Den lille stackaren

Det blev ett bakslag för president Teodoro Obiang Nguema i söndagens val i Ekvatorialguinea — han omvaldes med bara 96,7 procent av rösterna, visade ett preliminärt resultat på måndagen.
(TT)

Who you gonna call?

En granne ringde just på hos mig. Officiellt ville hon fråga om jag ”sett något” i trapphuset på sistone, men inofficiellt är jag rätt säker på att hon mest ville kolla om jag verkade psykiskt sjuk.

Vi har nämligen ett psycho i mitt hus, troligen på min våning. Sedan någon vecka tillbaka har denne roat sig med att kasta (och då menar jag verkligen KASTA, så det stänker över hela väggarna) soppåsar i trappan mellan min våning och våningen under. Det luktar inte särskilt gott och det är heller inte värst trevligt att behöva hoppa över stinkande matrester varje morgon när man ska hetsa iväg till jobbet och nu har fler än jag uppenbarligen tröttnat på detta.
Samtidigt har psychot trappat (höhö) upp sin terror. I morse hade han utöver en färsk soppåse slängt en gammal bäddmadrass och en tavla (!) på trappavsatsen. I eftermiddags hade han (jag utgår från att det är en han, män är djur osv) som krona på verket hällt ketchup över hela hissen.

Och okej för sopor.
Men finns det något jag hatar.
Så är det verkligen ketchup!
Trodde jag skulle kräkas när hissdörrarna öppnades och tomatslafsodören slog emot mig.

Alltså blev jag positivt överraskad när grannen plingade på. Hon sa att hon pratat med alla på vår våning och att ingen hade sett något. Mycket oväntat. En av dem ljuger såklart, frågan är bara vem... jag föreslog att vi skulle sätta upp en dold kamera och ta ketchupmarodören på bar gärning. Och sedan ha en intervention! Och rösta ut personen från huset!
Grannen tyckte vi kunde börja med att sätta upp en lapp.

Jag undrar för övrigt om det är samma psycho som varje helg vänder upp och ner på cyklarna utanför vårt hus. Det var kul första gången, men ärligt talat, nu börjar det kännas lite enformigt.

Fortsättning följer.

A little less conversation...

Jag: Undrar vem som kan tänkas ha en alvedon på den här redakt...
Sanna: VEM HAR EN ALVEDON? EMMA ÄR SJUK, HON BEHÖVER EN ALVEDON, JAG UPPREPAR, VEM HAR EN ALVEDON?

Nu har jag en alvedon. I magen.

Årets bästa idé

Lunchar med mannen som skapade behovet för ordet "arbetsnarkoman", Andreas. Han berättar att han snittar 20 timmar på jobbet om dagen nu för tiden, att hans arbetsbörda har rekordökat under hösten och att han ensam får ta hand om helgevenemang eftersom han inte vill tvinga sina anställda att arbeta ideellt.

Efter en timme ska vi skiljas åt.

Andreas: Men jag funderar på att skaffa hund faktiskt! En chihuahua.
Jag: När ska du hinna ta hand om den tänkte du?
Andreas: Det finns ju hunddagis! Den kan vara där på kvällarna också, faktiskt dygnet runt. Så kan man hämta den på helgerna. Om man har tid.

Ägd

Jag ska göra ett jobb om julbelysning. Miljövänlig.

Morgonmöte.
Kollega: Men vi mätte när jag gick i skolan, man sparar ju bara någon krona på att stänga av ljusen i granen på natten.
Jag: Mm, men det här handlar alltså om lågenergilampor.
Kollega: Ja, det kanske blir en krona totalt bara.
Jag: Men du, FANNS det verkligen lågenergilampor när du gick i skolan?
Kollega: ...
Chef: Hahaha! Känsligt ämne Emma! Det fanns väl inte ens elektricitet när du gick i skolan, P?

Humörhöjare

Kom till jobbet, frusen, emlig och vek. Trött trots tio timmars sömn, sur utan någon egentlig anledning, irriterad på det där sättet man har en tendens att bli i slutet av november.

