1. I morgon ska jag äta lunch med en kille jag dejtade lite i höstas. Vi träffades innan han och hans tjej hade gjort slut (alltså, vi träffades då, sprang på varandra på ett uteställe och började prata, inget omoraliskt alls) och när de sedan satte punkt började vi ses lite smått. De hade dock varit ihop i typ åtta år och jag kände kanske att jag inte var jättesugen på att bli hans reboundtjej, så jag tog det inte så allvarligt (just därför kanske jag BLEV hans reboundtjej, slog det mig just) och vi kom aldrig längre än till ses-dricka-öl-kyssas-lite-åka-var-och-en-hem-till-sitt-stadiet.
Dessutom var det i princip bara jag som styrde upp när vi skulle ses, vilket jag lessnade på. Därför bestämde jag mig för att inte ta några fler initiativ och se vad som hände och sedan fick jag fullt upp med annat och glömde väl mer eller mindre bort honom.
Vi har hörts lite sporadiskt på facebook, men jag har som sagt slutat ta initiativ och han har aldrig föreslagit att ses och helt plötsligt hade det gått typ åtta månader.
DÅ. I går. Ville han plötsligt ses. På en lunch?!
Oh well, jag har ju inte så mycket bättre för mig, så i morgon ska vi luncha. Han har bokat bord. När han informerade mig om detta (via mejl, från sin finansjobbsadress, very formellt) började jag ana oråd, så jag har googlat stället och den billigaste rätten kostar 180 kronor. TILL LUNCH! Sanslöst. Hoppas han tänkte bjuda på kalaset.
2. Jag var varit lite ledsen på sistone. Det vet bland andra min kollega S. I dag var jag ute på jobb på dagen och när jag kom åter till mitt skrivbord hade någon lagt en påse med godis och läsk där. Så himla gulligt! S är fin. Mer S åt folket.
onsdag 30 juni 2010
måndag 28 juni 2010
Ingen nämnd, osv
Somliga firade en städad midsommar på landet med släkt och vänner. Andra i min bekantskapskrets gjorde annorlunda.
Vän: Kortfattat hade jag ett ragg torsdag och fredag.
Sov tillsammans osv.
Hon var dock dum i huvudet.
Så på lördagen bytte jag.
Jag: Hahaha
Vän: Och drog igång ett långt argument för polyamorösa ragg
Det forna ragget kom fram och sa typ "Det där kanske inte var så snyggt att hångla med nån annan framför mig" varvid jag blev typ arg (jävligt obefogat) och vände hetsigt diskussionen till att det var HON som var den omoraliska som dristade sig till att ge mig dåligt samvete med sitt gnäll.
Sen tröttnade jag på det nya ragget
Fick folk att skicka henne i säng
Och gick och la mig ensam den kvällen
Och nu har jag bokat dejt med NamnNamn!
Hahaha
Mitt dekadenta liv allså
Kan bara skratta
Jag: hahaha
jag måste blogga detta
Vän: Gör't
Vän: Kortfattat hade jag ett ragg torsdag och fredag.
Sov tillsammans osv.
Hon var dock dum i huvudet.
Så på lördagen bytte jag.
Jag: Hahaha
Vän: Och drog igång ett långt argument för polyamorösa ragg
Det forna ragget kom fram och sa typ "Det där kanske inte var så snyggt att hångla med nån annan framför mig" varvid jag blev typ arg (jävligt obefogat) och vände hetsigt diskussionen till att det var HON som var den omoraliska som dristade sig till att ge mig dåligt samvete med sitt gnäll.
Sen tröttnade jag på det nya ragget
Fick folk att skicka henne i säng
Och gick och la mig ensam den kvällen
Och nu har jag bokat dejt med NamnNamn!
Hahaha
Mitt dekadenta liv allså
Kan bara skratta
Jag: hahaha
jag måste blogga detta
Vän: Gör't
torsdag 24 juni 2010
The return of minivalpen
På facebookchatten dyker han plötsligt upp.
Han: Snart firar vi ett år, Emma.
Jag: Gör vi?
