Sjukt tråkigt, ja jag vet

Jag har accepterat att förkylningen inte tänker släppa taget om jag inte stannar hemma och dricker te. Då får man trösta sig med att fylla i listor, även om det bara är roligt för mig själv, visst?

Skulle du vilja vara längre?
Nej tack!

Skulle du vilja väga mer?
Nej, det kan jag inte påstå att jag vill.

Skulle du vilja dricka dig full nu?
Hmm, om jag hade någon rolig anledning och inte hostade lungorna ur mig en gång i minuten så hade det kanske varit kul.

Kan du röra på öronen?
Nej. Jag försöker i detta nu, men förgäves.

Kan du slicka dig på näsan?
Inte det heller tydligen. Tror jag har en rätt kort tunga.

Kan du kolla i kors med ögonen?
Ja, fast min mamma har alltid sagt att man kan fastna så och det vill jag inte.

Kan dina föräldrar lita på dig?
De flesta kan lita på mig.

Kan du låta bli att prata på 4 timmar?
Ja, fast jag kommer rätt ofta på mig själv med att prata högt med mig själv. ”Nu får du ge dig!” brukar jag exempelvis säga. Eller ”diska!”.

Kan du vara på fest utan att dricka?
Det är klart att jag kan, men jag ser sällan någon anledning.

Kan dina vänner lita på dig?
Verkligen!

Kan du låta bli att spendera pengar i en affär om du har pengar?
Ja, det är svårare om jag egentligen inte har några pengar.

Har du någonsin ljugit för dina föräldrar?
Med största sannolikhet.

Har dina föräldrar sagt att dom älskar dig?
Ja, fast de är inte så puttinuttiga av sig.

Har du ett syskon?
Nej, men fem.

Har du varit full den här månaden?
I lördags blev jag lite vinrusig. En måndag den här månaden var jag också lite lätt svajig vill jag minnas.

Har du någonsin haft sex med någon?
Ja. Vilken tråkig fråga!

Har dina föräldrar ljugit för dig?
Nej, det kan jag inte tänka mig (haha!).

Har du redan tröttnat på dom här frågorna?
Nej, än så länge känns det bra.

Har du borstat tänderna den senaste timmen?
Nej, det gör jag sällan mitt på dagen. Jag var hos tandläkaren i går och hon berömde mina tänder till tusen, så min taktik verkar funka.

Har du haft sex med någon som är fyra år äldre?
Njae, det låter lite för gammalt.

Har du funderat på hur det skulle vara att testa droger?
Ja, men tanken skrämmer mig mest.

Har du blivit påkommen när du har haft sex?
”Påkommen” som i ”aha!” har jag inte blivit, nej. Däremot kanske någon har råkat komma in eller så.

Har du haft sex med mer än tre personer?
Inte samtidigt.

Har du ljugit på någon fråga än då?
Nepp!

Vem älskar du?
Jag är mer puttinuttig än mina föräldrar, så jag brukar tala om det för personerna i fråga. Alltså vet de utan att jag behöver skriva det här.

Vem vill du bli full med?
Karin! Hon är så rolig när hon blir full.

Vem är den bästa artisten?
Det finns så många. Bright Eyes kanske kan få vara bäst i dag.

Vem pratade du senast i telefon med?
Mamma.

Vem är snyggast i världen?
Vilken tråååkig fråga. Folk är snygga på olika sätt, tror inte någon är totalt överlägsen.

Vem skulle du ge en miljon till om du var tvungen att ge bort det?
Human rights watch. Ja, det var pretto, men sant.

Vem är snällast i världen?
Jag!

Vem sov du med senast?
Senast jag sov var jag alldeles ensam.

Vem såg du full senast?
Hmm. Häromnatten var det ett otroligt berusat par som stod och skrek utanför mitt hus, fast jag såg dem inte så tydligt. Bara ryggen på en av dem. Det räknas ändå!

Vem vet allt om dig?
Jag vet inte, någon som vill träda fram?

Vem kramade du senast?
Christer på jobbet. Han gick i pension i går och höll ett så fint tal att jag nästan började gråta.

Vem kan berätta allt för dig?
Alla som vill, bring it on bara.

Vem kan du berätta allt för?
Om jag berättar allt finns det ju ingen spänning kvar sedan, svarar jag undvikande på den frågan.

Vem hatar du?
Make love, not war.

Hur lång tid är det längsta du legat på sjukhus?
Ett par dagar.

