Dagens Tet

Tet jobbar med IT. Han är placerad på en stor och välkänd matvarukedja. I dag skulle han skriva en utvärdering om personen han efterträder.

Man vet att man jobbat för länge omgiven av matvaror när man skriver följande:
"har jag en stor, men ärofull, mandel att bära."

ps. Den som gissar rätt på vad det skulle stå vinner en storförpackning mandlar. Tet bjuder.

Dagens Sanna

Jag och Sanna är på systemet på lunchen och köper nyårschampagne. Killen i kassan vill som vanligt se mitt leg.
Sanna: MEN varför vill ni bara se HENNES leg jämt och aldrig MITT?
Kassakillen: Eh, he, eh...
Sanna: Det är faktiskt ett tips till er såhär i jul- och nyårstider när folk känner sig lite glåmiga, ni kan göra människor glada! Fråga oss äldre om leg!
Kassakillen: Du får jättegärna visa ditt leg.
Sanna: Nej, det vill jag inte för det har jag inte med mig.

Ahahahahaa

Jag var inne i ett forum och läste en tråd om en tjej som undrade om hon var onormal för att hon blivit kär i en skådespelare. Det här svaret fick mig nästan att dö av skratt här i min ensamhet:

”Jämfört med mig är du fullt frisk.

Jag har en crush på en amerikansk kille som jag fick se på en sajt över trafikoffer. Inte nog med att han bor på andra sidan världen, han är 15 år yngre än mig, jag har aldrig träffat honom och han är död.

Något som har några bra tips på piller man kan ta?”

Hahahaha! Ja, det finns då alltid någon som har det värre...

Allt annat än fine twothousandandnine

Tänkte egentligen skriva en årskrönika, eller möjligen en sekelkrönika, men jag vet inte om jag har lust. Jag lägger det i händerna på er. Om ni jublar lite så händer det!

Annars blir det bara den här:

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Jag var i Tjeckien, där har jag aldrig varit förut. Jag flyttade in i en helt egen förstahandslägenhet, heller aldrig hänt. Och så var jag med i tv som någon form av expert, även detta en nyhet för mig va. Jag joggade även aktivt ett tag med bästa träningskompisen, kors i taket.
Höll du några av dina nyårslöften? Jag tror inte jag hade några. Eller, förmodligen lovade jag att jag skulle börja träna igen. Det gjorde jag. Sedan slutade jag. Som vanligt.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Hm. Knivig fråga. Tror faktiskt inte det, det kan ju inte vara någon särskilt nära i alla fall eftersom jag inte minns.
Dog någon som stod dig nära? Nej, pust pust.
Vilka länder besökte du? Israel, England, Tjeckien, Jordanien, Syrien och Libanon.
Är det något du saknat år 2009 som du vill ha år 2010? Inre trygghet som vanligt.
Vilket datum från år 2009 kommer du alltid att minnas? 6 mars, det var en trist dag. Kan inte komma på något annat exakt datum jag minns. Eller jo, 30 juni, då flyttade jag. Det var roligare.
Vad var din största framgång 2009? Karriärsmässigt har året gått mycket bra, helt enligt planerna skulle man kunna säga om man hade haft en plan. Mycket bra jobb, mycket utveckling, mycket credd.
Största misstaget? Åh, jag har gjort så mycket dumt, men jag har som princip att inte ångra saker.
Har du varit sjuk eller skadat dig? Musarm! Det var verkligen ett musarmsår. Och så lite halsfluss och urinvägsinfektion på det. Och eviga förkylningar. När jag tänker efter har jag varit ovanligt sjuk i år, jag som alltid brukar skryta med att jag aldrig blir sjuk.
Bästa köpet? Alla resorna. Och min röda kappa.
Vad spenderade du mest pengar på? Möbler till min nya lägenhet, förmodar jag.
Gjorde någonting dig riktigt glad? Solen och värmen gjorde mig riktigt, riktigt glad i våras. Och vännerna gör mig alltid glad. Och att få vara utsänd i Israel gjorde mig också himla glad, fastän jag just då inte var ett dugg glad egentligen.
Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2009? Varje gång jag hör It aint over til it’s over med Lenny Kravitz kommer jag i alla fall att tänka på Brighton 2009. Annars troligen Happy Ending med Mika, den har jag dramaqueen-deppat till rätt mycket.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Ledsnare.
Vad önskar du att du gjort mer? Trott på mig själv.
Vad önskar du att du gjort mindre? Grubblat, sörjt, hetsat, stressat, gått sönder.
Hur tillbringade du julen? Med mamma, styvpappa och tre av syskonen.
Blev du kär i år? Jag blev förälskad ett par gånger. Inte bra kär.
Hur många one night stands? Jag skulle väl aaaaldriiiig.
Favoritprogram på TV? True blood! Fast mest på SVT Play. Köpte min allra första tv i år, men har kanske tittat på den i max fem timmar totalt.
Bästa boken du läste i år? Mjae, mjoe. Jag har läst massor av böcker, men vet inte om någon av dem var exceptionellt bra.
Största musikaliska upptäckten? Montt Mardié!
Något du önskade dig men inte fick? Lugn och ro i själen.
Vad gjorde du på din födelsedag 2009? Jobbade och åt middag hos mamma, som kom hem på surprise-visit.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Det finns inte mycket som kunde gjort mitt år sämre. Bortsett från arbetslöshet och hemlöshet då, okej två rätt stora grejer, men allt är relativt.
Hur skulle du beskriva din stil år 2009? Den var emmig, som alltid.
Vad fick dig att må bra? Matlaget! Och systrarna och världens gladaste hund.
Vilken kändis var du mest sugen på? Jag var sugen på Montt Mardié, tills jag facebookstalkade honom och upptäckte att han var förlovad. Går inte igång på upptagna män.
De bästa nya människorna du träffade? Fina Jamilla träffade jag visserligen redan förra året, men det känns som att hon blev min vän i år. Sanna-fin. Simon, min knäppa och härliga kollega. Och Tet.

Tillägg till 27 december

För nio år sedan hade jag förresten också urinvägsinfektion. Tyvärr var det knappast den senaste gången.

Celibat får det bli, det verkar vara det enda som hjälper.

Ljus, stanna kvar

Jag är lite gladare i dag!
Vet inte om det beror på att jag är tillbaka på jobbet och har ett mål och en mening igen, eller om jag helt enkelt kommit ur det värsta, men jag tänker njuta av det medan det varar.

Och lista orsaker att vara glad:
* Min kusin. Min bästa, bästa, bästa kusin. Som jag träffar alldeles för sällan, men ändå alltid fnittrar med som om vi sågs i går. Och kan prata med om allt, allt, allt. Just nu sover han i min lägenhet med sin spanska tjej och skotska kompis och det gör mig glad att tänka på.
* Somnade ganska fort i går, trots att jag låg i lillasysters smala lilla säng (fick inte plats i mitt hem till följd av punkten ovan) och vaknade bara ett par gånger av att Lajka skällde på inbillade intruders.
* Spelade spel med mina yngsta bröder + bonusmamma i går. Fick bland annat gå "som en linslus" och samtidigt sjunga Små grodorna. Bonusmamma fick hoppa på ett ben och säga "boink boink boink" medan vi andra räknade till tio. Man var nog tvungen att vara där.
* Har bestämt mig för att åka med fin-kusin och hans entourage till Dalarna över nyår.
* Jag har fått ett jobb och behövde inte ens börja oroa mig för arbetslöshet nästa år.

Mmm. Inte ens att jag fick äta en citron till frukost för att häva UVI-helvetet (det är egentligen beyond hävande vid det här laget, men det låtsas jag inte om) påverkade mitt humör nämnvärt. Det ni.

27 december 2000

För exakt nio år sedan i dag kunde jag inte heller äta eller sova. Vaknade fem på morgonen och kunde inte ligga still, gick upp och ut och vandrade länge på Göteborgs gator. Det var iskallt och massor av snö då också, vi firade jul hos mina kusiner och hela jag var en magfjäril som fladdrade och stimmade och for omkring.

Fast den gången berodde nervositeten på att jag var kär. Och på att jag just i dag, för nio år sedan, blev ihop med objektet för de heta känslorna, som jag hade varit förälskad i i ett par månader. Min kusins vän J. Vi gick på bio och såg ingenting av filmen, för vi hånglade så mycket. Resten av min vistelse i Göteborg tillbringade jag mest i hans pojkrum med Eskobars första skiva på repeat.

Ja hej och hå det var tider det. Undrar vad J gör nu för tiden. Han lyssnar i vilket fall inte på sin gamla Eskobarskiva, för den finns numera i min skivhylla. Ha! (Oklart varför jag skrev Ha! där, jag hyser inget agg whatsoever mot J, men det kändes passande.)

Mina fina

Som erbjuder er att komma med godis och film till mig i stället när ni egentligen tänkt gå ut och dansa. Som säger att jag får ringa mitt i natten om jag mår dåligt, så pratar vi tills det går över. Som bjuder hem mig, kramar mig, finns där för mig. Lagar mat till mig. Lyssnar på mig när jag gråter.

Ni är de bästa. Även om jag just nu helst vill ligga som en liten boll i min säng och lyssna på Death cab for cutie hela dagarna och kanske inte låter som att jag uppskattar era försök, så gör jag verkligen det.

Snart går det över. Då ska jag vara glad och rolig igen. Lovar.

Morfar på besök

Mamma får ett majong-spel i julklapp.
Mamma: Det här måste du lära dig Emma!
Morfar: Nej, nej, nej. Emma klarar inte det, det tar en evig tid vet du. Nej, det går inte, nej nej.

Alltid ska man straffas

Inte nog med att jag numera vaknar varje natt och tror att jag håller på att dö, nä, i morse skulle jag såklart få urinvägsinfektionskänningar också. Fick inleda dagen med att dricka en flaska pressad citron och en flaska pressad lime. Kan tala om att om man dessutom var illamående när man vaknade blir det inte bättre av att hälla i sig en massa surt. Sur blev jag och sur är jag fortfarande.

Men känningarna har inte gett med sig, så nu ska jag dricka mer citron och svära långa haranger över ORÄTTVISAN.

Det enda som finns att glädjas över är att det fan inte kan bli mycket värre nu.

Dagens Thea

"Jag tror jag vet vad perspektiv betyder. Det är liksom inte knark och sånt, det är sånt som är bra för en. "


- Posted using BlogPress from my iPhone

God jul

Tomten kom tidigt i år på grund av snön. I dag ska jag därför fira jul för andra gången. Det kommer se ut ungefär som det gjorde i går:






Fast bara den ena av bröderna kommer vara med och jag kanske vägrar knyta det där vita tomtebandet om magen. Den som lever får se.

Emma på hal is

I dag har jag varit på äventyr med en av mina favoritfotografer. I morgon är det julafton och då vill vi ha TREVLIGA saker i tidningen, så vi begav oss till Flottsbrobacken. Cheferna försökte enligt favvofotografen tvinga oss att ta med en tomteluva att sätta på någon i backen, men det vägrade favvofoto. Bra gjort. Bildredaktören mutade honom då med att få gå en timme tidigare om han ändå hittade någon i backen som självmant hade en tomteluva på sig.

Någon sådan hittade vi inte. Däremot en man som var helt rödklädd.
Jag: Är det julen till ära kanske?
Mannen: Eh, nej, det är mina vanliga…
Jag: Säg bara ja!
Mannen: Eh, okej. Ja.

Vad gör man inte för sina fotografer.
En annan sak jag gjorde var att åka sittlift upp till toppen för att han ville fota sittliftåkare. Jag fick inte åka i samma lift som han och objekten, utan följa efter bakom för att kunna intervjua dem däruppe.
För det första är det väldigt kallt att åka snöig sittlift iklädd pennkjol av dräkt-slaget. För det andra är det ännu kallare att ligga och vältra sig i snön under sittliften, vilket jag märkte när den slog omkull mig vid avstigningen och mer eller mindre körde över mig.

En mycket dålig stund för min stolthet. Efter att ha konstaterat att jag inte var skadad skrattade fotografen och resten av skidåkarna som fick bevittna ståhejet gott och länge.
Jag vägrade sedan ta liften ner igen, så vi gick ner för backen. Eller fotografen gick, jag höll i mig i honom och gled. Glatta sulor i en skidbacke är inte att rekommendera. Kom ihåg det barn.