Han: Ja.
Jag: Roligt att vi firar ett år och inte har setts sedan i oktober.
Han: Long distance.
Haha. Ja, så kan man ju också välja att se det. Det är ju trots allt rätt långt till Vasastan.
Han: Snart firar vi ett år, Emma.
Jag: Gör vi?
Han: Ja.
Jag: Roligt att vi firar ett år och inte har setts sedan i oktober.
Han: Long distance.
Haha. Ja, så kan man ju också välja att se det. Det är ju trots allt rätt långt till Vasastan.
måndag 21 juni 2010
Hemma bäst
I helgen fick jag flytta ut ur min lägenhet för att mina två fina Växjö-vänner skulle kunna bo där. Själv flyttade jag hem till världens bästa Malin, som en uppladdning inför vårt kommande samboskap. Både jag och Malin jobbade i helgen och det var så mysigt att sitta och dricka te i hennes rosa kök på småtimmarna efter jobbet i fredags. Sedan låg vi länge och pratade i mörkret. På tal om mörker:
Jag: Hos mig är det så himla ljust, jag måste skaffa rullgardin.
Malin: Ja, här är det mörkt faktiskt. Förutom när det är ljust.
Mm, redan en klassiker.
På lördagsförmiddagen gick Malin upp före mig och började skramla med något i köket. Det visade sig att hon bakade scones! Jag blev alldeles rörd, den enda som bakat scones till mig förut är Abbe och det var inte på morgonen, det var en kväll när han inte hade något bröd till soppan han skulle bjuda på. Fint det med förstås. Men att få hembakta scones till frukost är kanske höjden av lyx.
Sedan fikade vi med Växjövännerna och Amerika-resenären Pärk som sympatiskt nog hade presenter åt oss, innan vi åkte till jobbet och deltog i historieskrivning. Eller Malin deltog. Själv ägnade jag mig åt att skriva om allt som inte hade med bröllopet att göra och var därför ganska sur hela dagen.
Det gjorde dock att jag kunde sluta i vanlig tid, vid midnatt, och möta upp Växjö som slagit sig ihop med Jonis och en drös till. Vi åkte till Kåken där vi träffade Tet och hans lilla anhang en sväng innan vi åkte vidare till en galen dragqueen-fest på Kolingsborg. Det första jag såg var en person som klädde av sig nästan helt naken på scenen. Blev så chockad att jag inte ens protesterade när Jonis började stoppa shots i händerna på mig, det är alltid ett evigt shotsande på den mannen och han fattar inte att jag är mindre och spritovanare än honom. Eller så är det precis det han fattar.
Vid fyra blev jag less och ville sova. Ringde min hyresvärd – som fortfarande var på jobbet. Det var högst oklart när hon skulle få komma därifrån och jag var ensam, frusen och galet trött.
Trodde ett tag att jag skulle få sova på gatan, men sedan ryckte Tet ut som en räddande ängel och inhyste mig hos honom. Det var skönt.
Han bakade inga scones åt mig på söndagen (hans ursäkt var ”min ugn fungerar ju inte”), men däremot fick jag gott kaffe och mackor och melon. Melon verkar ha varit ett tema hos mina värdar denna helg, det bjöd Malin också på.
Sedan jobbade jag en massa timmar till, mestadels utomhus, innan jag äntligen fick åka hem till mitt eget hem. Växjövännerna hade städat så det var mycket finare än innan de flyttade in och till och med köpt en fin blomma som tronade på köksbordet. Himla gulligt.
Stupade i säng och sov i nästan tolv härliga timmar.
Det var den helgen det.
Jag: Hos mig är det så himla ljust, jag måste skaffa rullgardin.
Malin: Ja, här är det mörkt faktiskt. Förutom när det är ljust.
Mm, redan en klassiker.
På lördagsförmiddagen gick Malin upp före mig och började skramla med något i köket. Det visade sig att hon bakade scones! Jag blev alldeles rörd, den enda som bakat scones till mig förut är Abbe och det var inte på morgonen, det var en kväll när han inte hade något bröd till soppan han skulle bjuda på. Fint det med förstås. Men att få hembakta scones till frukost är kanske höjden av lyx.