Har en dröm gått i uppfyllelse?
Ja, flera gånger.

Minimorötter eller pommes frites?
Minimorötter är så slabbiga och känns konstgjorda, så jag får väl svara pommes frites då.

Vad längtar du mest till just nu?
Mars.

Hur gammal har du tänkt bli?
Min livsplan sträcker sig just nu fram till april, men jag återkommer i saken. (Tänkte alltså inte dö i april om någon fick för sig det.)

Vilken tv-serie är bäst?
Grey's anatomy och Sex and the city och How I met your mother och hundra olika krimserier, särskilt kommissarie Lynley.

Vad åt du senast?
Torkad frukt.

Höga eller låga strumpor?
Det heter sockar!

Vad är du mest rädd för i hela världen?
Kompakt mörker i kombination med insektsinvasion.

Läser du på baksidan av mjölkpaketen?
Jag dricker inte mjölk, häller det bara i kaffe ibland och då ställer jag ju tillbaka paketet i kylen direkt.

Vad har du för färg på ditt påslakan?
Just nu blå-vit-randigt.

Är du mörkrädd?
Ja.

Duscha eller bada?
Både och, det beror på humör och frusenhet.

Hur tar du dig till jobbet?
Jag åker tunnelbana. När det blir vår ska jag börja cykla.

Sjunger du på toa?
Nej, men gärna i duschen.

Vilken färg har din jacka?
Jag har en brun och äntligen en röd kappa också.

Använder du långkallingar?
Bara när jag åker skidor.

Är du höjdrädd?
Ja, litegrann, men jag trotsar.

Vilket land vill du åka till?
Italien, alltid. Gärna Ungern också. Och Tjeckien och Island och Libanon och Spanien och ja, varsomhelst nästan, föreslå något så hänger jag lätt med.

Vad var det senaste som fick dig att skratta?
Jag skrattade i går när Kattis fick Idol-skivan i avskedspresent på jobbet och fick ett litet utbrott över att förnedras offentligt. Hahaha.

Pratar du fortfarande med personen du kysste senast?
Ja.

Har du fått någon komplimang idag?
Jag har bara träffat min hyresvärd och var iklädd mjukisbyxor samt en turkos t-shirt med en panda på, så nej, oväntat nog.

Har du varit med i en rättegång?
Nej, men jag har bevakat ett gäng.

Är du polare med grannarna?
Nej, jag tycker grannar ska hållas kort.

Har du däckat/spytt för att du druckit?
Ja, i min vilda ungdom.

Har du haft en stalker?
Ja, det har jag faktiskt. Jag pratade om honom häromdagen och kom på att jag sparat ett gäng sms för polisanmälan. Kan bjussa på ett:
”Nä, nu är det jag igen, nu bör du hota med polis! Men att du ägs av en babianhanne gör mig rädd att berätta om mig själv. Men agna krokarna, tala med mig om Putins allt tydligare Hitlermustasch, m.m. Så kommer jag svälja betet. Det blir enkelt att pejla in mig, jag bor nämligen på landet. Sen blir det tukthus där psykologer kan få mig att känna att varje tanke på kvinnor som dig känns som ett piskrapp i min själ. Synd att skampålen är borta, det vore jag nog värd, tycker pöbleln.”
Trevlig kille! Undrar vad han gör nu för tiden.

Hur bra är din syn?
Den är skrattretande dålig.

Har du sett din bästa vän naken?
Absolut!

Vilket är det bästa bröllopet du vart på?
Jag har bara varit på kanske fyra stycken. Om jag måste välja tar jag det senaste, för då var jag toastmaster och det var otroligt roligt.

Var är dina syskon just nu?
Två av dem är i Amman, ett i London och de två systrarna hänger väl troligen i söderort skulle jag gissa.

Vilken tid gick du upp i morse?
I dag gick jag inte upp förrän klockan tolv. Vårdade förkylningen!

Vad ska du göra i helgen?
I kväll ska jag masa mig hem till mamma och få middag, samt stjäla lite dvd:er hade jag tänkt. I morgon ska jag förhoppningsvis vara frisk nog för Friskis och sen ska jag gå på Markus Krunegård, hurra!

Vad står det i det fjärde smset i din inkorg?
”Det kan vi göra, min kompis johan kommer också han är uppe från Malmö några dagar och hälsar på och är jättesnäll. När? Typ sju i hornstull?”

När var du riktigt sjuk senast?
Jag är ju sjuk! Men okej, riktigt sjuk var jag förra året i april när jag hade två halsflussar på tre veckor. Not fun.