På nervägen gled vi för övrigt förbi en liten kille som hade ramlat i en snödriva.
Jag: Ska jag hjälpa dig upp (eh, det hade ju aldrig gått med glidskorna, men det är tanken som räknas)?
Han: Nej.
Jag: Är det första gången du åker?
Han: Ja. Jag hatar skidor.
Jag: Men det viktigaste är att tänka på att ha tyngden på dalskidan.
Han: Dö.
Jag: Okej, lycka till!

Ungdomen nu för tiden.
Som belöning och plåster på såren åt vi lunch på Svenska sushiköket på hemvägen. Det var gott.

På örat

I dag har jag bland annat spolat öronen hos doktorn och fått ett jobb. Det förstnämnda har lett till att jag har vatten i öronen som vägrar komma ut, det är oerhört enerverande. Det andra har lett till ro i själen på yrkesfronten, att kunna betala hyran nästa år känns ju exempelvis kul.

Annars tänker jag mest på min allra finaste i dag. Det hoppas jag att hon vet.

Baby jag kan se din gloria

Kan inte sluta lyssna!

Olika uppfattning om samma sak

Fick ett sms från min första kärlek för ett tag sedan. Först samma dag som jag tyckte att jag såg honom på bussen. Mycket märkligt. Hade inte tänkt på honom på jättelänge, vad är oddsen för att han ska höra av sig samma dag som jag råkar göra det?

Vi träffades när jag var 15. Ung och oerfaren och oförstörd, som han ungefär, fast han var något år äldre. I början var det sockerdricka och fyrverkerier och Den Största Känslan någonsin. Sedan började det göra ont. Jätteont. Jag gav och han tog och jag var naiv och fattade inte ännu att man måste skydda sitt hjärta så länge man kan. Han backade och gjorde mig ledsen, sedan kom han mot mig igen och vinkade med lillfingret och genast var jag där. Fram och tillbaka, upp och ner, eufori och mörkaste sorg.

Hela gymnasiet höll det på. Det är tre år, tre väldigt långa år. Jag blev inte fri förrän han hittade på en annan flickvän (yes, ni läste rätt) och jag äntligen tvingades acceptera att det inte skulle bli något lyckligt slut. Sedan träffade jag J som alltid ringde när han skulle och tyckte om mig lika mycket som jag tyckte om honom och hjärtat återhämtade sig en smula.

Av någon anledning har vi ändå hållit kontakten, jag och den allra första. Vi blev äldre och han bad om ursäkt för alla idiotiska saker han utsatt mig för. Han blev ihop med en tjej (på riktigt den gången) och har varit det sedan dess. Vi har setts ett par gånger och fikat, men det var längesedan nu.

Och så smsade han då. Först samma dag som jag trodde att jag såg honom, sedan ett par veckor senare när han drack öl med en vän som jag också kände back in the days. De pratade gamla minnen.
”Åh, söte jesus vad jag önskar att jag var 16 igen”, skrev han.

Åh söte jesus vad jag INTE önskar det. Man brukar ju ha en tendens att bara minnas det som var bra, men när det gäller honom minns jag framförallt hur dåligt han fick mig att må nästan hela tiden. Läste min dagbok från den tiden igen för ett tag sedan, vilket ytterligare bekräftade hur fruktansvärt det var att vara 16. ”Jag kommer aldrig älska någon som jag älskar honom”, skrev jag bland annat.

Fast jag hade fel. Det är skönt att inse att man kan ha det ibland, åtminstone när det kommer till kärlek. Jag har älskat efter honom, mycket mycket mer och jag kommer göra det igen. Så kan ju han längta tillbaka till 16-årsåldern under tiden.

Oroligheten

I går vaknade jag av oro. Det är det absolut sämsta sättet att vakna på och det är också omöjligt att somna om och komma undan. Gick upp och gjorde alla grejer som brukar lindra, lyssnade på musik, gick hem till mamma som kommit hem från Serbien, tog en lång promenad med världens gladaste hund, pratade med världens bästa Sarah.

Till slut gav det med sig. Kanske för att jag fick pretzels i present. Och röda ögon-droppar. Även om det skulle kunna tolkas som en pik…

Fick också quinoasallad med halloumi till middag (fast jag fick i princip laga den själv). Och godis.

Somnade före 22. Vaknade halv fem och ville gå upp. Det fick jag inte, så jag sov en stund till. Nu är jag på jobbet och vill bara lyssna på Montt Mardié hela tiden. Tänk om man kunde göra det samtidigt som man läser vetenskapsrapporter och gör enkäter, vad härligt det vore.

För övrigt är min pappafamilj tydligen i Sverige nu tror jag. När tänkte ni ringa och säga hej till er äldsta dotter, vavava?

Aj aj aj

Note to self: Du blir INTE mindre spänd för att du reagerar på stress med att spänna hakan och käken som en galning. Du ser bara ful ut. Och får ont. Så lägg av, omedelbart.

Andra saker jag borde lägga av med: tugga på naglarna, pennor, pappmuggar och min stressavokado.

Nu ska jag snart dricka öl. Och sen glögg. Det borde väl slappna av mig lite tycker man.

Kvällens Simon

Det kom ett brev...

”en drink imorgon efter jobbet. bondesson kommer. vi kallar det "emmas julfest". du bjuder, bland annat. därför bör du komma. 17.30.”

Inte så kul, men alltid nåt

Jag älskar snöstorm! Särskilt när jag är inomhus. När jag gick ut för att plocka upp lilla vilsna Jamilla som hade förvillat sig bort till Matpressen i stället för till vår reception vid lunchtid snöade det så hårt att jag inte såg handen framför mig. Eftersom jag inte kunde öppna ögonen utan att bli blind. Det var hårda 50 meter I tell you.

Men sen lokaliserade jag den lilla och så åt vi italiensk lunch. Det var mysigt.

Nyss blev jag ombedd att skriva om ett byråkratiskt beslut ”med lätt hand”. Inte lika mysigt. Men det gick ganska bra.

Snart ska jag bege mig ut i stormen igen och vara kulturell hela kvällen på Dramaten.

Förresten tycker jag det är märkligt att jag äger över 30 par skor, men inte ett enda par som inte läcker om man använder dem i snö. Skandal rent utav. Kanske måste åtgärda det också innan jag går till Dramaten. Och så ska jag köpa en julklapp.

Okej, jag är för tråkig. Kopierar in väl valda delar av inbjudan till glöggfesten jag ska på i morgon i stället, den är mycket roligare än jag:

”Glöggmys hos Jonte går alltså av stapeln för andra året i rad och du är bjuden. Vi börjar vid 19-tiden och om förra året repriseras slutar vi inte förrän den tidiga morgonkvisten. Om du känner dig tveksam till att du är kvinna/man nog att stå rakryggad inför denna syndaflod av julmys går det naturligtvis bra att bara titta förbi en stund, svepa några glas sliskig julbrygd och sen dra åt helvete.

Det bjuds på glögg, lussebullar, pepparkakor och tomteskum. Om du som jag tänkt göra mer än att bara lukta på glöggen rekommenderas att du även tar med dig lite egen dricka då Blossa även detta år tackat nej till att sponsra eventet.

Då jag tyvärr inte hunnit bygga ut Chateau de Jonte är utrymmet som ni vet begränsat. Vänners vänner är i viss mån välkomna men kolla det gärna med mig först så Sebbe slipper dricka glögg i trappen.”

Någon som vill följa med? Allt för att se till att den där Sebbe håller sig i trappen, tänker jag.

Dagens Simon

"Kan vi inte ta en sväng på annons? Jag vill ta tempen på säljarna!"

(Sedan gjorde han det. Han tyckte det kändes stabilt. Jag skämdes.)

Härlig dag

Efter att jag blev utskälld av min chef blev jag i tur och ordning utskälld av 1, en man på stan som hade tackat ja till att delta i en enkät och 2, av en intervjuperson från förra veckan som jag trodde sa att hon var född i Finland, när hon i själva verket såg dagens ljus för första gången i Köping.

Den sista utskällningen hade människan i och för sig fog för, men det var faktiskt till mitt försvar väldigt svårt att höra vad hon sa...

Usch. Nu går jag och möter upp fin vän och hoppas på att slippa mer ovett i dag.

Välkommen tillbaka till ditt arbete!

Ny chef: Hej, jag tror aldrig jag sett dig förut. Men jag skulle vilja att du funderar på din arbetsmetod. När du jobbar med stora grejer är det viktigt att du gör klart dem innan du går hem.
Jag: Men det skulle in på lördagen, jag hade en intervju inbokad på fredagen och skulle göra klart det då, men så blev jag sjuk...
Ny chef: Ja, men i fortsättningen är det bra om du gör klart saker innan du går hem, skriver ner allting och så. Ifall du skulle bli sjuk.

Söndagssaga

Låg här och tänkte på ”halsflussar jag minns” (det gäller att roa sig när man är sjuk) och kom att tänka på en sommaren 2004. Jag hade träffat G, men vi var inte ihop. Jag tyckte mest han var en ganska störig kille som helaaaa tiden skulle uppehålla sig i min lägenhet och prata non stop.

Men så blev jag sjuk och då var det ganska trevligt att han kom hem till mig, diskade, lagade skum mat som han försökte tvinga i mig och klappade mig på min febriga panna. Han hade också lånat en bok på biblioteket, en ungdomsbok av en författare som jag avgudade i min ungdom och som han råkar känna, som han läste högt för mig medan jag låg och gnällde.

So far, so good.

Sedan ringde hans telefon. Det var den där författaren, som jag visste att han hade haft någon liten fling med för ”tusen år sedan”. G svarade glatt och berättade att han var hos mig, sin nya tjej, som han gillade så mycket. Författaren blev VANSINNIG och slängde på luren efter att ha svurit långa haranger över den löjliga lilla tjejen (mig). Jag blev också VANSINNIG, eftersom 1, vi var banne mig inte ihop och 2, genom att säga så fick han min ungdoms favoritförfattare att börja hata mig! Som om jag inte redan mådde dåligt nog! (Whyyy God, whyyyy, ropade jag troligen från min sjuksäng.)

Tvingade honom att ringa upp och ta tillbaka alltihop, men skadan var redan skedd.

En månad senare blev vi verkligen ihop och den där författaren, ptja, hon hatade mig nog under hela vårt förhållande. Kanske gör hon det än. Fast hon borde ju känt att hon fick en liten hämnd eftersom det var hon som berättade för mig om affären (haha, affären, välkommen till Days of our lives-bloggen) som slutligen satte punkt för vår relation. Eller ja. Undantaget lägenhetsannonsen då, men den orkar jag inte gå in på just nu.

Värsta frågan:

”Hur går det med kärleken då?”

Jag har säkert ställt den själv någon gång när jag känt mig allmänt parig och tillfreds, men gör jag det igen så hoppas jag att den jag ställer den till skjuter mig. Det är för övrigt aldrig någon som ställer samma fråga till gifta par eller sambos, nej, bara singlar ska behöva redovisa sitt kärleksliv.

Och det finns bara två svar: ”bra.” eller ”dåligt.”. Tänk om det inte går överhuvudtaget, men man är fullständigt nöjd ändå, då? Då svarar man kanske också bra, men det leder ju till att frågeställaren säger ”jamen vad kuuul, berätta allt!”. Och vips, så stod man på barrikaderna sjungande Sisters doin' it for themselves.

Ja jag vet inte. Jag kanske bara har bittrat ihop lite här i min feberdimma.

En annan sak som gjorde mig bitter i dag var Vårdguiden.
Jag: Jag gjorde ett halsprov som var negativt i fredags, men jag kan verkligen inte svälja och det blir bara värre... det är precis som halsfluss brukar kännas.
Vårdguiden: Ja, men nu var det ju inte halsfluss.
Jag: Nä, men kan inte provet kanske visa fel?
Vårdguiden: Jo. Men virus kan också göra ont vet du.
Jag: Men jag kan inte äta...
Vårdguiden: Om det fortfarande är lika illa i morgon får du gå till vårdcentralen igen.
Jag: Först i morgon alltså?
Vårdguiden: Ja. Och så får du inte äta något innan du går dit, då kan provet visa fel.
Jag: MEN JAG KAN JU INTE ÄTA SÄGER JAAAAG.

Åh. Jag ska stämma läkaren om jag har legat här i halsfluss i onödan i tre dagar. Eller hans sköterska kanske, det var trots hon som klåpade med halsprovet.

Jamen glad lucia på er också då.

