Emma och dödshungern

Inte för att det kan komma som en nyhet för särskilt många, men jag är så vansinnigt omöjlig när jag är hungrig. Då är det tur att jag har en Tet, som är medveten om detta och tycker om mig ändå.

I går slutade jag jobba klockan 19. Hade ätit frukost, men sedan helt glömt bort att äta lunch. När jag kom på det var klockan redan 16 och det kändes liksom meningslöst att äta något ordentligt eftersom jag ändå skulle få mat snart, hos Tet. Jag åt en knäckemacka och börja sakta ramla rakt ner i fördärvet.

Klockan 18:45 var jag på bristningsgränsen och när Tet meddelade att jag skulle få sallad fick jag ett totalt hyserisammanbrott och började nästan gråta.
Tet: Det är min mamma som har gjort den, den är jättegod!
Jag: MEN JAG VILL HA VARM MAT.
Tet: Du ska få varmt bröd. Det är kassler i salladen!
Jag: KASSLER?! Jag HATAR JU kassler! KÄNNER DU MIG INTE ETT DUGG ELLER?!?!?!

Ja, ni fattar grejen. Hade jag varit Tet hade jag nog sagt till mig att ta mig samman och åka och äta middag hemma hos mig själv i stället, men turligt nog är Tet mycket snällare än jag. Så han stekte halloumi och kokade ris åt mig. Och så åt jag lite kassler, det visade sig visst att jag tydligen inte hatar det så mycket.

Annars har jag hängt med spansktalande två kvällar i rad, eftersom min kille haft spanskt besök. Jag kan inte spanska, men har gjort mitt bästa med att slänga in ett "claro" här och ett "muy bien" där. Tror att vännerna ser mig som lätt utvecklingsstörd, men ganska charmig och det är ju inte fy skam.

Och jag är fortfarande glad.

Plötsligt

Jag måste komma ihåg hur det kändes i kväll. När han sa att allting känns så lätt, så naturligt med mig. När jag sa att det känns nästan för lätt, att det är läskigt, att något hemskt kan hända närsomhelst.
”Säg inte så”, sa han.
”Jag är bara inte van. Vid att det är så lätt”, sa jag.
”Inte jag heller. Men det känns så speciellt. Så annorlunda. Så väldigt bra”, viskade han in i min nacke.
”Det kanske är såhär det ska kännas”, sa jag, så tyst så det knappt hördes. Men han hörde.

Tänk om det är såhär det ska kännas. Om man bara kan bli ihop efter sex fina, enkla veckor, utan att något fruktansvärt bakslag sker. För att man liksom vill.

Och det är inga konstigheter.