”Livet går alldeles för fort!”

E sa det i går, att livet går alldeles för fort. Han hinner ju inte ens städa sin ugn, som ”alla andra människor”.

Jag skulle visserligen hinna städa min ugn om jag kände ett behov av det, men när jag läser i den här bloggen är jag böjd att hålla med honom ändå. Det går fort, livet. Det känns inte alls som att det var ett ÅR sedan jag var i Beirut, inte heller som att det snart verkligen är dags för ett nytt år igen.

Jag har dock en känsla av att jag inte kommer att ligga gråtande i en snödriva och vilja dö strax efter tolvslaget när det blir den första januari 2012. Så även om livet går fort har jag åtminstone hunnit uträtta ett och annat sedan förra nyår. Exempelvis blivit lite stadigare i humöret och lite lugnare i själen.

Så värst många blogginlägg har jag däremot inte fått till. Kanske är det det som är min motsvarighet till ugnsrengöring.

Emma och dödshungern

Inte för att det kan komma som en nyhet för särskilt många, men jag är så vansinnigt omöjlig när jag är hungrig. Då är det tur att jag har en Tet, som är medveten om detta och tycker om mig ändå.

I går slutade jag jobba klockan 19. Hade ätit frukost, men sedan helt glömt bort att äta lunch. När jag kom på det var klockan redan 16 och det kändes liksom meningslöst att äta något ordentligt eftersom jag ändå skulle få mat snart, hos Tet. Jag åt en knäckemacka och börja sakta ramla rakt ner i fördärvet.

Klockan 18:45 var jag på bristningsgränsen och när Tet meddelade att jag skulle få sallad fick jag ett totalt hyserisammanbrott och började nästan gråta.
Tet: Det är min mamma som har gjort den, den är jättegod!
Jag: MEN JAG VILL HA VARM MAT.
Tet: Du ska få varmt bröd. Det är kassler i salladen!
Jag: KASSLER?! Jag HATAR JU kassler! KÄNNER DU MIG INTE ETT DUGG ELLER?!?!?!

Ja, ni fattar grejen. Hade jag varit Tet hade jag nog sagt till mig att ta mig samman och åka och äta middag hemma hos mig själv i stället, men turligt nog är Tet mycket snällare än jag. Så han stekte halloumi och kokade ris åt mig. Och så åt jag lite kassler, det visade sig visst att jag tydligen inte hatar det så mycket.

Annars har jag hängt med spansktalande två kvällar i rad, eftersom min kille haft spanskt besök. Jag kan inte spanska, men har gjort mitt bästa med att slänga in ett "claro" här och ett "muy bien" där. Tror att vännerna ser mig som lätt utvecklingsstörd, men ganska charmig och det är ju inte fy skam.

Och jag är fortfarande glad.

Plötsligt

Jag måste komma ihåg hur det kändes i kväll. När han sa att allting känns så lätt, så naturligt med mig. När jag sa att det känns nästan för lätt, att det är läskigt, att något hemskt kan hända närsomhelst.
”Säg inte så”, sa han.
”Jag är bara inte van. Vid att det är så lätt”, sa jag.
”Inte jag heller. Men det känns så speciellt. Så annorlunda. Så väldigt bra”, viskade han in i min nacke.
”Det kanske är såhär det ska kännas”, sa jag, så tyst så det knappt hördes. Men han hörde.

Tänk om det är såhär det ska kännas. Om man bara kan bli ihop efter sex fina, enkla veckor, utan att något fruktansvärt bakslag sker. För att man liksom vill.

Och det är inga konstigheter.

Samma lika

Jag var och hälsade på fina F i Malmö och vi skulle gå ut och handla. Utanför F träffar vi två av hans vänner, även de på matjakt. Skillnaden var att när jag och F planerade att gå in i affären, tänkte vännerna gå igenom affärens container med ratad mat på baksidan.

Vi möttes igen på tillbakavägen. Jag och F med grönsaker, ost och pasta. Vännerna med köttfärs, grönsaker och en massa wasabinötter. Jag och F (okej, bara F faktiskt, det var Gentlemannadagen i Malmö) något fattigare, vännerna i oförändrad ekonomisk status.

Alla glada. Alla nöjda.

Dagens Malin

Gunilla och Malin diskuterar vilken korvkiosk vid Mariatorget vi ska gå till.

Gunilla: Den jag menar ligger på ett hörn.
Malin: Nej, nej. Den jag menar står.