Men när jag sätter på datorn plingar ett mejl från Malin i Damaskus upp. Skulle hemskt gärna citera det, men jag vet inte om jag får det, så jag nöjer mig med att skriva att jag skrattade tills jag låg dubbelvikt.

Och vips, så blev morgonen mycket bättre!

I morgon kommer min mamma hem. Det längtar jag till.

Dagens Simon

Sanna: Gav inte du blod nyss?
Jag: Nej, de ville inte ha det.
Simon: Varför då?
Jag: Jag hade för lågt blodvärde som vanligt.
Simon: Men det måste man ju ändå säga är rätt typiskt dig.
(Han funderar en stund)
Simon: Blodgivare är ju ändå rätt asexuella. Men samtidigt heta på något vis, man vet ju liksom att man är safe.

Theas nya favoritlåt

My name is Jonas med Weezer.

Jag: Var har du hört den?
Thea: Meh, på guitar hero såklart!

Sedan sjöng hon den högt och ljudligt medan vi promenerade hem från Solflickorna genom ett mörklagt Hägersten. Om någon hörde en stämningsfull a capella-version av Tänd ett ljus var det också vi.

Som ett tillägg tror jag faktiskt inte jag känner ett trevligare barn än Thea. Alltså TREVLIG, som en liten minivuxen. Om jag exempelvis frågar min bror Kalle hur hans dag i skolan var blir svaret "...". Efter en stund kanske han på sin höjd väser "bra.". Ställer man samma fråga till Thea säger hon "Jo men jättebra! Kul att du frågar! Jag måste säga att jag trivs ypperligt!"

Okej, lätt överdrift, men bara väldigt lätt.

Nu och då tänker jag på då och nu

En bra sak med att ha en blogg är att man kan ha koll på vad man haft för sig. Förra året den 24 november intervjuade jag exempelvis Madeleine Albright, upptäckte jag nyss. Det var en märklig intervju och jag minns att jag och O hade ett jättestort gräl precis innan den, minns inte vad det handlade om, men jag var så uppriven att jag kände för att ställa in hela Albright-grejen. Det fick jag dock inte för O, som alltid har prioriterat arbete högt och viktiga personer ännu högre, så han blev sams och följde mig hela vägen till intervjuplatsen. Sedan hämtade han upp mig och så åt vi mat.

Jag undrar vad det var vi bråkade om. Vi bråkade inte så ofta på det där hetsiga sättet, så det borde ju ha varit något ganska allvarligt. Som inte spelar någon som helst roll nu. Konstigt sånt.

I dag, den 24 november, ska jag och Fia gå och se Krunis på Södran. Och förhoppningsvis varken bråka före eller efter. Men kanske dricka ett glas vin, det är ju ändå tisdag.

ps. Madeleine Albright var en av de mest svårintervjuade personerna jag någonsin träffat.

Mejlväxling med Simon

Scenario: Simon försöker enträget få mig att äta lunch med honom i personalmatsalen.
S: Ibland har de bra husman.
Jag: Husman... bara ordet ger mig rysningar.
S: Det är samma sak för mig, fast med musman.

Bonuscitat

Toufic: JP is now dating a married woman.
Jag: But why?
Toufic: The married woman likes him, and he likes the married woman.

Min libanesiske storebror

I Libanon tog min vän Toufic ut Malin och mig på en pubrunda. Sist T och jag träffades var för nästan fyra år sedan, då jag fortfarande var sambo med han som Gabbi hävdar nu för tiden heter ”the fucker” (hon blir jättesur om jag nämner honom vid något annat namn, så jag vågar inte).
T: Are you still with your boyfriend?
Jag: Nä, det funkade inte. Jag kom på att han inte var en särskilt bra kille.
T: Varför?
Jag: Well, han var otrogen mot mig och gjorde slut via en lägenhetsannons, bland annat.
T: Hur länge var ni ihop?
Jag: Vi bodde ihop i ungefär 2,5 år.
T: 2,5 år. TVÅ OCH ETT HALVT ÅR? Tog det dig TVÅ OCH ETT HALVT ÅR att komma på att han inte var bra?!
Jag: Men jag var ju kär…
T: KÄR? Emma, skojar du med mig? Du är en smart tjej, trodde jag åtminstone, HUR KUNDE DU LÅTA DET PÅGÅ SÅ LÄNGE?
Jag: Men..
T: Vi pratar inte mer om det. MEN GÖR ALDRIG SÅHÄR MOT MIG IGEN!

