Höstskrud

Jag har klippt mig! Det syns inte ett dugg, bara lite på luggen kanske. Däremot syns det att jag nu har typ samma färg på håret som du mamma, är du inte stolt? Enligt frisören är det ungefär min naturliga hårfärg, förutom att jag är lite ljusare och lite "askigare" egentligen. Jaha. Det låter ju himla snyggt.

Men fint va?

Nu ska jag och gullvovven gå ut med gull-Jillan. Ikväll ska jag klä ut mig till en eldflamma. Det ni.

O helga torsdag

Dag före tidningsfri dag är mitt bästa. En sådan är det i morgon och då är jag ledig, ledig, ledig som Mange Schmidt sjunger. Oväntad referens va? Det bjuder jag på.

I går skickade jag iväg min visumansökan till syriska ambassaden. Nu håller jag tummarna för att de åtminstone inte bränner mitt pass. Eller googlar mig, när jag tänker efter, då framgår det ju rätt tydligt att jag varit i "palestinian occupied territory" som de väljer att kalla hela Israel. En gång när min pappa sökte visum till Syrien gick de igenom alla hans inslag från hela hans karriär på SVT och kom fram till att ett från Rapport 1992 kunde tolkas som lätt Syrienkritiskt. Det blev inget visum för honom. Just då. Jag hoppas på att de inte ser mig som en person de behöver lägga riktigt lika mycket kraft på som min pappa, i sina utredningar. En dag hoppas jag dock på att bli en sådan person.

Om jag kommer in ska jag och Malin göra Damaskus och sedan Beirut. Om jag inte kommer in gör vi Döda havet och Jerusalem i stället. Det kan jag leva med. Och så ska jag träffa min fina bonusmamma, mina småbröder och kanske min pappa.
Och vara ledig ledig ledig.

Fast först, som sagt, helg.

Facebook-humor

Jag gillar Facebooks nya rutor till höger på sajten där de gör reklam för ens stackars vänner som inte är så aktiva och uppmanar en att återuppta kontakten. Extra roligt blir det när min pappa dyker upp i den där rutan. "Återuppta kontakten med honom. Skriv ett meddelande!" Haha. Det är också roligt att Kakis mamma ibland frontas tillsammans med texten "Hon har bara fyra vänner." Stackarn!

Jag har varit less på sistone. Riktigt less. Då är det bra att jag har en Sara som förstår exakt hur less jag är, eftersom hon är i samma situation. Många andra förstår också, men inte på samma sätt. Jag och Sara kan turas om att vara den som gråter och den som tröstar och säga alla de där sakerna som man egentligen vet, men behöver höra. Älskar dig Sarabiten! (Har snott ändelsen -biten av min bonusmamma som brukar skriva så till mig i mejl, tycker det är så gulligt.)

Andra saker som gör en mindre less är att hänga med världens gladaste hund, världens bästa syster och att köpa resor. I går köpte jag en till Jordanien, i november bär det iväg. Jag minns inte när jag var ledig en vecka sist. I somras var jag i och för sig ledig fem dagar ibland, men en arbetsvecka gör ju att det totalt blir nio härliga dagar. Ska leka med småbröderna, prata med bonusmamman och åka på äventyr med Malin, som lägligt nog befinner sig i Syrien. Ska bara ta mig in där först. Man tycker inte att det borde vara svårt att ta sig från ett grannland till ett annat, men det här med krig och ärkefiender gör det hela mer komplicerat.

Snart ska jag sluta vara less och börja vara glad, som en viss norrlänning brukar uttrycka det. Det låter så enkelt när han säger det, kanske är det egentligen det.

Sätt att roa sig på jobbet

Mejlade min kollega och bad honom berätta något kul. Han svarade med ett youtube-klipp på en Ica-reklam, visserligen rätt rolig, men ändå. Det är ju för sorgligt att Ica-reklam är vad du får ta till, tyckte jag.
Då svarade han med en bifogad smygbild på mitt huvud bakifrån.

Det tyckte jag var kul! Förutom att det blev väldigt uppenbart att jag måste tvätta håret.

Sheriffen bor i Hägersten

Har varit lite off härifrån på sistone, det är för att det är mycket att stå i som morfar hade sagt. Jag fladdrar runt åt olika håll och kanter som vanligt, men framförallt har jag jobbat väldigt intensivt eftersom min nya grej tydligen är att sitta och gräva i olika tråkiga papper alternativt ringa hundratals personer och göra statistik. Sådant arbete är ytterst tråkigt när man är mitt uppe i det, men samtidigt oerhört belönande och karaktärsdanande. Det är himla trevligt att gå hem från jobbet och känna att man verkligen gjort något, typ bockat av en massa människor på en lista. Gammeldags hard work. Skulle lätt kunna bli en vana om det inte var så… jobbigt. Dessutom är jag en ostrukturerad människa, vilket ofta gör att jag får göra om saker flera gånger för att jag krånglat till det för mig i onödan.