Dagens Emma och Malin

jag: jag ska skjuta mamma och hennes anhang till arlanda på lördag förmiddag
Malin: skjutSa?
jag: hahaha
ja, inte skjuta
Malin: Annars verkar det lite oroväckande och jag borde ingripa

Elis kelis

Många av mina vänner har barn nu för tiden. Det kan göra en smått panikslagen över sitt eget singelliv, men mest är det mysigt att kunna få låna lite. Fias och Jens Elis till exempel, kan vara det charmigaste barnet jag nånsin träffat. Han är liksom så himla glad! Och vansinnigt söt, förstås. Och så gillar han att pussas riktigt blött, vilket alltid har varit ett stort intresse även hos mig.

I går var jag och Elis och hans mamma på Armémuseum med Jill och hennes Bianca. Hade kunnat gå hursomhelst med två personer under ett år, men det gick smärtfritt. Det roligaste var när Elis, mitt i en israelisk soldats sorgliga berättelse, utropade ”HAHA!”. Mycket opassande. Men roligt. Man kommer undan med det mesta när man är ett halvår gammal och galet söt.

Närsomhelst får Kakis en bebis också. Då blir jag i princip moster. Eller ”monster” som Kakis valde att uttrycka det.

Annars i går drack jag fyra glas vin och pratade franska med en lång, snygg man. I alla fall ett par meningar. Övrig tid var vi dock inte tysta, utan höll oss till svenska. Om ni undrade. Det var fint, vin på tisdagar har alltid varit min melodi.

På tal om barn träffade jag också Luddet för ett par helger sedan, när jag, Jonis och hans tjej hälsade på honom och hans föräldrar i Växjö. Luddet är numera 2,5 och pratar oavbrutet. Det roligaste var när han pekade på en bild på Jonis i ett fotoalbum och sa ”Där är Jonte. Din pappa!” till mig. Antar att han kände att Jonis var vuxen och jag mer på Luddets egen nivå. Det kan han ha en poäng i.
Senare sa han också till sin egen pappa att jag var hans tjej. Troligen för att jag smörade in mig direkt genom att säga att Alexander Rybak är min stora idol. Ludde älskar Rybak. Man får inte vara dum.

Februari

Har ni märkt att det alltid tycks bli februari, vareviga år? Jag ser det som ett sätt för världsalltet att reta just mig. När jag blir världshärskare är min första punkt på todo-listan att utrota februari, därefter tar jag fred på jorden och allt annat tjafs.

Nu är det förvisso redan torsdag, men jag tänkte ändå berätta om min fantastiskt fina helg, mest för att jag vill komma ihåg den själv. På fredagen åkte jag hem till Jill och träffade hennes Bianca som jag inte sett på ett halvår, åt god mat, drack massa vin och skrattade. På lördagen träffade jag Tet vid halv tolv och inledde den stora slumpmässiga dagen, som han fick i julklapp.

Det var jättefint väder och slumpen avgjorde att vi skulle börja med att promenera till Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan. Där höll Inga-Britt Ahlenius ett föredrag, som säkert var bra, men högtalarsystemet var det icke. Alltså hörde vi inte särskilt mycket, men lika glada var vi för det.

Nästa punkt slumpade sig bli Skivmässa på Strand, där Pärkan stod och krängde skivor. Tet fick en slumpmässigt utvald R Kelly-skiva som jag inte tror han uppskattar jättemycket, eftersom han inte lyssnar på skivor... men så kan det vara i livet. Därefter fikade vi på Vurma och löste korsord innan slumpen avgjorde att vi skulle åka hem till mig och laga chili åt fina vänner.

Helt slumpmässigt (okej, jag kan ha hjälpt till lite) kom vid 19.30-tiden tio glada ynglingar hem till mig och så åt vi chili och drack vin i skenet av levande ljus till det var dans att gå ut och dansa. Slumpen fick välja ställe så klart, och det råkade bli Berns, där jag fick en kurs i hur man dansar till Housemusik. Fast mest blev jag i ärlighetens namn hånad för att jag ser så ”poppig” ut när jag dansar, oavsett vad jag dansar till. Bittert. Fast ändå kul.

I söndags var jag en liten trasa och blev glad när gulle-G bjöd hem mig på middag och film i hennes mysiga hem. Där fanns också en My med världens mysigaste dialekt. Hon lät precis som min faster och jag ville bara lyssna på henne hela tiden. Det fick jag. Samtidigt lagade vi lasagne och sedan tittade vi på en oerhört deppig film, Himlens hjärta, som får två emmor av fem möjliga. Sällskapet får DOCK fem.