Hemma.

Det känns faktiskt bara bra. Jag är pigg och utvilad och glad och solfylld. Redo att börja jobba igen, vilket jag också har gjort, fast lite på halvfart eftersom jag lyckades glömma min jobbtelefon hemma. Mejlar folk i stället. Funkar sådär.

Flyget kom till slut iväg från Amman vid sjutiden i söndags morse. När jag, arg som ett bi, hade sökt upp flygbolagspersonalen i ett hemligt litet rum kände jag att jag verkligen behövde prata med någon i samma situation för att avreagera mig lite. Valde ut en kille som hade ”supersvensk” skrivet över hela ansiktet och satte mig vid hans bord på ett kafé där de delade ut äcklig frukost för att hålla oss lugna.
Killen berättade att han bodde i Palestina och jobbade för en biståndsorganisation och att han skulle hem en månad på semester.
Jag: Hur kom det sig att du hamnade i Palestina då?
Han: Gud talade till mig när jag gick i Bibelskolan. Han sa att jag skulle åka dit och då gjorde jag det.

Jag trodde först han skojade. Det gjorde han inte. Och så gick det till när jag fick tillbringa morgontimmarna med att försöka undvika frälsning på Ammans flygplats. Till slut blev jag less och frågade hur homosexualitet och tro går ihop.
Han: Homosexualitet är en synd. Det är enligt mig inte naturligt.
Jag: Okej, trist, det är en dealbreaker för mig tyvärr. Det blir ingen frälsning i såna fall.
Han (lite buttert): Nä. Många resonerar så.

Vi diskuterade också sex före äktenskapet (”dåligt”) och evolutionen (”mest en teori”) och all in all var det ett av de märkligaste samtalen jag haft någonsin.

Kom hem till min lägenhet vid 16-tiden, städade, packade upp, lagade skaldjursfri middag och sov sedan supergott hela natten. Trots avsaknad av frälsning.

Nu

... skulle jag ha suttit på ett plan. Det gör jag helt klart inte, utan jag sitter i stället och surar på flygplatsen i Amman. Ingenting är vettigt 03:30 som Markus sjunger, det har han banne mig oerhört rätt i. Och vädret i Turkiet går inte ens att skälla ut, så jag surar som sagt. I tysthet. Har åtminstone hittat ett gratis wifi med hjälp av en liten man som jag just bråkade på (han vägrade ta visa-kort, sånt gör mig ilsk, särskilt 03:30). Det är bra. Då kan jag sura live and direct och inte bara i mitt huvud.

Om jag missar mitt anslutningsflyg i Istanbul däremot... Då skulle jag inte vilja stå i vägen för den massiva trötthetsvrede som kommer att pumpa ur min slitna lekamen.

Jag vill komma heeeeem!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Pappa förlorar i plump:

"ditt lilla grishuvud!"

Tvära kast

Igår sjöng jag karaoke och hade orgie i ostätande i Beirut. I dag har jag färdats genom tre länder, via två gränskontroller och brutit ihop fullständigt i ingenmansland mellan Syrien och Jordanien. Samt bråkat med otaliga taxichaufförer och skrattat åt att Damaskus i alla fall har billig juice med min grymmaste arabiskatolk Malin.

Nu är jag åter i Amman-huset och ska sova som aldrig förr, inshallah.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Gick in i väggen

I går kväll lyckades jag förresten gå rakt in i en glasvägg när jag skulle lämna en trendig bar. Dog nästan. Av skam. Har nu snyggt rött märke i pannan som minne.

Mer smutsigt glas åt folket, det är ju livsfarligt att tvätta sådär noga!


