Åren går

Snart är det ett nytt igen. Jag har precis kommit tillbaka till Amman efter att ha tillbringat ett par hektiska dygn i Israel. Ibland när jag jobbar kommer jag upp i ett helt sjukt tempo och känner mig oövervinnerlig, men när dagen är slut och man sätter sig ner och tar sig tid att pusta ut känns det absurt att någonsin kunna komma upp i samma takt igen. Det är som en andra andning. I dag kan jag inte förstå hur jag gjorde för att mäkta med, men när man väl är inne i andra andnings-ruset är det som den bästa drogen man kan tänka sig. Ingenting är omöjligt.

I går jobbade jag förresten ihop med min mamma en stund i gamla stan i Jerusalem. När arbetsdagen var slut pratade jag av mig om dagens intervjuer och bytte erfarenheter med min bonusmamma, som bodde på samma hotell som jag. Lite lustigt, men himla bra.

Nu är det dock dags för nyårsfirande. Bara ett jobb till ska hinnas med först, men det är ett reportage som inte är tidsbundet, så det blir nog en lätt match.

Sen kommer jag hem! Längtar ni?

God jul!

Jag inledde min julafton med att ta en taxi till ett ensligt område där jag träffade en kvinnlig människorättsadvokat. Hon var vän och cool på samma gång. Få lyckas med det.

Att åka taxi här kostar typ 15 kronor på sin höjd och taxichaufförerna kan inga adresser. De kan heller inte läsa kartor, hävdar min far. Man måste därför ge dem olika kännetecken på området dit man ska, vilket inte är helt lätt om man aldrig varit där själv. Den här gången ringde jag upp kvinnan jag skulle träffa och bad henne förklara för chauffören. ”Inshallah” svarade han utan att röra en min. ”Om Gud vill”. Sen gjorde han tre vansinniga omkörningar och jag satt med hjärtat i halsgropen hela vägen, men Gud ville uppenbarligen att jag skulle få leva för att fira hans sons födelsedag. Man tackar. 

I går gjorde jag en annan intervju med en kvinna som var cool, men inte ett dugg vän. Vi skulle setts klockan 15 och jag var där vi skulle mötas i god tid, på hennes tidnings redaktion. Själv lyste hon dock med sin frånvaro – 18.15 dök hon upp, men det gjorde inte så mycket. Jag pratade med två reportrar om journalistik och sen blev jag invisad till chefredaktören som berättade om skogsindustrin och miljötänk. Han var rolig. 

You should talk to my wife about the women's situation in Jordan, sa han.

Why, is she a woman? svarade jag, vilket jag inte hade tänkt svara, jag hade tänkt fråga om hon tillhörde någon kvinnorättsorganisation, men fann inte riktigt orden.

Det tyckte han som tur var var en oerhört rolig fråga och frustade mellan skrattsalvorna att han fick sköta sina manliga kärleksaffärer diskret.

I dag är det som sagt julafton och ute blåser full storm. Det ösregnar och är gråmulet. Ett väder som känns märkligt bekant på något vis... ja just det ja, det var Sverige de senaste tre månaderna. Det viktiga är att inte bli bitter.

Nu måste jag göra mig julfin. God jul!

I det heliga landets grannland

Nu är jag i Jordanien. Här är det lite sol och lite moln, men man kan sitta ute i t-shirt om man inte har något emot att huttra en smula. Som svensk maj ungefär.

Jag flög igår kväll. Träffade en kille på flygplatsen med en bagagetag märkt ”AMM” och började prata med honom, min vana otrogen faktiskt, jag är inte så mycket för att prata med främlingar egentligen. Han var halvjordanier och halvskotte och pluggade något med molekyler i Linköping, en stad han avgudar. Verkligen avgudar. Det bästa studentlivet i Sverige, slog han fast, och berättade galna historier om hur de gick ut i sina overaller och pratade med ALLA de mötte. Alla ville festa! I hans öron var det galna historier, i mina kändes de ganska normalt studentikosa, men det sa jag så klart inte. Han blev tillräckligt utom sig av förvåning när jag inte visste vad Linköpings-studenten Oskar hade för färg på sin overall (hade du en overall? Jag trodde inte det, men ville inte göra honom besviken).

Bill hette han i vilket fall och han hade köpt dalahästar i julklappar till hela sin muslimsk-kristna (”we celebrate everything”) familj. Och surströmming. 

(Här var jag tvungen att göra ett kort avbrott för att pappa och Elias skulle testa att bära mig upp för trapporna, i träning inför farmors ankomst. Det gick bra, kan jag rapportera, fast barnflickan/städhjälpen Nell såg väldigt förvånad ut när hon fick syn på oss.)

Planet var försenat så jag var inte framme förrän vid kvart i tre i natt. Då lyckades jag hamna sist i visum-kön eftersom jag satt på en fönsterplats på planet och amatörerna bredvid mig var såna där jobbiga typer som säger ”äh, vi har ju ingen brådska, vi låter alla gå av först”. Upplysning: Det är enbart tillåtet att göra så om man INTE har en okänd person innanför sig. 

Jag hamnade alltså sist, men fick mitt visum till sist och kunde gå igenom passkontrollen. Då dök en ny kille upp och ville kolla på mitt pass och innan jag hann reflektera över vitsen med att titta på mitt pass igen två meter efter kontrollen och att killen dessutom inte var uniformerad, gav jag honom det lilla röda häftet. Han var förstås inte passpolis, han ville bara veta mitt namn. ”You are sooo beautiful” ville han gärna säga mig också. Det räcker långt att ha någon slags ljus nyans på håret och klänning som slutar en bit över knäna. 

Det töntigaste med flygplatsen i Amman är att man måste röntga bagaget igen innan man får lämna den. Så otroligt meningslöst. Det är väl inte som att jag skulle lyckats smuggla ner något under flygresan?

Nu är jag framme i det fina huset och det var kul att träffa alla bröderna och pappa och Lena igen. Och Nell, barnflickan/städhjälpen. Hon är rolig, men lite speciell. ”Still sexy!” sa hon glatt och drog i min t-shirt när hon hälsade i förmiddags. Jag var iklädd ett par gamla mjukisbyxor, en väldigt osexig tröja och hade bara sovit i fyra timmar. Alltid kul att uppskattas för den man är utan att behöva göra sig till...

Nu ska vi snart åka till Mecca Mall där det tydligen finns en massa jultomtar. Mecca och jultomtar. Troligen inte två ord som ofta används i samma mening.

Jullov

Jag ska inte jobba mer förrän nästa år. Två veckor av ledighet ligger framför mig och det hör verkligen inte till vanligheterna. Jag och Oskar firade med middag och bio i går och jag var så himla glad och trött och fnittrig. Efter bion skrattade jag så jag grät och fick gå dubbelvikt, av i princip ingenting. Oskar bara skakade leende på huvudet och sa att det var längesen han såg mig så glad. Väldigt längesen. Det är ju förvisso lite oroväckande, men nu har det kanske vänt.

På söndag åker jag. Innan dess är det bara roliga saker som stundar. Först middag med älsklings-Jillan i kväll, sen julklappsutdelning hos mamma i morgon och så lite glöggfest på det. 

Ledig. Det är nog ett av mina favoritord.

Nattsvart

I går såg jag faktiskt solen i ungefär tre minuter på vägen mellan hemmet och jobbet. I dag när jag vaknade var det tjocka jämngråa molntäcket åter på plats, som om den blåa himlen bara var något jag hade drömt. På söndag lämnar jag det här mörkerhålet för varmare breddgrader och det är tur, för jag orkar inte så länge till. 

Det här vädret gör mig apatisk. Jag började klockan ett i dag och skulle ha hunnit göra en massa saker före jobbet, men det enda jag hade lust med var att ligga i min säng och youtube:a sorgliga låtar. Jag tycker synd om mig själv och omfamnar självömkan genom att exempelvis lyssna på Come pick me up med Ryan Adams fem gånger i sträck. Just den låten är min bästa tyck-synd-om-låt, för den får mig att tänka på många otroligt sorgliga stunder i livet och göra allting lite extra svart. Jag lyssnade exempelvis på den när en pojkvän precis hade gjort slut och det är ju inget jag är ledsen över nu för tiden, men däremot kan jag bli ledsen av att tänka på hur otroligt ledsen jag var då, för sisådär fyra år sedan. Väldigt konstruktivt, jag vet.

Det är som att gråmulenheten har parkerat sig över bröstet och fått hela mitt humör att gå i moln. Jag hatar det. Jag tycker det är konstigt att folk INTE blir vinterdeppiga när de bor i det här deprimerande landet. Om det fanns någon jag kunde skälla på över solbristen skulle jag verkligen göra det, men det finns ju tyvärr ingen väderansvarig.

Så jag väntar. På söndag. Sun-day. Please. Bara jag får ladda lite sol och ledighet så kommer energin och glädjen komma på köpet. Hoppas jag.

Strålande jul

I går sjöng Markus Krunegård Oh helga natt på Nalen. Somliga anser att hans röst inte riktigt räckte hela vägen fram för den låten. Jag tillhör inte dessa somliga. Jag tillhör skaran som blev varm ända in i hjärteroten och log med hela ansiktet. Det kan ha varit en skara bestående av enbart en person, men ändå. Helt fantastiskt bra.

En annan helt fantastiskt bra låt är New York Fairytale, särskilt när den sjungs av Annika Norlin (och David Sandström). När jag blir stor ska jag bli som Annika Norlin. Hon är så cool. 

Massa andra bra låtar var det också och värdparet var roliga och stämningen var god och allting var fint och ÄNDÅ fick evenemanget bara en snål trea (av sex) av min tidning. Det var väl inte tillräckligt svårt och obskyrt antar jag.

I dag vill jag bara youtube:a julsånger, ligga under ett tjockt täcke och filosofera, men den önskningen går illa ihop med min karriär, så jag sitter snällt på min kontorsstol och skriver artiklar i stället. (Förutom just nu då, när jag uppenbarligen bloggar.) Efter i dag och i kväll är det bara tre arbetsdagar kvar innan jag är ledig i två veckor. Oceaner av tid. Jag minns inte när jag var ledig så länge sist faktiskt och jag kan inte relatera till det heller. Det känns för abstrakt med så där mycket ledighet. 

Mest längtar jag efter att läsa böcker och vara världsfrånvänd en stund.

You were a boxing champ

I går var jag och Oskar på box. Det har vi varit förut och egentligen tycker man inte att Oskar borde take me on när han vet hur det gick sist (han svimmade nästan), men det är ju upp till honom.

Det var så himla skönt att röra på sig igen, jag har varit så stel och haft ont i ryggen och nacken och armarna, men nu känner jag mig som ny igen. Förutom att jag typ inte kan lyfta armarna till följd av träningsvärken, men lite svinn för man räkna med.

Box är så himla kul. Gårdagens ledare var bra, men något löjeväckande. Exempelvis var det ett himla tjat om att ”hålla garden”. ”Annars är ni totalt oskyddade i det här läget”, predikade han och det är väl sant, men vad tänker han skulle kunna hända i Friskissalen? Om Oskar skulle vilja smocka till mig kan han väl göra det när som helst, det är inte som att jag ständigt har garden uppe när vi umgås.

Och jag fattar att kampsport har en viss jargong och att man ska lära sig grunderna ordentligt om man sysslar med sådant, men det här är ändå Friskis. Folk vill bli svettiga, inte avancera till nästa karatekid. 

Ja, alltid finns det något att gnälla på... Men det var grymt ändå, trots de löjliga inslagen (som faktiskt känts mycket mindre löjliga med andra ledare, kanske för att de inte låtit som att vi skulle kunna bli nedsparkade i salen när som helst). Och tränaren såg otroligt rolig ut när han dansade en spontan hiphopdans vid slutet av passet. Oskar såg om möjligt ännu roligare ut när han försökte härma honom... haha jag skrattar inombords när jag tänker på det.