Och nu är det alltså torsdag. I veckan har jag arbetat dagtid och hängt kvällstid. Jag tycker lite för mycket om att hänga på kvällstid, vilket gör mig väldigt trött morgontid, eftersom jag aldrig vill gå och lägga mig. I kväll är inget undantag, då ska jag både hinna med ett efterlängtat matlag hos Fiolino och konsert på Underbara med Lillmoff och kanske G, om hon friskat på sig.

Med alla dessa fantastiska människor i mitt liv är det egentligen väldigt märkligt att jag inte sprudlar runt i ett himlastormande lyckorus dygnet runt. Men det är ju ändå februari. Man kan inte ha för höga krav.

Emma tvärtemot

I går efter jobbet träffade jag Jonis, hans tjej och några till på en bar i Vasastan. Direkt när jag anlände gick Jonis ut för att röka med en stor del av sällskapet och lämnade mig ensam med Foppelopp och Gustav. Han gav dem stränga förhållningsorder om att underhålla mig medan han var borta. ”Berätta minst varsin anekdot!” var kravet.

Foppelopp inledde.
”Du låter bli att sätta dina klor i Mattias”, sa han med skärpa.

Mattias var en av personerna som gått ut för att röka, jag hade aldrig tidigare sett honom och inte gjort mer än att säga ”hej hej” som ju brukar vara rätt brukligt när man träffar folk för första gången.

Jag: Det där var väl ingen anekdot?
Foppelopp: Nä, men det här är en anekdot: Minns du den där gången vi var på Bagpiper's Inn och jag sa åt dig att inte sätta klorna i Mattias?
Jag: Jag har ju inte ens tittat på denna Mattias, varför är du så orolig?
Foppelopp: Mattias är skör. Du är en devilwoman. Låt honom vara.

Jag hade, före detta samtal, knappt noterat Mattias existens, men när han var förbjuden blev han genast oerhört intressant. Det var ungefär som att trycka på min on-knapp. Flirtade skamlöst med Mattias resten av kvällen. Fast sen blev jag trött och åkte hem.

Kom i efterhand på att det säkert var preciiiis vad den lömske Foppelopp hade tänkt sig. Fult knep, ändå.

Gråväder

Åh vad jag haaaatar det här vädret. Ännu mer att jag om typ en kvart måste bege mig ut i det, fast jag helst bara skulle ligga kvar här under min röda filt i soffan och vegetera. Jag är himla bra på att vegetera.

Har varit ledig i tre dagar och det har varit mycket fint. I tisdags hade jag socialt race: frukost med Gunilla, lunch med Kakis och middag med Abbe. När jag kom till min tunnelbanestation sprang jag rakt in i mamma och Lajka och följde således med dem hem för att socialisera lite till. Mamma läste upp inledningen på sin deckare, som ifall hon skriver klart den LÄTT kommer bli en bestseller. Bara så ni vet. (Skriver detta lite för att uppmana dig, mamma, att skriva klart den.)

I går var jag hemma och städade, sedan spelade jag biljard med en norrläning. Jag är ibland grym på biljard. I går var jag det dock inte. Jag tror jag satte en kula. Lyckades ändå vinna ena matchen, eftersom norrläningen tyvärr, tyvärr, satte den svarta i fel hål. Så kan det gå.

Därefter lite öl på Rival och senare mötte jag upp min älskade Lillmoff och Apollo på Ginko där vi drack mer öl och pratade om Beirut. Gunilla kom förbi efter en stund och jag fick äran att skriva ett sms till en dejt åt henne. Det gjorde jag förstås på ett utomordentligt sätt. Eller han svarade i alla fall.

I måndags åt jag förresten middag hos pappa och bonusmamma. Pappa blev så lycklig över att jag lite smått börjat äta kött igen att han av pur glädje slängde ner bacon i rätten han tillredde. Pasta med musslor, pilgrimsmusslor och... bacon. Det var intressant. Kan man säga.

Nä, nu måste jag klä på mig och tvinga iväg mig själv till jobbet. Heppåer.

Dagens Tet

”Du är ett fettveck.”

Okej

Måste ju skriva något, eftersom det inte är okej att 2011 inte ens finns representerat i mitt arkiv än. Hej hej! Här är jag!

Och jag ska bättra mig, har bara tappat bort blogglusten på sistone, men jag är rätt säker på att den, liksom mitt goda humör, är på väg tillbaka.

I dag är det söndag. Klockan är halv tio på morgonen och jag har varit på jobbet i fyra timmar. Det är omänskligt att stiga upp före fem, men när man väl har etablerat sig framför sin skärm är det rätt mysigt.

Det var allt jag hade att meddela er för tillfället.