- Posted using BlogPress from my iPhone

On the road

Här stannade chaffisen för att kränga lite smugglade cigaretter. I bakgrunden, hetsig man1 och rökande gubben. Den tredje i baksätet är ute och kräks när bilden tas.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Le Beyrout

Wohooo, hel och hållen i Beirut city, det hade man inte trott för några timmar sedan när Malin och jag satt ihopklämda i ett framsäte på en Chevrolet från typ 1953 vilken körde ner för bergen från Syrien som om den vore jagad av... Mossad. Vad de nu skulle haft här att göra.

I går åkte vi med en lugn och sansad chaufför till Damaskus, där det var kallt och regnigt och lite deppigt. I morse sken dock solen och vi fyndade på Socken samt tittade på Gamla stans små gränder innan vi flydde landet.

Beirut är lika fantastiskt som jag minns det och nyss köpte jag finfina örhängen hos Henry, honom minns du Karin! Vi saknar dig förresten. Jag, Henry, Beirut och snart Toufic som ska plocka upp oss for a night on Monou om trekvart. Dags att skärpa till sig alltså, vore ju trist att gå miste om några "hello welcome" för att man ser ut som ett ras (reclaiming the word, Sanna). I dag har jag bara behövt säga att jag är very married tre gånger. Känns oroväckande.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Död som havet

Klockan är strax efter 22 och jag har varit sömnsugen sedan typ... 17. Måste vara jetlag. Klockan är ju egentligen 21 för mig. Eller så tar min kropp chansen att verkligen vila när den plötsligt inte behöver arbeta, jag vet inte.

I dag susade Malin och jag till Döda havet. Det ligger väldigt lågt, vilket innebär att det alltid är runt tio grader varmare där, vilket i sin tur innebär att jag blir väldigt nöjd. För Malins del var det första besöket och hon var glad som ett helt barnkalas, totalt lyrisk. Själv är jag luttrad och roade mig med att ge Malin viktiga tips för att undvika rookie-misstag, typ "doppa inte huvudet" och "posera med den här tidningen". Efter fullgjort uppdrag försökte vi lyxa vid resortets pool, men i och med den pågående fluginvasionen låg vi egentligen mest invirade i handdukar och led. Staaackars oss, visst?

I kväll skulle vi egentligen följt med Apollo (mer om honom en annan dag) och Ammans gayelit på konstvernissage, men den Stora Tröttheten slog som sagt till och satte stopp för det. I stället spelade vi plump med Harry, åt kycklingsoppa och tittade på Fargo (jaaaa, tänker F och J nu).

I morgon åker vi till Syrien. Om ni aldrig hör av mig mer har jag blivit antingen fängslad av säkerhetstjänsten eller bortgift med någon stackars beduin på vägen. Eller så har jag helt enkelt tröttnat på er SKOJA (thea-språket).

Puss och kram! Bjuder om allt går väl på fluginvaderade fötter. Dock på ett relativt flugfritt ställe om man jämför med hur det var större delen av dagen...



- Posted using BlogPress from my iPhone

Inshallah

Råkade använda det ordet fel i går och därmed önska livet ur min chaufför, som hämtade mig på flygplatsen. Turligen är han en godmodig man som bara skrattade och rådde mig att inte säga inshallah när det handlar om döden i fortsättningen.

Trodde för övrigt de hade glömt skicka någon att hämta mig vid flyget, hittade ingen som höll en skylt med mitt namn. Det gjorde ingen heller. Eftersom jag var så upptagen med att leta emma-skyltar lyckades jag missa att Osama stod precis framför mig och viftade med en "lilla snorpan"-lapp. Lyckades alltså både ignorera och önska livet ur osama inom loppet av en kvart. Rätt snyggt ändå.

Idag har jag solat och tittat på Harrys fotbollsträning. Om en timme anländer Malin!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Test test

Om detta funkar kan ni se fram emot mer livebloggande i framtiden. Då vill jag se jubel och hurrarop!