Min spännande lördag i siffror

Antal timmar sömn: 16 (somnade vid midnatt, sov till 13, var vaken till 17, sov till 20. Börjar känna mig lite sömnig igen.)
Antal koppar te med honung: 5
Antal procent te med honung-effekt på halsontet: 0
Antal alvedon: 1. Gillar inte att överdosera tabletter. Tänker att 39 graders feber är min kropps sätt att säga ”nu ligger du banne mig still i soffan och sover”. Fast vid 21-tiden höll jag på att dö och kapitulerade.
Antal meningsfulla saker utförda: 2. Hängde upp en julkula. Diskade! Blev sjukt förvånad, samt sjöblöt av svett efter den ansträngningen.
Antal ”hur mår du din lilla stackare”-samtal: 1. Mamma.
Antal ”hur mår du din lilla stackare”-sms: 1. Adam.
Antal ”det snöar!”-sms: 2. Det var ju kul att veta. Jag såg då ingenting.
Antal gånger jag börjat ynk-gråta för att det gör så ont överallt och jag inte kan svälja utan att vilja dö: 12949849. Cirka.
Antal sedda filmer: 2,5. Tack lillasyster.
Antal personer jag tryckt ”dölj” på i newsfeeden på Facebook för att jag inte orkar läsa deras glada ”hej och hå vad mysigt och festligt vi har det på helgen”-uppdateringar: 4.

Sjuk, sjuk, sjuk

I morse försökte jag ta mig upp ur sängen i en timme. Inte för att jag brukar studsa upp i vanliga fall heller, men den här gången gick det verkligen inte. Hela kroppen värkte, halsmandlarna var helt uppsvällda och om jag bara flyttade tårna utanför täcket höll jag på att frysa ihjäl.

Så jag ringde min chef och sjukanmälde mig, under stor vånda, för jag hade verkligen behövt jobba i dag. Det kändes inte bättre när han sa:
”Är man sjuk så är man sjuk. Men jag hade verkligen velat ha ditt jobb som start i morgon.”

Ja, jo, tack för det du. Övervägde en stund att ringa igen och be dem buda hem min jobbdator och att lotsa fotografen till intervjupersonerna samtidigt som jag tog citat via telefon, men... det föll på att jag faktiskt inte kan prata. Och på att jag har 39 graders feber. Jag jobbar hela, hela, hela tiden, även jag måste få vara sjuk när jag verkligen är SJUK.

Så. I stället har jag sovit typ hela dagen. Tittat på How I met your mother. Haft frossa och värmeslag om vartannat. Ojat mig för att hela jag är en stor värk. Försökt äta en macka, det tog ungefär en timme. Kan. Inte. Svälja.
Tyckt vansinnigt synd om mig själv för att jag missar tjejmiddag ikväll och thai-kväll i morgon.

Men snart kommer i alla fall världens bästa lillasyster hit med filmer och livsmedel. Lillasyster på gångavstånd är det bästa som finns!

Dagens ilandsproblem och en massa blaha

Vi har som sagt flyttat på jobbet och jag har fått en fantastiskt fin och åtråvärd fönsterplats. Nära cheferna, skrev jag sist. Jag kanske var full då, för jag är inte alls nära cheferna. På min gamla plats satt jag på rop-avstånd, vilket jag utnyttjade flitigt. Hände något så ropade jag. Var jag klar med en text så ropade jag. Ville jag något så ropade jag. Oftast innebar detta att cheferna kom till mig och jag kunde i lugn och ro sitta kvar på min plats.

Nu däremot, SER JAG DEM INTE ENS. Det är fruktansvärt enerverande. Det, och att de är helt nya och typ inte vet vem jag är och därför aldrig kommer förbi mig heller. Jag känner att allt detta sammantaget sinkar min arbetskapacitet.

Man borde chatta mer med chefer i stället. Eller egentligen med alla människor. Det vore skönt för oss latmaskar.

I dag har jag förresten utfört en god gärning. Min mamma (hej hej) mejlade om att hennes sambo gärna ville bjuda in en ryss-israel-lituaer vid namn Oleg till jul. Han skulle annars sitta ensam och.. deppa, antar jag. Oleg och hans familj bor i en etta och familjen ska av oklar anledning åka till Litauen utan honom över jul. Om de nu firar jul, vilket min mamma inte tror, eftersom de kan tänkas vara judar.

Min första impuls på detta förslag var NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ. Nej. Och åter nej. På julafton vill jag ha lugn och ro och omge mig med personer jag känner väl, alltså min familj. Jag vill att min bror ska kunna gå runt och gnälla surt över att han inte känner någon julstämning, jag vill att Jojo ska sitta och tindra med ögonen (jo det gör du) och jag vill att min mamma ska vara sådär glad som hon alltid är när alla hennes barn är samlade samtidigt och hon får föda oss allihop ordentligt. Med en främling närvarande skulle min bror vara påklistrat trevlig, Jojo skulle kanske tindra lite mindre (fast nä, det skulle hon nog inte) och min mamma skulle visserligen vara glad, men spänd.
Och så skulle vi vara tvungna att prata engelska hela tiden av artiga skäl. Det kan man ju tycka att vi borde göra ändå med tanke på att mammas sambo inte pratar svenska… men han är inte så knusslig.

Hursomhelst. I stället för att svara NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ tog jag ett djupt andetag, tänkte på julens budskap (okej, jag kräks lite själv här, men det gjorde jag faktiskt) och såg för mitt inre Oleg sitta ensam i sin lilla etta och gråta hela julafton. Det kändes för sorgligt. Klart han skulle få vara med.
Fast då hade tydligen mamma redan bestämt sig för att det var en dålig idé. Jag fick alltså göra en god gärning OCH vara ensam med min familj på jul. Hurra!

Och så slutligen: jag har så vansinnigt ont i magen. Ville bara säga det.

Oh helga naturkille

Min bästa julsång är Oh helga natt. Den blev min favorit under en julavslutning i gymnasiet, jag gick kanske i tvåan eller så. En kille som jag aldrig tidigare noterat steg ut i kyrkgången, han såg lite nervös ut, drog lite i sina tröjärmar och verkade ångra att han låtit sig övertalas att sjunga för hela Åsö gymnasium. Han såg ut som en klassisk natur-kille i 18-årsåldern. En sådan där människa som lätt smälter ihop med de gråmurriga, typiska skolväggarna.

Han tog ett steg framåt.

Musiken började spela.

Och plötsligt var han hela kyrkan. Hans röst bullrade så det vibrerade i kyrkbänkarna. Osäkerheten var som bortblåst, han knöt ena handen, blundade och sjöng långt nerifrån tårna hela vägen in i min mage som reagerade genom att rysa och kittla.

Jag blev så sjukt imponerad.
Jag har sedan dess aldrig hört någon sjunga Oh helga natt bättre.
Men jag älskar den ändå.

Kampsportare nästa

I går var jag förresten på en liten middagsbjudning. Den slutade med att jag under viss vinpåverkan lovade att dyka upp och träna capoveira, eller hur det nu kan stavas, på måndag i Midsommargården.

Jahaja... Det kan ju bli väldigt spännande för de som tvingas bevittna spektaklet.

Viktigt meddelande från tomten

Jag hoppas att inte Thea läser min blogg, för då blir det inte så kul... Om du läser här Thea, upphör med det omedelbart, annars får du inga julklappar. Begrips?!


Slutat läsa?



Bra.




I alla fall. Mamma och Jojo: jag har nu köpt en miniskateboard till ovan nämnda barn i julklapp. Ni behöver alltså inte göra det, om ni hade tänkt det, vilket jag i och för sig starkt ifrågasätter.
Miniskateboard. De hittar på så mycket skumt nu för tiden. Hon får också små, små glaspärlor.
Lena och Jojo (och pappa, som jag misstänker smygläser): Kalle får lite legogubbar och Harry får ord-yatzy, så det behöver ni inte heller köpa, tack och bock. Om Harry redan har ord-yatzy kan du dock gärna säga till, Lena.

Skönt att ha en egen bulletin så här! Sjukt ointressant för alla er andra, men vet ni, det struntar jag iiiii.

I övrigt kan ni bifoga era önskelistor i kommentarsfältet. Särskilt ni föräldrar. Och skämt om snälla barn betackar jag mig för i år.

Flyende visdom

Råkade läsa igenom en gammal mejltråd med en vän i upplösningstillstånd. Jag skrev:

"Livet lever sig själv rätt bra om man inte gör sitt bästa för att hindra det. Eller om man inte gör det svårare än det behöver vara, kanske. Saker behöver inte vara så svåra och göra så ont, det har jag upptäckt ganska nyligen. När jag får panik och känner för att åka till Afrika, bli volontär, hångla med en okänd man, får jag påminna mig själv om att jag bara är ovan vid lugn och trygghet. Och om att jag inte behöver må dåligt för att kunna må bra."

Det var ju ganska klokt skrivet. Undrar vad som hände med den visdomen...

Mangobloggen

I går åt jag mango för första gången i mitt liv. I dag åt jag det för andra. Andra var godast. Det finns vissa som tycker att jag nu borde göra om bloggen till en mango-blogg, där jag ständigt kategoriserar och bedömer mangos som kommer i min väg, men jag är osäker. Exakt hur intresserade är ni av mitt mango-intag? Rösta i kommentarsfältet.

Annars har jag flyttat nu. På jobbet alltså. Har fått en av de absolut bästa platserna i hela huset, vet inte hur det gick till, men här sitter jag nu. Fönsterbord. Snäll granne på betryggande avstånd. Lugn och ro. Nära cheferna, men dold.
Det enda minuset är att det inte finns någon te-tillgång på ungefär en mils avstånd. Om jag slutar dricka mina tolv koppar te om dagen kommer jag helt klart torka ut. Kanske får ta med mig en termos eller något, för att ytterligare befästa min roll som tant (Ulliz och Leo var hemma hos mig i förra veckan, det första de utropade var ”din lilla tant!”. Tydligen uppskattar inte alla min fina manschett-krans jag tejpat upp på ytterdörren).

I går bakade jag och Thea lussekatter. Hennes blev mycket snyggare än mina, men hon tröstade mig med att utseendet faktiskt inte är allt.
I går var det också den sjätte december. Jag brukar aldrig ångra något, jag tror inte det är lönt att göra det och förmodligen skulle jag gjort precis likadant om jag fick en ny chans. Men om jag fick möjlighet att stryka den sjätte december 2008 ur almanackan i efterhand, om jag kunde gett mig själv en liten halsfluss så jag varit däckad hela helgen, om jag skulle kunnat åka tillbaka till dåtiden och säga åt mig själv att hålla mig inomhus… då hade jag nog gjort det.

Frågan är vad jag hade varit i dag då. Och hur jag hade mått. Kanske exakt likadant, det vill säga helt okej för att vara en måndagförmiddag.

Blåst

Har sällan känt mig så korkad som när en miljon mikrobiologer och epidemologer och biotekniker och allt vad de heter i dag försökt förklara för mig vad de gör. Det värsta är att min uppgift sedan blir att förklara för ER vad de gör. Bara tanken gör mig helt matt.

Nu ska jag snart intervjua en generaldirektör. Om han säger ett enda ord liknande pipettering och reagens faller jag död ner.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Men te går fortfarande bra

Vanligtvis när jag inte har någon aptit brukar jag kunna muta mig själv med det här:
· Snabbmakaroner med salt.
· Potatis. Med en tomat och lite gurka kanske.
· Avokado.
· Clementiner.
· Röda, ickemosiga, äpplen.
· Halloumi.

Nu klarade jag knappt av att skriva listan utan att det vände sig i magen. Så himla ovärdigt att hamna i matkrig under min bästa period av alla, lussebulleperioden.
Mattablett. Kan någon uppfinna en mattablett. Tack.

Ps. Jag tänker inte skriva något roligare innan ni har återupptäckt kommentarsknappen, så ni vet det.

Den lille stackaren

Det blev ett bakslag för president Teodoro Obiang Nguema i söndagens val i Ekvatorialguinea — han omvaldes med bara 96,7 procent av rösterna, visade ett preliminärt resultat på måndagen.
(TT)

Who you gonna call?

En granne ringde just på hos mig. Officiellt ville hon fråga om jag ”sett något” i trapphuset på sistone, men inofficiellt är jag rätt säker på att hon mest ville kolla om jag verkade psykiskt sjuk.