Vad finns i din bakficka?
Jag har ingen bakficka på mina mjukisar.

Har du färglinser?
Nix!

Vad gjorde du kl 2 inatt?
Jag sov och hostade.

Vad är det första du gör på morgonen?
Snoozar. Sen snoozar jag lite till. Och lite till. Och sen hinner jag inte göra mer än klä på mig och springa till jobbet.

Har jag dött?

Ja, det känns lite så. Jag är så trött. Min mage gör ont efter ett alltför stort mozzarella-intag till lunch och min hjärna kan bara förstå simpla kommandon, typ ”hämta te”. Nyss var jag tvungen att skriva en artikel genom att sammanställa en massa statistik, då trodde jag på allvar att min stund var kommen.
Tur att det är helg snart. Mindre tur att det är februari när helgen är slut. Har alltid hatat februari. I och för sig innebär ju det att jag inte har några förväntningar överhuvudtaget på den kommande månaden och det brukar vara bra. I värsta fall kanske jag kan hitta någon otroligt bra serie som jag hittills missat och som det gjorts minst tio säsonger av. Då borde jag väl ha att göra hela vägen till mars. Som egentligen inte heller är en särskilt rolig månad vanligtvis.

På tal om att sugas in i tv-serier.
En sommar för ganska många år sedan jobbade jag natt på ett äldreboende, på avdelningen för dementa. Jag är mörkrädd och vågade absolut inte sova som personen jag vikarierade för brukade göra under småtimmarna, då det mest handlade om att ha jour om någon skulle ringa. Jag kan nästan inte tänka mig något otäckare än att väckas av en gnisslande rollator med tillhörande sinnesförvirrad person bakom spakarna, troligen upprepande något suspekt mantra. Hursomhelst, jag kunde ju inte bara sitta och glo, utan var tvungen att distrahera mig själv från mörkerpaniken, så videon (japp, det var på den tiden) blev min tillflykt. Problemet var bara att hitta tillräckligt lättsamma saker att se på för att undvika att skrämma upp mig själv i den läskiga dunkla miljön. Svaret blev extremt gulliga amerikanska komedier – och Gabbis samling av Vänner. Jag tror jag såg åtta avsnitt per natt i två månader. Efter ett tag började Vänner-rösterna prata i mitt huvud, framförallt Rachel, och ta sig in i mina drömmar. Som tur var tog sommarjobbet slut, annars vet man inte hur det hade blivit. Jag kanske hade varit Rachel Green i dag.

Det där får jag tänka på i sökandet efter ny serie att uppslukas av. Vill helst inte att den där Dexter ska börja prata i mitt huvud exempelvis. Eller vill man det?

Har ni dött?

Inte en kommentar på säkert en vecka, man blir ju orolig. Skriver jag för lite om dejtföljetongen kanske? Den är inte så himla rolig längre, paret har ju blivit ihop. Det kanske jag inte har skrivit? I och för sig har den ena halvan av paret hotat med att starta en stalkerblogg om mig om jag skriver mer om dem, så det kan vara anledningen. Fast det såg jag å andra inte som ett hot utan mer som en utmaning. Alla som vill får gärna starta bloggar om mig, jag lovar att läsa slaviskt. De är söta hursom, paret. Jag är så nöjd med mina match-making-skills. Någon mer som är sugen på en dejt? Jag har en kompis som jag har lovat att gifta bort i år. Han har lite klen armmuskulatur, men i övrigt är han en mycket stabil person, bra på musik, insatt i världsläget, diskussionslysten, snäll, koll på klubbstockholm, osv, osv. Ansökningar tas emot i kommentarsfältet. Märk din ansökan ”kexskelettet”. 

I går träffade jag ett annat ganska nytt par som jag dock inte medverkat i själv, men de var gulliga ändå. Abbe och jag och hans tjej och en av hans vänner drack öl i mina hoods. Det roligaste var när vännen sa ”gick de på samma dagis också eller?!” apropå att mina föräldrar båda är födda i november samma år. Fråga mig inte hur vi kom in på det (jag vet minst en person som kommer ignorera den uppmaningen, hej mamma).

Det har varit svårt att gå upp den här veckan. Kompakt mörker är min sämsta väckarklocka. Det borde väl börja bli ljusare snart va? Ja, det tummar vi på!