- Posted using BlogPress from my iPhone

På väg

Hejdå. Nu åker jag till delen av världen som bubblar och sjuder av lukter, smaker och liv.

Isn't it ironic

För några dagar sedan läste jag det här:

"Vid stresspåslag ökar cortisolet i kroppen. Och vid 3-5 på morgonen är cortisolet som högst. Vaknar man ofta vid 3-5 på natten kan det alltså vara ett tecken på stress."

Sedan dess har jag vaknat VARJE natt klockan tre. Som om min kropp tänkte "aha, det är DET som är tecknet på stress, då kör vi!".

Nu ska jag googla tills jag hittar en sida som säger att typiska tecken på stress är att somna tidigt, vakna utvilad och aldrig ha ont i magen.
Eller så tar jag semester. Jamen det gör jag!

Man tackar

Kollega: Hur lång är din mamma?
Jag: 1,67.
Kollega: Jaha, så det är inte ett ärvt problem alltså?
Jag: Min längd?
Kollega: Ja?

Fem, sju, fem stavelser

I går åt jag middag på Judit och Bertil med en person som gärna vill kalla sig Skaldjursallergikern. Jag valde därför skaldjursrisotto. Så jag kunde känna mig helt safe i att få äta upp all min mat själv. Vilket jag sedan ändå inte gjorde, men ändå.

I dag vaknade jag innan min klocka ringde (jag vet, helt sjukt!), skuttade upp och tänkte att jag skulle laga frukost, nu när jag var i så god tid. Tyvärr kunde jag inte komma på något överhuvudtaget som jag kunde tänka mig att förtära utan att få kväljningar. Testade att knapra lite på en bit knäckebröd – nej. Testade att lukta lite på yoghurt – nej. Testade att föreställa mig någonslags äggröra – definitivt inte. Till slut åt jag en halv avokado och drack kaffe. Mmm the joy av en rejäl frukost, oslagbart.

Styrkt av detta satte jag på mig min nya matlagsklänning medan jag lyssnade på Morgonpasset som i dag hade Amelia Whateverdotter som gäst. Ni vet, piratpartisten. Som fått en plats i EU-parlamentet. Är det bara jag, eller verkar hon inte hemskt osympatisk? Hon fick till exempel frågan om världsfred stod på hennes agenda och svarade nej. Hallå? Vem svarar nej på den frågan? Sedan utvecklade hon med att ett fritt internet i och för sig kommer att leda till världsfred. Ja, för kombatanterna i exempelvis Somalias inbördeskrig går ju faktiskt bara och väntar på att det ska bli lagligt för alla att ladda ner film, då lägger de ner vapnen, slutar pirata och börjar ordna mysiga tv-serie-maratons i stället. Med chips. Och dip. HURRA!

På vägen till tunnelbanan hann jag gå förbi biblioteket och lämna tillbaka en bok, som skulle lämnas in senast i dag. Ser ni de två felen i den meningen? 1. Hann göra något på vägen till tunnelbanan, sprang inte som en galning samtidigt som jag försökte klä på mig och rota fram SL-kortet. 2. Lämnade tillbaka en bok I TID.
Herrejesus. Blir nästan rädd för mig själv.

En annan sak jag hann med innan jag anlände till min redaktionen och lyste upp den som den lilla solstråle jag är, var att skriva en haikudikt. Bästa haikudikten i mitt kommentarsfält vinner en limerick. Sätt igång!

I går var jag förresten också hos min sjukgymnast igen. Hon upprepade sitt vanliga gamla mantra om att jag är svag, vilket hon visade genom att pressa ihop mina armar medan jag försökte hålla emot.
DOCK har jag sedan dess testat samma knep på två personer och båda var enligt hennes teori svagare än jag. Avslutade mitt experiment med att vinna i armbrytning mot skrivbordsgrannen. Två gånger. Både höger och vänster arm.
Alltså är jag åtminstone inte svagast i världen.
I rest my case.

Och extra:

Jag gick just upp i brygga på redaktionsgolvet, bara för att visa skrivbordsgrannen att man visst går UPP i brygga, inte ner.