Vi har nämligen ett psycho i mitt hus, troligen på min våning. Sedan någon vecka tillbaka har denne roat sig med att kasta (och då menar jag verkligen KASTA, så det stänker över hela väggarna) soppåsar i trappan mellan min våning och våningen under. Det luktar inte särskilt gott och det är heller inte värst trevligt att behöva hoppa över stinkande matrester varje morgon när man ska hetsa iväg till jobbet och nu har fler än jag uppenbarligen tröttnat på detta.
Samtidigt har psychot trappat (höhö) upp sin terror. I morse hade han utöver en färsk soppåse slängt en gammal bäddmadrass och en tavla (!) på trappavsatsen. I eftermiddags hade han (jag utgår från att det är en han, män är djur osv) som krona på verket hällt ketchup över hela hissen.

Och okej för sopor.
Men finns det något jag hatar.
Så är det verkligen ketchup!
Trodde jag skulle kräkas när hissdörrarna öppnades och tomatslafsodören slog emot mig.

Alltså blev jag positivt överraskad när grannen plingade på. Hon sa att hon pratat med alla på vår våning och att ingen hade sett något. Mycket oväntat. En av dem ljuger såklart, frågan är bara vem... jag föreslog att vi skulle sätta upp en dold kamera och ta ketchupmarodören på bar gärning. Och sedan ha en intervention! Och rösta ut personen från huset!
Grannen tyckte vi kunde börja med att sätta upp en lapp.

Jag undrar för övrigt om det är samma psycho som varje helg vänder upp och ner på cyklarna utanför vårt hus. Det var kul första gången, men ärligt talat, nu börjar det kännas lite enformigt.

Fortsättning följer.

A little less conversation...

Jag: Undrar vem som kan tänkas ha en alvedon på den här redakt...
Sanna: VEM HAR EN ALVEDON? EMMA ÄR SJUK, HON BEHÖVER EN ALVEDON, JAG UPPREPAR, VEM HAR EN ALVEDON?

Nu har jag en alvedon. I magen.

Årets bästa idé

Lunchar med mannen som skapade behovet för ordet "arbetsnarkoman", Andreas. Han berättar att han snittar 20 timmar på jobbet om dagen nu för tiden, att hans arbetsbörda har rekordökat under hösten och att han ensam får ta hand om helgevenemang eftersom han inte vill tvinga sina anställda att arbeta ideellt.

Efter en timme ska vi skiljas åt.

Andreas: Men jag funderar på att skaffa hund faktiskt! En chihuahua.
Jag: När ska du hinna ta hand om den tänkte du?
Andreas: Det finns ju hunddagis! Den kan vara där på kvällarna också, faktiskt dygnet runt. Så kan man hämta den på helgerna. Om man har tid.

Ägd

Jag ska göra ett jobb om julbelysning. Miljövänlig.

Morgonmöte.
Kollega: Men vi mätte när jag gick i skolan, man sparar ju bara någon krona på att stänga av ljusen i granen på natten.
Jag: Mm, men det här handlar alltså om lågenergilampor.
Kollega: Ja, det kanske blir en krona totalt bara.
Jag: Men du, FANNS det verkligen lågenergilampor när du gick i skolan?
Kollega: ...
Chef: Hahaha! Känsligt ämne Emma! Det fanns väl inte ens elektricitet när du gick i skolan, P?

Humörhöjare

Kom till jobbet, frusen, emlig och vek. Trött trots tio timmars sömn, sur utan någon egentlig anledning, irriterad på det där sättet man har en tendens att bli i slutet av november.

Men när jag sätter på datorn plingar ett mejl från Malin i Damaskus upp. Skulle hemskt gärna citera det, men jag vet inte om jag får det, så jag nöjer mig med att skriva att jag skrattade tills jag låg dubbelvikt.

Och vips, så blev morgonen mycket bättre!

I morgon kommer min mamma hem. Det längtar jag till.

Dagens Simon

Sanna: Gav inte du blod nyss?
Jag: Nej, de ville inte ha det.
Simon: Varför då?
Jag: Jag hade för lågt blodvärde som vanligt.
Simon: Men det måste man ju ändå säga är rätt typiskt dig.
(Han funderar en stund)
Simon: Blodgivare är ju ändå rätt asexuella. Men samtidigt heta på något vis, man vet ju liksom att man är safe.

Theas nya favoritlåt

My name is Jonas med Weezer.

Jag: Var har du hört den?
Thea: Meh, på guitar hero såklart!

Sedan sjöng hon den högt och ljudligt medan vi promenerade hem från Solflickorna genom ett mörklagt Hägersten. Om någon hörde en stämningsfull a capella-version av Tänd ett ljus var det också vi.

Som ett tillägg tror jag faktiskt inte jag känner ett trevligare barn än Thea. Alltså TREVLIG, som en liten minivuxen. Om jag exempelvis frågar min bror Kalle hur hans dag i skolan var blir svaret "...". Efter en stund kanske han på sin höjd väser "bra.". Ställer man samma fråga till Thea säger hon "Jo men jättebra! Kul att du frågar! Jag måste säga att jag trivs ypperligt!"

Okej, lätt överdrift, men bara väldigt lätt.

Nu och då tänker jag på då och nu

En bra sak med att ha en blogg är att man kan ha koll på vad man haft för sig. Förra året den 24 november intervjuade jag exempelvis Madeleine Albright, upptäckte jag nyss. Det var en märklig intervju och jag minns att jag och O hade ett jättestort gräl precis innan den, minns inte vad det handlade om, men jag var så uppriven att jag kände för att ställa in hela Albright-grejen. Det fick jag dock inte för O, som alltid har prioriterat arbete högt och viktiga personer ännu högre, så han blev sams och följde mig hela vägen till intervjuplatsen. Sedan hämtade han upp mig och så åt vi mat.

Jag undrar vad det var vi bråkade om. Vi bråkade inte så ofta på det där hetsiga sättet, så det borde ju ha varit något ganska allvarligt. Som inte spelar någon som helst roll nu. Konstigt sånt.

I dag, den 24 november, ska jag och Fia gå och se Krunis på Södran. Och förhoppningsvis varken bråka före eller efter. Men kanske dricka ett glas vin, det är ju ändå tisdag.

ps. Madeleine Albright var en av de mest svårintervjuade personerna jag någonsin träffat.

Mejlväxling med Simon

Scenario: Simon försöker enträget få mig att äta lunch med honom i personalmatsalen.
S: Ibland har de bra husman.
Jag: Husman... bara ordet ger mig rysningar.
S: Det är samma sak för mig, fast med musman.

Bonuscitat

Toufic: JP is now dating a married woman.
Jag: But why?
Toufic: The married woman likes him, and he likes the married woman.

Min libanesiske storebror

I Libanon tog min vän Toufic ut Malin och mig på en pubrunda. Sist T och jag träffades var för nästan fyra år sedan, då jag fortfarande var sambo med han som Gabbi hävdar nu för tiden heter ”the fucker” (hon blir jättesur om jag nämner honom vid något annat namn, så jag vågar inte).
T: Are you still with your boyfriend?
Jag: Nä, det funkade inte. Jag kom på att han inte var en särskilt bra kille.
T: Varför?
Jag: Well, han var otrogen mot mig och gjorde slut via en lägenhetsannons, bland annat.
T: Hur länge var ni ihop?
Jag: Vi bodde ihop i ungefär 2,5 år.
T: 2,5 år. TVÅ OCH ETT HALVT ÅR? Tog det dig TVÅ OCH ETT HALVT ÅR att komma på att han inte var bra?!
Jag: Men jag var ju kär…
T: KÄR? Emma, skojar du med mig? Du är en smart tjej, trodde jag åtminstone, HUR KUNDE DU LÅTA DET PÅGÅ SÅ LÄNGE?
Jag: Men..
T: Vi pratar inte mer om det. MEN GÖR ALDRIG SÅHÄR MOT MIG IGEN!

Hemma.

Det känns faktiskt bara bra. Jag är pigg och utvilad och glad och solfylld. Redo att börja jobba igen, vilket jag också har gjort, fast lite på halvfart eftersom jag lyckades glömma min jobbtelefon hemma. Mejlar folk i stället. Funkar sådär.

Flyget kom till slut iväg från Amman vid sjutiden i söndags morse. När jag, arg som ett bi, hade sökt upp flygbolagspersonalen i ett hemligt litet rum kände jag att jag verkligen behövde prata med någon i samma situation för att avreagera mig lite. Valde ut en kille som hade ”supersvensk” skrivet över hela ansiktet och satte mig vid hans bord på ett kafé där de delade ut äcklig frukost för att hålla oss lugna.
Killen berättade att han bodde i Palestina och jobbade för en biståndsorganisation och att han skulle hem en månad på semester.
Jag: Hur kom det sig att du hamnade i Palestina då?
Han: Gud talade till mig när jag gick i Bibelskolan. Han sa att jag skulle åka dit och då gjorde jag det.

Jag trodde först han skojade. Det gjorde han inte. Och så gick det till när jag fick tillbringa morgontimmarna med att försöka undvika frälsning på Ammans flygplats. Till slut blev jag less och frågade hur homosexualitet och tro går ihop.
Han: Homosexualitet är en synd. Det är enligt mig inte naturligt.
Jag: Okej, trist, det är en dealbreaker för mig tyvärr. Det blir ingen frälsning i såna fall.
Han (lite buttert): Nä. Många resonerar så.

Vi diskuterade också sex före äktenskapet (”dåligt”) och evolutionen (”mest en teori”) och all in all var det ett av de märkligaste samtalen jag haft någonsin.

Kom hem till min lägenhet vid 16-tiden, städade, packade upp, lagade skaldjursfri middag och sov sedan supergott hela natten. Trots avsaknad av frälsning.

Nu

... skulle jag ha suttit på ett plan. Det gör jag helt klart inte, utan jag sitter i stället och surar på flygplatsen i Amman. Ingenting är vettigt 03:30 som Markus sjunger, det har han banne mig oerhört rätt i. Och vädret i Turkiet går inte ens att skälla ut, så jag surar som sagt. I tysthet. Har åtminstone hittat ett gratis wifi med hjälp av en liten man som jag just bråkade på (han vägrade ta visa-kort, sånt gör mig ilsk, särskilt 03:30). Det är bra. Då kan jag sura live and direct och inte bara i mitt huvud.

Om jag missar mitt anslutningsflyg i Istanbul däremot... Då skulle jag inte vilja stå i vägen för den massiva trötthetsvrede som kommer att pumpa ur min slitna lekamen.

Jag vill komma heeeeem!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Pappa förlorar i plump:

"ditt lilla grishuvud!"

Tvära kast

Igår sjöng jag karaoke och hade orgie i ostätande i Beirut. I dag har jag färdats genom tre länder, via två gränskontroller och brutit ihop fullständigt i ingenmansland mellan Syrien och Jordanien. Samt bråkat med otaliga taxichaufförer och skrattat åt att Damaskus i alla fall har billig juice med min grymmaste arabiskatolk Malin.

Nu är jag åter i Amman-huset och ska sova som aldrig förr, inshallah.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Gick in i väggen

I går kväll lyckades jag förresten gå rakt in i en glasvägg när jag skulle lämna en trendig bar. Dog nästan. Av skam. Har nu snyggt rött märke i pannan som minne.

Mer smutsigt glas åt folket, det är ju livsfarligt att tvätta sådär noga!


- Posted using BlogPress from my iPhone

On the road

Här stannade chaffisen för att kränga lite smugglade cigaretter. I bakgrunden, hetsig man1 och rökande gubben. Den tredje i baksätet är ute och kräks när bilden tas.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Le Beyrout

Wohooo, hel och hållen i Beirut city, det hade man inte trott för några timmar sedan när Malin och jag satt ihopklämda i ett framsäte på en Chevrolet från typ 1953 vilken körde ner för bergen från Syrien som om den vore jagad av... Mossad. Vad de nu skulle haft här att göra.

I går åkte vi med en lugn och sansad chaufför till Damaskus, där det var kallt och regnigt och lite deppigt. I morse sken dock solen och vi fyndade på Socken samt tittade på Gamla stans små gränder innan vi flydde landet.

Beirut är lika fantastiskt som jag minns det och nyss köpte jag finfina örhängen hos Henry, honom minns du Karin! Vi saknar dig förresten. Jag, Henry, Beirut och snart Toufic som ska plocka upp oss for a night on Monou om trekvart. Dags att skärpa till sig alltså, vore ju trist att gå miste om några "hello welcome" för att man ser ut som ett ras (reclaiming the word, Sanna). I dag har jag bara behövt säga att jag är very married tre gånger. Känns oroväckande.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Död som havet

Klockan är strax efter 22 och jag har varit sömnsugen sedan typ... 17. Måste vara jetlag. Klockan är ju egentligen 21 för mig. Eller så tar min kropp chansen att verkligen vila när den plötsligt inte behöver arbeta, jag vet inte.