Stilpoäng till den som vet var rubriken kommer ifrån!

Julrim

Jag ska vara med i en julrimstuga på jobbet. Anmälde mig glatt och frivilligt för ett par veckor sedan. I dag fick jag en lista över resten av gruppen. Vi är sju personer varav de övriga sex är chefer, författare, ledarskribenter eller kulturpersonligheter. Och så jag då, med meriten ”har live-rimmat i Gallerian”.

Det har jag visserligen, men ändå. Känner att jag kan ha tagit mig vatten över huvudet en smula. Att jag även sänker medelåldern i gruppen med cirka 30 år gör inte ångesten mindre stark... får helt enkelt börja öva redan nu. I går rimmade jag lite i smyg i en ingress, får fortsätta på det inslagna spåret. Går det, så går'et (skoja bara, så låg nivå håller inte ens jag).

En stilla undran

Är det lag på att båda namnen ska börja på samma bokstav i Grekland? Jag tänker på inrikesminister Prokopis Pavlopoulos och premiärminister Kostas Karamanlis. När de nämns i samma artikel är det svårt att tro att det skulle handla om en slump...

Åt helvete med himlen

Jag känner mig konstig. Den här måndagen kom lite som en chock, jag var ju inte klar med helgen. Vad gjorde jag i går egentligen? Det enda konkreta jag kan komma på är att jag gick en lång (var den ens lång?) promenad med Sara i ett beckmörkt Bagis. Det var mysigt. Sara ville egentligen svänga in i den ännu mörkare skogen, men stopp och belägg sa jag. Någon måtta får det vara på äventyren.

Ett annat mörkt ställe i går var tvättstugan. När jag hämtade det sista hade elen slagits av därnere, troligen från att stoppa alla hobby-tumlare från att go crazy och tumla loss nätterna i ända. Det kan man ju ha förståelse för. Att man måste hindra, alltså. Men måste man stänga av ALL ström? Det blir ju så himla mörkt då. Och jag hatar mörker. Även om det bara innebär brist på ljus.

På tal om brist på ljus så minns jag inte en solig dag. Inte heller en dag utan nederbörd, framförallt regn. Det känns som att jag sakta möglar.

Måndagmorgnar blir extra härliga när man börjar jobba halv åtta och därför måste gå upp i princip innan man har gått och lagt sig. Om jag bodde längre från jobbet skulle jag dö. Nu nöjer jag mig med att vilja dö. Det var mörkt när jag gick upp också, så klart.

Men lördag var en rolig dag! Jag gjorde först absolut ingenting fram till klockan fyra, då jag fikade med en av mariorna (jag vet att du läser här, du kan lika gärna ge dig tillkänna...) i Gamla stan, på Kaffekoppen. Ett typiskt kafé från min gymnasietid, som jag berättade för Maria. Men det är ju mysigt. Jag hade nog rätt bra smak i min ungdom.

Därefter gick jag hem igen och slöade i två timmar till, innan det var dags för helgens stora event – Matlaget goes restaurang. Närmare bestämt Den gamle och havet. Gott och mysigt, fast med en väldigt glossig servitör.  En med sån där yta man skulle kunna skrapa bort, ni vet.

Sen gick matlaget på klubb och roade sig kungligt hela natten. Det var himla kul! Jag träffade mannen bakom Eurovision-animationen. Inte för att jag på rak arm kände till att det fanns en Eurovison-animation, men nu när jag vet det känns det ju storartat att ha träffat upphovsmannen. 

Hahaha, nu börjar folk droppa in här på jobbet, senast en reporter iklädd gul varningsväst.

Chef: Jaha, har du något vägarbete på gång du eller?

Hon: Jag cyklar faktiskt. (Surt.)

Hahaha! Nu: Möte.

I sanningens tjänst

Sanning är ett märkligt begrepp. Ett laddat ord som förvridit sinnen, krossat äktenskap och bäddat för bråk, troligen så länge som ordet existerat. Svart eller vitt, ond eller god, sanning eller lögn, många lever i tron att det faktiskt hela tiden är antingen eller. Jag brukade vara väldigt mycket sådan själv (... men nu har jag blivit frälst, halleluja, okej jag ska försöka låta bli att låta så högtravande), men jag tror att det framförallt är mitt jobb som fått mig att börja fundera mycket över det där med sanning. En aha-upplevelse var också när jag för ett par år sedan ställde frågan ”men var han ond eller god?” till min mamma, jag minns inte om vem, det var väl någon historisk personlighet och hon tittade på mig med den där kritiska mammablicken som hon plockar fram ibland och sa ”men Emma, ingen är väl ond eller god?”.

Och jag skämdes över min dumma fråga.

På mitt jobb är sanningen alltid under diskussion, eller den borde vara det i alla fall, för det är ju en sann bild av verkligheten vi vill förmedla. I veckan blev jag väldigt förvånad över hur en äldre reporter kritiserade en annan med orden ”vi (läs: jag, alltså han själv) har skrivit så mycket om det här och vi har haft RÄTT. Nu omkullkastas ju hela den bilden!”.

Rätt? Man kan tycka att man gett en rättvis bild och man kan tycka att man ansträngt sig för att spegla verkligheten, för att vara objektiv och neutral, men rätt? Man kan väl aldrig veta vad som är rätt? Vad som är rätt för mig kanske är helt fel för dig och det är definitivt fel för någon annan i världen. Sanningen igen. Den både finns och inte finns. Ingen äger den, men alla hänvisar till den.

Terroristerna i Indien har jag tänkt mycket på den här veckan, eller nej, det var lögn, jag har bara tänkt på en av dem. Han som överlevde. Han som just nu sitter i indiskt fängelse och förmodligen genomgår den absolut värsta formens tortyr, som får ta Indiens samlade hat mot dåden, som ensam får bli affischnamn för ondskan.

Honom tänker jag på och får ont i magen. Han orsakade många människors död, han måste förstås få ett straff... men straff, vad hjälper det egentligen? Är det inte roten av problemet vi måste komma åt? Är det inte hans sanning, hans bild av världen, som grundats någonstans och som fortfarande gror, är det inte den som är problemet?

Jag kom bort lite från ämnet känner jag, men jag har tänkt mycket på honom. Jag såg en bild på honom i går, en sammetsögd, mörkhårig pojke. 21 år. Inte ond, inte god och med en helt annan världsbild än jag. Han tycker att han gjorde rätt, eller han tyckte uppenbarligen att det var något han ville göra. Kanske tvingades han. Kanske visste han inget annan. Hans sanning är inte min, men är den mindre sann för det? 

Och trots alla som dog skulle jag ändå önska att han befann sig i ett svenskt fängelse. Jag vet inte hur fångar behandlas här, men de torteras i alla fall inte. Jag tycker ingen är värd tortyr.

Sanningen om Gömda, heter en bok som kommer i december. Den utger sig för att ge den sanna bilden av Liza Marklunds bok Gömda. Sann. Sanningen. Vems sanning? Jag vet inte, men jag blir skeptisk av människor som kallar sig sanningssägare. Som inte vill inse att sanningen är komplex. Därför litar jag inte på att den där boken innehåller någon sanning som jag tänker välja att tro på. Jag tror inte heller att Gömda är en alltigenom sann historia, men den är heller inte skriven för att omkullkasta något annat. Däri ligger en skillnad. En viktig.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med allt det här dravlet. Kanske att det är min sanning.

En till sak

”Gunman” är ett mycket smidigt och bra ord. Det finns verkligen inte på svenska. Johodu, säger ordlistan, ”revolverman” finns. Eller så kan du ju använda ”bandit”. Och på ett litet kick var vi i vilda västern och inte alls i Högdalen i södra Stockholm. ”Beväpnad man” är hursomhelst ett mycket osmidigt och dåligt ord i jämförelse. Engelska rules (äger, som Thea skulle ha uttryckt det).

Jahapp

Eftersom det står lika mellan dejtrapporter och sågverksdatabas så får jag väl helt enkelt köra någonslags kombo. Eller skriva om något helt annat. Eller så kan ju alla ni som läser varenda inlägg och aldrig ger er tillkänna ta och göra det. Ge er tillkänna alltså. Och rösta. Så här kan vi ju inte ha det. Exempelvis du, lillasyster, som tycker jag bloggar för lite. Du kommenterar för lite!

Ja, jag är lite vresig i dag. Jag har så himla ont i ryggen förstår ni, det började i torsdags och tycks aldrig vilja ge sig. Jag borde verkligen börja träna på allvar, men jag hinner ju inte. Nästa år, i januari, när alla tentor är förbi, då. Då ska jag använda mina friskvårdspengar och köpa ett nytt träningskort. Om ingen råkar smälla till mig i huvudet så jag skriver upp mig på en ny heltidskurs på universitetet alltså, men det tror jag knappast. Jag är så sur på universitetet i dag att jag blev väldigt nöjd när jag råkade snubbla över en rapport som kan bli en kritisk artikel om nämnda studieanläggning. Den har jag skickat till min chef. Flitig anställd och hämnaren från Hägersten på en och samma gång! (Okej, jag bor inte i Hägersten längre, men det lät så snyggt med något på H i den där meningen.)

Saker jag har tänkt på den senaste tiden:

• Någon kille i piratpartiet uttalade sig om IPRED-lagen för nån vecka sen. Ordet han använde var ”fruktansvärt”. Att barn dör i krig är fruktansvärt. Att straffångar torteras i Nordkorea är fruktansvärt. Att nästan 200 dog i Indien i förra veckan är fruktansvärt. Att inte längre få fildela i lugn och ro är inte fruktansvärt. Det kan säkert vara störigt, irriterande, onödigt, förjävligt och jobbigt, men inte fruktansvärt. Nyanser, please.

• ”De tvingades stanna i Thailand i fyra dagar” och liknande snyfthistorier. Alltså, jag fattar att det är jobbigt med ovissheten, jag har själv skrivit om mina goda vänner som missade sitt plan och kände sig avskärmade från världen i flera dagar. Men jag vet inte. Att tvingas stanna i Thailand låter helt enkelt lite... uddlöst. Det låter mer som en belöning. Jag skyller det på rubriksättarna och folk av min egen sort. 

• Jag vet att jag är ungefär elva år efter. Men Nina Solomins Ok, amen är verkligen superbra. Om jag hade mer tid att läsa för nöjes skull just nu hade den varit slut nästan innan den hann börja. Nu får jag suga lite på karamellen (positiv aspekt på stress!).

Hejdå!

Stress och panik

En stor nyhetshändelse är alldeles tillräckligt. Det vet jag nu, när Thailand utökade sin kris och terrorn slog till i Indien, dagarna efter varandra. Jag är helt utmattad, urvriden, energifylld som en liten blöt fläck på golvet. Båda händelserna har varit utdragna och komplicerade och för att addera lite extra spänning skulle jag samtidigt dribbla med en hemtenta. Min lillasyster sa på mammas födelsedagsmiddag i kväll (i går kväll då, klockan är över tolv) att jag bloggar för lite – jag borde förstås ha prioriterat bloggandet även när världen föll samman. Ber om ursäkt för detta.

Mest nyfiken var hon dock på hur det går för mitt ihopmatchade dejtpar. Om någon undrar så skriver jag inte om dem i någon särskild hemlighet, båda två har snokat sig hit och de låtsas att de är upprörda över uppmärksamheten, men innerst inne fnittrar de. De är ett väldigt fnittrigt par. Dock ännu inte ett par, så jag kan inte riktigt säga mission complete än, men ge det några dagar.. eller timmar. ”Ni måste verkligen hitta något annat att prata om” sa dejttjejen strängt till mig och en kollega i dag. Men det är ju så spännande med just er kärlekshistoria! Det tycker ju bevisligen till och med min lillasyster. Alla som vill höra fortsättningen på följetongen, anmäl er i kommentarsfältet! (Ni har att välja på dejtföljetong eller en lång och invecklad serie inlägg om Oskars sågverksdatabas.)