Nu: smärta.

Rättelse

Min pappa läser av princip inte min blogg, för han tycker den är "lite obehaglig". För ett tag sedan gjorde han dock ett avsteg från denna princip och ringde då upp och ville att jag skulle införa en rättelse. I september påstod jag att min far är 187 cm lång. Det var fel. Han är 189.

Detta blir min present till dig pappa, grattis på födelsedagen, jag älskar dig!

Jag hade en jättebra rubrik till det här inlägget, men jag glömde den

Jag har som ett latent illamående hängande över mig. Det blir värre när jag äter någonting, så har jag haft det förut, fast inte hela tiden som nu. I morse åt jag som vanligt ett äpple till frukost efter att ha sprungit mitt allra snabbaste för att hinna med tunnelbanan och genast fick jag sånt där eftermatenontimagen som annars brukar vara reserverat till post-stora-middagar. I går lyckades min skrivbordsgranne övertala mig om att ta en tablett från ett av hennes trehundrasjuttiotvå tablettrör i hennes personliga apotek sedan jag hade gnällt om magknip i cirka tre timmar och sedan jag motvilligt erkände att det hjälpte har hon stenhårt hävdat att jag har magkatarr. En orsak till magkatarr är att man äter för mycket fet mat, säger vårdguiden. Därför säger jag att jag inte har magkatarr. Det verkar alldeles för jobbigt att ha. Blir trött bara av att lyssna på skrivbordsgrannens predikningar om regelbundna måltider och mellanmål och inget kaffe och lugn och ro och blablabla. Dessutom känns det så himla förutsägbart att en ung kvinnlig journalist får magkatarr. Det är säkert bara.. resfeber eller nåt.

I går försökte jag köpa ett par skor, tycker inte de cirka 27 par jag har i min hall täcker alla mina behov, men någon har bestämt att det enbart ska finnas fruktansvärt fula skor i höst. Dåligt beslut. Fick köpa en klänning i stället, en matlagsklänning för mitt presentkort. Den är väldigt fin, Sara, jag tänkte först satsa på en jeansklänning, men det hade ju varit lite av ett hån mot en av presentkortsgivarna kom jag på…

I söndags ringde min kära yngsta syster till mig.
Thea: Hej Emma, jag ville fråga… kan inte du… eller.. snäääälla, kan du komma hit och baka något med mig?
Jag: … (hann inte säga något, ytterdörren hos Thea öppnades, Jojo som varit i London några dagar kom tydligen hem och Thea släppte luren rakt i golvet)
Thea: JOOOOOOOOOOOOOOOOJOOOOOOOOOOOOOOOOO!!!!! (plockar upp luren igen)
Thea: Du, det behövs inte, vi får ta det någon annan gång, hejdå!

Roligt att känna sig uppskattad av sina närmaste.

Och så till mamma: i går åt jag tortellini med tomat och avokado till lunchlåda och pasta med spenat- och halloumisås till middag. Avslutade med en clementin och 18 koppar te. OBS rött te, inte magkatarrsframkallande.

På allmän begäran

Eller okej, på mammas och Jamillas begäran i alla fall. Mamma mejlade häromdagen att hon vill att jag ska blogga om ALLT jag gör. ”Vad gör du, hur mår du, vad äter du allt sådant jag kunnat följa på din blogg. Har du för mycket att göra eller är du less på att blogga?”

Så, detta är tillägnat mamma.
Den här veckan har jag flängt runt ganska mycket. Jag har sett en väldigt tråkig utställning på Armémuseum, en väldigt dålig hyrfilm och ätit bland annat sushi (på din restaurang, lillasyster). Jag har varit flitig på mitt jobb trots att stämningen störtdök i samband med den presenterade omorganisationen. Jag har varit på matlag med alla medlemmar representerade och känt mig lycklig över hur fina människor jag har omkring mig och jag har lunchat med Jamilla och fått en försenad födelsedagspresent – en vattenflaska och svettband! Jag tror att hon möjligen försöker säga mig något...