Avd. ”Det var väl jäkligt onödigt”

Två angränsande länder i Afrika har fått namn efter den mäktiga Kongofloden. Under kolonialtiden kallades de Belgiska Kongo respektive Franska Kongo. Idag heter länderna officiellt Demokratiska republiken Kongo och Republiken Kongo.

Förre presidenten Mobutu, som styrde Kongo-Kinshasa 1965–1997, bytte namn på både sitt land och på Kongofloden och kallade dem båda för Zaire. Samtidigt bytte han själv namn från Joseph-Désiré Mobutu till Mobutu Sese Seko.

Som om det inte var tillräckligt krångligt redan innan! Tack för det din gamle Mobutu, från och med byter jag namn på dig till pucko och sedan ändrar jag mig snabbt igen och börjar kalla dig något helt annat, bara så du aldrig ska kunna känna dig helt säker.

För övrigt måste jag börja skänka alla mina pengar till Panzikliniken i Kongo-Kinshasa. Nu.

Sötaste!

I går satt jag här på jobbet på lunchen och gnällde över vädret, över att jag kanske hade feber, över stressen och sömnbristen och aptitförlusten och gud vet. ”Jag kanske behöver vitaminer. Jag har säkert någon brist på vitaminer. Särskilt B-vitamin!” sa jag gnälligt och förstörde förmodligen matlusten totalt för mina två kolleger som tvingades lyssna på mig.

I dag på morgonen kom den ena av dem förbi mitt bord. På bordet ställde hon ner ett rör utan att säga ett ord. Ett brustablettrör! ”Hög dos av 8 olika B-vitaminer” står det utanpå.

Så himla gulligt att jag blev alldeles rörd. Det är precis såna där gester som jag tänker mig räknas när karman ska avgöras till nästa liv.

Nu har jag druckit en brustablett, ätit tre clementiner och en alvedon, samt druckit tre muggar te. I'm fit for fight again. Känner till och med en slumrande hunger vakna till liv! Och i kväll kommer matlaget. Hurra!

Allvarligt talat

Jag vet att jag gnäller rätt mycket på vädret, men nu har jag åter nått bristningsgränsen. Sluta regna! Det måste sluta regna! Framförallt måste det sluta vara jämntjockt och blyertsgrått varenda gång jag tittar upp mot skyn, jag står inte ut. Det får gärna vara tusen minusgrader, bara jag får lite sol. Jag kanske borde gå till det där ljusterapikaféet som jag har hört ryktas om, finns det kvar? Jag har till och med för mig att det låg i Hornstull. Måste kollas upp.

Annars är det enda som hjälper att träna och promenera. Det är i och för sig positivt att jag tar tillflykten till sådant, det kanske innebär att jag kommer ligga helt i fas med beach 2009 när det behagar bli väder för sånt. Att skutta runt till Signed, sealed, delivered tillsammans med 79 andra svettiga motionärer av olika form och storlek är faktiskt det bästa man kan göra om man vill bli glad. Särskilt när ledaren, stor och rödbrusig som en äkta gammeldags viking, skriker ”kom igen nu, använd händerna!” och fladdrar som en Broadway-stjärna med fingrarna medan han sjunger med i låtarna med full kraft. Då känner jag hur jag börjar le med hela ansiktet samtidigt som jag hoppar och studsar ännu lite högre och troligen inte ser klok ut någonstans. I love it.

Nu är jag på jobbet. Här smakar mitt te av någon anledning lök och jag lyckas inte få städaren att le åt mig i dag heller. Det är ett projekt som pågått sedan i oktober, charma städaren-projektet, men han kanske också är väderkänslig. Det hjälper hur som helst aldrig hur stort jag än ler och tackar för att han tömmer min sopkorg, han tittar bara på mig med samma slutna ansikte som varje morgon. Han önskar kanske att jag skulle tömma hans sopkorg någon gång, det är i alla fall vad jag inbillar mig. Egentligen kan han ju lika gärna vara sjukligt morgontrött.

Nu är det Oxens år förresten. Oxar är kanske inga favoritdjur, men allt slår råttor. Det finns tolv kinesiska år, för den som undrar. Jag är tydligen född i Hundens år. Möjligen bättre än Fårets år, men Drakens låter ju tuffast. Eller Tigerns. Det blir nästa år det.

Nu vet ni det!