Förutom att jag jobbat över nästan varje dag och lagt massa timmar på renässansen i Mellanöstern har vi hunnit med att gå på lite filmfestival. Tre filmer har det blivit, Madonnas Filth and wisdom (mycket bättre än förväntat), Frozen river (superbra!) och alldeles nyss Jennifer Lynchs Surveillance. Den sistnämnda var våldsam, tät, obehaglig och väldigt välgjord. Jag gillade den trots att den inte alls var en feelgood-film. 

Nu är det helg. Det ska bli helt vansinnigt skönt.

Weekend i Västerås

Västerås var en mysig stad. Vi bodde på stadshotellet som var fint, promenerade runt, åt middag på Oskars favoritrestaurang (Jensens böfhus, jag lät mig övertalas, men det kommer aldrig hända igen), drack vin i sjukt stora glas och var på fest. Nästa dag åt vi brunch och promenerade lite till. Väldigt kallt, men fint.

Sen åkte vi hem till Stockholm och direkt till mamma som bjöd på god mat och försökte röka ut oss. Bokstavligen. Hon var så stolt över sin öppna spis som äntligen fått eldningstillstånd att vi inte vågade klaga på röken som bolmade in förrän vi nästan hade dött av koldioxidförgiftning. ”Men det luktar ju GOTT” hävdade mamma stoiskt in i det sista. Sedan gav hon upp och medgav att det kanske rykte in lite väl mycket. Då öppnade hon altandörren för att kompensera. Iskallt hus fyllt av rök blev resultatet. Vi flydde. (Nej mamma, det var så klart inte därför vi gick hem.)

I dag var det måndag och jag sparkade igång arbetsveckan med att jobba över i tre timmar. Fast det innebar en rätt kul intervju, så jag led inte så värst. Sen mötte jag upp Oskar och hans vän Kristian och åt middag på Vapiano, ett pastaställe som en massa folk tjatat om på sistone. Det var gott och får fyra emmor av fem. Jag är alltid generös med betyg. Nu ska jag dessutom bjuda på lite bilder:

Frida och lilla Ludde när de var på besök förra helgen.

Lika som bär-bröderna. Också förra helgen.

Jag och det ena bäret i Västerås hamn.

Fack-ing fest

Okej, det var en tråkig rubrik, det medger jag. Men sann, för i går var jag på fackfest på Street för typ alla Stockholms journalister (och några från både Västerås och Uppsala, hörde jag ryktas). Det var egentligen helt sjukt, smockfullt med folk och ALLA var journalister. Var man än gick hörde man folk prata vinklar, knäck och morgonmöten med för dålig kreativitet. Var man än riktade blicken upptäckte man någon gammal bekant man var tvungen att heja på. Fördelen med att jobba i en vikarie-karusell-bransch är att man lär känna väldigt mycket människor, jag kände igen säkert 20 procent av de 400 gästerna i går. Nackdelen är väl att man till slut blir rätt less på att träffa nya människor och förmodligen kommer jag väl hamna på samma arbetsplatser som de övriga 80 procenten också om jag ska fortsätta hoppa runt. Mest är det dock positivt!

Det var i vilket fall kul! Jag gillar mina nuvarande kolleger så himla mycket och det var helt okej uppslutning. Jag gillar för övrigt mitt jobb hur mycket som helst. Det är lyx att ha roligt på jobbet. Som en extra bonus fick jag fint beröm av en kille på en tung och seriös arbetsplats. Som vanligt kan jag inte skriva hans namn eftersom alla journalister googlar sig själva. Ofta varandra också i och för sig, så hej på dig om du lyckades hitta hit ändå och fattar vem du är. 

En bra sak med gårdagskvällen var att jag redde ut en viktig släktfråga. Jag är INTE släkt med Claes JB. Det trodde ungefär halva min arbetsplats och de pustade lättat ut när missförståndet klarades upp. Jag förstod aldrig riktigt varför, Claes JB är väl en trevlig typ? (Ja, så måste jag ju skriva eftersom jag fortfarande går efter tesen ”alla journalister googlar sig själva”.)

I dag har jag varit trött. Det blev inte så sent i går, men man börjar ju bli lite till åren har jag märkt. En tröst var att alla var trötta på jobbet i dag, även nyhetschefen. Det struntade dock Norge i och valde att gå ut med sin Gripen-nobb tio minuter innan jag skulle få gå hem. Det kunde jag ju glömma. Tack för den, Norge!

Därmed missade jag återigen en föreläsning och jag tror den här delkursen snart får läggas till handlingarna. Jag har inte ens böckerna.

Gräslig lunch

I dag åt jag lunch med mina favorit-marior på jobbet (Det har nu när jag tänker på det varit en ovanligt bra Maria-dag, på vägen till jobbet träffade jag min gamla sambo-Maria och fick en kram som kändes väldigt välbehövlig en grå måndagmorgon). Jag åt pasta med pesto och ruccola och ruccola är visserligen italienskt ogräs, men vanligt gräs brukar ändå vara rätt ovanligt på lunchrestaurangstallrikar. Jag hittade ett helt strå, ett sånt där man kan göra ”ritsch” på med fingrarna och bli antingen höna, kyckling eller tupp, ni vet. Som ser ut som vass. Helt vanligt gräs alltså. Det tyckte jag var ganska kul och berättade det för personalen mest som en lustig historia, vilket scorade mig ett frikort på nästa lunch. Då önskade mariorna minsann att de också hade fått gräs i sin mat!

Förutom lunchen var det en jobbig dag på jobbet. Jag har skrivit om Baby P, en 17-månaders bebis som torterades och misshandlades till döds i Storbritannien. Jag fattar inte hur jag klarar av att skriva om sådant, jag kan nämligen inte med att se förtryck, tortyr och misshandel på film eller läsa om det i böcker och på mitt jobb är det ju egentligen ännu värre eftersom det är verklighet. På något sätt kopplar jag bort och kör på autopilot tror jag. Jag ser inte riktigt Baby P som en människa, för om jag gjorde det skulle jag nog börja gråta på jobbet. Det var nära ändå. Min artikel är snäll om man jämför med många brittiska beskrivningar av vad som pågick i Baby P:s hem. Usch.

En trevligare bebishistoria är den om Baby-Ludd, som var hemma hos mig i helgen. Inte ensam, eftersom hans föräldrar tycker han är för liten (fyra månader) för att åka till Stockholm själv, men det var fint ändå. Oskar blev väldigt förtjust, jag tror han kände en stark samhörighet med Ludde. Båda två dreglar mycket, båda två har ett gott humör och båda gillar att ligga och slöa. Kul att folk kan umgås över åldersgränserna.

Vi vuxna spelade spel (jag vann!), åt god mat (jag lagade!) och drack ganska mycket vin (jag drack inte mest, det gjorde utan konkurrens Erik, som vi numera ännu mer kallar Kräki). Jag och Frida (och Ludde, men han sov mest) gick dessutom på en foto-utställning och fikade ungefär 18 gånger på stan, bland annat med Bolibompa-Markus, som Frida kallar honom. Hon kallar honom det för att det är hans artistnamn, jag har försökt förklara för henne att jag skulle fatta om hon bara sa Mackie, men det begriper hon inte. Så, vi kör på Bolibompa-Markus. Han gick samma journalistutbildning som oss, men funderar nu på att satsa helhjärtat på import, berättade han. Väldigt märkligt, men skoj.

I går åkte familjen hem till Växjö igen och jag och Oskar gick på stan och fikade en sväng med Jenni och Oskars bror Gustav. De bjöd in oss på bal på slottet, vilket gjorde mig mycket glad. Äntligen en ny chans att ha min fina bröllopsklänning! Eller måste man ha långklänning på bal förresten? Min slutar ju precis under knäna. 

När vi hade fikat klart åkte vi till en annan favorit-Maria, även kallad min mamma. Hon hade lagat supergod söndagmiddag och sen diskuterade vi amning, fåniga t-tröjor och såg en film. Sen hände inte så mycket mer den helgen.

Oskar skulle egentligen vilja ha en likadan mössa 

som jag, men han vågar inte låna den in public.

På allmän begäran

Eller allmän och allmän, Oskar sa i går att han tycker Jennis blogg är mycket roligare än min, bland annat för att den innehåller så mycket bilder. Här försöker man med dejtföljetonger och allt möjligt, men aldrig är det nog... så okej, här kommer ett gäng bilder som råkade befinna sig i min mobil. 

Här är mitt hår precis efter frisörbesöket. Platt och vackert 

tycker jag, fruktansvärt tycker Oskar. Vad tycker ni?

Här är min älskade pappa och bonusmamma som nygifta. Jag borde kanske bildblogga oftare med tanke på att den här bilden är typ tre månader gammal ... 

Den här bilden är däremot ganska ny! Oskar stojar omkring 

som vanligt, under en promenad hem till min mamma.

Den här lille plutten kommer hem till mig nästa helg. 

Hans son, till vänster på bilden, följer också med.

Sonens fot för ett par månader sedan. Inte mycket att 

skryta med! Ska göra en ny mätning till helgen och jämföra.

Mitt svarta hål

Jag stannade inte hemma vid teven i lördags. Min kollega Maria, som jag gillar skarpt, (det finns två marior på jobbet och båda är kollegefavoriter) skulle gå på releasefest för ett band som hennes kille kände och ville gärna ha sällskap. Jag var trots min trötthet och sofflängtan inte svårövertalad och det visade sig vara rätt beslut att följa med.  Tony Clifton hette bandet som spelade på Alcazar vid Nalen och det var faktiskt jättebra. Jag köpte en skiva och har lyssnat på den halva dagen. Andra halvan har jag lyssnat på en skiva jag fick av Micke i födelsedagspresent. Jag fick två – en för glada stunder och en för ångeststunder, men eftersom jag är en så glad typ så har inte den andra skivan fått hälsa på i cd-spelaren förrän i dag. Och jag älskar den! Jag har inte ångest i dag heller, men den passar lika bra ändå. Massa poppiga låtar som jag inte har hört, men blev kär i direkt. Han kan han, den där Micke.

På vägen hem från spelningen gick vi vilse. Det ösregnade och vi gick och gick på Birger Jarlsgatan, utan att någonsin komma fram till Stureplan. Inte så konstigt kanske, eftersom vi gick åt fel håll. Till slut kom jag på det och vi letade oss så småningom fram till Odenplan, där stackars Maria, som skulle upp halv sju nästa dag, tog tunnelbanan. Jag som stockholmare får ta på mig den. Eller skylla på att jag är född i Karlstad. Maria har bara bott i stan i knappt två år, så hon får vara ursäktad.

Jag har för övrigt gått vilse i samma område förut. Stockholm kring Norrtull/Birger Jarlsgatan/Öfre Östermalm är verkligen ett svart hål i mitt lokalsinne. Mitt straff blev att mina IMPREGNERADE läderskor blev förstörda. Jag som trodde jag var safe nu, när jag hade sprayat och allt. Vem kan jag stämma? Och hur gör jag lädret så där mjukt och fint som det en gång var? Går det ens? 