Oh well. Den här bloggen skulle vara mycket roligare om jag var anonym, men det är jag inte, så ni får hålla till godo med att jag skriver om arbetsmetoder mellan varven.

I fredags hade jag Glad i hatt-fest, resten av helgen låg jag mest i mitt soffhörn och tittade på tv-serier. Det var galet skönt, även om jag fick en liten panikattack vid 18-tiden på lördagskvällen för att jag inte var ute och höll ställningarna i helgstockholm. Det gick över när Sara berättade att man får ligga hemma en hel lördag ibland, det kan till och med vara nyttigt. Då lade jag mig tillrätta igen och fortsatte titta på True blood.

Därför var jag pigg och kry i söndags och firade med en långpromenad med världens gladaste hund. Vi gick runt hela Hägersten och tittade på knattefotboll (jag), betraktade märkligt ommålade Sheriffbilar (jag) och tuggade på gamla korvbröd (inte jag). Sedan lagade jag en rejäl söndagsmiddag bestående av marinerad citron- och rosmarinkyckling, jasminris och sallad med bland annat fetaost innan jag traskade hem till Fia och tittade på Burn after reading. Den var lite märklig, men Fia var fin.

Jag vill som vanligt ha mera helg, men i kväll ska jag åtminstone gå på konsert. Lite helgkänsla över det!

Note to self:

Drick inte öl som om fanns det ingen morgondag, när det finns en morgondag och den består av att ringa alla riksdagsledamöter i landet samt bygga statistik av deras svar.

Tack på förhand,
ditt huvud

Goda grannar

Egentligen vill jag bara skriva om hur ONT jag har, men jag ska försöka skärpa mig.

I går satte jag mig på en bänk i Liljeholmen samtidigt som jag upptäckte att killen som satt där var mycket välbekant. Kunde dock inte placera honom och såklart inte heller titta på honom för att försöka komma på vem han var, för jag såg att han kände igen mig med och då måste man undvika ögonkontakt för att undvika obekväma ”Men hej! Ehhhh…”.

Tänkte febrilt på vem det kunde vara tills tåget kom, någon från jobbet kanske? Ja, det måste vara någon från jobbet. Någon på webben, någon jag aldrig hälsat på.
Tåget kom. Vi reste oss och gick på. Han fortsatte befinna sig i min omedelbara närhet så jag omöjligt kunde titta ordentligt på honom. Jag hatar att inte kunna placera folk och försökte i mitt huvud gå igenom alla sammanhang jag möjligen kunde ha sett honom i.

Telefonplan. Jag går av. (Notera att jag byter tempus här, det gör jag väldigt ofta mitt i texter. Rätt dålig egenskap hos en journalist kan tyckas.) Det gör han också! Och tittar sig över axeln, på mig, för att sedan sätta iväg i en faslig fart. Då slår det mig. Han är min granne.

Känner att min israeliska styvfar kanske har en viss poäng i att vi svenskar är så himla asociala och undvikande trots allt.

(Gick för övrigt jättefort för att hinna ifatt honom och hann upp honom vid postfacken i vår trappuppgång.
Jag: Tyckte väl att jag kände igen dig!
Han: Hoho (nervöst), ja, jag kände igen dig också.

Sedan väntade vi på hissen, under tystnad. Åkte hiss, under tystnad. Sa ”hejdå!” exakt samtidigt och skiljdes åt. Det är så vår relation ser ut.)

Repig gnäll-skiva

Nu har jag enligt sjukgymnastens riktlinjer försökt sitta med rak rygg och icke-gamnacke i två dagar. Min arm mår mycket riktigt bättre, den gör inte ont.

Det gör däremot nacken. Den gör så ont så jag går av. Nyss höll jag på att svimma när jag försökte böja mig framåt för att sträcka ut den.

Ska det vara såhär vid 27 års ålder?!

Jag kan inte stå och inte sitta. Undrar om min arbetsgivare skulle tycka det var okej om jag jobbade liggande i fortsättningen.

Snälla, säg att det går över när jag tränat musklerna i nacken lite. Eller ge mig någon slags ställning som håller upp huvudet innan jag dör.

