Jag brukar också säga till honom att gå och lägga sig i tid och inte ligga och spela mobilspel när han borde sova

Tet: Du är som min mamma, du tycker jag är fin hur jävlig jag än ser ut.

Trött, tröttare, Emma

Sista dagen på skiftet och jag känner mig helt letargisk. Har inte kunnat somna på hela helgen, i går försökte jag till och med ta ett glas vin när jag kom hem, i sövande syfte, men icke. Trots att jag är dödstrött ligger jag bara och snurrar, runt, runt, runt i sängen. Som ett litet grillspett, som en sa en gång.

Och så väcktes jag i morse av att dolt nummer ringde och fick genast försovningspanik, trodde klockan var två på dagen och att det var min chef som ringde och undrade var jag höll hus. Svarade samtidigt som jag kastade mig upp ur sängen... och upptäckte att klockan bara var halv tio. I luren sur läsare som växeln på jobbet tyckte det kändes bra att koppla fram till mig. Tack för det, televerket.

Men snart är jag ledig. Då ska jag sova, städa mitt hem som efter ett jobbskift alltid ser ut som sju riktigt svåra år, hänga med mammafamiljen, gå på promenader med världens gladaste hund, leka med matlaget och baka bröd. Och fira lite påsk kanske.

Mmm, det blir fint.

Tuffaste tjejen i stan

hundthea: men jag är tröt
det är inte mitt fel!?
mig: nej, men du sa ju just att du inte var så trött
gå och lägg dig då?
hundthea: sorry jag vill inte .slut

Dramaqueen

I onsdags vaknade jag och var sur. Sådär sur som jag är ibland, utan att ha någon särskild anledning till det. Pratade med Tet som ringde och berättade att han fått sin deklaration (eller det var väl inte själva anledningen till att han ringde, men han nämnde det) vilket fick mig att gå ner och kolla i mitt postfack om även min hade anlänt.

Det hade den. Jag öppnade. Såg först att jag skulle få tillbaka 13000 och blev glad. Sedan såg jag att jag enligt Skatteverket enbart hade jobbat tre månader förra året. Kunde snabbt avläsa att min senaste tidning struntat i att skicka in kontrolluppgifter för de övriga nio månaderna...

Och bröt ihop. Fullständigt! Jag grät och jag grät och jag grät som fanns det ingen morgondag. Jag hulkade så högt att grannarna förmodligen hörde mig genom de extremtjocka väggarna och trodde att en mycket närstående person till mig dött, minst. Jag förbannade min förra tidning, jag svor över orättvisan som drabbat mig, jag snyftade och jag ömkade och jag överreagerade som ni hör något alldeles uppåt väggarna.

Pratade åter med Tet som försökte trösta, men förgäves. Heder åt honom förresten, han säger aldrig ”men du, nu beter du dig som en mentalsjuk person”, han bara lyssnar och försöker vara konstruktiv. Han sa exempelvis att jag ju kunde räkna ihop mina löner själv i min internetbank och rätta i deklarationen.
Det tyckte jag var ett helt sjukt råd, oöverstigligt svårt, fruktansvärt jobbigt och så grät jag lite till och passade på att ondgöra mig över allting annat i mitt liv som är fel, typ ”jag är så eeee-eeee-eehehehe-nsam” och annat matnyttigt att få ett sammanbrott för en vanlig onsdag.

Samtalade sedan med både Skatteverket och arbetsgivaren och fick klart för mig att det inte var en katastrof alls, men fortsatte ändå gråta tills det blev kväll, då jag gaskade upp mig och gick på pressklubb på Kåken. Mådde dock illa och hade ont i huvudet hela kvällen av gråt-efterdyningarna.

På torsdagen vaknade jag och fick mens.
Plötsligt föll alla bitar på plats.
Det är som en aha-upplevelse VARJE gång.

Det vore praktiskt om någon kunde säga ”men Emma, nu har du bara PMS” nästa gång det händer. Fast å andra sidan skulle inte jag våga säga det till mig när jag är i den sinnesstämningen.

Nu är jag hur som helst glad igen. I går fick jag träffa bästa Abbe och quiza, nu jobbar jag helg med finaste Malin inom nära räckhåll hela tiden. Slutet gott, allting gott.

(Fast om jag i stället för återbäring får restskatt när de räknat med de uteblivna nio månaderna kommer jag bli väldigt, väldigt arg.)