Våga vägra vardag

Min vän Jonis aka Jonatan aka kexarmen skrev så fint till mig i ett mejl för ett några veckor sedan:

”Det finns alltid en massa ”tänk om”, ”men om inte” och ”det kunde ju blivit” i varje val vi gör och jag är ändå imponerad (och har varit länge) av din förmåga att aldrig stagnera och våga prova nytt vare sig det gäller karriär, kärlek eller annat. Visst kan det finnas tvivel, men du testar i alla fall saker och jag är helt övertygad om att ditt liv blir rikare av det!”

Kanske en av de bästa komplimangerna jag fått. Själv ser jag mig mest som flyktig och rastlös och som att jag saknar förmåga att bli nöjd, men jag brukar tänka på de där raderna ibland nu. I stället för att skälla på mig själv kan jag ju tänka efter och fundera över hur mycket jag ångrar egentligen, av alla karriärsbyten och uppbrott och flyttar. Jag kommer inte på någonting. Allting har fört mig framåt och det är jag ju rätt nöjd med emellanåt, när det inte kryper i mig av rastlöshet. ”Nöjda människor byggde inte världen” brukade en kille säga till mig en gång i tiden. 

Och det är kanske sant, på något vis.

(Fast jag gillar ändå den där Bolibompalåten med Anders Lundin: ”Nöjd, nöjd, nöjd! Mannen här är väldigt nöjd! Nöjd, nöjd, nöjd  – han är glad för han är nöjd!”)

Rädda Willy!

”Israels HD körde över valkommitté” löd en rubrik på TT. Jag är på riktigt så trött att jag för en sekund funderade över varför Israel plötsligt körde så hårda tag mot en valkommitté... Och finns det så himla mycket valar i Israel?

Sen kom jag på mig själv. Jag är för trött för att skratta åt missuppfattningen, men jag ler lite blekt här i min kontorsstol.

Nyss försökte en redaktör också förklara en ny vinkel som hon gärna ville ha på en text som någon dagreporter skrivit. Jag fattade ingenting. Hon kunde lika gärna ha pratat grekiska. Jag gick bort och frågade igen vad hon menade, men nä, jag fattar inte. Mitt huvud är gröt. Bäst att passa mig, annars blir det grodsidan i Journalisten for sure.

Music, maestro

Jag ville ofta säga så till min chaufför i Israel. Music, maestro! Det är ett så kompakt och bra sätt att uttrycka sig utan att behöva använda så många ord. Och jag hatar att åka bil utan musik.

Fast jag sa aldrig det så klart, han hade nog bara tyckt att jag var konstig då. I stället försökte jag säga ”ehum ehum, how about some music?” ett par gånger i timmen (en gång körde vi ju 50 mil på en dag, ska jag behöva färdas så långt i tystnad och motorbrus allena?!) varpå han varje gång försökte mata in en skiva i sin bilstereo, vilket varje gång misslyckades eftersom stereon var för varm (enligt honom, min teori är att skivan var bränd) och jag blev varje gång lika glad, för jag tror inte jag och chaffisen delade smak för särskilt mycket alls, kanske främst inte musik. 

Därefter började han ratta på radion, ”american music, yes?” och eftersom jag inte uppskattar chadissternas lovsång, judisk rap (det finns en uppsjö av varianter) eller arabisk... pop, så nickade jag jakande. Efter en lång stund hittade han alltid någon station (och vid det laget var min musiktörst ofta så stor att Shakira kändes som högvinsten), höjde litegrann, jag lutade mig tillbaka, kanske började nynna ... OCH DÅ SÄNKER HAN. Till noll. Vareviga gång. För att han behövde berätta något (nästan alltid ointressant), trodde att jag inte kunde sms:a i för höga toner, eller för att hans förbannade walkietalkie började pipa.

Och sen började det om igen. ”Ehum, ehum, the music?” ”Oh, yes, I have a cd here...”

Psykisk tortyr mina vänner. I sin ädlaste form.

I dag har jag hursomhelst gjort min allra första Spotify-playlist. Nu tror ni säkert att ni ska få den, men ha! den är få förunnad. Och fantastisk. Om jag får säga det själv. Ni vet att jag får det.

