Dagens Tet

Tet jobbar med IT. Han är placerad på en stor och välkänd matvarukedja. I dag skulle han skriva en utvärdering om personen han efterträder.

Man vet att man jobbat för länge omgiven av matvaror när man skriver följande:
"har jag en stor, men ärofull, mandel att bära."

ps. Den som gissar rätt på vad det skulle stå vinner en storförpackning mandlar. Tet bjuder.

Dagens Sanna

Jag och Sanna är på systemet på lunchen och köper nyårschampagne. Killen i kassan vill som vanligt se mitt leg.
Sanna: MEN varför vill ni bara se HENNES leg jämt och aldrig MITT?
Kassakillen: Eh, he, eh...
Sanna: Det är faktiskt ett tips till er såhär i jul- och nyårstider när folk känner sig lite glåmiga, ni kan göra människor glada! Fråga oss äldre om leg!
Kassakillen: Du får jättegärna visa ditt leg.
Sanna: Nej, det vill jag inte för det har jag inte med mig.

Ahahahahaa

Jag var inne i ett forum och läste en tråd om en tjej som undrade om hon var onormal för att hon blivit kär i en skådespelare. Det här svaret fick mig nästan att dö av skratt här i min ensamhet:

”Jämfört med mig är du fullt frisk.

Jag har en crush på en amerikansk kille som jag fick se på en sajt över trafikoffer. Inte nog med att han bor på andra sidan världen, han är 15 år yngre än mig, jag har aldrig träffat honom och han är död.

Något som har några bra tips på piller man kan ta?”

Hahahaha! Ja, det finns då alltid någon som har det värre...

Allt annat än fine twothousandandnine

Tänkte egentligen skriva en årskrönika, eller möjligen en sekelkrönika, men jag vet inte om jag har lust. Jag lägger det i händerna på er. Om ni jublar lite så händer det!

Annars blir det bara den här:

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Jag var i Tjeckien, där har jag aldrig varit förut. Jag flyttade in i en helt egen förstahandslägenhet, heller aldrig hänt. Och så var jag med i tv som någon form av expert, även detta en nyhet för mig va. Jag joggade även aktivt ett tag med bästa träningskompisen, kors i taket.
Höll du några av dina nyårslöften? Jag tror inte jag hade några. Eller, förmodligen lovade jag att jag skulle börja träna igen. Det gjorde jag. Sedan slutade jag. Som vanligt.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Hm. Knivig fråga. Tror faktiskt inte det, det kan ju inte vara någon särskilt nära i alla fall eftersom jag inte minns.
Dog någon som stod dig nära? Nej, pust pust.
Vilka länder besökte du? Israel, England, Tjeckien, Jordanien, Syrien och Libanon.
Är det något du saknat år 2009 som du vill ha år 2010? Inre trygghet som vanligt.
Vilket datum från år 2009 kommer du alltid att minnas? 6 mars, det var en trist dag. Kan inte komma på något annat exakt datum jag minns. Eller jo, 30 juni, då flyttade jag. Det var roligare.
Vad var din största framgång 2009? Karriärsmässigt har året gått mycket bra, helt enligt planerna skulle man kunna säga om man hade haft en plan. Mycket bra jobb, mycket utveckling, mycket credd.
Största misstaget? Åh, jag har gjort så mycket dumt, men jag har som princip att inte ångra saker.
Har du varit sjuk eller skadat dig? Musarm! Det var verkligen ett musarmsår. Och så lite halsfluss och urinvägsinfektion på det. Och eviga förkylningar. När jag tänker efter har jag varit ovanligt sjuk i år, jag som alltid brukar skryta med att jag aldrig blir sjuk.
Bästa köpet? Alla resorna. Och min röda kappa.
Vad spenderade du mest pengar på? Möbler till min nya lägenhet, förmodar jag.
Gjorde någonting dig riktigt glad? Solen och värmen gjorde mig riktigt, riktigt glad i våras. Och vännerna gör mig alltid glad. Och att få vara utsänd i Israel gjorde mig också himla glad, fastän jag just då inte var ett dugg glad egentligen.
Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2009? Varje gång jag hör It aint over til it’s over med Lenny Kravitz kommer jag i alla fall att tänka på Brighton 2009. Annars troligen Happy Ending med Mika, den har jag dramaqueen-deppat till rätt mycket.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Ledsnare.
Vad önskar du att du gjort mer? Trott på mig själv.
Vad önskar du att du gjort mindre? Grubblat, sörjt, hetsat, stressat, gått sönder.
Hur tillbringade du julen? Med mamma, styvpappa och tre av syskonen.
Blev du kär i år? Jag blev förälskad ett par gånger. Inte bra kär.
Hur många one night stands? Jag skulle väl aaaaldriiiig.
Favoritprogram på TV? True blood! Fast mest på SVT Play. Köpte min allra första tv i år, men har kanske tittat på den i max fem timmar totalt.
Bästa boken du läste i år? Mjae, mjoe. Jag har läst massor av böcker, men vet inte om någon av dem var exceptionellt bra.
Största musikaliska upptäckten? Montt Mardié!
Något du önskade dig men inte fick? Lugn och ro i själen.
Vad gjorde du på din födelsedag 2009? Jobbade och åt middag hos mamma, som kom hem på surprise-visit.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Det finns inte mycket som kunde gjort mitt år sämre. Bortsett från arbetslöshet och hemlöshet då, okej två rätt stora grejer, men allt är relativt.
Hur skulle du beskriva din stil år 2009? Den var emmig, som alltid.
Vad fick dig att må bra? Matlaget! Och systrarna och världens gladaste hund.
Vilken kändis var du mest sugen på? Jag var sugen på Montt Mardié, tills jag facebookstalkade honom och upptäckte att han var förlovad. Går inte igång på upptagna män.
De bästa nya människorna du träffade? Fina Jamilla träffade jag visserligen redan förra året, men det känns som att hon blev min vän i år. Sanna-fin. Simon, min knäppa och härliga kollega. Och Tet.