Ett år äldre, none the wiser

I dag fyller jag 27. Firade med ett besök hos en sjukgymnast som upplyste mig om att jag ser ut att behöva hålfotsinlägg. Jahapp. Går riktigt brant utför nu tydligen. Hon sa också att jag var svag, sned och hade överrörliga leder. Överrörliga leder tyckte jag lät som något ganska positivt, men det är det icke.
Dessutom har jag en konstig hållning och summa summarum: ond arm.

Dags att sträcka på sig och börja träna (igen). Min kollega säger att jag går runt som en stelopererad. Kul att det är mina val… stelopererad eller oanvändbar arm. Hon vill helst att jag går några meter bakom mig om jag ska fortsätta på det inslagna spåret.

Det bästa med födelsedagen är att mamma kom hem från Serbien i smyg. Alltså slipper jag även i år känna mig ensam och övergiven i världen. I går fick jag brunch och presenter, finast var en egenhändigt stickad grytlapp från Thea. En grön. Som matchar mitt kök. Den var så himla fin, jag skulle aldrig kunna virka något så snyggt!

Min styvfar frågade vad jag hade för mål med mitt år som 27. Då fick jag lätt panik. Inga mål! Eller kanske kan jag ha som mål att skaffa mig hållning som 1, inte sabbar min arm, 2, inte får mig att se stelopererad ut. Det borde ju inte vara omöjligt.

Det sämsta med födelsedagen är att jag gav mig själv en iphone i present i fredags. Sju timmar senare blev den stulen ur min väska. Jag kände när det hände, men reagerade för långsamt. Så himla bittert.
Och så är det lite sorgligt att jag inte fick tårta och blommor på sängen, som de senaste två födelsedagarna. Men jag har bara mig själv att skylla.

Fast i stället ringde lilla söta Emil och sjöng en stämningsfull gratulationssång. Det var gulligt. (Sedan frågade han mig om jag hade börjat röka blend light än, jag tror det var en åldersförolämpning. Valde att ignorera den.)

The drugs DO work

Ah! Jag tror inte ni fattar vilka problem jag har haft med min arm det senaste halvåret. Jag tror faktiskt inte ens att jag har fattat det själv, förrän nu, när jag för första gången på evigheter inte känner av obehaget.

Och så inleddes hennes omfattande tablettmissbruk…

Jo, var hos doktorn i dag. Hos min nya husläkare, praktiskt belägen cirka 200 meter från min lägenhet. Inte för att det hjälpte just i dag, eftersom jag var tvungen att åka till jobbet innan jag åkte dit, men hursomhelst. Hon klämde lite på armen, frågade lite saker och skrev sedan ut smärtstillande tabletter och kompletterande muskelavslappnande diton. SCORE! Skrek jag inte. Men jag tycker det är himla lätt att få receptlagda tabletter i svensk sjukvård. Kanske för att jag inte är tablettmissbrukare, utan bara efterfrågar saker jag verkligen behöver, men ändå. Har aldrig behövt argumentera för ett piller i hela mitt liv. Argumenterade inte ett dugg i dag, men läkaren insåg väl att hon inte bara kunde klämma på armen och skicka hem mig utan botemedel.

Jag ska få gå på sjukgymnastik också, för piller löser ju inga problem, men JO, det gör de! Jag känner mig så himla lycklig som kan skriva detta utan att behöva ta en paus vartannat ord och massera armbågen. Det var ju så här det kändes att ha en högerarm!

Lätt lyrisk som ni märker. Möjligen har tabletterna även en sådan effekt.

Gammal som gatan

Farmor ringer för att gratulera på min namnsdag (Ingrid, somliga har koll) och för att ta mitt kontonummer.
Farmor: Jag tänkte att jag skulle sätta in en liten peng till din födelsedag, för sista gången.
Jag: För sista gången? Är jag för gammal sen menar du?
Farmor: Ja.

Jahapp.
(Tröstar mig med att hon började säga så redan när jag fyllde 20 och utbetalningarna har ändå fortsatt rulla in!)

Extra extra

Theas nya favoritsång är ”Glassig” med Mange Schmidt. Här framför hon den.

Snart fyller jag år.
Thea: 27... åh, jag är så stolt över dig.
Jag: Eh, tack?
Thea: Jag måste ta mammas roll nu vet du. Fast jag kan inte köpa lika dyra presenter som hon.

Årets triumf

Lång historia relativt kort:

Har jobbat med större granskning under längre tid (för att vara jag alltså, jag sitter ju inte direkt i någon grävgrupp här, då är 1,5 vecka en ”längre tid”). Publicering skulle ske i morgon, jag har jobbat som ett litet djur. Sedan ville chef ha okej från högsta chef, som helt oväntat sa tvärnej och stoppade publiceringen.