Basically, I wish that you loved me

I wish I was your favourite girl,
I wish you thought I was the reason you are in the world.
I wish my smile was your favourite kind of smile,
I wish the way I dressed was your favourite kind of style.

I wish you couldn't figure me out,
But you always wanna know what I was about.
I wish you'd hold my hand when I was upset,
I wish you'd never forget the look on my face when we first met.




I wish that without me your heart would break,
I wish that without me you'd be spending the rest of your nights awake.
I wish that without me you couldn't eat,
I wish I was the last thing on your mind before you went to sleep.

Sol i sinne

I går var det fantastiskt väder. Då blev jag inringd tidigare till jobbet och fick sitta i en bil och titta längtansfullt mot solen utanför tills det blev mörkt.
I dag var det äckligt och kallt med jättesnöflingor som virvlade omkring på det där viset man gillar så mycket. I DECEMBER. Inte i slutet av mars. Då blev jag också inringd tidigare till jobbet och fick ägna en stor del av min arbetsdag med att ragga turist-röster i ett svinkallt Gamla stan.

Rättvist. Verkligen.

Nu går jag snart av mitt skift och ska vara ledig några dagar. Det borde göra mig gladare än det gör, jag vet inte varför det mest känns... jaha. Den där rastlösheten som flyttar in hos mig ibland har en tendens att bli extra tydlig under lediga vardagar, när alla andra jobbar och jag är utlämnad till mitt egna sällskap hela dagarna.

Fast i morgon ska jag familjehänga på dagen. Och kvällarna är uppbokade hela veckan. Så det kanske blir bra ändå.

Annars längtar jag mest efter att åka till London. Fem dagar av konstant umgänge. Träffa finkusin och hans mysiga tjej. Prata engelska.,Och ha Sean som värd, det är nog det bästa. Han älskar att vara värd. Han älskar att visa mig saker, planera roliga evenemang och att briljera med sin matlagning och det får han gärna göra för min del. Hittills har han lovat att visa mig British museum, ta med mig på scones-ställe, lära mig att uppskatta Marmite samt att vi ska göra en utflykt till en fiskmarknad så han ska kunna laga Pasta vongole till mig. Dessutom har han lovat att inte lämna mig ensam mitt i natten i hoodsen där han bor, det känns tryggt.
Och så ska jag få pannkaksfrukost.

Det blir mysigt.

Annat jag längtar till (det är lite min grej det där med längtan): midsommar, matlaget goes Gällnö, mina yngsta bröder, Sannispannis, att titta på ohejdat med Mad Men-avsnitt med världens bästa Mad Men-kumpan och efter att solen skiner tillräckligt starkt för att bygga fräknar på min näsa.
Och efter att bada. Med Kakis helst.

Bästa systern

Kille: Men du är ju en elak människa, eller hur?
Jag: Nej, det är jag inte.
Kille: Jooo. Det vet jag att du är. Elak är du.
Lillasyster: Ursäkta? Kallade du just Emma elak?!
Kille: Ja, hon är ju det.
Lillasyster: Eh, Emma är INTE elak. Min syster är snäll. Snäll! Hör du det?
Kille: ....
Lillasyster: Har du aldrig hört uttrycket "man bråkar inte med en Löfgren"?
Kille: Men...
Lillasyster: Tänk dig för innan du kallar min syster elak inför mig igen! Mest slåss vi Löfgrens verbalt, men det kan bli tal om annat också!

Visserligen kan jag vara lite korkad, men...

Jag: Men åh, hennes mejl måste ha fastnat i mitt spamfilter på grund av bilderna, det kommer inte fram!
Kollega: Är du säker på att du kollat mejlen?
Jag: Eh, ja, jag har ju fått andra mejl av henne.
Kollega: Ja, men är du säker på att du tittar i inkorgen? Du kanske tittar i Skickat-mappen?

Liten värld

I lördags fick jag följa med Tet på fest hos hans vän G, eftersom han under en tid smitt planer om att jag och hon skulle kunna bli vänner. Hon var gullig och vi kom väl överens, men man hinner ju aldrig prata så värst mycket när man är värdinna för en fest.