I dag susade Malin och jag till Döda havet. Det ligger väldigt lågt, vilket innebär att det alltid är runt tio grader varmare där, vilket i sin tur innebär att jag blir väldigt nöjd. För Malins del var det första besöket och hon var glad som ett helt barnkalas, totalt lyrisk. Själv är jag luttrad och roade mig med att ge Malin viktiga tips för att undvika rookie-misstag, typ "doppa inte huvudet" och "posera med den här tidningen". Efter fullgjort uppdrag försökte vi lyxa vid resortets pool, men i och med den pågående fluginvasionen låg vi egentligen mest invirade i handdukar och led. Staaackars oss, visst?

I kväll skulle vi egentligen följt med Apollo (mer om honom en annan dag) och Ammans gayelit på konstvernissage, men den Stora Tröttheten slog som sagt till och satte stopp för det. I stället spelade vi plump med Harry, åt kycklingsoppa och tittade på Fargo (jaaaa, tänker F och J nu).

I morgon åker vi till Syrien. Om ni aldrig hör av mig mer har jag blivit antingen fängslad av säkerhetstjänsten eller bortgift med någon stackars beduin på vägen. Eller så har jag helt enkelt tröttnat på er SKOJA (thea-språket).

Puss och kram! Bjuder om allt går väl på fluginvaderade fötter. Dock på ett relativt flugfritt ställe om man jämför med hur det var större delen av dagen...



- Posted using BlogPress from my iPhone

Inshallah

Råkade använda det ordet fel i går och därmed önska livet ur min chaufför, som hämtade mig på flygplatsen. Turligen är han en godmodig man som bara skrattade och rådde mig att inte säga inshallah när det handlar om döden i fortsättningen.

Trodde för övrigt de hade glömt skicka någon att hämta mig vid flyget, hittade ingen som höll en skylt med mitt namn. Det gjorde ingen heller. Eftersom jag var så upptagen med att leta emma-skyltar lyckades jag missa att Osama stod precis framför mig och viftade med en "lilla snorpan"-lapp. Lyckades alltså både ignorera och önska livet ur osama inom loppet av en kvart. Rätt snyggt ändå.

Idag har jag solat och tittat på Harrys fotbollsträning. Om en timme anländer Malin!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Test test

Om detta funkar kan ni se fram emot mer livebloggande i framtiden. Då vill jag se jubel och hurrarop!


- Posted using BlogPress from my iPhone

På väg

Hejdå. Nu åker jag till delen av världen som bubblar och sjuder av lukter, smaker och liv.

Isn't it ironic

För några dagar sedan läste jag det här:

"Vid stresspåslag ökar cortisolet i kroppen. Och vid 3-5 på morgonen är cortisolet som högst. Vaknar man ofta vid 3-5 på natten kan det alltså vara ett tecken på stress."

Sedan dess har jag vaknat VARJE natt klockan tre. Som om min kropp tänkte "aha, det är DET som är tecknet på stress, då kör vi!".

Nu ska jag googla tills jag hittar en sida som säger att typiska tecken på stress är att somna tidigt, vakna utvilad och aldrig ha ont i magen.
Eller så tar jag semester. Jamen det gör jag!

Man tackar

Kollega: Hur lång är din mamma?
Jag: 1,67.
Kollega: Jaha, så det är inte ett ärvt problem alltså?
Jag: Min längd?
Kollega: Ja?

Fem, sju, fem stavelser

I går åt jag middag på Judit och Bertil med en person som gärna vill kalla sig Skaldjursallergikern. Jag valde därför skaldjursrisotto. Så jag kunde känna mig helt safe i att få äta upp all min mat själv. Vilket jag sedan ändå inte gjorde, men ändå.

I dag vaknade jag innan min klocka ringde (jag vet, helt sjukt!), skuttade upp och tänkte att jag skulle laga frukost, nu när jag var i så god tid. Tyvärr kunde jag inte komma på något överhuvudtaget som jag kunde tänka mig att förtära utan att få kväljningar. Testade att knapra lite på en bit knäckebröd – nej. Testade att lukta lite på yoghurt – nej. Testade att föreställa mig någonslags äggröra – definitivt inte. Till slut åt jag en halv avokado och drack kaffe. Mmm the joy av en rejäl frukost, oslagbart.

Styrkt av detta satte jag på mig min nya matlagsklänning medan jag lyssnade på Morgonpasset som i dag hade Amelia Whateverdotter som gäst. Ni vet, piratpartisten. Som fått en plats i EU-parlamentet. Är det bara jag, eller verkar hon inte hemskt osympatisk? Hon fick till exempel frågan om världsfred stod på hennes agenda och svarade nej. Hallå? Vem svarar nej på den frågan? Sedan utvecklade hon med att ett fritt internet i och för sig kommer att leda till världsfred. Ja, för kombatanterna i exempelvis Somalias inbördeskrig går ju faktiskt bara och väntar på att det ska bli lagligt för alla att ladda ner film, då lägger de ner vapnen, slutar pirata och börjar ordna mysiga tv-serie-maratons i stället. Med chips. Och dip. HURRA!

På vägen till tunnelbanan hann jag gå förbi biblioteket och lämna tillbaka en bok, som skulle lämnas in senast i dag. Ser ni de två felen i den meningen? 1. Hann göra något på vägen till tunnelbanan, sprang inte som en galning samtidigt som jag försökte klä på mig och rota fram SL-kortet. 2. Lämnade tillbaka en bok I TID.
Herrejesus. Blir nästan rädd för mig själv.

En annan sak jag hann med innan jag anlände till min redaktionen och lyste upp den som den lilla solstråle jag är, var att skriva en haikudikt. Bästa haikudikten i mitt kommentarsfält vinner en limerick. Sätt igång!

I går var jag förresten också hos min sjukgymnast igen. Hon upprepade sitt vanliga gamla mantra om att jag är svag, vilket hon visade genom att pressa ihop mina armar medan jag försökte hålla emot.
DOCK har jag sedan dess testat samma knep på två personer och båda var enligt hennes teori svagare än jag. Avslutade mitt experiment med att vinna i armbrytning mot skrivbordsgrannen. Två gånger. Både höger och vänster arm.
Alltså är jag åtminstone inte svagast i världen.
I rest my case.

Och extra:

Jag gick just upp i brygga på redaktionsgolvet, bara för att visa skrivbordsgrannen att man visst går UPP i brygga, inte ner.

Nu: smärta.

Rättelse

Min pappa läser av princip inte min blogg, för han tycker den är "lite obehaglig". För ett tag sedan gjorde han dock ett avsteg från denna princip och ringde då upp och ville att jag skulle införa en rättelse. I september påstod jag att min far är 187 cm lång. Det var fel. Han är 189.

Detta blir min present till dig pappa, grattis på födelsedagen, jag älskar dig!

Jag hade en jättebra rubrik till det här inlägget, men jag glömde den

Jag har som ett latent illamående hängande över mig. Det blir värre när jag äter någonting, så har jag haft det förut, fast inte hela tiden som nu. I morse åt jag som vanligt ett äpple till frukost efter att ha sprungit mitt allra snabbaste för att hinna med tunnelbanan och genast fick jag sånt där eftermatenontimagen som annars brukar vara reserverat till post-stora-middagar. I går lyckades min skrivbordsgranne övertala mig om att ta en tablett från ett av hennes trehundrasjuttiotvå tablettrör i hennes personliga apotek sedan jag hade gnällt om magknip i cirka tre timmar och sedan jag motvilligt erkände att det hjälpte har hon stenhårt hävdat att jag har magkatarr. En orsak till magkatarr är att man äter för mycket fet mat, säger vårdguiden. Därför säger jag att jag inte har magkatarr. Det verkar alldeles för jobbigt att ha. Blir trött bara av att lyssna på skrivbordsgrannens predikningar om regelbundna måltider och mellanmål och inget kaffe och lugn och ro och blablabla. Dessutom känns det så himla förutsägbart att en ung kvinnlig journalist får magkatarr. Det är säkert bara.. resfeber eller nåt.

I går försökte jag köpa ett par skor, tycker inte de cirka 27 par jag har i min hall täcker alla mina behov, men någon har bestämt att det enbart ska finnas fruktansvärt fula skor i höst. Dåligt beslut. Fick köpa en klänning i stället, en matlagsklänning för mitt presentkort. Den är väldigt fin, Sara, jag tänkte först satsa på en jeansklänning, men det hade ju varit lite av ett hån mot en av presentkortsgivarna kom jag på…

I söndags ringde min kära yngsta syster till mig.
Thea: Hej Emma, jag ville fråga… kan inte du… eller.. snäääälla, kan du komma hit och baka något med mig?
Jag: … (hann inte säga något, ytterdörren hos Thea öppnades, Jojo som varit i London några dagar kom tydligen hem och Thea släppte luren rakt i golvet)
Thea: JOOOOOOOOOOOOOOOOJOOOOOOOOOOOOOOOOO!!!!! (plockar upp luren igen)
Thea: Du, det behövs inte, vi får ta det någon annan gång, hejdå!

Roligt att känna sig uppskattad av sina närmaste.

Och så till mamma: i går åt jag tortellini med tomat och avokado till lunchlåda och pasta med spenat- och halloumisås till middag. Avslutade med en clementin och 18 koppar te. OBS rött te, inte magkatarrsframkallande.

På allmän begäran

Eller okej, på mammas och Jamillas begäran i alla fall. Mamma mejlade häromdagen att hon vill att jag ska blogga om ALLT jag gör. ”Vad gör du, hur mår du, vad äter du allt sådant jag kunnat följa på din blogg. Har du för mycket att göra eller är du less på att blogga?”

Så, detta är tillägnat mamma.
Den här veckan har jag flängt runt ganska mycket. Jag har sett en väldigt tråkig utställning på Armémuseum, en väldigt dålig hyrfilm och ätit bland annat sushi (på din restaurang, lillasyster). Jag har varit flitig på mitt jobb trots att stämningen störtdök i samband med den presenterade omorganisationen. Jag har varit på matlag med alla medlemmar representerade och känt mig lycklig över hur fina människor jag har omkring mig och jag har lunchat med Jamilla och fått en försenad födelsedagspresent – en vattenflaska och svettband! Jag tror att hon möjligen försöker säga mig något...

I går var jag hemma hos Fia och åt lax med ugnsbakade rotfrukter samt pratade om allt och ingenting och drack en massa vin. Det är utmanande att försöka berätta sina historier på engelska i stället för på svenska, särskilt när man försöker prata lika snabbt som vanligt. Anledningen till språkkravet var att även vår fina Seattle-Adam var med på middagen. När han gick pratade vi om hans skratt, det är så himla hjärtligt. Han får en att känna sig som den roligaste människan alive, det är troligen en av orsakerna till att Adam på kort tid tagit en självklar roll i min vänskapskrets.

I fredags var jag på söder med en massa bankirer och lyckades med konststycket att inte känna igen min kollega Tomas. Det var konstigt, för jag gillar verkligen Tomas. När jag fattade vem han var fick jag be om ursäkt i en halvtimme, han sa att han aldrig känt sig så dissad i hela sitt liv. I fredags åt jag för övrigt grillad kyckling, makaroner och en tomat, mamma. I fredags fick jag också besök på jobbet av min yngsta syster som hade glömt sin hemnyckel hemma. Hennes pappa ringde mig i panik vid tretiden på eftermiddagen, när jag satt och var extremt upptagen med att få ihop nästa dags startjobb. Det var ett sådant där läge när man känner att man preciiiiis kommer få runt det, förutsatt att man jobbar varenda minut de närmaste timmarna, så jag blev lätt stressad. Men duktiga Thea och hennes 13-åriga barnvakt hittade utan problem helt själva till DN-huset, jag behövde bara springa ut till receptionen med nyckeln.

I dag vaknade jag tidigt och har sedan dess legat i soffan under mitt täcke. Ska om en stund kanske åka och fika med Bisse, sen är planen att gå världens längsta promenad. Eller så ligger jag bara kvar här, det känns också rimligt. Laga god söndagmiddag, tända ljus i min nystädade lägenhet och lyssna på Västerbron på repeat. Låter som en plan.

Ps. Det är roligare att skriva oftare om ni kommenterar. Bara ett tips.

Hemul

Det är verkligen ett ord jag gillar hemult mycket.