Tillägg till 27 december

För nio år sedan hade jag förresten också urinvägsinfektion. Tyvärr var det knappast den senaste gången.

Celibat får det bli, det verkar vara det enda som hjälper.

Ljus, stanna kvar

Jag är lite gladare i dag!
Vet inte om det beror på att jag är tillbaka på jobbet och har ett mål och en mening igen, eller om jag helt enkelt kommit ur det värsta, men jag tänker njuta av det medan det varar.

Och lista orsaker att vara glad:
* Min kusin. Min bästa, bästa, bästa kusin. Som jag träffar alldeles för sällan, men ändå alltid fnittrar med som om vi sågs i går. Och kan prata med om allt, allt, allt. Just nu sover han i min lägenhet med sin spanska tjej och skotska kompis och det gör mig glad att tänka på.
* Somnade ganska fort i går, trots att jag låg i lillasysters smala lilla säng (fick inte plats i mitt hem till följd av punkten ovan) och vaknade bara ett par gånger av att Lajka skällde på inbillade intruders.
* Spelade spel med mina yngsta bröder + bonusmamma i går. Fick bland annat gå "som en linslus" och samtidigt sjunga Små grodorna. Bonusmamma fick hoppa på ett ben och säga "boink boink boink" medan vi andra räknade till tio. Man var nog tvungen att vara där.
* Har bestämt mig för att åka med fin-kusin och hans entourage till Dalarna över nyår.
* Jag har fått ett jobb och behövde inte ens börja oroa mig för arbetslöshet nästa år.

Mmm. Inte ens att jag fick äta en citron till frukost för att häva UVI-helvetet (det är egentligen beyond hävande vid det här laget, men det låtsas jag inte om) påverkade mitt humör nämnvärt. Det ni.

27 december 2000

För exakt nio år sedan i dag kunde jag inte heller äta eller sova. Vaknade fem på morgonen och kunde inte ligga still, gick upp och ut och vandrade länge på Göteborgs gator. Det var iskallt och massor av snö då också, vi firade jul hos mina kusiner och hela jag var en magfjäril som fladdrade och stimmade och for omkring.

Fast den gången berodde nervositeten på att jag var kär. Och på att jag just i dag, för nio år sedan, blev ihop med objektet för de heta känslorna, som jag hade varit förälskad i i ett par månader. Min kusins vän J. Vi gick på bio och såg ingenting av filmen, för vi hånglade så mycket. Resten av min vistelse i Göteborg tillbringade jag mest i hans pojkrum med Eskobars första skiva på repeat.

Ja hej och hå det var tider det. Undrar vad J gör nu för tiden. Han lyssnar i vilket fall inte på sin gamla Eskobarskiva, för den finns numera i min skivhylla. Ha! (Oklart varför jag skrev Ha! där, jag hyser inget agg whatsoever mot J, men det kändes passande.)

Mina fina

Som erbjuder er att komma med godis och film till mig i stället när ni egentligen tänkt gå ut och dansa. Som säger att jag får ringa mitt i natten om jag mår dåligt, så pratar vi tills det går över. Som bjuder hem mig, kramar mig, finns där för mig. Lagar mat till mig. Lyssnar på mig när jag gråter.

Ni är de bästa. Även om jag just nu helst vill ligga som en liten boll i min säng och lyssna på Death cab for cutie hela dagarna och kanske inte låter som att jag uppskattar era försök, så gör jag verkligen det.