Luften gick ur mig. Jobbet suddades ut från whiteboarden som visar nästa dags tidning. Min kollega som jag jobbat med blev lika arg, sur och oförstående som jag, men varför? Varför? Närmaste chef lovade att ta itu med saken snarast, men ”det kommer inte gå att få in i morgon”.
Kollega föreslog att vi skulle mejla högsta chefen, som en protest åtminstone, för att få en förklaring. Jag tyckte vi lika gärna kunde avlägga visit i så fall. Vi tittade på varandra.

Sedan gjorde vi det.

Gick in till högsta chefen som jag aldrig tidigare pratat med (som ingen särskilt ofta pratar med) och bad honom att ompröva sitt beslut. Sa att han kanske inte fattat hela bilden. ”Jag lyssnar”, sa han och både jag och kollegan darrade en smula av nervositet.
Sedan talade vi. Och han lyssnade. OCH HAN ÄNDRADE SIG! För han hade faktiskt missförstått!

När vi återkom ut på redaktionen var det med världens största leenden, alla visste vad för samtal vi hade haft och frågande blickar riktades mot oss. Ingen hade troligen haft någon större tilltro till att mötet skulle ge så värst mycket.
- Publicering i morgon! sa min kollega och försökte att inte få låta alltför segerrusig.

Då utbröt en spontan applåd ackompanjerad av jubel. Jag fick chefkramar, beröm och lovord, kollega likaså, mellanchefen sprang iväg och köpte bullar och sedan hade vi publiceringsfika under sprudlande stämning.

Fortfarande är jag alldeles rusig. Och i morgon får ni se resultatet.

Love love love

Fikade med nyförlovade Jillan i dag. Under hennes berättelse om hur hennes kille friade till henne höll jag allvarligt talat på att börja gråta för jag blev så rörd. Det var bland det gulligaste jag har hört i hela mitt liv! Jill och Pär är mitt favoritpar, det har jag alltid sagt och nu står jag för det extra mycket. Kommer förmodligen slå personligt rekord i gråta-på-bröllop på deras stora dag. Hittills toppar annars Elins bröllop den ligan, det räckte med att se hennes rygg som darrade lite lätt av nervositet framför vigselförättaren för att tårarna skulle börja rinna. När hennes nya svärfar sedan höll tal under middagen fick jag nästan lämna rummet för att inte överrösta honom med mina snyftningar.

Kärlek. Det är fina grejer. Men det vore ju faktiskt lite kul att någon gång få gråta av rörelse för att någon gör något vackert för mig också.

I väntan på det får jag leva genom Jill och andra som känner för att dela med sig. Sprid kärlek, folket. Och se till att historierna når mig. Tack på förhand.

Mamma

Jag saknar dig!

Min helande tröst

I dag har jag på mig min enligt mig fulaste kofta. Har den enbart för att jag varje morgon håller på att frysa ihjäl och då helst skulle ta på mig en bävernylonsoverall, men detta var kompromissen, eftersom den trots sin fulhet är varm. Det första en kollega sa till mig när jag kom till jobbet var att jag har en så hiiiimla fin kofta. ”Den klär dig så bra och den där färgen är verkligen helt rätt för dig!”
Skumt hur olika uppfattning man kan ha om samma sak.

Har haft en skön och ganska slö vecka. Tapas och vin med Öviks-Elin i måndags, som slutade med att hon sov en natt på min soffa. Mysigt. I tisdags köpte jag en hallspegel och njöt av att vara ensam i min finafina lägenhet, som jag älskar mer och mer för varje dag. Den är verkligen min trygga punkt, min oas av frid, jag vet att det låter överdrivet, men det är så. Längtar alltid dit om jag måste sova borta, väntar hellre på tunnelbanan i hundra år (eftersom jag har belagt mig själv med taxiförbud) än att sova någonstans mer närbeläget när jag varit ute. Allt är värt det om jag får komma hem. Till min lägenhet, där jag har allt jag behöver och vet vart allting finns.

Jag har aldrig riktigt haft det så förut, aldrig bott någonstans som bara är mitt. Det är väl därför det känns så stort och skönt antar jag.

I går var matlaget hos mig och åt halloumisallad, i kväll ska jag bjuda några exkollegor på hemgjord gnocchi. Sen ska vi dricka vin och spela en massa spel. I morgon ska jag och Sara och kanske Jamilla den lilla samt Fia visa runt Adam till Stockholms bästa nattliv. Tror han. I verkligheten kommer vi yra runt, inte kunna enas, inte ha någon koll och hamna på Debaser, för det är det enda vi hittar till. Typ. Stackars Adam. Kanske hittar han någon mer bevandrad “local” på krogen som kan visa oss alla rätt i framtiden.

Nu: Luncha med Kakis!