Katter bland hermelinerna

Jag var precis ute och försökte förmå blodbussen som står parkerad utanför redaktionen att ta emot mitt blod. Det gick den inte med på. Fortfarande för blodfattig för att få ge, hur mycket spenat ska en människa behöva äta egentligen? Fick dock en trisslott som tack för erbjudandet. Vann ingenting. Rätt åt mig.

På tal om blod och skräck. I lördags klädde jag och Sara ut oss till Cthugha och Tulscza, den brinnande lågan och den gröna lågan. Jag var klätt helt i rött, hade orange och gula slingor i håret och flames målade i ansiktet. Sara var likadan, fast grön. Vi klädde inte ut oss till lågor bara för skojs skull som man skulle kunna tro, utan för att vi var bjudna på fest med ett skumt tema som jag efter åratal av googling lyckades förstå mig på.

Såg framför mig hur skräcknördarna på festen skulle välkomna oss med öppna armar, peka på mig och uppsluppet, imponerat ropa ”HON ÄR CTHUGHA!”.

Så blev det inte riktigt.

När vi öppnade dörren till festlägenheten möttes vi i stället av ett hav av svartklädda människor i 20-tals societetskläder. Pärlor, huvudbonader och ansikten täckta av svarta flor. De tittade på oss som om vi hade gått fel. Värdinnan erbjöd oss till och med diskret, vid två tillfällen, att låna kläder av henne. Aldrig ett gott tecken.

Så kan det gå om man missuppfattar ett utklädningstema totalt, barn. Har sällan känt mig så malplacerad, men efter ett par glas vin gick det över och jag ägnade resten av kvällen åt att hävda att alla andra missuppfattat det EGENTLIGA temat.
Om Sara någonsin förlåter mig för att ha missat ett tillfälle att klä sig i sina 20-talsattiraljer som bara ligger i hennes garderob och väntar på rätt tillfälle är däremot mer oklart, men jag håller tummarna.

Höstskrud

Jag har klippt mig! Det syns inte ett dugg, bara lite på luggen kanske. Däremot syns det att jag nu har typ samma färg på håret som du mamma, är du inte stolt? Enligt frisören är det ungefär min naturliga hårfärg, förutom att jag är lite ljusare och lite "askigare" egentligen. Jaha. Det låter ju himla snyggt.

Men fint va?

Nu ska jag och gullvovven gå ut med gull-Jillan. Ikväll ska jag klä ut mig till en eldflamma. Det ni.

O helga torsdag

Dag före tidningsfri dag är mitt bästa. En sådan är det i morgon och då är jag ledig, ledig, ledig som Mange Schmidt sjunger. Oväntad referens va? Det bjuder jag på.

I går skickade jag iväg min visumansökan till syriska ambassaden. Nu håller jag tummarna för att de åtminstone inte bränner mitt pass. Eller googlar mig, när jag tänker efter, då framgår det ju rätt tydligt att jag varit i "palestinian occupied territory" som de väljer att kalla hela Israel. En gång när min pappa sökte visum till Syrien gick de igenom alla hans inslag från hela hans karriär på SVT och kom fram till att ett från Rapport 1992 kunde tolkas som lätt Syrienkritiskt. Det blev inget visum för honom. Just då. Jag hoppas på att de inte ser mig som en person de behöver lägga riktigt lika mycket kraft på som min pappa, i sina utredningar. En dag hoppas jag dock på att bli en sådan person.

Om jag kommer in ska jag och Malin göra Damaskus och sedan Beirut. Om jag inte kommer in gör vi Döda havet och Jerusalem i stället. Det kan jag leva med. Och så ska jag träffa min fina bonusmamma, mina småbröder och kanske min pappa.
Och vara ledig ledig ledig.

Fast först, som sagt, helg.

Facebook-humor

Jag gillar Facebooks nya rutor till höger på sajten där de gör reklam för ens stackars vänner som inte är så aktiva och uppmanar en att återuppta kontakten. Extra roligt blir det när min pappa dyker upp i den där rutan. "Återuppta kontakten med honom. Skriv ett meddelande!" Haha. Det är också roligt att Kakis mamma ibland frontas tillsammans med texten "Hon har bara fyra vänner." Stackarn!

Jag har varit less på sistone. Riktigt less. Då är det bra att jag har en Sara som förstår exakt hur less jag är, eftersom hon är i samma situation. Många andra förstår också, men inte på samma sätt. Jag och Sara kan turas om att vara den som gråter och den som tröstar och säga alla de där sakerna som man egentligen vet, men behöver höra. Älskar dig Sarabiten! (Har snott ändelsen -biten av min bonusmamma som brukar skriva så till mig i mejl, tycker det är så gulligt.)

Andra saker som gör en mindre less är att hänga med världens gladaste hund, världens bästa syster och att köpa resor. I går köpte jag en till Jordanien, i november bär det iväg. Jag minns inte när jag var ledig en vecka sist. I somras var jag i och för sig ledig fem dagar ibland, men en arbetsvecka gör ju att det totalt blir nio härliga dagar. Ska leka med småbröderna, prata med bonusmamman och åka på äventyr med Malin, som lägligt nog befinner sig i Syrien. Ska bara ta mig in där först. Man tycker inte att det borde vara svårt att ta sig från ett grannland till ett annat, men det här med krig och ärkefiender gör det hela mer komplicerat.

Snart ska jag sluta vara less och börja vara glad, som en viss norrlänning brukar uttrycka det. Det låter så enkelt när han säger det, kanske är det egentligen det.

Sätt att roa sig på jobbet

Mejlade min kollega och bad honom berätta något kul. Han svarade med ett youtube-klipp på en Ica-reklam, visserligen rätt rolig, men ändå. Det är ju för sorgligt att Ica-reklam är vad du får ta till, tyckte jag.
Då svarade han med en bifogad smygbild på mitt huvud bakifrån.

Det tyckte jag var kul! Förutom att det blev väldigt uppenbart att jag måste tvätta håret.

Sheriffen bor i Hägersten

Har varit lite off härifrån på sistone, det är för att det är mycket att stå i som morfar hade sagt. Jag fladdrar runt åt olika håll och kanter som vanligt, men framförallt har jag jobbat väldigt intensivt eftersom min nya grej tydligen är att sitta och gräva i olika tråkiga papper alternativt ringa hundratals personer och göra statistik. Sådant arbete är ytterst tråkigt när man är mitt uppe i det, men samtidigt oerhört belönande och karaktärsdanande. Det är himla trevligt att gå hem från jobbet och känna att man verkligen gjort något, typ bockat av en massa människor på en lista. Gammeldags hard work. Skulle lätt kunna bli en vana om det inte var så… jobbigt. Dessutom är jag en ostrukturerad människa, vilket ofta gör att jag får göra om saker flera gånger för att jag krånglat till det för mig i onödan.

Oh well. Den här bloggen skulle vara mycket roligare om jag var anonym, men det är jag inte, så ni får hålla till godo med att jag skriver om arbetsmetoder mellan varven.

I fredags hade jag Glad i hatt-fest, resten av helgen låg jag mest i mitt soffhörn och tittade på tv-serier. Det var galet skönt, även om jag fick en liten panikattack vid 18-tiden på lördagskvällen för att jag inte var ute och höll ställningarna i helgstockholm. Det gick över när Sara berättade att man får ligga hemma en hel lördag ibland, det kan till och med vara nyttigt. Då lade jag mig tillrätta igen och fortsatte titta på True blood.

Därför var jag pigg och kry i söndags och firade med en långpromenad med världens gladaste hund. Vi gick runt hela Hägersten och tittade på knattefotboll (jag), betraktade märkligt ommålade Sheriffbilar (jag) och tuggade på gamla korvbröd (inte jag). Sedan lagade jag en rejäl söndagsmiddag bestående av marinerad citron- och rosmarinkyckling, jasminris och sallad med bland annat fetaost innan jag traskade hem till Fia och tittade på Burn after reading. Den var lite märklig, men Fia var fin.

Jag vill som vanligt ha mera helg, men i kväll ska jag åtminstone gå på konsert. Lite helgkänsla över det!

Note to self:

Drick inte öl som om fanns det ingen morgondag, när det finns en morgondag och den består av att ringa alla riksdagsledamöter i landet samt bygga statistik av deras svar.

Tack på förhand,
ditt huvud

Goda grannar

Egentligen vill jag bara skriva om hur ONT jag har, men jag ska försöka skärpa mig.

I går satte jag mig på en bänk i Liljeholmen samtidigt som jag upptäckte att killen som satt där var mycket välbekant. Kunde dock inte placera honom och såklart inte heller titta på honom för att försöka komma på vem han var, för jag såg att han kände igen mig med och då måste man undvika ögonkontakt för att undvika obekväma ”Men hej! Ehhhh…”.

Tänkte febrilt på vem det kunde vara tills tåget kom, någon från jobbet kanske? Ja, det måste vara någon från jobbet. Någon på webben, någon jag aldrig hälsat på.
Tåget kom. Vi reste oss och gick på. Han fortsatte befinna sig i min omedelbara närhet så jag omöjligt kunde titta ordentligt på honom. Jag hatar att inte kunna placera folk och försökte i mitt huvud gå igenom alla sammanhang jag möjligen kunde ha sett honom i.

Telefonplan. Jag går av. (Notera att jag byter tempus här, det gör jag väldigt ofta mitt i texter. Rätt dålig egenskap hos en journalist kan tyckas.) Det gör han också! Och tittar sig över axeln, på mig, för att sedan sätta iväg i en faslig fart. Då slår det mig. Han är min granne.

Känner att min israeliska styvfar kanske har en viss poäng i att vi svenskar är så himla asociala och undvikande trots allt.

(Gick för övrigt jättefort för att hinna ifatt honom och hann upp honom vid postfacken i vår trappuppgång.
Jag: Tyckte väl att jag kände igen dig!
Han: Hoho (nervöst), ja, jag kände igen dig också.

Sedan väntade vi på hissen, under tystnad. Åkte hiss, under tystnad. Sa ”hejdå!” exakt samtidigt och skiljdes åt. Det är så vår relation ser ut.)

Repig gnäll-skiva

Nu har jag enligt sjukgymnastens riktlinjer försökt sitta med rak rygg och icke-gamnacke i två dagar. Min arm mår mycket riktigt bättre, den gör inte ont.

Det gör däremot nacken. Den gör så ont så jag går av. Nyss höll jag på att svimma när jag försökte böja mig framåt för att sträcka ut den.

Ska det vara såhär vid 27 års ålder?!

Jag kan inte stå och inte sitta. Undrar om min arbetsgivare skulle tycka det var okej om jag jobbade liggande i fortsättningen.

Snälla, säg att det går över när jag tränat musklerna i nacken lite. Eller ge mig någon slags ställning som håller upp huvudet innan jag dör.

Ett år äldre, none the wiser

I dag fyller jag 27. Firade med ett besök hos en sjukgymnast som upplyste mig om att jag ser ut att behöva hålfotsinlägg. Jahapp. Går riktigt brant utför nu tydligen. Hon sa också att jag var svag, sned och hade överrörliga leder. Överrörliga leder tyckte jag lät som något ganska positivt, men det är det icke.
Dessutom har jag en konstig hållning och summa summarum: ond arm.

Dags att sträcka på sig och börja träna (igen). Min kollega säger att jag går runt som en stelopererad. Kul att det är mina val… stelopererad eller oanvändbar arm. Hon vill helst att jag går några meter bakom mig om jag ska fortsätta på det inslagna spåret.

Det bästa med födelsedagen är att mamma kom hem från Serbien i smyg. Alltså slipper jag även i år känna mig ensam och övergiven i världen. I går fick jag brunch och presenter, finast var en egenhändigt stickad grytlapp från Thea. En grön. Som matchar mitt kök. Den var så himla fin, jag skulle aldrig kunna virka något så snyggt!

Min styvfar frågade vad jag hade för mål med mitt år som 27. Då fick jag lätt panik. Inga mål! Eller kanske kan jag ha som mål att skaffa mig hållning som 1, inte sabbar min arm, 2, inte får mig att se stelopererad ut. Det borde ju inte vara omöjligt.

Det sämsta med födelsedagen är att jag gav mig själv en iphone i present i fredags. Sju timmar senare blev den stulen ur min väska. Jag kände när det hände, men reagerade för långsamt. Så himla bittert.
Och så är det lite sorgligt att jag inte fick tårta och blommor på sängen, som de senaste två födelsedagarna. Men jag har bara mig själv att skylla.