Snart går det över. Då ska jag vara glad och rolig igen. Lovar.

Morfar på besök

Mamma får ett majong-spel i julklapp.
Mamma: Det här måste du lära dig Emma!
Morfar: Nej, nej, nej. Emma klarar inte det, det tar en evig tid vet du. Nej, det går inte, nej nej.

Alltid ska man straffas

Inte nog med att jag numera vaknar varje natt och tror att jag håller på att dö, nä, i morse skulle jag såklart få urinvägsinfektionskänningar också. Fick inleda dagen med att dricka en flaska pressad citron och en flaska pressad lime. Kan tala om att om man dessutom var illamående när man vaknade blir det inte bättre av att hälla i sig en massa surt. Sur blev jag och sur är jag fortfarande.

Men känningarna har inte gett med sig, så nu ska jag dricka mer citron och svära långa haranger över ORÄTTVISAN.

Det enda som finns att glädjas över är att det fan inte kan bli mycket värre nu.

Dagens Thea

"Jag tror jag vet vad perspektiv betyder. Det är liksom inte knark och sånt, det är sånt som är bra för en. "


- Posted using BlogPress from my iPhone

God jul

Tomten kom tidigt i år på grund av snön. I dag ska jag därför fira jul för andra gången. Det kommer se ut ungefär som det gjorde i går:






Fast bara den ena av bröderna kommer vara med och jag kanske vägrar knyta det där vita tomtebandet om magen. Den som lever får se.

Emma på hal is

I dag har jag varit på äventyr med en av mina favoritfotografer. I morgon är det julafton och då vill vi ha TREVLIGA saker i tidningen, så vi begav oss till Flottsbrobacken. Cheferna försökte enligt favvofotografen tvinga oss att ta med en tomteluva att sätta på någon i backen, men det vägrade favvofoto. Bra gjort. Bildredaktören mutade honom då med att få gå en timme tidigare om han ändå hittade någon i backen som självmant hade en tomteluva på sig.

Någon sådan hittade vi inte. Däremot en man som var helt rödklädd.
Jag: Är det julen till ära kanske?
Mannen: Eh, nej, det är mina vanliga…
Jag: Säg bara ja!
Mannen: Eh, okej. Ja.

Vad gör man inte för sina fotografer.
En annan sak jag gjorde var att åka sittlift upp till toppen för att han ville fota sittliftåkare. Jag fick inte åka i samma lift som han och objekten, utan följa efter bakom för att kunna intervjua dem däruppe.
För det första är det väldigt kallt att åka snöig sittlift iklädd pennkjol av dräkt-slaget. För det andra är det ännu kallare att ligga och vältra sig i snön under sittliften, vilket jag märkte när den slog omkull mig vid avstigningen och mer eller mindre körde över mig.

En mycket dålig stund för min stolthet. Efter att ha konstaterat att jag inte var skadad skrattade fotografen och resten av skidåkarna som fick bevittna ståhejet gott och länge.
Jag vägrade sedan ta liften ner igen, så vi gick ner för backen. Eller fotografen gick, jag höll i mig i honom och gled. Glatta sulor i en skidbacke är inte att rekommendera. Kom ihåg det barn.

På nervägen gled vi för övrigt förbi en liten kille som hade ramlat i en snödriva.
Jag: Ska jag hjälpa dig upp (eh, det hade ju aldrig gått med glidskorna, men det är tanken som räknas)?
Han: Nej.
Jag: Är det första gången du åker?
Han: Ja. Jag hatar skidor.
Jag: Men det viktigaste är att tänka på att ha tyngden på dalskidan.
Han: Dö.
Jag: Okej, lycka till!

Ungdomen nu för tiden.
Som belöning och plåster på såren åt vi lunch på Svenska sushiköket på hemvägen. Det var gott.

På örat

I dag har jag bland annat spolat öronen hos doktorn och fått ett jobb. Det förstnämnda har lett till att jag har vatten i öronen som vägrar komma ut, det är oerhört enerverande. Det andra har lett till ro i själen på yrkesfronten, att kunna betala hyran nästa år känns ju exempelvis kul.

Annars tänker jag mest på min allra finaste i dag. Det hoppas jag att hon vet.

Baby jag kan se din gloria

Kan inte sluta lyssna!

Olika uppfattning om samma sak

Fick ett sms från min första kärlek för ett tag sedan. Först samma dag som jag tyckte att jag såg honom på bussen. Mycket märkligt. Hade inte tänkt på honom på jättelänge, vad är oddsen för att han ska höra av sig samma dag som jag råkar göra det?