When panic grips your body

Min favorit Bright Eyes-låt kommer nästan alltid upp i ipoden i exakt rätt tid. Den börjar så här:

When panic grips your body

And your heart's a hummingbird

When raven thoughts blacken your mind

'til your breathing in reverse

And all your friends and sedatives 

Mean well, but make it worse

Every reassurarance just magnifies the doubt

Better find yourself a place to level out

Och så lyssnar jag och ler litegrann och så känns det bättre. Men. Det finns också tillfällen när den inte dyker upp i rättan tid. På natten till exempel. Jag lyssnar inte på musik när jag sover längre, vande mig av med det när jag började sova ihop med folk på allvar (”folk” kanske var lite överdrivet, men jaja), men däremot har jag vant mig vid att ha ett litet skyddsnät bredvid mig i sängen. Har inte behövt sova ensam på länge. I Jordanien delade jag säng med äldsta lillasystern och hos mamma låg minsta lillasystern och snarkade på golvet. Innan dess hade jag en trygg sambo. Nu är det bara jag. Det är helt okej.

Förutom när jag vaknar mitt i natten och är livrädd. Mardrömstjejen kan ni kalla mig om ni vill, fast det är ju lite längre att säga än Emma förstås. Mest drömmer jag om insektsattacker av alla de slag. Det brukar inte vara så himla kul för den jag delar rum/säng med, eftersom det ofta leder till att de väcks av mina rädda skrik och osammanhängande skräckslagna ordflöden, men för mig är det bra, för jag blir lugn bara någon säger ”nej, det är inga gröna insekter i takhörnet/flugor i dina ögon/spindlar på väggen/skalbaggar i täcket”. 

Det var det ingen som sa i natt. Tre gånger vaknade jag, minst. Det är så obehagligt, även om det kanske inte är så konstigt att sömnen är extra mardrömstät just nu. Förändringar och förvirring ihop med en krydda stress brukar ha den effekten på mig.

Men varför drömmer jag just om insekter? Jag brukade kunna lite olika mardrömsknep, väcka mig själv exempelvis, men det verkar inte fungera längre.

Det enklaste kanske helt enkelt är att flytta hem till mamma igen. Eller sluta sova. Eller om alla mina bloggläsare skrev sina bästa mardrömstips i kommentarsfältet!

Obs!

Det var alltså inte jag som inte fick mitt vikariat förlängt. Eller, det lär jag väl inte få jag heller, men ett par månader till blir jag allt kvar. Eftersom min mamma just ringde och var lite orolig tänkte jag att fler kanske tolkade nedanstående domedagsinlägg så.

Dagen har blivit lite bättre nu. Blå himmel och sol räcker rätt bra. Lunch med nykär kulturtjej bidrar också till humörhöjning, liksom snällasnälla kolleger som säger så snällasnälla saker att jag blir alldeles stum och förlägen och inte vet vad jag ska svara.

Nyårslöfte: Bli en sån där som kan ta beröm på ett snyggt sätt. Att börja stamma och säga ”det var... kul!” är inte snyggt. Kanske borde bli lite bättre på kritik också while I'm at it. Äh, det får bli nästa år!

Munterheten

Det är så himla kul på jobbet just nu. I går hade vi ett möte där en av punkterna var ”Så klarar vi februari”. Den handlade om att två personer inte får sina vikariat förlängda samtidigt som inga ordinarie kommer tillbaka, en går i avtalspension och nyhetschefen är på semester i två veckor. Detta är alltså bara på vår lilla avdelning. 

När vi hade pratat om det var stämningen i rummet inte direkt på topp inför nästa punkt – som gick ut på att bestämma ett datum för gravöl för de två vikarierna (supertjejer) som försvinner. ”Vi behöver nog många öl” konstaterade min chef. Jo. Det kan man ju misstänka.

I dag hann jag knappt komma till jobbet innan jag möttes av ryktet om att tidningen ska läggas ner, som vår personalchef av någon anledning tycks gå runt och sprida. Jag var direkt tvungen att dra igång en peppkampanj, man kan ju inte lägga sig ner och dö, men jag vet inte hur pass mycket effekt den fick. Folk är rädda och trötta och less. Man kan inte bli annat i den här miljön. Just nu är alla chefer på kriskonferens, inbjudan började enligt uppgift såhär: ”Vi har ännu inte ens börjat se effekterna av finanskrisens konsekvenser...”

Kan vi inte åtminstone komma på ett annat ord för den här tröttsamma finanskrisen? Eller typ avsluta den? Den känns så himla 2008. Jag är redo för någonting nytt, typ glada chefer som sprutar champagne över redaktionen, bonusutbetalningar och fruktkorg två gånger om dagen. Sen är jag nöjd.