Fast i stället ringde lilla söta Emil och sjöng en stämningsfull gratulationssång. Det var gulligt. (Sedan frågade han mig om jag hade börjat röka blend light än, jag tror det var en åldersförolämpning. Valde att ignorera den.)

The drugs DO work

Ah! Jag tror inte ni fattar vilka problem jag har haft med min arm det senaste halvåret. Jag tror faktiskt inte ens att jag har fattat det själv, förrän nu, när jag för första gången på evigheter inte känner av obehaget.

Och så inleddes hennes omfattande tablettmissbruk…

Jo, var hos doktorn i dag. Hos min nya husläkare, praktiskt belägen cirka 200 meter från min lägenhet. Inte för att det hjälpte just i dag, eftersom jag var tvungen att åka till jobbet innan jag åkte dit, men hursomhelst. Hon klämde lite på armen, frågade lite saker och skrev sedan ut smärtstillande tabletter och kompletterande muskelavslappnande diton. SCORE! Skrek jag inte. Men jag tycker det är himla lätt att få receptlagda tabletter i svensk sjukvård. Kanske för att jag inte är tablettmissbrukare, utan bara efterfrågar saker jag verkligen behöver, men ändå. Har aldrig behövt argumentera för ett piller i hela mitt liv. Argumenterade inte ett dugg i dag, men läkaren insåg väl att hon inte bara kunde klämma på armen och skicka hem mig utan botemedel.

Jag ska få gå på sjukgymnastik också, för piller löser ju inga problem, men JO, det gör de! Jag känner mig så himla lycklig som kan skriva detta utan att behöva ta en paus vartannat ord och massera armbågen. Det var ju så här det kändes att ha en högerarm!

Lätt lyrisk som ni märker. Möjligen har tabletterna även en sådan effekt.

Gammal som gatan

Farmor ringer för att gratulera på min namnsdag (Ingrid, somliga har koll) och för att ta mitt kontonummer.
Farmor: Jag tänkte att jag skulle sätta in en liten peng till din födelsedag, för sista gången.
Jag: För sista gången? Är jag för gammal sen menar du?
Farmor: Ja.

Jahapp.
(Tröstar mig med att hon började säga så redan när jag fyllde 20 och utbetalningarna har ändå fortsatt rulla in!)

Extra extra

Theas nya favoritsång är ”Glassig” med Mange Schmidt. Här framför hon den.

Snart fyller jag år.
Thea: 27... åh, jag är så stolt över dig.
Jag: Eh, tack?
Thea: Jag måste ta mammas roll nu vet du. Fast jag kan inte köpa lika dyra presenter som hon.

Årets triumf

Lång historia relativt kort:

Har jobbat med större granskning under längre tid (för att vara jag alltså, jag sitter ju inte direkt i någon grävgrupp här, då är 1,5 vecka en ”längre tid”). Publicering skulle ske i morgon, jag har jobbat som ett litet djur. Sedan ville chef ha okej från högsta chef, som helt oväntat sa tvärnej och stoppade publiceringen.

Luften gick ur mig. Jobbet suddades ut från whiteboarden som visar nästa dags tidning. Min kollega som jag jobbat med blev lika arg, sur och oförstående som jag, men varför? Varför? Närmaste chef lovade att ta itu med saken snarast, men ”det kommer inte gå att få in i morgon”.
Kollega föreslog att vi skulle mejla högsta chefen, som en protest åtminstone, för att få en förklaring. Jag tyckte vi lika gärna kunde avlägga visit i så fall. Vi tittade på varandra.

Sedan gjorde vi det.

Gick in till högsta chefen som jag aldrig tidigare pratat med (som ingen särskilt ofta pratar med) och bad honom att ompröva sitt beslut. Sa att han kanske inte fattat hela bilden. ”Jag lyssnar”, sa han och både jag och kollegan darrade en smula av nervositet.
Sedan talade vi. Och han lyssnade. OCH HAN ÄNDRADE SIG! För han hade faktiskt missförstått!

När vi återkom ut på redaktionen var det med världens största leenden, alla visste vad för samtal vi hade haft och frågande blickar riktades mot oss. Ingen hade troligen haft någon större tilltro till att mötet skulle ge så värst mycket.
- Publicering i morgon! sa min kollega och försökte att inte få låta alltför segerrusig.

Då utbröt en spontan applåd ackompanjerad av jubel. Jag fick chefkramar, beröm och lovord, kollega likaså, mellanchefen sprang iväg och köpte bullar och sedan hade vi publiceringsfika under sprudlande stämning.

Fortfarande är jag alldeles rusig. Och i morgon får ni se resultatet.

Love love love

Fikade med nyförlovade Jillan i dag. Under hennes berättelse om hur hennes kille friade till henne höll jag allvarligt talat på att börja gråta för jag blev så rörd. Det var bland det gulligaste jag har hört i hela mitt liv! Jill och Pär är mitt favoritpar, det har jag alltid sagt och nu står jag för det extra mycket. Kommer förmodligen slå personligt rekord i gråta-på-bröllop på deras stora dag. Hittills toppar annars Elins bröllop den ligan, det räckte med att se hennes rygg som darrade lite lätt av nervositet framför vigselförättaren för att tårarna skulle börja rinna. När hennes nya svärfar sedan höll tal under middagen fick jag nästan lämna rummet för att inte överrösta honom med mina snyftningar.

Kärlek. Det är fina grejer. Men det vore ju faktiskt lite kul att någon gång få gråta av rörelse för att någon gör något vackert för mig också.

I väntan på det får jag leva genom Jill och andra som känner för att dela med sig. Sprid kärlek, folket. Och se till att historierna når mig. Tack på förhand.

Mamma

Jag saknar dig!

Min helande tröst

I dag har jag på mig min enligt mig fulaste kofta. Har den enbart för att jag varje morgon håller på att frysa ihjäl och då helst skulle ta på mig en bävernylonsoverall, men detta var kompromissen, eftersom den trots sin fulhet är varm. Det första en kollega sa till mig när jag kom till jobbet var att jag har en så hiiiimla fin kofta. ”Den klär dig så bra och den där färgen är verkligen helt rätt för dig!”
Skumt hur olika uppfattning man kan ha om samma sak.

Har haft en skön och ganska slö vecka. Tapas och vin med Öviks-Elin i måndags, som slutade med att hon sov en natt på min soffa. Mysigt. I tisdags köpte jag en hallspegel och njöt av att vara ensam i min finafina lägenhet, som jag älskar mer och mer för varje dag. Den är verkligen min trygga punkt, min oas av frid, jag vet att det låter överdrivet, men det är så. Längtar alltid dit om jag måste sova borta, väntar hellre på tunnelbanan i hundra år (eftersom jag har belagt mig själv med taxiförbud) än att sova någonstans mer närbeläget när jag varit ute. Allt är värt det om jag får komma hem. Till min lägenhet, där jag har allt jag behöver och vet vart allting finns.

Jag har aldrig riktigt haft det så förut, aldrig bott någonstans som bara är mitt. Det är väl därför det känns så stort och skönt antar jag.

I går var matlaget hos mig och åt halloumisallad, i kväll ska jag bjuda några exkollegor på hemgjord gnocchi. Sen ska vi dricka vin och spela en massa spel. I morgon ska jag och Sara och kanske Jamilla den lilla samt Fia visa runt Adam till Stockholms bästa nattliv. Tror han. I verkligheten kommer vi yra runt, inte kunna enas, inte ha någon koll och hamna på Debaser, för det är det enda vi hittar till. Typ. Stackars Adam. Kanske hittar han någon mer bevandrad “local” på krogen som kan visa oss alla rätt i framtiden.

Nu: Luncha med Kakis!

Hjärtat är en muskel kärlek blott en konstruktion

Ingen av nioåringarna kände till Shania Twain, ingen av dem ville heller höra henne sjunga. De ville bara ha Lady Gaga. Om NI vill se Lady Gaga råkar jag ha en exklusiv film i min mobil, så let me know…

En tjej gissade för övrigt att jag var 40 år. Hon trodde samtidigt att Jojo var 15. Jag är fortfarande stött.

Så, mc-festen. Jag var där med en vän till min familj som brukade barnvakta mig och mina syskon när vi var små och sedan dess har fortsatt hålla kontakten. Hon är i sin tur med i en mc-klubb och ibland har de fest även för ickemedlemmar. Min inställning är som ni vet att inte säga nej till saker, för det roligaste händer när man säger ja och alltså åkte jag med. Det gjorde även familjevännens nuvarande inneboende, en 24-årig kille från Seattle som är expert på kollektivtrafik. Vi åkte genom Södertunneln på vägen till klubben och han dog nästan av hänförelse.
Han: IT’S SO BEAUTIFUL!
Jag: Eh, are we in the same tunnel here?

Södertunneln är alltså vacker enligt expertisen. Minns det, barn.

Det var nog tur för Seattlekillen som för övrigt heter Adam att han hade mig med sig, för han var inte förberedd på vad det var för slags fest vi skulle få uppleva. Rocktema på mcklubb betyder att alla har klätt ut sig till olika KISS-medlemmar, vilket får dem att se ännu ett snäpp läskigare ut än vanligt. Medelåldern var kanske 45 och stämningen var på topp. Adam hann knappt komma in i lokalen innan han plockades upp av en cougar med paljett-topp och tvingades dansa till The final countdown. Jag skrattade tills jag nästan dog, fast avbröts av en dalmas i 60-årsåldern som tyckte jag verkade ovanligt tråkig, sa han. Kanske för att jag gick mot strömmen och hade rosa kjol och rosa skor, kanske för att jag inte drack öl som fanns det ingen morgondag.

Sedan slutade jag skratta och började i stället diskutera kärlek. Den är en illusion om ni undrade. Alla skiljer sig och all kärlek slutar med att man går på Ikea tillsammans. Jag försökte invända att jag gillar Ikea, men det gick inte hem. Ensam ska man vara, eller möjligen ha sig en älskare. Romantikern i mig uppskattade inte riktigt denna föreläsning och det blev inte bättre av att få höra ”Men du har ju haft massor av killar och gjort slut med alla, du borde ju veta det här?”. (Upplysningsvis: jag har inte haft ”massor” av killar, jag har haft tre långa förhållanden och en av dem gjorde faktiskt slut med mig, så det så.)

Frågade Adam om han inte heller trodde det fanns livslång kärlek.
Adam: No.
Jag: Nähäpp.
Adam: Naaaaw don’t look like that! I’m sure there’s lifelong love FOR YOU!

Hade gift mig på fläcken med Adam om det inte vore för den lilla detaljen att han är gay. Nu ska han få bli min wingman i stället. Han har redan gjort framsteg på den fronten. Det fanns nämligen en (1) kille i vår ålder på festen som vi enades om var ”cute” och Adam messade mig just i detta nu att han när jag lämnade kalaset hade stegat fram och plockat hans nummer. Om det var för egen användning eller för min skull förtäljer i och för sig inte historien, men framåtanda som den ska premieras! (Jag har frågat om han vill följa med oss ut på lördag, Sara, ni kommer ÄLSKA varandra.)

I kväll ska jag äta middag med världens bästa Elin som är i stan på kurs i några dagar. Fast först ska jag gå på Bergman-auktion. Någon som är sugen på ett Ingmar Bergman-Fia med knuff?

Veckans bild

Jahapp, då går jag och lekleder IDOL-partyt. Har försökt klä ut mig till Beyoncé, det gick inget vidare, men jag hoppas på att kunna komma undan som Shania Twain. Mest för att ingen av nioåringarna lär veta vem hon är. Hon har i vilket fall ett stort hår, som jag.

Om ni undrar varför jag ser så förstörd ut... så är det för att jag var på mc-fest i går. Mer om det i nästa rapport.

Armen the revival

Var på massage nyss. Massösen knådade min onda arm, min rygg och min nacke och det var skönt, men av någon anledning blev jag sur. Jättesur. Hon lyckades alltså knåda fram någon slags bitterknöl, det var ju kul. Och nu har jag ont i den onda armen igen så inte hjälpte det heller.
Tydligen måste jag sluta sova på höger sida, som jag nästan alltid gör. Det borde jag ju kunnat räkna ut, men hur lätt är det att sluta sova åt ena hållet? Jag kan ju inte lägga ut spikar till höger i sängen och även om jag somnar till vänster vaknar jag åt andra hållet. Att tänka på detta gör mig ännu surare. Jag vill inte vara sur, jag vill vara glad och inte ha ont hela tiden. Jag vill kunna somna utan att ligga och vrida mig i en timme för att hitta en bekväm ställning för stör-armen. Jag vill kunna jobba utan att behöva stretcha en gång i kvarten.