Sedan fikade vi med Växjövännerna och Amerika-resenären Pärk som sympatiskt nog hade presenter åt oss, innan vi åkte till jobbet och deltog i historieskrivning. Eller Malin deltog. Själv ägnade jag mig åt att skriva om allt som inte hade med bröllopet att göra och var därför ganska sur hela dagen.
Det gjorde dock att jag kunde sluta i vanlig tid, vid midnatt, och möta upp Växjö som slagit sig ihop med Jonis och en drös till. Vi åkte till Kåken där vi träffade Tet och hans lilla anhang en sväng innan vi åkte vidare till en galen dragqueen-fest på Kolingsborg. Det första jag såg var en person som klädde av sig nästan helt naken på scenen. Blev så chockad att jag inte ens protesterade när Jonis började stoppa shots i händerna på mig, det är alltid ett evigt shotsande på den mannen och han fattar inte att jag är mindre och spritovanare än honom. Eller så är det precis det han fattar.
Vid fyra blev jag less och ville sova. Ringde min hyresvärd – som fortfarande var på jobbet. Det var högst oklart när hon skulle få komma därifrån och jag var ensam, frusen och galet trött.
Trodde ett tag att jag skulle få sova på gatan, men sedan ryckte Tet ut som en räddande ängel och inhyste mig hos honom. Det var skönt.
Han bakade inga scones åt mig på söndagen (hans ursäkt var ”min ugn fungerar ju inte”), men däremot fick jag gott kaffe och mackor och melon. Melon verkar ha varit ett tema hos mina värdar denna helg, det bjöd Malin också på.
Sedan jobbade jag en massa timmar till, mestadels utomhus, innan jag äntligen fick åka hem till mitt eget hem. Växjövännerna hade städat så det var mycket finare än innan de flyttade in och till och med köpt en fin blomma som tronade på köksbordet. Himla gulligt.
Stupade i säng och sov i nästan tolv härliga timmar.
Det var den helgen det.
Sms från bonusmamma
”Kalle tar ut sitt drömlag till midsommarfotbollen. ”Harry..” börjar han självklart. Så skiner han upp. ”Emma!” Han vänder sig glatt mot mig. ”Hon är fett bra!! Hon gjorde mål förra året!” Så nu vet du vems lag du är på.”
Kan vara det största erkännandet jag någonsin fått! Det var dock två år sedan och jag gjorde fyra mål, men hey, Kalle får förvanska historien bäst han vill så länge han tycker att jag är ”fett bra”.
Kan vara det största erkännandet jag någonsin fått! Det var dock två år sedan och jag gjorde fyra mål, men hey, Kalle får förvanska historien bäst han vill så länge han tycker att jag är ”fett bra”.
fredag 18 juni 2010
Små barn, små bekymmer
I går fick min yngste bror Kalle, 6, ett utbrott av förtvivlan. Han föll ihop i soffan och grät så det sjöng i hela radhuset vi befann oss i.
Jag: Men du, vet du en sak. På midsommar kan jag ta med mig min dator till Tjurkö, så har du och Harry VARSIN att spela på.
(Gråten lugnar ner sig något)
Jag: Är det något särskilt spel du vill spela?
Kalle: Mutter, mutter, mutter.
Jag: Va?
Kalle: DET ÄR PÅ NÄTET!
Jag: Okej, men vad bra, för min dator HAR internet!
Och som i ett trollslag reste sig den lille mannen upp, torkade bort tårarna och fortsatte med sitt liv.
Mmm, tänk om allting vore sådär enkelt.
Jag: Men du, vet du en sak. På midsommar kan jag ta med mig min dator till Tjurkö, så har du och Harry VARSIN att spela på.
(Gråten lugnar ner sig något)
Jag: Är det något särskilt spel du vill spela?
Kalle: Mutter, mutter, mutter.
Jag: Va?
Kalle: DET ÄR PÅ NÄTET!