I måndags satt jag på fyran och när den åkte in på Rosenlundsgatan tänkte jag ”just det, här bor ju G”. I EXAKT samma stund som jag tänkte den tanken ser jag G glida förbi utanför bussfönstret. Det är så sjukt när sådant händer tycker jag, man undrar om någon sitter och regisserar en och tänker ”haha, nu ska jag minsann ge henne något att fundera på!”

Anyhow, jag hoppade av bussen och sprang ifatt G, som förvånat och glatt bjöd in mig på fika. Två timmar flög förbi som ingenting i hennes bohemmysiga vardagsrum och jag gick därifrån sådär lite nykärt rusig som man kan bli när man hittat vad som verkar vara en ny vän.
Mer sånt!

Det ska väl inte va så petigt

Kakis: Någon i Matlaget måste bli läkare. Vem offrar sig?
Jag: Jag gör det!
Kakis: Okej... jag hade hoppats på att Lina skulle göra det, men okej.
Jag: Meh! Vadårå?
Kakis: Ja, exempelvis tål du ju inte att se blod.. det brukar vara en rätt viktig grej för en läkare att klara, men visst, vi kör på dig då.

Rädd

För länge sedan, i vad som känns som ett annat liv, fick jag ett blomsterbud en helt vanlig juni-tisdag när jag satt på jobbet. På kortet stod det:
”Me? I'm scared of everything. I'm scared of what I saw, I'm scared of what I did, of who I am, and most of all I'm scared of walking out of this room and never feeling the rest of my whole life the way I feel when I'm with you. Vi ses den 20e Socker.”

Jag har fortfarande kvar den lilla lappen och ibland hittar jag den när jag letar efter andra saker. Den gör mig alltid både glad och vemodig. Glad, för att den påminner mig om hur lycklig jag blev. Vemodig, för att jag undrar om jag någonsin kommer få ett lika fint blombudsbudskap igen.

Det är för övrigt ett citat från Dirty Dancing, om någon undrade. Ett bra sådant.

Irriterande tillägg

Varje mellanösternexpert jag ber om hjälp med det här Hizbollah-spektaklet säger ”jamen det dääär kan väl din pappa hjälpa dig med?”.

Hör du det pappa? Börja leverera!

Lugnande besked

Läser en amerikansk journalists blogginlägg om hans möte med Hizbollah-företrädare. Han skriver bland annat att ingen behöver oroa sig, för Hizbollah har en icke-kidnappnings-regel mot utländska journalister och de choppar minsann inte av några huvuden. DET ÄR INGEN FARA, är huvudbudskapet.

Skönt, tänker jag. Vore ändå lite trist att bli dödad hipp som happ bara för att man ska göra en liten film.

Sedan mejlar jag nyss nämnda journalist och ber om några råd inför filmskapandet. Blixtsnabbt kommer svaret:
”Is the Hezbollah press office helpful? No. It's terrible. Unless you show up for a single interview and never come back, they will bully you, threaten you, and most likely detain you. Remember: Hezbollah is the Lebanese branch of the Iranian Revolutionary Guard Corps, the fascists who are currently murdering and torturing young dissidents in the streets of Tehran.

Hezbollah threatened to kill me, and I no longer have the phone number.”

Jahaja. Ja, men okej. Det var ju lite av en u-sväng i inställning kan jag tycka.
(Storslagen proteståtgärd han utförde förresten. ”Jaså ni tänker mörda mig? JA MEN DÅ RADERAR JAG ERT NUMMER, HA!”)

Tillägnat min enda morbror

Glömde ju berätta det viktigaste som hände i helgen, nämligen att min ENDA morbror smsade mig. Det har han nog aldrig gjort förut, så det var en glad överraskning bara det. Ännu gladare blev jag när det stod klart att han hittat denna blogg och tyckte att det var alldeles för få inlägg om honom i den. Alltså ska jag nu skriva ett inlägg om min morbror.

Min morbror heter Mats och bor utanför Lidköping med sin Susanne och deras son Victor samt en massa hästar och hundar. Mats är väldigt förtjust i bilar, cross, bandy och kungafamiljen. Nä okej, inte kungafamiljen. Faktiskt är han så oförtjust i kungafamiljen att han utropat sin tomt till republik. ”Kommer han innanför tomtgränsen skjuter jag honom” kan jag också åminna mig att han sagt om kungen vid något tillfälle, fast eftersom det skulle kunna tolkas som hot mot rikets säkerhet är det kanske bäst att jag tillägger att jag inte tror att han var allvarlig.