Vi träffades när jag var 15. Ung och oerfaren och oförstörd, som han ungefär, fast han var något år äldre. I början var det sockerdricka och fyrverkerier och Den Största Känslan någonsin. Sedan började det göra ont. Jätteont. Jag gav och han tog och jag var naiv och fattade inte ännu att man måste skydda sitt hjärta så länge man kan. Han backade och gjorde mig ledsen, sedan kom han mot mig igen och vinkade med lillfingret och genast var jag där. Fram och tillbaka, upp och ner, eufori och mörkaste sorg.

Hela gymnasiet höll det på. Det är tre år, tre väldigt långa år. Jag blev inte fri förrän han hittade på en annan flickvän (yes, ni läste rätt) och jag äntligen tvingades acceptera att det inte skulle bli något lyckligt slut. Sedan träffade jag J som alltid ringde när han skulle och tyckte om mig lika mycket som jag tyckte om honom och hjärtat återhämtade sig en smula.

Av någon anledning har vi ändå hållit kontakten, jag och den allra första. Vi blev äldre och han bad om ursäkt för alla idiotiska saker han utsatt mig för. Han blev ihop med en tjej (på riktigt den gången) och har varit det sedan dess. Vi har setts ett par gånger och fikat, men det var längesedan nu.

Och så smsade han då. Först samma dag som jag trodde att jag såg honom, sedan ett par veckor senare när han drack öl med en vän som jag också kände back in the days. De pratade gamla minnen.
”Åh, söte jesus vad jag önskar att jag var 16 igen”, skrev han.

Åh söte jesus vad jag INTE önskar det. Man brukar ju ha en tendens att bara minnas det som var bra, men när det gäller honom minns jag framförallt hur dåligt han fick mig att må nästan hela tiden. Läste min dagbok från den tiden igen för ett tag sedan, vilket ytterligare bekräftade hur fruktansvärt det var att vara 16. ”Jag kommer aldrig älska någon som jag älskar honom”, skrev jag bland annat.

Fast jag hade fel. Det är skönt att inse att man kan ha det ibland, åtminstone när det kommer till kärlek. Jag har älskat efter honom, mycket mycket mer och jag kommer göra det igen. Så kan ju han längta tillbaka till 16-årsåldern under tiden.

Oroligheten

I går vaknade jag av oro. Det är det absolut sämsta sättet att vakna på och det är också omöjligt att somna om och komma undan. Gick upp och gjorde alla grejer som brukar lindra, lyssnade på musik, gick hem till mamma som kommit hem från Serbien, tog en lång promenad med världens gladaste hund, pratade med världens bästa Sarah.

Till slut gav det med sig. Kanske för att jag fick pretzels i present. Och röda ögon-droppar. Även om det skulle kunna tolkas som en pik…

Fick också quinoasallad med halloumi till middag (fast jag fick i princip laga den själv). Och godis.

Somnade före 22. Vaknade halv fem och ville gå upp. Det fick jag inte, så jag sov en stund till. Nu är jag på jobbet och vill bara lyssna på Montt Mardié hela tiden. Tänk om man kunde göra det samtidigt som man läser vetenskapsrapporter och gör enkäter, vad härligt det vore.

För övrigt är min pappafamilj tydligen i Sverige nu tror jag. När tänkte ni ringa och säga hej till er äldsta dotter, vavava?

Aj aj aj

Note to self: Du blir INTE mindre spänd för att du reagerar på stress med att spänna hakan och käken som en galning. Du ser bara ful ut. Och får ont. Så lägg av, omedelbart.

Andra saker jag borde lägga av med: tugga på naglarna, pennor, pappmuggar och min stressavokado.

Nu ska jag snart dricka öl. Och sen glögg. Det borde väl slappna av mig lite tycker man.

Kvällens Simon

Det kom ett brev...

”en drink imorgon efter jobbet. bondesson kommer. vi kallar det "emmas julfest". du bjuder, bland annat. därför bör du komma. 17.30.”

Inte så kul, men alltid nåt

Jag älskar snöstorm! Särskilt när jag är inomhus. När jag gick ut för att plocka upp lilla vilsna Jamilla som hade förvillat sig bort till Matpressen i stället för till vår reception vid lunchtid snöade det så hårt att jag inte såg handen framför mig. Eftersom jag inte kunde öppna ögonen utan att bli blind. Det var hårda 50 meter I tell you.

Men sen lokaliserade jag den lilla och så åt vi italiensk lunch. Det var mysigt.

Nyss blev jag ombedd att skriva om ett byråkratiskt beslut ”med lätt hand”. Inte lika mysigt. Men det gick ganska bra.

Snart ska jag bege mig ut i stormen igen och vara kulturell hela kvällen på Dramaten.

