i mannaminne och det har tagit musten ur mig totalt. Jag är supernöjd med mig själv, men har egentligen ingenting att tillägga. Vill bara ligga här i soffan och inte göra något väsen av mig.

Jag tror inte jag hittat formen för den här bloggen riktigt. Kanske gör jag aldrig det.

Emma betyder i och för sig soffa

Jag försöker skriva en hemtenta och snubblar in på Wikipedias sida om al-Farabi, en persisk filosof och vetenskapsman som levde och verkade för sisådär 1200 år sedan. Det är en rätt kort artikel och sista meningen lyder:

”Hans namn kan ha gett upphov till det portugisiska ordet ”alfarrábio” som betyder gammal, tråkig eller tjock bok.”

Härligt att känna att man gjort någon skillnad i världen.