Det får räcka för den här gången. Om jag snarast blir inbjuden till att rida på hästarna kanske det kommer ett till inlägg, Mats.

Täppt var det här

Jag tycker nyss att jag var förkyld. Därför svarade jag alla som i går kommenterade hur förkyld jag lät att det bara var efterdyningar och att det är fel på min näsa.
Som straff vaknade jag i morse utan att kunna andas genom nyss nämnda näsa. Vansinnigt förkyld och emlig. Men det var bara att masa sig upp och kravla iväg till jobbet. Här har ett flertal personer jag ringt upp sagt åt mig att det låter som om jag borde ligga hemma och dricka te. Jo. Kan man ju tycka.

Kanske är det också ett straff för att jag var ute och slarvade i lördags. Gudars skymning (för att citera Malin) vad jag slarvade. Först förfest hemma hos Jonis med tre av hans vänner, sedan en fest på söder. Under hela tiden, väldigt mycket alkohol, inget vatten whatsoever. Tror jag ska tatuera in ”varannan vatten” på armen, för i söndags var det inte roligt. Inte. Roligt. Däremot var det väldigt roligt i lördags, får glädja mig åt det.

Den hårda söndagen hade jag dessutom ett hårt schema. Först matis hos Lina, som bjöd på pannkakor och därmed säkrade sin redan givna plats i Emmahjärtat. Sedan kultur med Sylvia, fast det fick räcka med en vända på galleri Kontrast. Efteråt massor av kaffe med Sanna, som anslöt till vårt lilla sällskap och promenad till Skanstull.

När jag kom hem ringde jag Tet och beklagade mig över hur illa jag mådde och hur bakfull jag var och tillskansade mig därmed en inbjudan att ”skrota omkring” hemma hos honom. Skrota omkring är det bästa jag vet, särskilt när jag slipper göra det ensam, så jag åkte dit, trots det illa måendet. Alltid när jag är hemma hos Tet får jag utföra en massa olika sysslor. I går tvingades jag exempelvis hålla i en lampa medan han skruvade fast den. Ytterst ansträngande. Fast å andra sidan får jag ju alltid mat och frukt och te, så det kanske jämnar ut sig. Dessutom försöker han aktivt finna vänner åt mig, vilket jag tycker är gulligt, även om man skulle kunna tolka det som att han tycker att jag är en ensam liten stackare (så ska man inte tolka det, och det är jag inte).

Efter några timmars skrotande åkte jag hem och DISKADE. Det hade jag bara planerat att göra i fem dagar. Hurra, hurra och folkets jubel för mig.
Klart slut.

Själv väljer jag att kalla det ”klimatneutralitet”

Jag: Jag gillar inte ananas.
Tet: Va?!
Jag: Inte kokos heller.
Tet: Varken kokos eller ananas? Det är ju typ all exotisk frukt!
Jag: ...
Tet: Okej, inte all. Men det är ju många exotiska frukter!
Jag: ...
Tet: Okej, inte många. Men det är ju två exotiska frukter! Av den bästa sorten!

Okej, där satte du dit mig

Tet fick Eat Sweden av mig i julklapp och i går var vi därför och åt på Sjögräs. Maten var god, men servitrisen lite allmänt ostrukturerad och framförallt satt man nästan på varandra. Alltså var det som att äta middag på sex man hand i stället för tu, som kanske var tanken.

Till vänster om oss satt två män som både jag och Tet tog för givet var ett par, tills de berättade att de firade en kväll utan barnen. Och att deras flickvänner var hemma med dem. De berättade också att de skulle gå och se The Mary Onettes och så utspelade sig följande konversation:
Jag: Just det, jag hörde att de spelar ikväll. De är jättebra, jag såg dem i somras!
Kille till vänster: Jaha, är de bra live?
Jag: Ja, jättebra, jag hade knappt hört dem när jag såg dem, men jag blev helt såld.
Kille till vänster: Men inte tillräckligt bra för att du ska se dem igen ikväll alltså?
Jag: Eh, jo, eller.. jag är ju ute och äter middag med Thomas..
Kille till vänster: Inte riktigt så bra att du väljer att se dem en till gång, jag förstår.

