Det finns inget dåligt väder, det finns bara dåligt läder

Jag har en dålig lädervecka. Först gick en rem av i mina sandaler, vilka är de enda skorna jag kan ha på mig om jag inte vill att fötterna ska brinna upp i den här infernaliska hettan och i dag lossnade axelremmen i min enda väska.

Detta innebär att jag i morgon, då jag ska göra min första intervju i den här staden, kommer att få dyka upp med trasiga skor och mina tillhörigheter i en plastpåse. Värre saker har väl i och för sig hänt, men när man för första gången ska träffa en fotograf man ska jobba med vill man gärna inte se ut som en slashas. Eller jag vill åtminstone inte det.

Och jag hade kanske kunnat köpa en ny väska samt nya skor, OM jag hade haft cirka tre dygn på mig. Ska man däremot träffa någon klockan 15 är det tillräckligt jobbigt att hinna ta sig fram till den platsen, med tanke på att man kanske annars åker en omväg och tappar bort sig, eller blir stående på en gata bland chaffisar som bara nickar uppåt med huvudet, eller hamnar i typ Dahiya för att chaffisen gör en nedåtnick men undlåter att berätta att han bara ska släppa av en kille två timmar bort först. Dahiya är Hizbollahland. Där får man inte ha någon kamera på sig och det har jag, alltså kommer jag bli gripen, inlåst i en cell och sedan förhörd i 2,5 dygn av en ilsken man som inte talar engelska (och inte heller kan fråga mig om jag gillar opera på franska, det kan jag svara på. Je deteste l'opera!).

Ja, ni hör ju. Det blir inga nya skor och ingen väska om man inte har cirka tre dygn på sig.

(Okej, jag erkänner, jag är kanske mest nervös för hela intervjugrejen.)

Att ljuga i kvadrat

På Serges mexikanska restaurang jobbar en man som heter Tony. Han slog sig ner bredvid mig och kopplade på sina förförarögon.

Tony: Jag är så trött på singellivet. Jag är verkligen redo för en relation, jag är 36.
Jag: Mm, du kanske kan testa internetdejting?
Tony: Nej, det är inte för mig, jag vill träffa folk på riktigt. Jag träffar mycket människor, men jag har nog fokuserat för lite på mig själv.
Jag: Ja, du får fokusera mer på dig själv!
Tony: Du då, är du singel?
Jag: Nej, jag har en pojkvän (standardsvar här, det känns som att det är mycket enklare att ha en pojkvän helt enkelt).
Tony: Mmhm. Är det seriöst?
Jag: Ja, det hoppas jag.
Tony: Bor ni ihop?
Jag: Nej, jag bor ju här, han bor i Sverige.
Tony: Åh, långdistans! Det har jag med, min flickvän kommer på onsdag.
Jag: Sa du inte nyss att du var singel?
Tony: Jo, men den här veckan är jag det. Nästa vecka har jag en flickvän.
Jag: Ehhh, vet hon om att hon inte är din flickvän den här veckan?
Tony: Okej okej, vi har varit ihop i två år. Men det är komplicerat, du vet.
Jag: Okeeeej.
Tony: Du måste träffa henne! Kom hit nästa vecka så får ni ses!

Ja, herreminje. Här hade det ju varit väldigt kul om jag också hade lagt korten på bordet och erkänt att jag i själva verket är singel. Undrar vad han hade gjort då? Switchat igen? Så kunde vi hållit på så resten av kvällen.

Tänker hur som helst inte ha dåligt samvete för att jag ljuger om mitt civilstånd i fortsättningen.

Ett nej är alltid ett maskerat ja

I går ville vår hyresvärd Serge träffa oss och ta en drink. Han kom och plockade upp, mig, Malin och vår helggäst Julia i stan och körde oss till den finaste restauranggatan i centrala Beirut, där vi fick sällskap av hans vän Michel. Michel visade sig äga en av restaurangerna och vi slog oss ner vid ett bord och passades genast upp av cirka fem servitörer samtidigt.

Vattenpipor togs in, tillsammans med vin, bröd och en uppsjö av smårätter. ”Ät inte för mycket, ni ska äta på min restaurang sen!” sa Serge hela tiden, medan Michel uppmanade oss att äta mer, mer, mer. Det senare var svårt att inte hörsamma, för det var så sjukt gott.