Dejtrapport

I lördags var paret vi följer här i bloggen på konsertdejt. Moneybrother spelade och den manliga delen av paret hade fått gratisbiljetter. ”Om inte hon vill följa med får du den andra biljetten”, sa han till mig innan han frågade den kvinnliga delen (hade det inte handlat om spirande nyförälskelse hade han fått höra ett och annat om smidighet osv). Självklart sa hon ja. I går fick jag följande mejl från henne:

”Btw, konserten var ingenting att ha, du missade inget. Verkligen inte. Det var inte alls så att brandlarmet gick så att alla fick gå ut på Mosebacke torg, och han FORTSATTE konserten med bara en gitarr stående på en bänk medan brandmännen undersökte lokalen – och hela publiken hade allsång i regnet. Skittråkigt, verkligen... :-)”

Det är tur att jag är en så storsint person att jag bara gläds för hennes skull ...

Regntunga skyar

Sådant här grått väder får vanligtvis mitt humör att dunsa i marken och gå kras, som ett av oförsiktighet nedrivet favoritglas. Fallet dämpas dock i dag av att jag är på jobbet, här har de installerat nya lampor som tydligen ger ett mycket trevligare slags ljus, menat att efterlikna dagsljus. Jag märkte ingen skillnad när de bytte, men på mitt humör verkar det ju ha inverkan, så jag tackar och tar emot.

Jag tycker det är rätt skönt att jobba på helgen. Det är lugnt på redaktionen, god stämning mellan oss få som sitter och sliter. Inga ordinarie chefer som man måste bevisa sig för hela tiden, utan i stället bara ren arbetsglädje, sådan som kommer när man gör lite som man vill. Dessutom får jag helg måndag-tisdag i stället, vilket innebär att jag har fredagkväll när alla andra tror det är söndag. Älskar det.

Oskar ska åka till Linköping i kväll, så jag har hemmet för mig själv. Tror jag ska ligga raklång i soffan, titta på serier som Oskar hatar och äta godis hela kvällen. Kanske ta ett glas rött ur en gammal bag-in-box som står i köket, men roligare blir det inte. Jag är helt slutkörd efter den här mastodontveckan.

Häromdagen pratade jag lite om skolstrulet med min bror och det var jätteskönt. Det är konstigt att vi är så gamla nu att lillebror kan lugna storasyster. Han har mer erfarenhet av studier än jag och sa åt mig att sluta oroa mig och bara tänka framåt, och att det inte är så illa som jag tror. Det hjälper verkligen mer än man tror att lätta sitt hjärta. Nu efter att ha pratat med båda Sarorna, min bror och min mamma känns det mycket lugnare.  Och så är det tur att jag har min klippa Oskar. Han är den bästa!

Mitt matchmakande går fortsatt bra. Paret jag lyckades koppla ihop på mitt födelsedagskalas dejtar regelbundet och jag tror minsann att intresset är lika stort från båda sidor. Utvecklingen kan gå som en följetong här i min blogg. Då blir säkert båda inblandade jätteglada ... men läsarna går först och jag vet ju att ni gillar kärlekshistorier. Helst lite olyckliga i och för sig, fast några sådana blir det inte om det här paret. Det har jag bestämt.

Prioritering

”Det blev bara en tur till gymmet efter valnatten innan den blivande presidenten höll långa möten med sina medarbetare i hemstaden Chicago om arbetet med att ta över efter George W Bush i Vita huset.”

Det känns som att jag från och med nu aldrig mer kan säga att jag ”inte hinner träna”. Gosh!

Yes. We. Can.

Det kändes väldigt konstigt att gå till jobbet klockan tio över tre i morse, att möta fulla casinobesökare som ramlade in i taxibilar för att åka hem och sova när jag själv var i färd att sparka igång arbetsdagen. Staden är märklig klockan tio över tre på natten till en onsdag. Lugn, men ändå levande, lite obehaglig i sin tysta lågmäldhet.

På jobbet var världen däremot sig lik. Det var bara att dra i sig koffein och sätta igång, göra sig till kung över huvudtexten, kapa, omstrukturera, hänga med i alla nyhetskanaler, oj där tog han Ohio, och Virginia!, och där vann han, kaos, taltranskribering live av bara farten och plötsligt var klockan nio och alla vanliga kolleger började strömma in. Det kändes fel på något vis. Vi hade det så intensivt och skönt i vår bubbla av nattarbetare, nu sprack den och kvar fanns bara en oerhörd trötthet och oändligt mycket fnitter.

Kollega: Kan jag sitta på den här platsen i dag?

Jag och Maria i kör: YES YOU CAN!

Oerhört roligt.

Så här i efterhand förstår jag att jag troligen i framtiden kommer att berätta om den här natten för mina barnbarn. USA:s första svarta president, dagen då amerikanerna röstade för en förändring. Hur det än blir – en historisk dag.

Yes we can har alltså varit ledordet för dagen, vilket kan kännas passande eftersom jag nu sitter med en hemtenta. På det området känns det inte särskilt kul just nu. Jag kommer troligen bli underkänd på senaste tentan och inte för att jag inte kunde svaren, utan för att jag brutit mot reglerna. 

Det känns verkligen fruktansvärt jobbigt, jag förstorar troligen upp det hela eftersom jag är så trött och stressad, men 1, jag hatar att misslyckas, 2, det känns helt värdelöst att misslyckas på grund av slarv och lathet vilket tyvärr är fallet. Usch. Sådant här får mig verkligen att tappa sugen, men samtidigt vägrar jag ge upp eftersom det skulle innebära ett ännu större misslyckande, så det är bara att bita i det omtalade och ack så sura äpplet och se till att klara den aktuella tentan i alla fall.

No, we can't. Så känns det. Som vår korrespondent glädjespridande som få hade som bloggrubrik precis efter Obamas vinst i morse. Någon måste ju vara mot strömmen.

Nu är det klippt

I dag har jag klippt mig. Mina frisörbesök kan liknas med en kamp mellan två lika envisa, starka, okuvliga viljor. Man skulle kunna gissa att viljorna tillhör frisören och mig själv, men det är bara till hälften rätt. I själva verket står striden mellan frisören och ... Oskar.

Konflikten är infekterad. Frisören vill att jag ska se cool ut, Oskar vill att jag ska se ut som jag alltid har gjort (helst inte sticka ut mer än vår tapet). Frisören vill att jag ska ha kort hår, Oskar dör om jag klipper för mycket. Frisören älskar att plattånga mitt hår så ingen känner igen mig, Oskar tycker det är fult (och onaturligt) när jag har platt hår och föredrar lockarna. Båda inblandade är dessutom medvetna om att den andre har totalt motsatt uppfattning och ser det lite som en tävling att få sin egen vilja igenom.

Vän av ordning undrar kanske vad jag själv tycker. Svaret är: inte så mycket. Jag vill mest se snygg ut och har svårt att avgöra vem jag ska lita på, frisören eller Oskar. Frisören har å ena sidan känt mig längst (han har klippt mig i fyra år), Oskar måste å andra sidan se mig oftast och borde inte vilja ha en tjej med fult hår. Det brukar sluta med att jag försöker kompromissa – frisören får inte klippa mer än topparna och luggen, men i gengäld bestämma fritt över plattången och slingfärgen. 

Man kan bli gråhårig för mindre.

Kompromissen verkar i alla fall uppskattad av utomstående. Jag har fått beröm på jobbet och efter att jag intervjuade en humor-kändis skickade denne ett mejl som innehöll ordet ”babe”. Baben var jag, alltså. Jag borde stå över att tycka att sånt är coolt, men det gör jag tyvärr inte. Enda anledningen till att jag inte skryter om vilken kändis det var, är att jag är rädd att han skulle googla sig själv och upptäcka att jag blev smickrad.

Det vore inte bra för min image.

Men jag tar det som en bekräftelse på att det visst är snyggt med platt hår.

Frisören - Oskar, 1-0.

Svåra frågor

Inkommet mejl tidigt på fredagmorgonen:

”Trivs du som ”kolumnist, till lika hobby-journalist”? ;)”

Vad svarar man på den frågan? Varför har människan gjort en smiley? Och varför är ”kolumnist, till lika hobby-journalist” inom citationstecken? Det finns mycket med det här mejlet som jag inte blir klok på. Kolumnist är jag ju tyvärr inte, men det är väl inget skällsord på samma sätt som jag antar att hobbyjournalist är menat?

Jag fattar ingenting. Mejlet skulle lika gärna kunna vara någon slags obskyr hyllning. Eller har han förväxlat mig med någon som beskrivit sig med de två orden? Ibland vet man verkligen inte.

Men nu är det helg! Det ska firas. I kväll tror jag vi ska dricka vin med Viking och hans gulliga nyblivna sambo. I morgon ska vi bli bjudna på middag på Ulla Winblad och sedan på show på Cirkus av Oskars gulliga föräldrar. 

På tal om Viking och Ulla Winblad fick jag förresten ett annat läsarmejl i natt som ville lära mig att uttala Harvard. Det ska uttalas med V, och inte med W. Detta från en man som skrev ”du ska få en råd av mig”. Vi kanske kan ha stort utbyte av varandra...

Ändå rätt imponerande att mitt uttal av Harvard störde honom så mycket att han var tvungen att leta upp min mejladress och skicka en liten grundkurs i engelska v-ljud. Man upphör som ni vet aldrig att förvånas. 

Eget rum

Ofta önskar jag att Oskar hade ett eget rum. Som i dag när jag kommer hem och duschdraperiet har rasat ner av tyngden från alla handdukar han envisas med att hänga över det, i stället för på handdukstorken. Då skulle jag velat att han hade ett eget rum där jag kunde slänga in handdukarna, i stället för att behöva plocka upp dem från golvet och vika dem snyggt helt själv. Jag skulle förstås kunna låta bli och låta honom göra det, men 1, jag stör mig för mycket på uppenbar oreda (dold oreda är mer okej) och 2, några av Oskars vänner ska följa med honom hem i kväll. Det värsta jag vet (okej, överdrift) är när utomstående tvingas existera i min stökiga tillvaro. Jag vill att utomstående ska leva i villfarelsen att mitt hem alltid är välordnat och fräscht.

Av ovanstående stycke skulle man kunna tro att Oskar är ett litet dagisbarn, ser jag när jag läser igenom. Så är icke fallet, för nytillkomna läsare. Oskar är 27 år och civilingenjör. 

Om denne 27-åring hade ett eget rum skulle jag när jag tänker efter också med stor tillfredsställelse slänga in hans gamla sockar i det efter att ha fiskat upp dem från golvet framför soffan. Och tömma hans rakapparat i smyg under hans säng, så de små stubb-håren hålls borta från sidan på handfatet.

Fast han får inte sova i det egna rummet. Eller vistas i det. Då blir det så tråkigt och ensamt för mig.

Själv har jag för övrigt ett eget rum: förrådet i källaren. Där står 90 procent av mina saker. För en månad sedan var det 95 procent. Sakta men säkert smugglar jag upp dem i lägenheten...

Att uttrycka det uppenbara

Man borde väl inte förvånas, men på något vis trodde jag ändå att Stockholm 2008 var redo för en kärleksfilm med två homosexuella män i huvudrollerna. Jag trodde fel. När jag och Oskar såg Patrik 1,5 i fredags var jag nära att i protest resa mig upp och lämna biosalongen, efter att först ha ropat något om intelligensnivån därinne. Vid den första gull-scenen mellan de två männen var det två personer i lokalen som yttrade sig. Den första sa ”jag kräks!” och den andra, för övrigt min personliga favorit, ropade ”BÖÖÖG!!!”.

Som om personen hade gått in i fel salong, han skulle se Hellboy, men hamnade i någon slags bögporr. Då kan man ju förstå att han blir chockad och ropar varnande så ingen ska missa vad det är som pågår, kanske indoktrineras till att tro att kyssar män emellan är något helt normalt som kan hända vem som helst.

De skärpte till sig efter en stund och flämtade bara upprört vid kärleksscenerna, så jag stannade och såg klart filmen, vilken var sevärd. Kanske borde visas i skolor i förebyggande syfte så biobesökare kan få lugn och ro i framtiden.