Jag: Okej, men vad bra, för min dator HAR internet!
Och som i ett trollslag reste sig den lille mannen upp, torkade bort tårarna och fortsatte med sitt liv.
Mmm, tänk om allting vore sådär enkelt.
fredag 11 juni 2010
Jag vet att det var då, men jag berättar om det nu
På kylskåpet där jag bodde en gång i livet satt ett vykort med en dikt. Min favoritdikt. Den går ungefär såhär:
”Svårt att bli lämnad, svårt att älska mest
Men också svårt
Att vara den som borde gå och inte går
Men sviker
Och i samma stund som sveket dödar
Vet man att man älskade
Att det var då
Att det är över”
Mm, upplyftande dikt att ha på sitt kylskåp, men hursomhelst.
Jag var där i köket. Stod på mattan som vi köpte i en mattaffär i Vasastan en av de där fantastiska söndagarna då vi ätit så mycket Sirapsbrunch att vi rullade fram och visste att vi hade hela kvällen kvar att älska varandra innan måndagen skulle rycka oss tillbaka till verkligheten.
På den mattan stod jag och sträckte mig efter en korg med omsorgfullt nedpackade påsar med te, lösviktste, säkert 30 stycken och han hade gett mig de flesta av dem. Varje gång han kom hem efter en jobbresa fick jag te. Det tänkte jag på, när jag sträckte mig efter korgen, för att lägga ner den i min bruna papperspåse på golvet.
Jag hindrades av sms-signalen.
”Jag älskar dig!” läste jag. En mening som hade kunnat lägga bomull kring mitt hjärta om den hade skickats vid något annat tillfälle. Nu fastnade jag med blicken på den där vykortsdikten på kylskåpet.
Sjönk ner på den kärleksfullt inköpta röda trasmattan.
Och grät så jag fick ont i ögonen.
ps. Den som tar låtreferensen i rubriken vinner ett valfritt tuggummi
”Svårt att bli lämnad, svårt att älska mest
Men också svårt
Att vara den som borde gå och inte går
Men sviker
Och i samma stund som sveket dödar
Vet man att man älskade
Att det var då
Att det är över”
Mm, upplyftande dikt att ha på sitt kylskåp, men hursomhelst.
Jag var där i köket. Stod på mattan som vi köpte i en mattaffär i Vasastan en av de där fantastiska söndagarna då vi ätit så mycket Sirapsbrunch att vi rullade fram och visste att vi hade hela kvällen kvar att älska varandra innan måndagen skulle rycka oss tillbaka till verkligheten.
På den mattan stod jag och sträckte mig efter en korg med omsorgfullt nedpackade påsar med te, lösviktste, säkert 30 stycken och han hade gett mig de flesta av dem. Varje gång han kom hem efter en jobbresa fick jag te. Det tänkte jag på, när jag sträckte mig efter korgen, för att lägga ner den i min bruna papperspåse på golvet.
Jag hindrades av sms-signalen.
”Jag älskar dig!” läste jag. En mening som hade kunnat lägga bomull kring mitt hjärta om den hade skickats vid något annat tillfälle. Nu fastnade jag med blicken på den där vykortsdikten på kylskåpet.
Sjönk ner på den kärleksfullt inköpta röda trasmattan.
Och grät så jag fick ont i ögonen.
ps. Den som tar låtreferensen i rubriken vinner ett valfritt tuggummi
Glädjechock
När man läser rubrikerna i TT kan man lätt hitta massor av olika saker att glädja sig åt.
• Jag har inte fått benet amputerat på grund av läkarslarv.
• Jag har inte knivmördat någon och slipper därför sitta i häkte.
• Jag har inte dött i en bilolycka och heller inte blivit bombad.
• Jag är inte bloggare för Sverigedemokraterna och har alltså inte blivit stämd för förtal. Och fälld.
• Jag är inte allergisk mot jordnötter och kan därmed i lugn och ro äta brödet ”Frisk och fröig” om jag skulle ha lust med det.
Hurra, på alla punkter!