Förresten tycker jag det är märkligt att jag äger över 30 par skor, men inte ett enda par som inte läcker om man använder dem i snö. Skandal rent utav. Kanske måste åtgärda det också innan jag går till Dramaten. Och så ska jag köpa en julklapp.

Okej, jag är för tråkig. Kopierar in väl valda delar av inbjudan till glöggfesten jag ska på i morgon i stället, den är mycket roligare än jag:

”Glöggmys hos Jonte går alltså av stapeln för andra året i rad och du är bjuden. Vi börjar vid 19-tiden och om förra året repriseras slutar vi inte förrän den tidiga morgonkvisten. Om du känner dig tveksam till att du är kvinna/man nog att stå rakryggad inför denna syndaflod av julmys går det naturligtvis bra att bara titta förbi en stund, svepa några glas sliskig julbrygd och sen dra åt helvete.

Det bjuds på glögg, lussebullar, pepparkakor och tomteskum. Om du som jag tänkt göra mer än att bara lukta på glöggen rekommenderas att du även tar med dig lite egen dricka då Blossa även detta år tackat nej till att sponsra eventet.

Då jag tyvärr inte hunnit bygga ut Chateau de Jonte är utrymmet som ni vet begränsat. Vänners vänner är i viss mån välkomna men kolla det gärna med mig först så Sebbe slipper dricka glögg i trappen.”

Någon som vill följa med? Allt för att se till att den där Sebbe håller sig i trappen, tänker jag.

Dagens Simon

"Kan vi inte ta en sväng på annons? Jag vill ta tempen på säljarna!"

(Sedan gjorde han det. Han tyckte det kändes stabilt. Jag skämdes.)

Härlig dag

Efter att jag blev utskälld av min chef blev jag i tur och ordning utskälld av 1, en man på stan som hade tackat ja till att delta i en enkät och 2, av en intervjuperson från förra veckan som jag trodde sa att hon var född i Finland, när hon i själva verket såg dagens ljus för första gången i Köping.

Den sista utskällningen hade människan i och för sig fog för, men det var faktiskt till mitt försvar väldigt svårt att höra vad hon sa...

Usch. Nu går jag och möter upp fin vän och hoppas på att slippa mer ovett i dag.

Välkommen tillbaka till ditt arbete!

Ny chef: Hej, jag tror aldrig jag sett dig förut. Men jag skulle vilja att du funderar på din arbetsmetod. När du jobbar med stora grejer är det viktigt att du gör klart dem innan du går hem.
Jag: Men det skulle in på lördagen, jag hade en intervju inbokad på fredagen och skulle göra klart det då, men så blev jag sjuk...
Ny chef: Ja, men i fortsättningen är det bra om du gör klart saker innan du går hem, skriver ner allting och så. Ifall du skulle bli sjuk.

Söndagssaga

Låg här och tänkte på ”halsflussar jag minns” (det gäller att roa sig när man är sjuk) och kom att tänka på en sommaren 2004. Jag hade träffat G, men vi var inte ihop. Jag tyckte mest han var en ganska störig kille som helaaaa tiden skulle uppehålla sig i min lägenhet och prata non stop.

Men så blev jag sjuk och då var det ganska trevligt att han kom hem till mig, diskade, lagade skum mat som han försökte tvinga i mig och klappade mig på min febriga panna. Han hade också lånat en bok på biblioteket, en ungdomsbok av en författare som jag avgudade i min ungdom och som han råkar känna, som han läste högt för mig medan jag låg och gnällde.

So far, so good.

Sedan ringde hans telefon. Det var den där författaren, som jag visste att han hade haft någon liten fling med för ”tusen år sedan”. G svarade glatt och berättade att han var hos mig, sin nya tjej, som han gillade så mycket. Författaren blev VANSINNIG och slängde på luren efter att ha svurit långa haranger över den löjliga lilla tjejen (mig). Jag blev också VANSINNIG, eftersom 1, vi var banne mig inte ihop och 2, genom att säga så fick han min ungdoms favoritförfattare att börja hata mig! Som om jag inte redan mådde dåligt nog! (Whyyy God, whyyyy, ropade jag troligen från min sjuksäng.)

Tvingade honom att ringa upp och ta tillbaka alltihop, men skadan var redan skedd.

En månad senare blev vi verkligen ihop och den där författaren, ptja, hon hatade mig nog under hela vårt förhållande. Kanske gör hon det än. Fast hon borde ju känt att hon fick en liten hämnd eftersom det var hon som berättade för mig om affären (haha, affären, välkommen till Days of our lives-bloggen) som slutligen satte punkt för vår relation. Eller ja. Undantaget lägenhetsannonsen då, men den orkar jag inte gå in på just nu.