I lördags hängde jag och den lille mannen i hushållet (Oskar, som han brukar hävda att han heter) först på stan, där vi misslyckades med att köpa en jacka åt mig, men lyckades med att inhandla draperier. De ska avdela sovavdelningen från vardagsrumshörnet, jag tror det kommer bli jättebra, om vi någonsin får upp dem. Oskar har äntligen släppt föreställningen att han skulle kunna skruva i taket utan borr och vi har lånat en slagborr av min mamma, men det betyder ju inte att vi tar tag i saken. Det lär hursomhelst dröja.

På kvällen kom Fia hem till mig och vi satte igång att laga meze för glatta livet. Sedan droppade Karin och Sara in en efter en (fast de är ju bara två). Det bästa med libanesiskt är att man kan äta hur mycket som helst utan att bli så där obehagligt proppmätt, så det gjorde vi.

Vi tänkte gå till Fasching, men där öppnade inte eftersläppet förrän klockan 12, så i stället blev det på Saras uppmaning Blue Moon Bar. Mmm. Ett härligt ställe. Vi deppade ett tag, tills vi upptäckte schlagergolvet och återfick livslusten. Jag avslutade sedan kvällen med att inleda ett samtal åt Sara med en stilig karl och gick hem nöjd.

I går var Oskar bakfull efter att på eget håll druckit champagnesangria och vi gladdes båda åt den finfina extratimmen vi fick sova. Helgen avslutades på söndagmiddag hos mamma, bästa finalen. Oskar lassade sin tallrik full med en kastrull ris och en halv gris och sedan gnällde han om magknip resten av kvällen. 

Jag vill ha mer helg! Jag drömde natten till söndag att jag skulle vara ledig i fem dagar i sträck. Det var typ den bästa drömmen på hur länge som helst. Jag tror den försöker säga mig att jag behöver mer helg. Men det får väl bli till jul kanske.

Aldrig nöjd

Det värsta och bästa med att ha ett kreativt jobb är att det kräver just kreativitet hela tiden. Ibland önskar jag hett att det enda som förväntades av mig var att jag vände lite olika papper varje dag, på samma bestämda sätt. Eller räkna gem. Eller något annat man kan göra samtidigt som man lyssnar på radio och myser. Häromdagen när jag var inne på den stora Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan tänkte jag att det verkade som en så mysig arbetsplats, att sitta där och klicka fram böckers placering till kunderna, packa upp romaner och skylta deckare. God lukt, lugn miljö, intellektuell atmosfär. 

Men då skulle jag väl gå runt och ha (ännu mer) ångest över att jag inte skrev egna böcker.

Mitt jobb är i princip helt prestationsbaserat. Du är aldrig bättre än din senaste artikel (i dag är jag alltså i paritet med en historia om skottska brandmän som letade efter en försvunnen hamster). I torsdags fick jag förvirrade utlägg, gjorde fel, slarvade och kände mig som världens sämsta journalist. Dagen efter sa högsta nyhetschefen, även kallad stenansiktet eftersom han aldrig säger varken bu eller bä, att jag var en ”riktig stilist” och vips var jag uppe på topp igen. I måndags fick jag bara ur mig en massa rewrites och gick hem otillfredsställd och trött, för att vara på jobbet tisdag morgon klockan tio över sju och känna mig on top of the world hela dagen.

I dag var en mellandag. Den kändes först ganska bra, men på kvällen kom jag på att jag borde fundera ut något bra grävprojekt inför fredagens grävdeadline och då fick jag ångest igen. För jag kommer inte på något. Jag har ingen aning om vart jag ska gräva. Vi brukade skoja om det på utbildningen, ”vart ska man gräva då?!”, och det där skämtet har liksom fastnat i halsen. 

Pratade om ångesten med min vän Martin en stund på msn, han är också journalist och tyckte jag skulle fokusera på Sverigedemokraterna och integrationspolitiken. Jaha, det låter ju spännande, men VAD ska jag angripa? HUR? Det borde jag veta direkt, omedelbart borde idéerna komma strömmande, slutsats: jag är en värdelös journalist.

Sen mejlade högsta chefen till mig och min närmaste chef om ett jobb, jag svarade utan att tänka så mycket med ett utvecklande förslag, han tände direkt, min chef likaså och så kändes allt bra igen.

Osunt. Natten till tisdag, när jag hade en bra grej på gång som jag visste när jag gick till sängs (roligt uttryck, får mig att tänka på en nattsärk och ett stearinljus som blåses ut på nattygsbordet) vaknade jag en miljon gånger och tänkte ”Assa Abloy!”. Sedan hade jag magkramper hela förmiddagen. Inte heller helt sunt.

Men.

Det finns ingenting som slår den där känslan. Känslan när man fått hem något stort. Känslan när man lyckas formulera sig på pricken som man vill. Känslan när man läser sig själv i tidningen och tänker ”ja, där satt den verkligen”. 

Det är den känslan som gör att jag aldrig vill göra något annat. Trots att den kan hålla sig gömd i alldeles för långa perioder.

Ingen av er som sitter på några spännande grävjobb? Något om björntestiklar kanske, Jenni?

Blå tumme

I går var jag trött (som en pött, som min pappa brukar säga. Oklart varför). Jag vaknade med en blå tumnagel, grav ångest och ett rungande illamående. I lördags hade jag kalas och tyckte det kändes som en god idé att inte äta något ordentligt på hela dagen, vilket fick till följd att jag blev mer än lovligt rund under fötterna. Detta yttrade sig bland annat i att jag hade ett högljutt helt meningslöst gräl med en vän i hallen, böjde min högra tumnagel 90 grader bakåt (minns inte hur det gick till) och ställde samma frågor till folk ungefär tre gånger i rad. Minne guldfisk. Förmodligen berättade jag också för ett helt gäng människor hur mycket jag verkligen uppskattar dem. Det gör jag alltid när jag är full, jag blir kärleksfull och vill berätta allt det där jag aldrig berättar. Det är alltid saker jag verkligen tycker, men det finns väl troligen en anledning till att jag inte går runt och kastar kärleksförklaringar omkring mig till vardags. Till exempel att folk kan få för sig att man är helt beryckt. 

När jag vaknade var jag helt övertygad om att alla hade börjat hata mig under natten, eftersom jag betett mig som ett psycho och förstört deras liv på olika sätt, men som vanligt var det bara min rädda inre dramaqueen som fabulerade. Det verkar som om gästerna hade riktigt kul. Det hade jag också, men jag undrar vad jag gjorde hela kvällen. Jag gissar att jag bytte två ord hit, gick vidare, bytte två ord dit, minglade iväg, komplimerade någons personlighet här, skrattade åt något skämt där. Om jag höll några längre samtal har jag glömt bort dem (eller förträngt dem, more likely).

Jaja. Nu ska jag inte tjata om min födelsedag mer förrän nästa år och vem vet, då kanske jag har mognat och ser det som vilken annan dag som helst (inte troligt, men vem vet).

Förresten hittade jag min nästan-svägerskas blogg i går. Det var inte så svårt, eftersom hon gav mig adressen i lördags, men det är en liten skräll att jag ens minns det. Hursomhelst: den var jätterolig! Jag trodde inte att jag skulle kunna tycka det var så kul att läsa om hundar och björntestiklar, men man upphör aldrig att förvånas. Allt blir kul när man skriver kul, är lärdomen jag drar av det. Gå in och läs själva: loketoke.blogg.se.

Fick nästan lite prestationsångest. Nu måste min blogg bli roligare. Att skaffa en hund är inget alternativ, så jag får väl skriva mer om Oskars liv, vad han lär sig, ta roliga kort på honom och så vidare. En vidareutveckling av det jag redan gör kan man säga.

Nu ska jag ringa och bli utskälld av SJ. Hurra! 

Hjärtont

Jag skulle skriva ett mejl till min bonusmamma som bor med min pappa och mina småbröder i ett land långt, långt härifrån. Jag skulle skriva att jag saknar henne. Att jag saknar henne så mycket att jag måste låsa in mig på redaktionens toaletter och gråta en lång stund bara jag börjar tänka på det. Att jag aldrig lyckas skriva mejlet eftersom själva tanken framkallar så mycket tårar.

Men det kändes så himla infantilt och överdrivet och uppmärksamhetssökande, så i stället skrev jag bara att jag saknar henne. Innerligt. 

Nu börjar jag gråta igen.

Snålisar!

Ett grattis kunde ni väl kosta på er åtminstone!

Ni får en chans till. Nu kan ni också gratulera mig till att jag fick ett B även på min religionstenta. Vissa värderar ju sådana saker högre än bemärkelsedagar... men det hade varit svårt att lyckas med det konststycket utan att vara född, så det ena utesluter inte det andra. Eller jo. Jag skulle ju förstås kunna födas utan att få ett B i Mellanösterns religioner. Jaja.

Nu tänker jag sura över att mina bloggläsare inte tycker 26-årsdagar är värda att fira.

26

Nu är jag vuxen, tycker SJ och SAS och ett gäng tråkiga företag till. Tur att de sätter ner foten och bestämmer sig för ett datum annars hade jag väl yrt omkring och barnslat mig i flera år till.

Dagen började i alla fall på det bästa möjliga sätt. Hembakad tårta och te på sängen och en jättestor blombukett. Nästa helg ska jag och Oskar gå på afternoon-tea på Grand hotel. Han är så bra på presenter.

Och sen ringde mamma och sa att det var precis lika vackert väder med sol och krispig luft den där dagen för exakt 26 år sedan när jag föddes.

Dagen tillbringar jag på jobbet. Funderar på att upplysa alla tjuriga läsare som mejlar om petitesser i dag om att det faktiskt är min födelsedag. Det kan funka.

Propagandans vinnare och förlorare?

Lösryckt stycke ur AP-text om ett upplopp i staden Acre:
”No one was seriously hurt, but the incidents ignited ethnic hatreds between neighbors who have shared the same town for decades. Arab rioters reportedly chanted "God is Great," while Jews chanted "Death to Arabs."”

Ska inte välja sida eller ta ställning i sakfrågan, men jag tycker det känns som att arabernas slagord är lite tama i jämförelse med judarnas? Grupperna har ju samma Gud och att han är stor vet väl judarna också. Jag får en bild i huvudet av två grupper på motsatta sidor av en gata där den ena skriker ”Död åt araberna!” och den andra svarar med ”Gud är stor!”. Då kan man antingen dra slutsatsen att araberna kollektivt hade bestämt sig för att inte ta till hatiska tillmälen, eller till att de skrek lägre än judarna och därför inte hördes så bra... eller att det finns en helt annan version av historien som ingen av oss känner till.

Det är sånt jag ofta börjar fundera över på jobbet. Vad funderar ni över?

Impregnering

Vad är det för påfund egentligen? Om jag köper ett par skor för 900 kronor, borde det inte kunna ingå att de inte ska bli förstörda av regn då? Skulle inte skoaffären kunna spraya på lite mirakelmedel vid köptillfället? Och ärligt talat, blir skorna verkligen förstörda om jag struntar i att impregnera dem? Mig veterligen har jag aldrig impregnerat någonting och ändå har jag aldrig känt att mina fötter traskat omkring i helt förstörda skor.

Själva poängen med skor är väl för övrigt att hålla fötterna torra? 

Nu ska jag gå ut i regnet med mina OIMPREGNERADE skor. Som en PC utan virusprogram, totalt oskyddad och sårbar.