När vi var klara tog vi bilen till Hamra, där Serge är delägare i en mexikansk bar och restaurang. Där blev det tapas och öl för allt vad tygen höll – det hade verkat oartigt att säga nej till Serges mat, så det var bara att ta ett djupt andetag och äta middag nummer två.

Jag har inte riktigt vant mig vid att vara den som sticker ut än, men i går blev jag på riktigt varse om hur extremt konstig libaneser i allmänhet tycker att jag är. Varför är jag ens här? Varför läser jag franska, och inte världsspråket spanska? Varför äter svenskar middag klockan sex, då ”äter libanensiska kycklingar middag!”? Varför började jag snusa, det är ju helt befängt? Varför fattar jag inte att en nick uppåt med huvudet betyder nej och inte ja?

Just det här nickandet är en följetong. Jag kan bara inte få in det i mitt huvud och när jag berättade för Serge att jag ofta försöker gå in i taxibilen efter att chaffisen nickat ”nej, dit vill jag inte åka” skrattade han på riktigt så han inte fick luft. Historien återberättades sedan under hela kvällen, för varje ny person som joinade vårt sällskap. Kul att man kan roa någon.

Och ändå:
Jag: Har du en flickvän?
Serge: *nick uppåt*
Jag: Vad heter hon? Var kommer hon ifrån?

Serge dog återigen av skratt.

Under kvällen fick vi veta att vår lägenhet är cirka 100 kvadratmeter stor.
Jag: Oj, ja, den är himla stor!
Serge: Stor? STOR?! INGEN libanes skulle någonsin kunna bo i er lägenhet!
Jag: Är det därför du har hyrt ut den till just oss?
Serge: Ja. En libanes skulle få klaustofobi direkt, det vore helt ohållbart. Stor? STOR?! Hahahahahahaaa.

Det är ju skönt att han känner att han kan vara uppriktig med oss...

Vid ettiden vek vi in hovarna och fick skjuts hela vägen hem till Furn el Chebbak, som för övrigt betyder ”ugnsluckan”. Jag hade svårt att somna, låg och vred mig till säkert fyra på morgonen för att klockan sex väckas brutalt av ett vansinnigt buller.

Min första tanke var: bomber! Det small och det bullrade och en massa larm gick i vårt kvarter. Jag låg livrädd och klarvaken i min säng och tänkte ”är det nu jag ska dö?”.

Det var det inte. Oljudet visade sig vara åska, och någon minut senare lystes hela mitt rum upp av blixtarna. Ovädret måste ha varit precis ovanför oss, för jag har då aldrig hört sådär hög åska förut.

Läskigt. Men tur att det inte var en bomb.

Dagens Malin

Jag: Det var fullmåne i går.
Malin: Va?! Är du säker?
Jag: Eh, ja...
Malin: Typiskt också!
Jag: Vad är det?
Malin: Jag tycker inte om att inte ha koll på när det är fullmåne.


Ps. Senare kollade hon sitt fullmåne-schema. Det visade sig att jag hade sett en så kallad ”falsk fullmåne”. Den riktiga är i morgon kväll. All is good in the hood.

Dagens Malin

Malin har mycket spring i benen och har därför lokaliserat inte mindre än två gym i vårt närområde, för att få utlopp för all sin överskottsenergi. Häromdagen begav hon sig till det ena, medan jag satt hemma och frustade under luftkonditioneringen.

Gymmet är nere i en källare och tycks mest frekventeras av bodybuildarmän som står och lyfter vikter och försöker se coola ut. Det är ganska rough därnere, svettigt, halvsmutsigt, testosteron:igt liksom.

Malin trippar in i lokalen och går fram till en i personalen som står och sopar ett golv.
”Jag vill springa!” säger hon på arabiska.

När mannen tittar mycket undrande på henne och svarar ”ehh?” kommer hon på att de arabiska verben ”dansa” och ”springa” är mycket lika varandra. Hon har alltså inte alls klargjort att hon vill använda löpbandet, utan uttryckt en lust att dansa.