Värsta frågan:

”Hur går det med kärleken då?”

Jag har säkert ställt den själv någon gång när jag känt mig allmänt parig och tillfreds, men gör jag det igen så hoppas jag att den jag ställer den till skjuter mig. Det är för övrigt aldrig någon som ställer samma fråga till gifta par eller sambos, nej, bara singlar ska behöva redovisa sitt kärleksliv.

Och det finns bara två svar: ”bra.” eller ”dåligt.”. Tänk om det inte går överhuvudtaget, men man är fullständigt nöjd ändå, då? Då svarar man kanske också bra, men det leder ju till att frågeställaren säger ”jamen vad kuuul, berätta allt!”. Och vips, så stod man på barrikaderna sjungande Sisters doin' it for themselves.

Ja jag vet inte. Jag kanske bara har bittrat ihop lite här i min feberdimma.

En annan sak som gjorde mig bitter i dag var Vårdguiden.
Jag: Jag gjorde ett halsprov som var negativt i fredags, men jag kan verkligen inte svälja och det blir bara värre... det är precis som halsfluss brukar kännas.
Vårdguiden: Ja, men nu var det ju inte halsfluss.
Jag: Nä, men kan inte provet kanske visa fel?
Vårdguiden: Jo. Men virus kan också göra ont vet du.
Jag: Men jag kan inte äta...
Vårdguiden: Om det fortfarande är lika illa i morgon får du gå till vårdcentralen igen.
Jag: Först i morgon alltså?
Vårdguiden: Ja. Och så får du inte äta något innan du går dit, då kan provet visa fel.
Jag: MEN JAG KAN JU INTE ÄTA SÄGER JAAAAG.

Åh. Jag ska stämma läkaren om jag har legat här i halsfluss i onödan i tre dagar. Eller hans sköterska kanske, det var trots hon som klåpade med halsprovet.

Jamen glad lucia på er också då.

Min spännande lördag i siffror

Antal timmar sömn: 16 (somnade vid midnatt, sov till 13, var vaken till 17, sov till 20. Börjar känna mig lite sömnig igen.)
Antal koppar te med honung: 5
Antal procent te med honung-effekt på halsontet: 0
Antal alvedon: 1. Gillar inte att överdosera tabletter. Tänker att 39 graders feber är min kropps sätt att säga ”nu ligger du banne mig still i soffan och sover”. Fast vid 21-tiden höll jag på att dö och kapitulerade.
Antal meningsfulla saker utförda: 2. Hängde upp en julkula. Diskade! Blev sjukt förvånad, samt sjöblöt av svett efter den ansträngningen.
Antal ”hur mår du din lilla stackare”-samtal: 1. Mamma.
Antal ”hur mår du din lilla stackare”-sms: 1. Adam.
Antal ”det snöar!”-sms: 2. Det var ju kul att veta. Jag såg då ingenting.
Antal gånger jag börjat ynk-gråta för att det gör så ont överallt och jag inte kan svälja utan att vilja dö: 12949849. Cirka.
Antal sedda filmer: 2,5. Tack lillasyster.
Antal personer jag tryckt ”dölj” på i newsfeeden på Facebook för att jag inte orkar läsa deras glada ”hej och hå vad mysigt och festligt vi har det på helgen”-uppdateringar: 4.

Sjuk, sjuk, sjuk

I morse försökte jag ta mig upp ur sängen i en timme. Inte för att jag brukar studsa upp i vanliga fall heller, men den här gången gick det verkligen inte. Hela kroppen värkte, halsmandlarna var helt uppsvällda och om jag bara flyttade tårna utanför täcket höll jag på att frysa ihjäl.

Så jag ringde min chef och sjukanmälde mig, under stor vånda, för jag hade verkligen behövt jobba i dag. Det kändes inte bättre när han sa:
”Är man sjuk så är man sjuk. Men jag hade verkligen velat ha ditt jobb som start i morgon.”

Ja, jo, tack för det du. Övervägde en stund att ringa igen och be dem buda hem min jobbdator och att lotsa fotografen till intervjupersonerna samtidigt som jag tog citat via telefon, men... det föll på att jag faktiskt inte kan prata. Och på att jag har 39 graders feber. Jag jobbar hela, hela, hela tiden, även jag måste få vara sjuk när jag verkligen är SJUK.

Så. I stället har jag sovit typ hela dagen. Tittat på How I met your mother. Haft frossa och värmeslag om vartannat. Ojat mig för att hela jag är en stor värk. Försökt äta en macka, det tog ungefär en timme. Kan. Inte. Svälja.
Tyckt vansinnigt synd om mig själv för att jag missar tjejmiddag ikväll och thai-kväll i morgon.