Varning

Under eftermiddagen uppmanar jag invånare i de södra delarna, och till viss del även i de centrala, delarna av Stockholm att hålla uppsikt när de går över vägen. Då ska jag nämligen köra bil igen för första gången på... Nä, minns inte när det var sist, möjligen kanske jag backade ut från en parkering eller liknande i somras innan jag återgick till att vara baksäteschaufför (oftast sittande i framsätet, men det blir ett märkligt ord då). Jag ska dessutom inte bara köra bil, utan en liten skåpbil utan backspegel. 

Nu minns jag! Jag körde faktiskt hela vägen till Sundsvall i somras i Fias och Jens gamla... Ford? Saab? Vem vet. Ingen i Matlaget dog i alla fall. Däremot när Sara skulle köra hem oss igen genomled jag minst två nära-döden-upplevelser, bland annat när en lastbil försökte köra över oss eftersom han tyckte Sara hade kört ut framför honom med alldeles för lite avstånd (en rimlig åsikt, faktiskt).

Spännande historia detta känner jag.

Tror ni förresten att jag kommer hinna åka från Statoil Midsommarkransen, till stan, packa in, åka till mamma vid Telefonplan, packa om, åka till Hornstull, lassa av och sen tillbaka till Statoil på fyra timmar? Det måste jag. Annars blir det så dyrt. Därav den inledande varningen till fotgängare. Jag ska i alla fall få hjälp av Gabbi och hennes tyska pojkvän som jag aldrig träffat. Det blir roligt för honom att äntligen få träffa mig. Lika bra att han vänjer sig, jag flyttar så ofta att man kan se det som min personlighet.

Välkommen hem!

Så säger alla till mig på jobbet i dag. Man får egentligen inte syfta tillbaka på rubriken i brödtext, men det här är min blogg och jag känner mig rebellisk i dag. Rebellisk och trött, men glad.

Dagens hittills mest oväntade: När man ringer till Peter Englund på Svenska akademin och han inte svarar så koppas hans telefonsvarare på. Det är i sig inte så oväntat. Det oväntade är att telefonsvararen spelar gammal eurotechno. ”We're gonna rock down through electric avenue...” Varför? 

Dagens hittills roligaste: Min chef mejlar ut till sina glada medarbetare och ber att få en enkät utförd. Han mejlar också till redaktionens praktikant. Detta är mycket uppenbart eftersom redaktionens praktikant av någon anledning har mejladressen ”praktikantfilip@gmail.com”. Hahaha! ”Det är en del av en plan jag har för att förnedra praktikanter lite extra. Om en kvart ska jag ta ifrån honom hans kontorsstol, men det vet han inte än...” blir svaret från min chef när jag kommenterar nyss nämnda faktum med vändande mejl.

Jag har förresten fått en lägenhet! Och en teservis. Det var oberoende av varandra, men för er som känner mig kan det bli en trevlig kombination. Jag blir helt lycklig av att tänka på teservisen, den är så fin! Googla Jenny och Rörstrand så hittar ni bilder. Om man inte tycker den är fin får man inte komma hem till mig.

Ett lånelöfte har jag nästan fått också. Funderar nämligen på att bli riktigt vuxen och köpa en lägenhet. 

Jaha, nähä, om man skulle ta och hitta ett fungerande nummer till Peter Englund kanske. Peter, om du googlar dig själv innan jag hinner få tag i dig kan du väl lämna fungerande mobilnummer här bland kommentarerna? Tack på förhand.

Här sitter jag

På flygplatsen i Tel Aviv mitt i natten. Har precis utsatts för en light-variant av spanska inkvisitionen, det gick bra, men jag kan bli så fruktansvärt provocerad av israeliska gränsvakter. De ställer så vansinnigt irriterande frågor om saker som absolut inte spelar någon roll. I dag ville de exempelvis veta varför jag skickades till Israel i stället för den ordinarie Mellanöstern-reportern och då förstår ni att det redan ställts en hel del frågor för att komma fram till denna undran. ”Hon kunde inte”, svarade jag. När han då smällde till med ett ”varför då?” var jag farligt nära att smocka till honom. Hade vid det laget även tvingats gå igenom hela min pappas karriär, bostadsorter, arbetsgivare, släktingar samt redogöra för vilka personer jag möjligtvis träffat i landet. 

Jag: Jag har bara pratat med vanliga, civila, personer.

Han: Okej, du har inte träffat premiärministern eller någon liknande?

Jag: Nej, jag ringde förstås och frågade om han ville ta en fika, men han hade tyvärr inte tid.

Då skrattade faktiskt den israeliska gränsvakten ganska hjärtligt.

Det var tur.