• Jag har inte fått benet amputerat på grund av läkarslarv.
• Jag har inte knivmördat någon och slipper därför sitta i häkte.
• Jag har inte dött i en bilolycka och heller inte blivit bombad.
• Jag är inte bloggare för Sverigedemokraterna och har alltså inte blivit stämd för förtal. Och fälld.
• Jag är inte allergisk mot jordnötter och kan därmed i lugn och ro äta brödet ”Frisk och fröig” om jag skulle ha lust med det.
Hurra, på alla punkter!
torsdag 10 juni 2010
Saker som stör mig just nu
1. Att mina joggingskor massakrerar mina stortår. Okej, jag har väldigt stora stortår, men är det för mycket begärt att kunna springa några kilometer utan att få så ömma tår att de inte går att snudda vid på tre dagar?
2. Att sådana där Amnesty-värvar-människor aldrig approachar mig på stan. Rädda barnen, Röda korset, Greenpeace, Rädda klass 4A i Ljungskog, you name it, de försöker kräva mig på pengar. Men Amnesty, som jag stolt skulle kunna svara att jag redan GER 300 kronor i månaden, de ignorerar mig. (Kanske har de ett foto av mig uppsatt på kontoret? Typ ”världens mest generösa givare, stör aldrig henne”? I så fall vore det okej.)
3. Att världen inte står still när jag jobbar. Folk dricker vin, hänger i solen, umgås med varandra, bjuder in mig.. och jag får säga nej. Ständigt och jämt. Bara i dag har jag tvingats nobba två fantastiska förslag och det gör mig ilsk.
4. Mina grannar. Typ allihop. Den muskliga mannen som ser det som under sin värdighet att besvara mina hälsningar när vi möts och idioterna som satte upp en arg lapp och efterlyste sin DN Söndag i söndags.”JO, det kom en tidning i dag!” skrev de bland annat. I söndags var det röd dag. Då kommer det inga tidningar, era rikspuckon, så jag förstår att ni verkligen saknar ert helt unika exemplar, kände jag för att skriva på en egen lapp. Med urklippta bokstäver. Gärna från DN Söndag.
2. Att sådana där Amnesty-värvar-människor aldrig approachar mig på stan. Rädda barnen, Röda korset, Greenpeace, Rädda klass 4A i Ljungskog, you name it, de försöker kräva mig på pengar. Men Amnesty, som jag stolt skulle kunna svara att jag redan GER 300 kronor i månaden, de ignorerar mig. (Kanske har de ett foto av mig uppsatt på kontoret? Typ ”världens mest generösa givare, stör aldrig henne”? I så fall vore det okej.)
3. Att världen inte står still när jag jobbar. Folk dricker vin, hänger i solen, umgås med varandra, bjuder in mig.. och jag får säga nej. Ständigt och jämt. Bara i dag har jag tvingats nobba två fantastiska förslag och det gör mig ilsk.
4. Mina grannar. Typ allihop. Den muskliga mannen som ser det som under sin värdighet att besvara mina hälsningar när vi möts och idioterna som satte upp en arg lapp och efterlyste sin DN Söndag i söndags.”JO, det kom en tidning i dag!” skrev de bland annat. I söndags var det röd dag. Då kommer det inga tidningar, era rikspuckon, så jag förstår att ni verkligen saknar ert helt unika exemplar, kände jag för att skriva på en egen lapp. Med urklippta bokstäver. Gärna från DN Söndag.
onsdag 9 juni 2010
Dagens Malin
Kollega till mig och Malin: Jaha, så ni var på UD ihop i går ni?
Jag: Japp!
Malin till mig: Va, var du på UD?
Jag: Eh, vi var ju där tillsammans?
Malin: JAHA, Utrikesdepartementet! Jag tänkte på Urban Deli.
Jag: Japp!
Malin till mig: Va, var du på UD?
Jag: Eh, vi var ju där tillsammans?
Malin: JAHA, Utrikesdepartementet! Jag tänkte på Urban Deli.