Men snart kommer i alla fall världens bästa lillasyster hit med filmer och livsmedel. Lillasyster på gångavstånd är det bästa som finns!

Dagens ilandsproblem och en massa blaha

Vi har som sagt flyttat på jobbet och jag har fått en fantastiskt fin och åtråvärd fönsterplats. Nära cheferna, skrev jag sist. Jag kanske var full då, för jag är inte alls nära cheferna. På min gamla plats satt jag på rop-avstånd, vilket jag utnyttjade flitigt. Hände något så ropade jag. Var jag klar med en text så ropade jag. Ville jag något så ropade jag. Oftast innebar detta att cheferna kom till mig och jag kunde i lugn och ro sitta kvar på min plats.

Nu däremot, SER JAG DEM INTE ENS. Det är fruktansvärt enerverande. Det, och att de är helt nya och typ inte vet vem jag är och därför aldrig kommer förbi mig heller. Jag känner att allt detta sammantaget sinkar min arbetskapacitet.

Man borde chatta mer med chefer i stället. Eller egentligen med alla människor. Det vore skönt för oss latmaskar.

I dag har jag förresten utfört en god gärning. Min mamma (hej hej) mejlade om att hennes sambo gärna ville bjuda in en ryss-israel-lituaer vid namn Oleg till jul. Han skulle annars sitta ensam och.. deppa, antar jag. Oleg och hans familj bor i en etta och familjen ska av oklar anledning åka till Litauen utan honom över jul. Om de nu firar jul, vilket min mamma inte tror, eftersom de kan tänkas vara judar.

Min första impuls på detta förslag var NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ. Nej. Och åter nej. På julafton vill jag ha lugn och ro och omge mig med personer jag känner väl, alltså min familj. Jag vill att min bror ska kunna gå runt och gnälla surt över att han inte känner någon julstämning, jag vill att Jojo ska sitta och tindra med ögonen (jo det gör du) och jag vill att min mamma ska vara sådär glad som hon alltid är när alla hennes barn är samlade samtidigt och hon får föda oss allihop ordentligt. Med en främling närvarande skulle min bror vara påklistrat trevlig, Jojo skulle kanske tindra lite mindre (fast nä, det skulle hon nog inte) och min mamma skulle visserligen vara glad, men spänd.
Och så skulle vi vara tvungna att prata engelska hela tiden av artiga skäl. Det kan man ju tycka att vi borde göra ändå med tanke på att mammas sambo inte pratar svenska… men han är inte så knusslig.

Hursomhelst. I stället för att svara NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ tog jag ett djupt andetag, tänkte på julens budskap (okej, jag kräks lite själv här, men det gjorde jag faktiskt) och såg för mitt inre Oleg sitta ensam i sin lilla etta och gråta hela julafton. Det kändes för sorgligt. Klart han skulle få vara med.
Fast då hade tydligen mamma redan bestämt sig för att det var en dålig idé. Jag fick alltså göra en god gärning OCH vara ensam med min familj på jul. Hurra!

Och så slutligen: jag har så vansinnigt ont i magen. Ville bara säga det.

Oh helga naturkille

Min bästa julsång är Oh helga natt. Den blev min favorit under en julavslutning i gymnasiet, jag gick kanske i tvåan eller så. En kille som jag aldrig tidigare noterat steg ut i kyrkgången, han såg lite nervös ut, drog lite i sina tröjärmar och verkade ångra att han låtit sig övertalas att sjunga för hela Åsö gymnasium. Han såg ut som en klassisk natur-kille i 18-årsåldern. En sådan där människa som lätt smälter ihop med de gråmurriga, typiska skolväggarna.

Han tog ett steg framåt.

Musiken började spela.

Och plötsligt var han hela kyrkan. Hans röst bullrade så det vibrerade i kyrkbänkarna. Osäkerheten var som bortblåst, han knöt ena handen, blundade och sjöng långt nerifrån tårna hela vägen in i min mage som reagerade genom att rysa och kittla.

Jag blev så sjukt imponerad.
Jag har sedan dess aldrig hört någon sjunga Oh helga natt bättre.
Men jag älskar den ändå.

Kampsportare nästa

I går var jag förresten på en liten middagsbjudning. Den slutade med att jag under viss vinpåverkan lovade att dyka upp och träna capoveira, eller hur det nu kan stavas, på måndag i Midsommargården.

Jahaja... Det kan ju bli väldigt spännande för de som tvingas bevittna spektaklet.

Viktigt meddelande från tomten

Jag hoppas att inte Thea läser min blogg, för då blir det inte så kul... Om du läser här Thea, upphör med det omedelbart, annars får du inga julklappar. Begrips?!