Can't really argue with that, antar jag.
Sen gick vi till Tet och ägnade oss åt vår gemensamma hobby, Mad men. I ett avsnitt pratade de om Rosetta Stone. Därför hade jag nyss den här konversationen (fast på engelska, jag översätter för er skull):
Sean: Jag har skickat Rosetta Stone-skivorna till dig nu, du borde snart ha dem hos dig.
Jag: De pratade om Rosetta Stone i Mad men i går! Hur gammal är hon egentligen, är hon död?
Sean: ... Skojar du?
Jag: Nej, de pratade om henne! Och serien utspelar sig ju 1960, jag visste inte att hon var så gammal!

Och det var då jag den hårda vägen fick lära mig att Rosetta Stone inte är en kvinna som är bra på att lära ut språk, utan en sten som hittades 1799 och var av avgörande betydelse för att tolka hieroglyferna.
Det var ju inte så pinsamt.
Det är tur att Sean är av uppfattningen att kunskap är något man ska sprida, inte håna folk för om de inte besitter den. Jag är dock ganska övertygad om att han numera ser mig som en något mer korkad person. Jag vet att jag gör det i alla fall.

Finkusin

Jag har världens bästa kusin. Han är dock inte världens bästa på att höra av sig, därför är det himla bra att jag numera har två informatörer som berättar om varje steg han tar. Jag vet exempelvis att han ska till London i helgen och träffa sin pappa, jag vet att han läser den här bloggen och därför kan hälsa sin pappa från mig och bäst av allt, jag vet att han tänker fira midsommar med oss på Tjurkö! Det var kanske det bästa beskedet på hela veckan, jag minns inte sist vi firade midsommar ihop. Kanske för sju år sedan?

Världens bästa kusin, jag är så glad för att du finns. Snart ses vi igen, det är jag rätt säker på att någon av informatörerna har berättat för dig. Det blir fint.

Building bridges

Ikväll har jag druckit vin med en vän. Inget märkligt med det. Förutom att han satt i sitt hem i London och jag hemma i Stockholm.

Skype. Gotta love it.

Andra saker jag tänker på

* Libanon. Det är tur att det är sommar och vår innan det är dags, hade det varit höst och vinter och februari hade jag troligen dött på studs.
* Sommaren. Jag välkomnar den med öppna armar kan man säga. Och våren. Jag är så himla trött på att bara kunna använda två par olika skor för att undvika att förfrysa fötterna. Alla vår- och sommarskorna vill komma ut och leka! Nu!
* Min kusins tjej. Hon är som jag, fast släpper ut allting som jag oftast kämpar för att hålla inne.
* England. Jag ska åka dit igen i april. Det längtar jag till.
* Mitt nygamla jobb. Det är konstigt, men fint, att vara här. Känns som att jag om knappt två timmar ska ta cykeln hem till Hägerstensvägen 308 och sitta i vardagsrummet med en spinnande katt i knäet tills jag blir sömnig. Men det ska jag ju inte. Och tur är väl det, på många vis.
* Min hylla ovanför soffan. Den knakade oroväckande häromdagen. Sean säger att han ska sort it for me om den fortfarande är ett problem när han kommer till Stockholm. Först blev jag lite förorättad - tror han inte jag har löst det om FYRA månader? Sedan insåg jag att hyllan har suttit löst sedan i juli förra året. Slutade då vara förorättad och blev i stället uppgiven över min allmänna handlingsförlamning.
* Mad men. Jag och Tet maratontittar. Alla är snygga i Mad men, utom möjligen hon med den skumma luggen. Jag skulle alltid vilja se ut som Betty. Får man det?
* Disken i min diskho. Jag vill att den på något magiskt vis ska ha blivit ren under tiden jag varit på jobbet. Jag misstänker tyvärr att så icke har skett.

Och en annan som jag glömde skriva när den var färsk

Tet: Jag gillar dina höfter.
Jag: Det är bra att någon gillar dem.
Tet: Varför gillar inte du dem? Är det för att du har svårt att ta dig fram i trånga utrymmen?

Gårdagens Tet

Tet: Är det för att du är autistisk som du mest gillar gröna godisar?
Jag: Jag är inte autistisk?!
Tet: Nähä...

Definitionen på omöjligt uppdrag

Jag: Vi åker till ett par som väntar barn och därför vill sälja sin etta.
Nyhetschef: Okej, bra! Se bara till att barnet kommer med på bild!
Jag: Ja.. eller.. det är ju inte fött än?
Nyhetschef: Nähä. Okej. Det var synd.