AHHHHHHH.

Dessutom fyller matlaget två år i dag och ska fira på restaurang med buller och bång. Då vill man vara glad och pepp, inte sur och depp (höhö blev lite gladare av det fula rimmet faktiskt). Jag hoppas det löser sig när jag om cirka 40 minuter tar en afterwork-öl med en kollega. Då kanske jag blir avslappnad och glad. Håll tummarna.

Inget fel på den självkänslan

På söndag ska Thea ha födelsedagsfest. Idol-party. Alla ska vara utklädda till en idol och framföra ett sångbidrag inför en stenhård jury (min idé, jag tycker de måste härdas lite de där nioåringarna).

Jag: Vilken idol ska du vara nu då Thea?
Thea: Jag ska vara mig själv.

I dag är ingen vanlig dag

Första natten på en vecka när jag äntligen får sova ordentligt, utan katter som hoppar på mig eller pappor som stormar in klockan fem efter att ha begett sig mot flygplatsen en kvart tidigare, för att de glömt sina plånböcker (han hade så klart inte glömt sin plånbok, det där är ett ticks min pappa har, men det hjälper inte att säga det, man måste delta i letandet tills han hittar den i sin bakficka/väska/hand). Den första, efterlängtade natten. DÅ ska så klart århundradets mest spektakulära rån utspela sig, i princip på MIN GATA, och jag märker INGENTING.

Inte förrän jag gick till bussen, belägen precis bredvid värdedepån, fattade jag att något hade hänt. Fast jag tänkte att det nog bara var någon liten bilolycka. Tills jag upptäckte att min blondaste vän, som råkar jobba på en av våra största kvällstidningar, stod med block och penna i högsta hugg några meter bort.
Sedan grämde jag mig hela dagen för att jag inte vaknade av helikopterljuden och tog chansen att vara först på plats.

I dag kompenserar jag tydligen med att enbart skriva Strindberg-långa meningar. Det kan man också göra.

Annars har jag och min skrivbordsgranne startat ett litet krig mot en äldre herre här i huset som inte anser att kvinnor har i journalistyrket att göra. Det anser vi. Vi anser däremot inte att folkilskna människor som inte kan föra ett samtal utan att skälla har i det här huset att göra. Emmasera följer utvecklingen löpande.

I dag fyller min yngsta syster år. För nio år sedan var hon bara ett litet knyte i min famn i ett rum med utsikt på Södersjukhuset. Lilla gulliga, obstinata, tuffa, super-Thea. Det ska firas!

Ljus stanna kvar

Jag är trött. Man blir lätt det när man inte får sova i fred flera nätter i rad. Jills katt är förvisso ganska söt, men på nätterna är han helt odräglig. ”VAD VILL DU MIG?” skrek jag förtvivlat åt honom när han väckte mig för sjuhundratolfte gången vid femsnåret i morse. Jag blir tokig av att inte få sova. Det blir inga bebisar för mig på många år kan jag säga… om de inte är antingen 1, tysta, snälla och trötta eller 2, har en engagerad och pigg pappa som bara behöver någon timmes sömn per dygn. Ansök i kommentarsfältet om du tycker beskrivningen stämmer in på dig.

Förutom sömnproblemen har helgen varit fin. Jag har shoppat upp för mycket pengar ihop med shoppinggurun Ulliz, varit på Klungan-show på Södran med Gabbi och Jamilla, samt slagit runt i Stockholm city med Kakis, Gabbi och en gästartist från Frankrike. Det var dock inte så roligt som jag hade tänkt mig. Vårt mål var dans. Det blev ingen dans. Det blev i stället ett evigt köande och för långa tidsperioder i fel del av stan. Vid ett-tiden gav vi upp och åkte till Debaser. I kön träffade vi Bisse och Peter och en vän till dem. Det var trevligt av två anledningar (utan inbördes rangordning): 1, det var alldeles för längesen vi sågs, 2, vi kunde smidigt ställa oss med dem och därmed gå före halva kön, så där som man verkligen haaataaar när andra gör ni vet.

Jag och Peter har förresten en tävling nu. Bäst på att hitta mogna avokados vinner. Jag leder redan med ett – noll eftersom jag hittade en perfekt på Vivo Telefonplan i går (vägrar skriva ”Vi”, det är ett fånigt namn). Vet inte riktigt hur tävlingen ska dokumenteras, men jag är tämligen övertygad om att jag kommer vinna. Mogna avokados har alltid varit en av mina främsta talanger.

I går övertalade jag mig själv att gå ut i solskenet trots att jag helst ville ligga uppkrupen i min soffa och tycka synd om mig själv. Hatar att gå planlöst, bestämde mig därför för att gå till Globen. Orsaken till det beslutet var enbart att jag hittar dit. Tänkte inte på att det är typ världens fulaste väg, kom på det när jag gick och surade genom Årsta industriområde. Precis då ringde lyckligtvis ena delen av dejtföljetongsparet och bjöd in mig på pizza, så jag hoppade snabbt på en tvärbana och åkte till Aspudden. Dejtföljetongsparet har nämligen både förlovat sig och flyttat ihop – jag borde bli matchmaker på heltid. De berättade om en spindelfylld semester och livet på två av Sveriges största tidningar och sedan gick jag hem igen.

I morgon ska jag åka till Jämtland.

En ska bort

Jag har en ny klänning och en katt på helgbesök. Nu ska två av oss gå ut och dansa.

Goddag yxskaft (-Emma!)

Jag har ett märkligt ticks som jag måste jobba bort. När jag tar i hand med någon säger jag automatiskt ”-Emma.”. Det låter kanske inte så jobbigt, för oftast presenterar man sig ju när man tar i hand.

Men inte alltid.

Scenario ett:
Kollega: Jaha, hej, det är du som är Emma alltså! *skakskak*
Jag: - Emma.

Scenario två:
Rekryterare: Hej Emma, vad roligt att se dig igen, kul att du kunde komma! *skakskak*
Jag: - Emma!

Ni fattar. Jag framstår ju som en lite efter person. Inte intrycket jag helst vill göra.

Frusen men glad

I går var en bra dag. Träffade exkollegor på kvällen och drack vin, åt middag och pratade om folk från förr. Vi ses inte så ofta, vilket är trist på många sätt, men roligt eftersom det alltid finns så mycket skvaller att catcha upp on när det väl blir av. Jag åt världens godaste vongole och framåt 22-snåret fick vi sällskap av två fransmän. Fransmän pratar snyggt till och med när de talar svenska.

Någon gång under kvällen ringde också min styvfar och bad om ursäkt om han hade sårat mig kvällen innan. Han hade haft dåligt samvete för detta hela dagen, helt i onödan eftersom jag inte var det minsta sårad. Vet fortfarande inte ens vad som skulle kunna ha sårat mig, vilket i och för sig troligen beror på att jag inte lyssnade så noga på vad han egentligen sa när vi åt middag. Det var gulligt av honom att ursäkta sig i alla fall, även om det inte behövdes.

På vägen till kollege-middagen sprang jag in i Oskar. Blev inte så förvånad eftersom jag springer in i folk jag känner överallt nu för tiden, kan inte röra mig i stan utan att säga hej till höger och vänster. Har Stockholm krympt eller jag växt? Det är frågan. Eller så har jag bara hamnat i en cirkel som jag delar med större delen av min bekantskapskrets. Oskar var inte så glad. Han tyckte ALLT var tråkigt. Det tycker jag också, men när någon annan säger så måste jag genast gå i tvärtemot-läge. Tillbringade därför en liten stund med att komma på positiva saker med tillvaron för att han skulle ändra uppfattning. Vet inte hur det gick med den saken, men själv blev jag lite gladare. Alltid nåt.

I dag mejlade jag min hyresvärd för att fråga när de tänkte sätta på värmen egentligen, jag FRYSER IHJÄL. Fick ett mycket otillfredsställande svar: ” Vad gäller värmen så slår den på och av automatiskt utifrån hur varmt/kallt det är vilket gör att den här perioden ofta upplevs kall för värmen slås på nattetid när det är kallt men hinner inte riktigt komma igång förrän det är dag och varmt och då slår den ifrån igen. Men elementen invändigt känner av att det håller korrekt temperatur så även längre fram kan elementen kännas kalla för de slår ifrån så fort det är tillräckligt varmt”

Jaha. I så fall undrar jag vad min hyresvärd menar med ”tillräckligt varmt”. 16 grader?

I natt får jag en övernattningsgäst för första gången någonsin i min fina lägenhet. Min pappa blir personen som får äran att sova över. Själv får jag äran att därför sova för första gången på min soffa. Eftersom pappa är cirka 187 lång tror jag nämligen inte han skulle trivas så bra där. Vad gör man inte för den äldre generationen, som jag brukar säga. Nä det har jag aldrig sagt förut. Men nu ska jag börja med det. Eller så kanske jag sover så dåligt på soffan att jag aldrig yttrar orden igen. Den som lever får se.

Tack igen Death Cab

I once knew a girl
In the years of my youth
With eyes like the summer
All beauty and truth
In the morning I fled
Left a note and it read
Someday you will be loved.

I cannot pretend that I felt any regret
Cause each broken heart will eventually mend
As the blood runs red down the needle and thread
Someday you will be loved

You'll be loved you'll be loved
Like you never have known
The memories of me
Will seem more like bad dreams
Just a series of blurs
Like I never occurred
Someday you will be loved

You may feel alone when you're falling asleep
And everytime tears roll down your cheeks
But I know your heart belongs to someone you've yet to meet
Someday you will be loved

You'll be loved you'll be loved
Like you never have known
The memories of me
Will seem more like bad dreams
Just a series of blurs
Like I never occurred
Someday you will be loved

You'll be loved you'll be loved
Like you never have known
The memories of me
Will seem more like bad dreams
Just a series of blurs
Like I never occurred
Someday you will be loved
Someday you will be loved

Tjejen som inte kunde tala med hundar

Thea: Jag älskar Lajka MYCKET mer än hon älskar mig.
Jag: Nä, det tror jag inte. Hon tycker ju om dig mest av alla.
Thea: Ja, men inte ALLS lika mycket som jag älskar henne.
Jag: Men om du går långa promenader med henne och ger henne mat så blir du ju hennes favoritperson. Hundar tycker bäst om dem som leker med dem mest.
Thea: Vadå kan du läsa hennes tankar eller? Kan du se in i hennes huvud? Så tror jag knappast att det är.
Jag: Eh.. nä.. men.. okej.

Kontaktsökande och björnar

Jag sov så konstigt i natt. Först drömde jag en mardröm som jag inte minns nu, men som var så otäck att jag vaknade och inte vågade somna om på länge. Sedan tryckte jag huvudet så hårt mot kudden att mitt ansikte domnade bort och ena örat somnade och började stickas så hårt att jag vaknade igen. Misstänker att allt detta grundade sig i att jag låg och tänkte på vad som skulle hända om jag blev våldtagen innan jag somnade. Konstruktiv och mysig grej att fundera över på kvällskvisten.

En annan sak jag funderar över är om några ur det manliga släktet läser här, förutom Blåskägg? Kan ni inte ge er tillkänna i så fall? Ni behöver inte uppge namn, personnummer och adress, ett hej räcker gott. Har fått för mig att nästan bara kvinnor läser bloggar, men jag har haft fel förut. Min blondaste vän och Bisse är också ursäktade från övningen, er känner jag till.

Jag läste för övrigt en himla rolig killes blogg för ett par dagar sedan. Snygg var han också. Som vanligt har jag dock glömt bort vad bloggen hette och nu hittar jag den inte igen, så om någon känner sig träffad av beskrivningen är det fritt fram att länka.

Okej, nog med kontaktsökande för i dag.

Annars stod under tisdagen på min agenda ett möte med två personer. Jag var iklädd nya byxor inköpta för tillfället (utan din hjälp Ulliz, hoppas du godkänner dem) och kände mig ganska nöjd och självsäker. Det var ett konstigt möte. Jag förstår fortfarande inte vad de ville, men de berättade att de gillar mig och min ”profil”. Det är ju alltid kul att höra.
Sedan lunchade jag med en man vi brukar kalla syltis, för han ville höra om mötet. Tror inte den berättelsen gav honom så mycket. Tror heller inte enbart han ville höra om mötet, utan också kolla om jag var gladare än sist vi sågs. Det var jag!

Eh, ja. Nu ska jag skriva en artikel om björnar, håll utkik efter den Jenni!