Han kunde lika gärna surat ihop och gått igenom varenda liten pinal i min väska med en lupp. Jag borde verkligen sluta mopsa mig mot auktoritära människor i vissa lägen.

När jag hade visat upp mina samlade alster på min tidnings webbsida gav han i alla fall upp. Efter att ha frågat bland annat hur ofta webbsidan uppdateras förstås. Han lät sig nöja med svaret ”en gång per sekund”.

Gud, vad det ska bli skönt att komma hem nu känner jag. Checkpoint efter checkpoint, soldat efter soldat, det eviga viftandet med pass och presskort. Jag tror jag ska kosta på mig ett riktigt solskensleende mot den härliga svenska passkontrollanten på Arlanda (Gränsvakten: ”What is ”Arlanda”?) som kommer kasta en halv blick på mitt pass och sedan nicka stumt. Man tänker sällan på hur himla fina de egentligen är i jämförelse med många andra!

ps. Innan jag fördes till det särskilda lilla hörnet där gränsvakter gillar att plåga journalister och annat pack singlade de fem vakterna som hade jour SLANT om vem som skulle behöva ”ta mig”. Smickrande! Verkligen!

På fältet

Emmas era låter lite som Al Jazeera om man säger det snabbt på engelska med arabisk brytning. Det känns passande just nu tycker jag, jag och Al Jazeera har sprungit på varandra flera gånger under de senaste två dygnen. Vid gränsen mot Gaza där bomber small oupphörligen, i Sderot, den israeliska staden som är hårdast ansatt av Hamas-raketer och i Ramallah där ett gäng ilskna palestinier demonstrerade för Gazas folk. Emmazeera. Kan ni kalla mig om ni får lust.

Det är spännande att vara här och jag har en rolig chaufför/tolk som gärna vill att jag flyttar in hos honom. Det ska jag nog inte göra, men det är ju trevligt med alternativ. Han är faktiskt väldigt rolig, på sitt egna vis:

Han: Guess what model is this car?

Jag: Jag har ingen aning, jag kan inget om bilar.

Han: Men gissa!

Jag: Vad finns det att välja på?

Han: You knooow, is it -04, -05, -06, -07...

Jag (för att vara taktisk): Okej, maybe -07...?

Han: Yes. (ler stort och stolt)

Äh

Sömn är överskattat. Ledighet också tydligen. Jag åker tillbaka till Israel ikväll i stället.

Sömnen

Jag vaknar mitt i natten av nervositet, ångest, eller vad det nu kan vara. Det känns i magen ungefär som när man är på högsta toppen av en berg- och dalbana och vickas över mot avgrunden. Det kan ju låta som en härlig känsla, men inte dygnet runt. Inte när den egentligen inte grundar sig i några härliga saker. Inte när den väcker mig klockan 02, 02:30, 03:15 osv tills jag både ger upp och går upp. I dag var jag så tidigt ute till jobbet att jag gick av tunnelbanan en station tidigare och gick sista biten, ändå var jag här innan nio. Likadant i går.

Inte heller kan jag äta, annat än möjligen på kvällen. Frukost finns inte en chans att jag skulle kunna få ner, berg- och dalbanekänslan går över i starkt illamående om jag ens tänker på mat. Det är alltid mina basala behov som slås ut först när obehagliga saker sker; mat och sömn. Precis när jag som mest skulle behöva framförallt sömn. Det bästa som finns är ju att sova och komma bort från världen ett tag.

En intressant iakttagelse är för övrigt hur många skumma gamla bekantskaper som plötsligt börjat höra av sig i dagarna. De säger det inte rakt ut, men en vild gissning är att de på något sätt fått veta vad som hänt. Jag fattar inte den grejen. Det är människor jag aldrig varit intresserad av förut, så varför skulle jag vara det nu?

I dag ska jag titta på en lägenhet i alla fall. Visserligen är jag rätt säker på att ägaren vill ha mycket mer i hyra än vad jag vill betala, men man får ge det ett försök. En bekant erbjöd mig också att hyra hans lägenhet, men det var bara februari och mars och jag tror det blir för meckigt att flytta fram och tillbaka. Kanske behöva återvända till mamma om jag inte lyckas hitta något annat när han kommer hem igen.. nä, det känns inte lockande. Synd ändå, för den ligger bra till och det är alltid skönt att hyra av någon man känner så den inte kan med att ta ut ockerhyra.

Efter i dag är jag ledig i tre dagar. Det blir en utmaning.