Saker man har för sig

Varje gång jag ska titta på Aktuellt eller Rapport måste jag tänka ”tvärtom, tvärtom” för mig själv. Jag kan verkligen inte tycka att det är naturligt att Rapport går på ettan och Aktuellt på tvåan nu för tiden. Hur längesen var det de bytte kanal liksom? Jag måste ju ha anpassat mig till massor av saker sedan dess. Jaha, kollade upp det nu och tydligen flyttade Aktuellt till tvåan 1997. 1997! Jag har fått examen från tre olika skolor, flyttat kanske tio gånger, varit ihop med flera olika killar, lärt mig massor av nya namn. Mina föräldrar har skilt sig och träffat nya partners, jag har fått tre nya syskon och jag har absolut inte svårt att minnas att vi numera har en högerregering.

Men att Rapport 19.30 går på ettan. Det kan jag inte ta in.

Herr och fru

Eftersom jag äntligen orkat ladda in bilderna i kameran till 

datorn tänkte jag bjussa på några utvalda.

Här har jag enligt Oskar den snyggaste frisyren någonsin. 

Alltid synd när sånt inträffar precis före läggdags.

Första kyssen som man och fru. Eller kanske nästförsta då. 

Snygga är de i vilket fall, Hilton:arna!

Jag och det finfina brudparet. Jag vet att Ulliz blundar här, 

men det gör hon tyvärr på alla bilder på henne och mig.

Jag och mitt snyggo försöker se 

gulliga ut ihop, med varierande resultat.

Äktenskapligt snusk.

Vardagsmys

I dag hade jag tänkt stressa hem efter jobbet, slänga i mig något ätbart och sedan hoppa på bussen till universitetet. I stället ringde Oskar precis när jag skulle gå från jobbet och sa att han nog tänkte gå från sitt jobb också och att vi kanske kunde ta en promenad i höstsolen? Jag var beredd att skippa föreläsningen för det erbjudandet, men i stället fick jag både och! Vi köpte varsin turkisk rulle i Hötorgshallen och sedan gick vi i solskenet till Kräftriket. Det var mycket roligare med föreläsning när Oskar satt bredvid mig och lyssnade uppmärksamt. 

När vi kom hem hade vi fått brev från Herr och Fru Hilton. Ett bröllopskort trodde jag, men jag är ju uppenbarligen helt efter. Det nya är att få en dvdskiva med bröllopsfilmen. Den var jättefin, men jag saknar ändå ett gammeldags foto att sätta på kylskåpet...

I helgen var vi på bokmässa i Göteborg, hängde med ETC-gänget och bodde hos min gulliga faster. Själv bodde hon hos sin särbo, så vi hade den fina, centrala lägenheten helt för oss själva. Göteborg var höstigt vackert och både jag och Oskar blev lite sugna på att byta kust ett tag, men det får vänta tills alla banker lägger ner eller hur Oskar nu uttryckte det. Jag gillar verkligen Göteborg dock. Det är en mysig stad och också nästan min födelsestad (men alla vet ju att den inte räckte hela vägen...).

Den här veckan är planen att gå och lägga sig i tid för att inte vara totalt utmattad i slutet av veckan. Att gå upp halv sju är faktiskt rätt tärande när man är ovan. Godnatt alltså!

Jobbiga tider stundar

En dålig sak med kursen jag läser är att jag blir medveten om alla missuppfattningar folk har om framförallt islam. Om det stannade på den nivån skulle det väl inte reta mig så mycket, men många av de här rena osanningarna har på något sätt lyckas bli helt vedertagna och det gör att jag måste bli en ännu jobbigare människa än jag redan är eftersom jag inte kan strunta i sådant. I dag har jag exempelvis stört mig på att TT gick ut med en text om en fatwa och i texten använde ordet fatwa som om det var synonymt med ordet dödshot. Det är det inte. Fatwa är helt enkelt namnet på juridiska utlåtanden från så kallade muftis. De kan visserligen handla om dödshot, men de behöver absolut inte göra det. Och de GÖR framförallt oftast inte det.

Det är obehagligt när man ser hur förankrade myterna och islamofobin är. För att återigen anknyta till min nyligen förvärvade kunskap så drar jag paralleller till hur judarna förföljdes, förtrycktes och förvanskades av i första hand kristna från 1200-talet och framåt. Och dessförinnan också, i olika former, även av muslimer bör jag väl tillägga för att inte få någon petimeter på mig. Tycker dock inte det är riktigt jämförbart.

Som sagt. Jag blir en jobbigare människa, betänk bara att jag sitter och skriver blogginlägg mitt i natten när jag verkligen borde sova eftersom jag ska upp om mindre än sex timmar. Sådan blir man av att tentaplugga maniskt en hel kväll.

En annan jobbig bieffekt av det hela är att man får så himla många att ta diskussionen med om man ska försöka tvätta islam från fördomar. Många av personerna lär dessutom vara riktigt otrevliga, inskränkta och obehagliga typer, andra troligen supertrevliga människor som man tvingas göra sig ovän med. Och jag är ju inte ens det minsta religiös.

Men jag är beredd att dö för din rätt att vara det. Eller åtminstone stå ut med att uppfattas som en störig person.

Typiskt också

Jag jobbar tidig vecka, det innebär upp kvart i sju och på jobbet, pigg och glad, klockan 07.30. Förutom delen om pigg och glad. Jag hann inte sova tillräckligt länge i natt och är illamående, sammanbiten och tyst långt in på förmiddagen. Så funkar jag. Jag vill helst inte prata med folk före elva.

Klockan nio började dock en tjej jag aldrig sett förut, som nu sitter alldeles till höger åt mig. Jag såg så klart när hon kom, jag såg att hon tittade lite mot mig, men tittade stint in i min skärm för att slippa hälsa. Nu, så här tre timmar senare, ångrar jag det beslutet litegrann. Det kan liksom inte bli naturligt för oss att hälsa på varandra nu. Jag kan inte plötsligt titta upp och säga ”men HEJ, dig har jag aldrig sett förut!”. Det kommer bli samma grej som med en praktikant som jobbat här sedan i augusti, som jag väntade för länge med att hälsa på (jag fattade inte om han var fast anställd som varit tjänstledig, helt ny vikarie eller en praktikant och när jag inte vet tycker jag det känns obehagligt att hälsa. Han kanske är någon jag borde känna till, jag kommer verka otrevlig, tänker jag och ignorerar den stackars pojken totalt i stället. Det trevliga sättet att handskas med situationen...) och numera bara går förbi utan att säga någonting. Vi tittar på varandra. Noterar varandras existens. Slår sedan ner blicken.

Båda vet att det är försent.

Fem!

Det antal högskolepoäng jag numera har i min ägo. 

Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för Emmorna.

Och B i betyg! Det var roligt, mest för att det var så oerhört oväntat. Jag trodde jag var mycket mer korkad än så. Nu är frågan: hur länge till kommer jag lyckas inbilla universitetsvärlden att så icke är fallet?

Omväxling förnöjer

Vad mysigt det vore att någon endaste liten gång få läsa:

”Oppositionen är supernöjd och ger förslaget tummen upp” eller åtminstone ”oppositionen har inget direkt bättre att komma med och erkänner sig besegrad”.

Inte för att man ska ge upp, men ärligt talat. Måste oppositionen vara så himla förutsägbar? Vare sig det handlar om oppositionen i Uppsala, riket eller kyrkorådet. 

I dag fick jag förresten ett uppskattande och positivt mejl från en läsare. Man märker att man får för lite av den varan när man genast börjar rannsaka sig själv och tänka att berömmet kanske är bevis för att man börjat gå olika mörkermäns ärenden genom sin journalistik. 

Stadsfolket på lantligt besök

Jag och Oskar har varit ute på hans pappas torp i helgen. Oskars familj består av dels rejäla, naturälskande personer, som går upp i ottan och navigerar efter solen, dels av Oskar. Och mig. De sistnämnda personer som inte känner till uttryck som ”ottan”, som kommer till landet i omtåliga skor och har på sig för tunna kläder och som inte skulle känna igen en trattkantarell om den så framförde en liten minimusikal i skogen (som då förstås skulle gå ut på att den var ju en trattkantarell, om någon undrade). Jag tror i alla fall att det är så Oskars övriga familj skulle beskriva oss.

I helgen hade Oskars mamma som mål att jag och Oskar skulle lära oss hitta kantareller. Hennes metod för att uppnå detta var att ta med oss ut i skogen bakom huset och sedan stanna och ropa ”LETA HÄR DÄR JAG STÅR!”. Jag höll på att skratta ihjäl mig, men Oskar, som faktiskt inte är handikappad på svampområdet, blev lite stött.

Nu har vi hur som helst frysen full med svamp. Jag hittade en, på helt egen hand. 

Det var en mysig helg. Man känner sig så ompysslad av Oskars föräldrar, som alltid är så glada att vi kommer, trots att vi inte kan någonting om hur man planterar lärk eller lägger nät (egentligen borde jag tala för mig själv här, det kan nog hända att Oskar kan sådana där saker, men han utför dem i vilket fall inte). Och så får man goda saker med sig hem, som svamp och hemkokad marmelad. Livets små glädjeämnen.

Ett annat glädjeämne är att dricka söndagsvin med Maria och Titti, mina gamla Lokalt-kollegor. Det gjorde jag i går kväll när jag kom hem från landet och fick därmed den perfekta avvägningen mellan land och stad på en helg. Vi skvallrade om gemensamma bekanta, ondgjorde oss över chefer och las-regler och bestämde oss för att börja träna. Ungefär som vanligt. Marias pojkvän som joinade oss lite senare skrattade högt och sa att han ger vår träning en vecka. Vi slog dövörat till och klubbade att varje måndag klockan 19.30 är helig träningstid, amen.

Nu kanske jag ska skriva lite om nakendansare i Nepal. Eller så låter jag bli. Hejdå!

Att köpa sig tid

I dag fick jag förlängt kontrakt, fastän mitt nuvarande inte gått ut än. Nu vet jag vad jag gör fram till mars. Vet att jag kan köpa mat, betala hyra och unna mig en massa saker varje månad, precis som jag gjort de senaste fyra åren. Jag vet att jag får sitta kvar här på min nya, alldeles egna plats, där bara jag sitter och som folk säger ”nej, där sitter Emma, hon är nog bara lite sen i dag” om, ifall någon nykomling försöker slå sig ner. Och att jag får fortsätta pyssla med världens roligaste jobb så länge som det går innan LAS sätter klorna i mig. Och, inte att förringa, jag får behålla min fina, nya, flashiga tjänstemobil som jag nyss fått, för ett ganska långt tag framöver.

Det känns skönt. 

Nu ska jag lätt om hjärtat läsa det senaste i raden av sura mejl som droppade in. 

I mejlskörden

Det är just nu bara två kategorier av människor som mejlar mig;

1. Folk som vill rätta mig.

2. Skolelever som vill att jag ska skriva deras uppsatser.

I dag har jag fått ett mejl ur första kategorin och två ur den andra. Båda är faktiskt ungefär lika jobbiga, även om de förstås varierar hur de lägger fram sina ärenden. I helgen fick jag ett mejl från någon med domänen englishproper.com som ville upplysa mig om att Bob Dylans låt Neighborhood Bully ska stavas precis så. Jag hade skrivit Neighbourhood, en helt korrekt, brittisk stavning, men Bobban är ju amerikan så det är klart folk blir förbannade. Det är klart att de ska påpeka detta i stället för att ägna sig åt viktiga saker.

En annan person valde i helgen att upplysa mig om att det heter ”i förmån av” och inte som jag felaktigt trodde ”i förmån för”. Det skulle verkligen inte göra mig något att bli rättad i det sammanhanget, om det inte vore för att mejlskrivaren var så otroligt nedlåtande och klapp klapp på huvudet-aktig. ”Synd på ett intressant ämne att DU har så STORA SPRÅKLIGA BRISTER” osv, osv.