Jag har så fina vänner
Jag har nya, fina, röda skor som jag matchar med ny, fin, bortglömd röd tröja och detta gör er troligen varken till eller från, men jag berättar det ändå.
Jag har varit ledig i fem dagar och det borde ha varit fantastiskt, men det var lite mer ett ”jaha”. Fredag- till tisdagsledigheten har en förmåga att göra mig lite låg. Fredagen är fin, lördagen också, men sedan är det som att jag genomgår tre söndagar i rad trots att det inte alls borde vara så. Jag går liksom bara runt och räknar ner, tänker att helgerna är slut för den här gången och om tre, två, en dagar väntar 10 dagars jobb av 14. Denna gång inklusive ett kungligt bröllop. Jag är redan utmattad.
Så här borde jag såklart inte tänka. Jag borde ta vara på mina lediga dagar och låta bli att ta ut allt jobbigt i förväg, men det tycks jag aldrig lära mig.
Dock gick det faktiskt lite bättre denna gången än förra. I söndags ägnade jag mig åt Emma-tid: läste, lyssnade på radio, tänkte på en klok persons ord dagen innan: ”gud vad skönt, i dag har du både joggat, socialiserat och dansat, då kan du ju med gott samvete ligga på soffan hela dagen i morgon!”.
Så jag försökte med det, men det var ändå skönt när Tet ringde vid halv åtta-tiden på kvällen och bjöd över mig, för vid det laget började jag känna mig mycket uttråkad.
I måndags var jag tröttare än tröttast och gjorde i princip inget annat än att sova innan jag åkte på möte på kvällen och fikade med några fina. Det gav mig tillräckligt med energi för att hyra en serie-box och titta på den hela kvällen medelst ätande godis. En fin kväll.
I går var jag fortfarande ganska trött, för det är mitt nya normaltillstånd, men fika med världens bästa Malin på världens bästa Vurma rådde bot på detta. Direkt efteråt fick jag träffa ytterligare en världsbäst person, nämligen Jill och gulla med hennes Bianca. SOM LOG MOT MIG! Alltså, hon är bara två månader, i allmänhet tycker jag inte det är lika världsomvälvande när folk ler åt mig (det vore lite sorgligt).
Leendet skingrades dock rätt omgående och sedan grät den lilla sötnosen mest. Jag och Jill hann raskt köpa oss varsitt par skor innan hon fick åka hem och försöka vyssja lillisen.
På mitt schema stod jogging. Tet har på eget bevåg utsett sig till min coach och har som mål att jag ska kunna springa runt Årstaviken innan sommaren är slut. Efter två träningsrundor känner jag mig MYCKET skeptisk till detta, efter dryga tre kilometer vill jag dö, men min coach hävdar att practice makes perfect. Han hävdar också att det är dåligt för hans image att springa med mig för att jag springer så sakta. Det är pepp på hög nivå det... (Själv hävdar jag att det alltid är extremt positivt för hans image att synas i mitt sällskap, oavsett takt.)
Saknar min bästa träningskompis. Var du tvungen att bli gravid och lämna mig i sticket, Jamilla?! Mest saknar jag att du aldrig tvingade mig att stå i plankan i minst en minut innan vi började springa. Fast mina ryggmuskler kommer troligen tacka Tet för detta förr eller senare (om de inte dör av chock först).
Min morbror ringde förresten häromdagen och ville veta vem den här ”Tätt” är egentligen. Det är min vän, sa jag.
”Jaha. Han verkar faktiskt ganska förnuftig för att vara nollåtta”, sa morbrodern då.
Vad han baserar detta på vet jag inte, men jag skulle gissa att det har med förmågan att laga punkterade däck att göra.
Framöver ska jag jobba. Om jag inte får ledigt för att fira Jills 30-årsdag på lördag ska jag också sura ganska mycket. I annat fall ska jag jubla.
Då vet ni.