I går var jag hemma hos Fia och åt lax med ugnsbakade rotfrukter samt pratade om allt och ingenting och drack en massa vin. Det är utmanande att försöka berätta sina historier på engelska i stället för på svenska, särskilt när man försöker prata lika snabbt som vanligt. Anledningen till språkkravet var att även vår fina Seattle-Adam var med på middagen. När han gick pratade vi om hans skratt, det är så himla hjärtligt. Han får en att känna sig som den roligaste människan alive, det är troligen en av orsakerna till att Adam på kort tid tagit en självklar roll i min vänskapskrets.

I fredags var jag på söder med en massa bankirer och lyckades med konststycket att inte känna igen min kollega Tomas. Det var konstigt, för jag gillar verkligen Tomas. När jag fattade vem han var fick jag be om ursäkt i en halvtimme, han sa att han aldrig känt sig så dissad i hela sitt liv. I fredags åt jag för övrigt grillad kyckling, makaroner och en tomat, mamma. I fredags fick jag också besök på jobbet av min yngsta syster som hade glömt sin hemnyckel hemma. Hennes pappa ringde mig i panik vid tretiden på eftermiddagen, när jag satt och var extremt upptagen med att få ihop nästa dags startjobb. Det var ett sådant där läge när man känner att man preciiiiis kommer få runt det, förutsatt att man jobbar varenda minut de närmaste timmarna, så jag blev lätt stressad. Men duktiga Thea och hennes 13-åriga barnvakt hittade utan problem helt själva till DN-huset, jag behövde bara springa ut till receptionen med nyckeln.

I dag vaknade jag tidigt och har sedan dess legat i soffan under mitt täcke. Ska om en stund kanske åka och fika med Bisse, sen är planen att gå världens längsta promenad. Eller så ligger jag bara kvar här, det känns också rimligt. Laga god söndagmiddag, tända ljus i min nystädade lägenhet och lyssna på Västerbron på repeat. Låter som en plan.

Ps. Det är roligare att skriva oftare om ni kommenterar. Bara ett tips.

Hemul

Det är verkligen ett ord jag gillar hemult mycket.

Katter bland hermelinerna

Jag var precis ute och försökte förmå blodbussen som står parkerad utanför redaktionen att ta emot mitt blod. Det gick den inte med på. Fortfarande för blodfattig för att få ge, hur mycket spenat ska en människa behöva äta egentligen? Fick dock en trisslott som tack för erbjudandet. Vann ingenting. Rätt åt mig.

På tal om blod och skräck. I lördags klädde jag och Sara ut oss till Cthugha och Tulscza, den brinnande lågan och den gröna lågan. Jag var klätt helt i rött, hade orange och gula slingor i håret och flames målade i ansiktet. Sara var likadan, fast grön. Vi klädde inte ut oss till lågor bara för skojs skull som man skulle kunna tro, utan för att vi var bjudna på fest med ett skumt tema som jag efter åratal av googling lyckades förstå mig på.

Såg framför mig hur skräcknördarna på festen skulle välkomna oss med öppna armar, peka på mig och uppsluppet, imponerat ropa ”HON ÄR CTHUGHA!”.

Så blev det inte riktigt.

När vi öppnade dörren till festlägenheten möttes vi i stället av ett hav av svartklädda människor i 20-tals societetskläder. Pärlor, huvudbonader och ansikten täckta av svarta flor. De tittade på oss som om vi hade gått fel. Värdinnan erbjöd oss till och med diskret, vid två tillfällen, att låna kläder av henne. Aldrig ett gott tecken.

Så kan det gå om man missuppfattar ett utklädningstema totalt, barn. Har sällan känt mig så malplacerad, men efter ett par glas vin gick det över och jag ägnade resten av kvällen åt att hävda att alla andra missuppfattat det EGENTLIGA temat.
Om Sara någonsin förlåter mig för att ha missat ett tillfälle att klä sig i sina 20-talsattiraljer som bara ligger i hennes garderob och väntar på rätt tillfälle är däremot mer oklart, men jag håller tummarna.