Man blir less. Jag fattar inte varför allmänna regler om hyfs och mänsklig respekt inte gäller när man mejlar till journalister. Jag fattar inte varför jag dagligen ska behöva få sura, pikande mejl som alltid måste inledas med ”kan du inte engelska eller? anställer din tidning folk som inte har någon utbildning? får man vara hur dum i huvudet som helst på ditt jobb?”.

Det tar liksom aldrig slut.

Skoleleverna är däremot väldigt artiga, men också otroligt genomskinliga. I förra veckan ville en ung man att jag skulle ”förklara hur det kom sig att Ryssland attackerade Sydossetien”. I dag har två tjejer från samma skola skickat varsitt LÅNGT frågeformulär med tusen frågor om hur det är att jobba som utrikeskorrespondent. Jag är inte utrikeskorrespondent. Fast det var faktiskt bara den ena som trodde det, den andra frågade hur det är att jobba med utrikesnyheter och då blev jag lite mer välvilligt inställd och svarade snällt på hennes frågor. Båda ska dessutom ha cred för att de hade valt ut en person och adresserat mejlet just till den (alltså mig), annars brukar de ofta på måfå plocka lite adresser här och där och ställa allmängiltiga frågor som de inte orkar googla.

Tips till skolelever:

• Var konkreta om ni nu prompt ska mejla och räkna inte med att journalisten har två timmar till övers – eller:

• Ring. Då är det mycket svårare att ignorera er.

Tips till elaka besserwissrar:

• Hamna aldrig i klammeri med rättvisan för då jäklar ska jag skriva artiklar om er.

Inte kul att blogga

Den här veckan har varit den mest produktiva i mannaminne och det har tagit musten ur mig totalt. Jag är supernöjd med mig själv, men har egentligen ingenting att tillägga. Vill bara ligga här i soffan och inte göra något väsen av mig.

Jag tror inte jag hittat formen för den här bloggen riktigt. Kanske gör jag aldrig det.

Emma betyder i och för sig soffa

Jag försöker skriva en hemtenta och snubblar in på Wikipedias sida om al-Farabi, en persisk filosof och vetenskapsman som levde och verkade för sisådär 1200 år sedan. Det är en rätt kort artikel och sista meningen lyder:

”Hans namn kan ha gett upphov till det portugisiska ordet ”alfarrábio” som betyder gammal, tråkig eller tjock bok.”

Härligt att känna att man gjort någon skillnad i världen.

BH-konspirationen

Om en kvart kommer Ulliz pappa och hämtar oss för avfärd mot Gimo herrgård och en helg i kärlekens tecken. Förhoppningsvis i alla fall, eftersom det är bröllop det handlar om.

Klänningen har jag redan visat upp i denna blogg och då den är axelbandslös var jag häromdagen tvungen att köpa en fungerande bh att ha under. Åhléns nya underklädesavdelning är enorm, tyst och glamourös, med behåar i alla de former och färger. I provrummet lika stort som vårt vardagsrum kom jag fram till att två passade och begav mig till personalen för att be om råd i utslagningsfrågan. 

Personalen: Men är inte den där lite stor för dig runt om?

Jag: Eh, nja, mjo, lite kanske...

Personalen: Vad har du där, 80C? Jag tror snarare du behöver 75D.

För den oinsatte i bh-storlekar betyder det kanske inte ett jota, men enkelt förklarat är siffran omkrets kring bröstkorgen och bokstaven kupstorlek. Personaltjejen gjorde mig alltså bara genom en mening smalare och yppigare på en och samma gång.

Jag provade en likadan bh i den föreslagna storleken, rätt nöjd kan tilläggas och den satt finfint, så jag köpte den så klart. Gick ut från affären, fortfarande nöjd och funderade över varför alla tjejer har fått för sig att de har fel storlek. För så är det ju – så fort en tjej hamnar i en riktig underklädesbutik så upptäcker hon att hon i alla år haft för liten bh.

Sen slog det mig: alla tjejer som besöker en ordentlig bh-butik kommer därifrån med större bröst och skriver om det i sin blogg, berättar det för sina vänner, som i sin tur besöker butiken och troligen upplever samma sak. Jag har hittills aldrig hört talas om någon som i affären fått höra att hon nog borde byta från 70C till 95B – det vore troligen inte så bra för försäljningen.

Är alltså min nya kroppsform bara ett försäljningsargument?

”Men den passade ju”, sa Karin när jag drog min konspirationsteori för henne.

Och det gör den ju. Så jag kanske bara ska vara nöjd att jag äntligen hamnade rätt i stället...

Easy to please

”Det här är det bästa som hänt mig!” utbrister Oskar där han sitter i soffan. 

Han har hittat Smarty. Ett program som separerar data från presentation.

Hurra!

(Om någon på Smarty läser den här så ska ni veta att det är fritt fram att rippa och använda i marknadsföringssyfte.”)

One down, one to go

I dag vittnade jag när min pappa och bonusmamma knöt hymens band. Det tog ungefär 15 sekunder, men det var fint och efteråt fikade vi vid Sturehovs slott i Tumbatrakten. Jag gissar att nästa helgs bröllop kommer bli en något mer utdragen historia och ser fram emot det också. Mer kärlek åt folket! Tycker fler vänner och familjemedlemmar borde gifta sig, bröllop är kul, hittills i alla former jag varit med om.

På eftermiddagen försökte jag plugga lite, men det gick dåligt. Den första delkursen handlar om Mellanösterns tidiga historia och den tjocka boken om Mellanöstern under Rom på akademikerengelska är verkligen inte att leka med. Jag blir emellanåt helt förtvivlad, och då har jag ändå bara lyckats läsa 33 sidor. Det är så otroligt många namn, gärna tio på ett stycke och alla heter saker som Antigonos Myckohyhymopolusius den elfte, den sjunde och den tredje. De överlappar varandra, försvinner och återkommer och författaren hoppar dessutom friskt mellan tiden före Kristus och efter Kristus och ja... Jag läste högt för Oskar förut i dag och han såg väldigt medlidande ut faktiskt. Jag känner mig mest himla korkad, men hoppas att det ger sig. Tror den här delen av kursen kan vara värst.

På kvällen åkte jag till mammas hus i Hägis. Mamma är i Ryssland, men hennes uttråkade sambo bjöd på middag, min bror kom också dit och min yngsta syster var kramig och gullig. Det var mysigt, maten var god och jag och Gilad diskuterade min kurs. Han tycker det är märkligt att vi svenskar är så oerhört intresserade av ett så litet område i världen (dvs Mellanöstern), fast mest tycker han bara att vi är helt fel ute. Han är israel, så man kan säga att han är lite jävig, men i går höll han sig ifrån sina värsta provokationer och var rätt resonlig. 

Nu är jag hemma igen, Oskar är på någon ö i Uppland och hänger med gamla vänner och jag ligger i soffan och önskar att han var här. Vi firade ettårsdagen med ostbricka och champagne. Jag fick ett citronträd i present, ett jättefint. Jag som velat ha ett citronträd så länge! Jag älskar när han snappar upp sånt.

Han fick seminariebiljetter till bokmässan av mig, så det blir en liten weekend i Göteborg i september. Han såg nöjd ut, så jag tror jag lyckades rätt bra med min present jag också.

Alla nöjda, alla glada.

Ett år i dag

För nästan exakt ett år sedan, give or take några minuter, utspelade sig följande konversation i en soffa i centrala Stockholm, efter ett par omvälvande dagar då en vänskap blivit alltmer... vänskaplig:

Hon: Är vi ihop nu då?

Han: Måste vi sätta ett namn på det... kan vi inte bara... vara? Så här som vi är?

Hon: Jo, men då tänker jag fortsätta dejta möbelsnickaren.

Han: Jaha...

Hon: Vill du det?

Han: Nej...

Hon: Vad vill du då?

Han: Jag vill... att du ska vara med mig. Och inte med några andra.

Hon: Det låter som något man bara kan begära om man är ihop...

Han: Ja. Okej. Då är vi ihop. 

Hon: (ler stort)

Han: Jaha, då har man ett förhållande igen! Det var längesen det.

Sedan dess är det han och jag och det går inte många dagar utan att det slår mig, med full kraft i solar plexus, hur otroligt lyckligt lottad jag är ändå. 

Nöden prövar vännen?

Träffade min fina Öviks-Elin och hennes vän Sara i går, de är i stan några dagar. Middag och vin och mycket prat om allt från journalistik till barnvardagsrum. 

Elin berättade om en vän, en sådan som ”är en vän i motgång, men inte i medgång”. Först trodde jag att jag hade hört fel, jag har alltid tänkt på det där gamla dravlet med ”älska mig mest när jag förtjänar det minst” och så vidare, men hon sa inte fel. Och precis hur rätt det är, slog mig ett par sekunder senare.

Vänner som är snälla när det går dåligt är förstås bra att ha, men bara om de är precis lika snälla när det går bra. Bara om de jublar och gläds och hurrar och skrattar lika intensivt som de tröstar, lyssnar, peppar och ältar. Bara då. 

Jag tror inte alltid jag varit bara en medgångsvän, men det ska jag försöka bli nu. Och jag ska förvänta mig samma sak i gengäld.

Sunday I'm in love

Det har varit en sån där perfekt söndag i dag. Söndagar är nästan mina favoritdagar när de blir så här bra.

Receptet:

• Sova länge – check. Sov alldeles precis lagom så jag var helt utvilad och inte tyckte att hela dagen var förstörd för att jag sovit bort den.

• Brunch med älsk – check. Egentligen funkar brunch med andra människor också, förra söndagen brunchade jag exempelvis med Jonis och det var också väldigt trevligt, men Oskar är det ultimata brunchsällskapet. Han vet vad jag vill ha, han köar medan jag fixar bord, han vet att jag vill ha sallad utan dressing och han kan både prata om roliga saker och vara tyst, beroende på läge (ibland vill man ju tjuvlyssna på folk i närheten, exempelvis).

• En sväng på stan – check. Strosa omkring, göra något litet fynd (i dag blev det en köksmatta som passar perfekt), kolla böcker på stadsbiblioteket, gå på Akademibokhandeln och köpa mat på hemvägen.

• Städa litegrann – check. Ingen söndag känns komplett utan städning. I dag var jag rätt slö, men jag diskade i alla fall en jättedisk och tvättade spisen och lite annat nyttigt. 

• Laga söndagmiddag med omsorg och eftertanke – check. Nästan viktigaste momentet på en söndag. Jag älskar att leta recept och hitta på något nytt och känna hur de goda dofterna av kryddor leta sig omkring i lägenheten. I dag blev det helstekt kyckling i ugn, fylld med citron, vitlök och rosmarin och med en sky av olivolja, soja och annat smått och gott. Till detta ris och sallad på tomat, avokado och persilja. Mmmmmums!

• Titta på lagom mysig söndagsfilm i soffan – check. Fever pitch som gick på trean. Visste inte att den fanns i en baseballversion, men den funkade den också.

Dessutom fixade vi en grej i lägenheten som stört mig länge. Vi satte upp nyckelskåpet. Vissa saker kräver en söndag för att göras.

Jag undrar vad det är med sådana här husmorssaker som får mig att känna mig så nöjd och tillfreds. Det har förmodligen med min könsroll att göra. Men det var jag som satte upp nyckelskåpet i alla fall.

Oskar har mest ägnat sig åt sin blogg. Han har nämligen skrivit sitt allra första inlägg, så alla ni som brukar gå in i hans blogg och vänta, längta och hoppas – er plåga är över. Nä, men ni kanske kan gå in och skriva något snällt i kommentarsfältet, kanske bara att ni tycker han har en helt fantastisk flickvän om ni inte har något annat att komma med. Då blir han så glad. 

Nu sista punkten på receptet för en perfekt söndag: deckare. Mmmmm.

