Säg mig att det kommer bli lite mer som Annie Hall

Åkte tur och retur till Östhammar med en fotograf häromdagen. När vi var påväg in i Stockholm igen frågade han apropå ingenting om jag hade pollenallergi.
Jag: Nej?
Han: Nähä. Nä, jag undrade bara, för du snörvlar med näsan hela tiden.
Jag: Ja, men det är bara... för att jag har en sån näsa.

Det högklassiga svaret sammanfattar mig ganska bra just nu. Jag är så HIMLA trött. Jag sover och sover och sover, men blir ändå aldrig pigg. Eftersom jag jobbar 11 timmar per dag blir det inte värst mycket tid över till annat om jag sedan sover 12 timmar och åker till och från arbete den sista timmen. Det är tråkigt och gör mig på dåligt humör. Dessutom har jag ont i huvudet och en snörvlig näsa.

Inte lätt att vara jag, nej.

I dag jobbar inte Malin heller, annars är ju hon alltid en outsinlig källa till glädje och skratt. Mest skrattar jag åt henne, fast det gör hon också, så det blir ändå som att skratta med henne. I går tyckte hon att hon fick en rejäl förolämpning av en kollega och hämnades på det mest raffinerade sättet jag varit med på. Jag fattade inte ens att det var en hämnd förrän hon upplyste mig. Då är det en bra hämnd.

Annars har min favoritfarbror varit himla i ropet på sistone, i och med sin ställning inom Ship to Gaza. Det kan man ju tycka borde vara en fördel för hans brorsdotter nyhetsjournalisten och det trodde troligen mina chefer också. Men icke. Inte förrän jag hade smsat honom nio gånger och ringt honom fyra bevärdigade han mig med ett samtal. Under tiden hade mina kollegor redan fått alla svar de behövde.

Bittert. Men han är fortfarande min favoritfarbror, så jag förlåter honom. Han kan ju dock glömma att jag kommer ge honom första intervjun när jag blir en världsberömd pjäsförfattare eller vinner Nobelpriset eller dylikt (han är kulturjournalist).