Jag har varit ledig i fem dagar och det borde ha varit fantastiskt, men det var lite mer ett ”jaha”. Fredag- till tisdagsledigheten har en förmåga att göra mig lite låg. Fredagen är fin, lördagen också, men sedan är det som att jag genomgår tre söndagar i rad trots att det inte alls borde vara så. Jag går liksom bara runt och räknar ner, tänker att helgerna är slut för den här gången och om tre, två, en dagar väntar 10 dagars jobb av 14. Denna gång inklusive ett kungligt bröllop. Jag är redan utmattad.
Så här borde jag såklart inte tänka. Jag borde ta vara på mina lediga dagar och låta bli att ta ut allt jobbigt i förväg, men det tycks jag aldrig lära mig.
Dock gick det faktiskt lite bättre denna gången än förra. I söndags ägnade jag mig åt Emma-tid: läste, lyssnade på radio, tänkte på en klok persons ord dagen innan: ”gud vad skönt, i dag har du både joggat, socialiserat och dansat, då kan du ju med gott samvete ligga på soffan hela dagen i morgon!”.
Så jag försökte med det, men det var ändå skönt när Tet ringde vid halv åtta-tiden på kvällen och bjöd över mig, för vid det laget började jag känna mig mycket uttråkad.
I måndags var jag tröttare än tröttast och gjorde i princip inget annat än att sova innan jag åkte på möte på kvällen och fikade med några fina. Det gav mig tillräckligt med energi för att hyra en serie-box och titta på den hela kvällen medelst ätande godis. En fin kväll.
I går var jag fortfarande ganska trött, för det är mitt nya normaltillstånd, men fika med världens bästa Malin på världens bästa Vurma rådde bot på detta. Direkt efteråt fick jag träffa ytterligare en världsbäst person, nämligen Jill och gulla med hennes Bianca. SOM LOG MOT MIG! Alltså, hon är bara två månader, i allmänhet tycker jag inte det är lika världsomvälvande när folk ler åt mig (det vore lite sorgligt).
Leendet skingrades dock rätt omgående och sedan grät den lilla sötnosen mest. Jag och Jill hann raskt köpa oss varsitt par skor innan hon fick åka hem och försöka vyssja lillisen.
På mitt schema stod jogging. Tet har på eget bevåg utsett sig till min coach och har som mål att jag ska kunna springa runt Årstaviken innan sommaren är slut. Efter två träningsrundor känner jag mig MYCKET skeptisk till detta, efter dryga tre kilometer vill jag dö, men min coach hävdar att practice makes perfect. Han hävdar också att det är dåligt för hans image att springa med mig för att jag springer så sakta. Det är pepp på hög nivå det... (Själv hävdar jag att det alltid är extremt positivt för hans image att synas i mitt sällskap, oavsett takt.)
Saknar min bästa träningskompis. Var du tvungen att bli gravid och lämna mig i sticket, Jamilla?! Mest saknar jag att du aldrig tvingade mig att stå i plankan i minst en minut innan vi började springa. Fast mina ryggmuskler kommer troligen tacka Tet för detta förr eller senare (om de inte dör av chock först).
Min morbror ringde förresten häromdagen och ville veta vem den här ”Tätt” är egentligen. Det är min vän, sa jag.
”Jaha. Han verkar faktiskt ganska förnuftig för att vara nollåtta”, sa morbrodern då.
Vad han baserar detta på vet jag inte, men jag skulle gissa att det har med förmågan att laga punkterade däck att göra.
Framöver ska jag jobba. Om jag inte får ledigt för att fira Jills 30-årsdag på lördag ska jag också sura ganska mycket. I annat fall ska jag jubla.
Då vet ni.
torsdag 3 juni 2010
Låg blir hög
Vaknade på allra sämsta tänkbara sätt i morse. När man gör det är det svårt att vända dagen rätt, oavsett om solen skiner och fem dagars ledighet står inför dörren.
Då blir man glad av sånt här:
”jonatanb: Du får ruska av dig ilskan genom att tänka på morgondagen!
Jag lagar tacomiddag till dig
Så dricker vi vin
Och dansar oss svettiga i sommarnatten!”
Då blir man glad av sånt här:
”jonatanb: Du får ruska av dig ilskan genom att tänka på morgondagen!