Gripande, vacker sorg

Det är OS-feber på jobbet, tennis avlöses av fotboll och folk är så fredagsloja att de slutat låtsas jobba och i stället ägnar all uppmärksamhet åt sport och glada samtal. Själv har jag just sorgset konstaterat att min efterlängtade övikstjejträff på måndag inte blir av – eller åtminstone inte med full styrka, eftersom favvo-Jill skickas till London på söndag. Bittert, men kul för henne så klart. Och välförtjänt.

I går låg jag och Oskar och lyssnade på Mia & Klaras sommarprat i sängen sent på kvällen. Jag tycker deras var det bästa av dem jag hört, särskilt Mias. Hon pratade så rått och innerligt rakt ur hjärtat att det ruskade tag i mig ordentligt flera gånger. När hon talade om relationen till sin numera döde far började jag gråta. Det var så sorgligt och gripande och vackert på samma gång.
Oskar var tyst, lugn, trygg förståelse bredvid mig, som han alltid är, som jag älskar att han är när det som mest behövs.

Jag satt och bläddrade i min almanacka och skulle skriva aktiviteten för dagen på lördagen den 23, men ”pappa gifter sig” kändes för konstigt, så jag skrev pappa + Lena och ritade ett svagt hjärta runt deras namn i stället. Det kändes också märkligt, men inte lika. Jag ska vara vittne och det ska enligt uppgift bli en lugn och nedtonad och juridisk tillställning, men ändå. Pappa gifter sig. Eftersom de kom på det med så kort framförhållning var jag tvungen att be min chef om ledigt ”för pappa gifter sig då”, två veckor innan det skulle ske. Det tror jag hon tyckte var ganska underligt det med, men hon höll god min.

Nu ska jag gå hem och starta den här helgen med en middag på Ciao ciao med min älskling.

We are the world

Jag tänker mest på krig just nu och efter i kväll också lite på hur den egyptiska polisen torterar folk i fängelse. Jag och Oskar var på Södra teatern och lyssnade på seminarium om Mellanösterns relation till USA och sig själv och om Ryssland, makten och härligheten. Det låter ju väldigt bildat och pretto, men saken förklaras rätt enkelt av att min mamma var en av paneldeltagarna på det sistnämnda seminariet och man måste ju stötta släkten. Hon var för övrigt bäst. Jag var väldigt stolt, utom när hon efteråt sa till en av sina kollegors nyförlösta fru att hon blivit så förvirrad när han fick barn, för hon mindes så väl hur käääär han var i en annan kvinna för inte alls länge sen. Snark. Men taktisk har ju aldrig varit min mammas mellannamn direkt.

För att fortsätta på det bildade spåret så har jag kommit in på en kurs i Mellanöstern- och Afrikastudier på Stockholms universitet i höst, vilket ska bli superspännande. Den är nätbaserad, så jag tänker mig att det ska funka att plugga och jobba samtidigt, men vi får se. Jag vill förkovra mig. Fördjupa mig. Få såna där universitetspoäng som man inte har om man gick journalistlinjen på Ljungskile folkhögskola.

Men vi får se, jag har ju varit jättepepp och tröttnat direkt förr, så att säga.

En dag hoppas jag hur som helst att det är jag som får sitta med i expertpaneler och liksom Kjell Albin Abrahamson gjorde i dag slänga mig med citat från halvt bortglömda ledare. Det är så coolt med folk som är insatta!

Krig.

Jag såg en liten 82-årig gubbe på TV4-nyheterna i går. Han bor i en georgisk by och var upprörd, arg och besviken över ryssarnas attacker. Han kunde inte förstå det och nu var han redo att gå ut i krig för att försvara sitt land, även om han insåg att han inte skulle bli försvarets förstaval som soldat.
”Jag kanske kan bära vatten och mat åtminstone” sa han.

Lilla, lilla gubben. Han fick mitt hjärta att snörpa ihop sig av olycklighet.

Man blir ju matt

”Cheye Calvo, borgmästare i förorten Berwyn Heights utanför Washington, tömde som vanligt brevlådan på väg in när han kom hem efter jobbet. I posten fanns bland annat ett paket till hans fru.
När han bytte om stormade plötsligt den lokala polisen in, belade honom med handfängsel och sköt familjens bägge labradorer.
Efter en dryg timme gick det upp för konstaplarna att varken Calvo eller hans fru hade något att göra med paketet, som visade sig vara fullt av narkotika – det var langarna som använde sig av ovetande personers brevlådor i sina transaktioner.”
(TT)

Vad är det för fel på folk? Poliserna har för övrigt inte bett om ursäkt för att de sköt hundarna, men sagt att de förstår sorgen efter att parets husdjur ryckts bort i förtid. Jaha, det var ju stort av dem.

Vin, sol och autostradan

Först: Tack till mig själv för att jag hade sinnesnärvaro nog att dricka fem glas vatten innan jag rasade i säng i natt. Tack snälla mig för det.
Men vi inleder med Italien.

Italien. Jag tror jag egentligen är menad att leva bland kullarna i Toscana, nära Tyrrenska havet. Jag älskar allting som kommer därifrån, åtminstone i kategorin ”inmundigas”. Pastan. Osten. Kaffet. Vinet! Glassen! Tomaterna! Jag åt ingenting på hela veckan som jag inte tyckte var supergott och då åt jag ändå minst två gånger på hak längs motorvägen.

Motorvägen ja. Till och med det ordet låter vackert på italienska. Att glida längs autostradan låter mycket mer romantiskt än att köra på exempelvis autobahn och sträckan mellan Florens och Pisa saknar motstycke i skönhet. Highway one kanske kan tävla med den, men den är i jämförelse inte en ordentlig motorväg, så jag tror inte den räknas.

Vi hade det jättebra. Solade, badade, åt, strosade, försökte oss på lite italienska ord och så vidare. Hade sån där riktig solsemester, struntade i vad saker kostade (två solstolar och ett parasoll en dag 350 kronor – vi tar det!) och pratade om hur gott allting var. Jag tror vi åt mest. I alla fall jag. Sen kollade vi på lite sevärdheter också, på vårt eget lilla vis. Jag och Oskar har kommit på att man egentligen aldrig behöver så mycket tid till saker som folk tror. När vi var i Petra i Jordanien sa alla att vi var galna som inte skulle tillbringa minst två heldagar där, själva tyckte vi det räckte med de tre timmarna vi hade tid till. Lutande tornet i Pisa, ja det lutar, men det ser man ju på en gång, man tar ett par kort (jag lutade åt olika håll på alla, höhö) och sticker tillbaka till beachen. På vägen från Tirrenia till flygplatsen sista dagen låg vi ganska bra till tidsmässigt, så vi tog en avstickare till Gardasjön. Den var fin, det hann jag se under den knappa kvarten vi kollade på den.
”Tror du inte att du riskerar att missa saker när du gör allt så fort?” frågade en kollega när han fick höra hur jag resonerar. Och jo, det är väl möjligt. Men samtidigt hinner jag se en massa saker på begränsad tid och det gör att det känns som att jag haft flera veckors semester och inte bara sju dagar. Vikariesättet att resa, kallar jag det.

En annan kollega berättade om sin resa till Sydamerika i går. Hon ska vara borta i en månad: en vecka i Buenos Aires, en vecka i Rio och så resten av tiden i Amazonas eller så. Jag: Men vad ska du göra i Rio i EN VECKA?
Själv hade jag nog hunnit ner till Chile på den tiden.

En sak som dock är dålig med Italien är deras vägskyltning. En ort kan stå på skyltarna i hur många korsningar som helst, för att sedan bara försvinna – innan man är framme. Det är enerverande. Dessutom har de alldeles för få avfarter från sina motorvägar och skyltar dessutom alldeles för dåligt inför dessa också, vilket innebar att jag och Oskar åkte förbi Bologna tre gånger i rad. En omväg på cirka tio mil. Då var jag inte så nöjd.

Oskar körde för övrigt hela tiden, eftersom det hade kostat 500 kronor extra om jag också ville köra. Hör ni vad som är fel på den meningen? Varför är det just jag som kostar 500 extra, medan Oskar är självskriven som förare? ”Men jag hade velat betala 500 extra om du verkligen också ville köra” svarade Oskar själv på den frågan.
Hörde dessutom att alla andra par på Hertz-kontoret löste förarbiten på samma sätt. ”Jag kommer ju ändå köra mest” sa en kille varpå han och hans tjej tackade nej till extra förare.
Egentligen borde jag betalat de där pengarna bara för sakens skull och kört halva vägen bara för att, men jag orkade inte. Jag tycker ärligt talat det är trevligast att sitta i passagerarsätet och titta ut genom fönstret, välja musik och gnälla över Oskars körsätt.

I tisdagsnatt kom vi hem, i går morse åkte Oskar till Norge för att klättra upp på Galtöpiggen eller något liknande. Norges högsta berg hursomhelst. Själv gick jag till jobbet och därefter vidare på en jätte-afterwork där jag drack alldeles för många öl och blev alldeles för snackig. Typiskt mig. Men det var kul och jag gillar mina kollegor och min bransch fastän den är så sjuk och det kändes som att jag pratade med hela världen, samtidigt, diskuterade Israel-Palestina-konflikten åt ena hållet, Jugoslaviska maffian åt andra, journalistik på Expressens nyhetsfeature åt tredje. Alla har verkligen koll på varandra i min pyttiga lilla mediavärld, det förundras jag ofta över när jag träffar folk jag inte sett till på flera år och de har full koll på vad jag gör. Liksom jag på dem.

I dag fyller min yngste bror fem små år. Han önskar sig ”en klätterbil som klättrar på träd med krokar fram”. Om ni vet var man hittar en sådan så får ni gärna hojta till.
Nu: Leta ”rolig” nyhet.

En dag kvar

Jag känner mig fortfarande pigg och fräsch trots att alla ohh:ar och ahh:ar när de hör att det är åttonde dagen i sträck. Åttonde elvatimmarsdagen. Åtta dagar, det är ju en baggis egentligen. Fast i vanliga fall brukar jag aldrig jobba mer än tre-fyra i sträck, det är väl därför de spärrar upp ögonen så otroligt.

Hursomhelst, jag är glad ändå, för jag inledde dagen med att ha picknick vid Smedsuddsbadet. Jag och Oskar cyklade dit, det är vårt närmaste bad och betyget höjdes genast ett snäpp när vi upptäckte att man får låna solstolar gratis där mellan 10.30-14.30 måndagar, onsdagar och fredagar. Något slags arbetsträningsprojekt som Kungsholmens stadsdelsförvaltning pysslar med tror jag. Mycket sympatiskt, man tror ju direkt att det är någon hake inblandad när man ser skylten ”GRATIS SOLSTOLAR ATT LÅNA”.

När man startar dagen med avokadomackor och termoste följt av minst två dopp i Mälaren känns det knappt ens jobbigt att gå till jobbet. Då har man ju redan hunnit ha som en ledig dag innan halv två. Perfekt! 

Dessutom får jag snart, snart ligga hela dagarna på stranden om jag vill. Har i dag köpt tre pocketböcker för detta ändamål. Strand, hav, sol, mat och så kan jag titta lite på San Marino och lutande tornet också, men framförallt är det ligga-på-en-solstol-skutta-i-vågorna-läsa-tusen-böcker-hångla-i-solnedgången jag är ute efter. Tror Oskar har insett det, för han svarar pliktskyldigt ”vila och så” när jag frågar vad han ser mest fram emot med resan. Han har också lite försiktigt sagt att han kanske åker iväg lite själv ibland om han blir rastlös. Jag tror att han i tankarna redan är inne på veckan efter Italien, då han ska få bestiga något slags berg i Norge. Det blir roligt för honom. Och jag slipper följa med! Ett berg per år, det är mitt motto.