Slutat läsa?



Bra.




I alla fall. Mamma och Jojo: jag har nu köpt en miniskateboard till ovan nämnda barn i julklapp. Ni behöver alltså inte göra det, om ni hade tänkt det, vilket jag i och för sig starkt ifrågasätter.
Miniskateboard. De hittar på så mycket skumt nu för tiden. Hon får också små, små glaspärlor.
Lena och Jojo (och pappa, som jag misstänker smygläser): Kalle får lite legogubbar och Harry får ord-yatzy, så det behöver ni inte heller köpa, tack och bock. Om Harry redan har ord-yatzy kan du dock gärna säga till, Lena.

Skönt att ha en egen bulletin så här! Sjukt ointressant för alla er andra, men vet ni, det struntar jag iiiii.

I övrigt kan ni bifoga era önskelistor i kommentarsfältet. Särskilt ni föräldrar. Och skämt om snälla barn betackar jag mig för i år.

Flyende visdom

Råkade läsa igenom en gammal mejltråd med en vän i upplösningstillstånd. Jag skrev:

"Livet lever sig själv rätt bra om man inte gör sitt bästa för att hindra det. Eller om man inte gör det svårare än det behöver vara, kanske. Saker behöver inte vara så svåra och göra så ont, det har jag upptäckt ganska nyligen. När jag får panik och känner för att åka till Afrika, bli volontär, hångla med en okänd man, får jag påminna mig själv om att jag bara är ovan vid lugn och trygghet. Och om att jag inte behöver må dåligt för att kunna må bra."

Det var ju ganska klokt skrivet. Undrar vad som hände med den visdomen...

Mangobloggen

I går åt jag mango för första gången i mitt liv. I dag åt jag det för andra. Andra var godast. Det finns vissa som tycker att jag nu borde göra om bloggen till en mango-blogg, där jag ständigt kategoriserar och bedömer mangos som kommer i min väg, men jag är osäker. Exakt hur intresserade är ni av mitt mango-intag? Rösta i kommentarsfältet.

Annars har jag flyttat nu. På jobbet alltså. Har fått en av de absolut bästa platserna i hela huset, vet inte hur det gick till, men här sitter jag nu. Fönsterbord. Snäll granne på betryggande avstånd. Lugn och ro. Nära cheferna, men dold.
Det enda minuset är att det inte finns någon te-tillgång på ungefär en mils avstånd. Om jag slutar dricka mina tolv koppar te om dagen kommer jag helt klart torka ut. Kanske får ta med mig en termos eller något, för att ytterligare befästa min roll som tant (Ulliz och Leo var hemma hos mig i förra veckan, det första de utropade var ”din lilla tant!”. Tydligen uppskattar inte alla min fina manschett-krans jag tejpat upp på ytterdörren).

I går bakade jag och Thea lussekatter. Hennes blev mycket snyggare än mina, men hon tröstade mig med att utseendet faktiskt inte är allt.
I går var det också den sjätte december. Jag brukar aldrig ångra något, jag tror inte det är lönt att göra det och förmodligen skulle jag gjort precis likadant om jag fick en ny chans. Men om jag fick möjlighet att stryka den sjätte december 2008 ur almanackan i efterhand, om jag kunde gett mig själv en liten halsfluss så jag varit däckad hela helgen, om jag skulle kunnat åka tillbaka till dåtiden och säga åt mig själv att hålla mig inomhus… då hade jag nog gjort det.

Frågan är vad jag hade varit i dag då. Och hur jag hade mått. Kanske exakt likadant, det vill säga helt okej för att vara en måndagförmiddag.

Blåst

Har sällan känt mig så korkad som när en miljon mikrobiologer och epidemologer och biotekniker och allt vad de heter i dag försökt förklara för mig vad de gör. Det värsta är att min uppgift sedan blir att förklara för ER vad de gör. Bara tanken gör mig helt matt.

Nu ska jag snart intervjua en generaldirektör. Om han säger ett enda ord liknande pipettering och reagens faller jag död ner.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Men te går fortfarande bra

Vanligtvis när jag inte har någon aptit brukar jag kunna muta mig själv med det här:
· Snabbmakaroner med salt.
· Potatis. Med en tomat och lite gurka kanske.
· Avokado.
· Clementiner.
· Röda, ickemosiga, äpplen.
· Halloumi.

Nu klarade jag knappt av att skriva listan utan att det vände sig i magen. Så himla ovärdigt att hamna i matkrig under min bästa period av alla, lussebulleperioden.
Mattablett. Kan någon uppfinna en mattablett. Tack.

Ps. Jag tänker inte skriva något roligare innan ni har återupptäckt kommentarsknappen, så ni vet det.