Det finns inget dåligt väder, det finns bara dåligt läder

Jag har en dålig lädervecka. Först gick en rem av i mina sandaler, vilka är de enda skorna jag kan ha på mig om jag inte vill att fötterna ska brinna upp i den här infernaliska hettan och i dag lossnade axelremmen i min enda väska.

Detta innebär att jag i morgon, då jag ska göra min första intervju i den här staden, kommer att få dyka upp med trasiga skor och mina tillhörigheter i en plastpåse. Värre saker har väl i och för sig hänt, men när man för första gången ska träffa en fotograf man ska jobba med vill man gärna inte se ut som en slashas. Eller jag vill åtminstone inte det.

Och jag hade kanske kunnat köpa en ny väska samt nya skor, OM jag hade haft cirka tre dygn på mig. Ska man däremot träffa någon klockan 15 är det tillräckligt jobbigt att hinna ta sig fram till den platsen, med tanke på att man kanske annars åker en omväg och tappar bort sig, eller blir stående på en gata bland chaffisar som bara nickar uppåt med huvudet, eller hamnar i typ Dahiya för att chaffisen gör en nedåtnick men undlåter att berätta att han bara ska släppa av en kille två timmar bort först. Dahiya är Hizbollahland. Där får man inte ha någon kamera på sig och det har jag, alltså kommer jag bli gripen, inlåst i en cell och sedan förhörd i 2,5 dygn av en ilsken man som inte talar engelska (och inte heller kan fråga mig om jag gillar opera på franska, det kan jag svara på. Je deteste l'opera!).

Ja, ni hör ju. Det blir inga nya skor och ingen väska om man inte har cirka tre dygn på sig.

(Okej, jag erkänner, jag är kanske mest nervös för hela intervjugrejen.)