Jag lagar tacomiddag till dig
Så dricker vi vin
Och dansar oss svettiga i sommarnatten!”
onsdag 2 juni 2010
Säg mig att det kommer bli lite mer som Annie Hall
Åkte tur och retur till Östhammar med en fotograf häromdagen. När vi var påväg in i Stockholm igen frågade han apropå ingenting om jag hade pollenallergi.
Jag: Nej?
Han: Nähä. Nä, jag undrade bara, för du snörvlar med näsan hela tiden.
Jag: Ja, men det är bara... för att jag har en sån näsa.
Det högklassiga svaret sammanfattar mig ganska bra just nu. Jag är så HIMLA trött. Jag sover och sover och sover, men blir ändå aldrig pigg. Eftersom jag jobbar 11 timmar per dag blir det inte värst mycket tid över till annat om jag sedan sover 12 timmar och åker till och från arbete den sista timmen. Det är tråkigt och gör mig på dåligt humör. Dessutom har jag ont i huvudet och en snörvlig näsa.
Inte lätt att vara jag, nej.
I dag jobbar inte Malin heller, annars är ju hon alltid en outsinlig källa till glädje och skratt. Mest skrattar jag åt henne, fast det gör hon också, så det blir ändå som att skratta med henne. I går tyckte hon att hon fick en rejäl förolämpning av en kollega och hämnades på det mest raffinerade sättet jag varit med på. Jag fattade inte ens att det var en hämnd förrän hon upplyste mig. Då är det en bra hämnd.
Annars har min favoritfarbror varit himla i ropet på sistone, i och med sin ställning inom Ship to Gaza. Det kan man ju tycka borde vara en fördel för hans brorsdotter nyhetsjournalisten och det trodde troligen mina chefer också. Men icke. Inte förrän jag hade smsat honom nio gånger och ringt honom fyra bevärdigade han mig med ett samtal. Under tiden hade mina kollegor redan fått alla svar de behövde.
Bittert. Men han är fortfarande min favoritfarbror, så jag förlåter honom. Han kan ju dock glömma att jag kommer ge honom första intervjun när jag blir en världsberömd pjäsförfattare eller vinner Nobelpriset eller dylikt (han är kulturjournalist).
Jag: Nej?
Han: Nähä. Nä, jag undrade bara, för du snörvlar med näsan hela tiden.
Jag: Ja, men det är bara... för att jag har en sån näsa.
Det högklassiga svaret sammanfattar mig ganska bra just nu. Jag är så HIMLA trött. Jag sover och sover och sover, men blir ändå aldrig pigg. Eftersom jag jobbar 11 timmar per dag blir det inte värst mycket tid över till annat om jag sedan sover 12 timmar och åker till och från arbete den sista timmen. Det är tråkigt och gör mig på dåligt humör. Dessutom har jag ont i huvudet och en snörvlig näsa.
Inte lätt att vara jag, nej.
I dag jobbar inte Malin heller, annars är ju hon alltid en outsinlig källa till glädje och skratt. Mest skrattar jag åt henne, fast det gör hon också, så det blir ändå som att skratta med henne. I går tyckte hon att hon fick en rejäl förolämpning av en kollega och hämnades på det mest raffinerade sättet jag varit med på. Jag fattade inte ens att det var en hämnd förrän hon upplyste mig. Då är det en bra hämnd.
Annars har min favoritfarbror varit himla i ropet på sistone, i och med sin ställning inom Ship to Gaza. Det kan man ju tycka borde vara en fördel för hans brorsdotter nyhetsjournalisten och det trodde troligen mina chefer också. Men icke. Inte förrän jag hade smsat honom nio gånger och ringt honom fyra bevärdigade han mig med ett samtal. Under tiden hade mina kollegor redan fått alla svar de behövde.
Bittert. Men han är fortfarande min favoritfarbror, så jag förlåter honom. Han kan ju dock glömma att jag kommer ge honom första intervjun när jag blir en världsberömd pjäsförfattare eller vinner Nobelpriset eller dylikt (han är kulturjournalist).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