Jag dör fortfarande av skratt när jag tänker på den här scenen, trots att jag inte ens bevittnade den med egna ögon.

Valdag!

Ni går och röstar, jag ägnar mig åt att utrota minimyror i köket. Det är olika hur man kan ha det.

Fast i kväll ska vi ha valvaka här hemma, jag, Malin och två svenskar till. Vi ska dricka vin, äta mat och följa spektaklet så gott det går via webben. Heja, heja!

I morgon börjar jag läsa franska på ryska institutet. Mest utmanande ska det bli att försöka ta sig dit. Adresser är ingenting som används i Mellanöstern, man måste ha riktmärken. Eftersom jag aldrig varit vid ryska institutet har jag ingen aning om vad det finns för riktmärken där och tanken på detta gör mig lätt stressad. Får hoppas att någon av chaffisarna vet vart det ligger och har lust att köra mig dit för normal taxa, men det är nog att hoppas för mycket. Troligen vet den första inte vart det ligger, den andra som stannar vet, men orkar inte åka dit och den tredje kan köra mig, men bara om jag betalar 20 dollar.
Det kommer jag inte att göra, och så börjar det om.

Tålamod. Det är viktigt i Beirut. Det, och att aldrig tro att något ska gå så fort som man vill.

Nu går ni och röstar med er!

Resan är målet

I Beirut finns ingen direkt kollektivtrafik. Det finns lite bussar, men de har ingen tidtabell och åker kors och tvärs på ett sätt som förmodligen kräver år att förstå sig på. I stället tar man sig fram genom att åka ”service” i taxibilar.

För att göra detta från vårt hem närförorten Furn el Chebbak får vi först gå ut och ställa oss på vår närmaste motorväg. Varje gång en taxi åker förbi vinkar vi, vilket får bilen att tvärbromsa och ofta backa för att nå vår position på gatan (de kör ju liksom rätt snabbt på motorvägen). Chauffören vevar ner rutan och jag eller Malin (oftast Malin eftersom hon fungerar som mitt språkrör) säger ”Service ile Hamra?” eller vart vi nu vill ta oss.

Chauffören säger då antingen ”näpp” och kör i väg utan närmare förklaring, eller så nickar han och låter oss hoppa in, ELLER så börjar han förhandla priser. Att åka service ska kosta motsvarande tio kronor och bilen fungerar då som en buss och tar upp andra passagerare längs vägen. Men eftersom både jag och Malin ser rätt olibanesiska ut är chaffisarna ofta sugna på att försöka lura oss, vilket brukar leda till vilda diskussioner på arabiska som jag inte förstår.

I går fick vi grönt ljus på service och hoppade in i en bil med en manlig passagerare i framsätet. När vi hade åkt en bil började han deala åt chaffisen och hävdade att man ALDRIG kan åka service hela vägen till Hamra, man måste hoppa av halvvägs och byta bil. ICKE, tyckte Malin och inledde en hätsk debatt som hon genomförde på arabiska, franska, engelska och lite svenska när hon blev riktigt förbannad (mycket spännande att lyssna på).
Malin: HAN SKULLE INTE TAGIT IN OSS I BILEN OM HAN INTE VILLE KÖRA OSS!
Förhandlaren: Han är inte elak, han är spontan.

Vi fick till slut hoppa av halvvägs och var rätt sura där vi gick på en trottoar i ett okänt område under den gassande solen.
Efter att cirka 18 taxibilar vägrat låta oss åka med (de ville bara vara taxisar, inte service, vi funderar på att börja använda niqab) stannade en liten gubbe i en skraltig bil utan taxiskylt.
I vanliga fall hoppar vi inte in i sådana bilar, men nu var vi varma, svettiga och trötta, så vi utmanade ödet.

Gubben visade sig vara döv och vi konverserade via något slags påhittat teckenspråk. Han körde snällt efter våra instruktioner (jag gjorde simtag, vi ville till stranden), genom köer och vägarbeten och vi nådde slutligen vårt mål, efter säkert en kvart.
Då vägrade han ta emot våra pengar! Han hade alltså bara plockat upp oss och skjutsat oss av ren välvilja och där hade jag och Malin suttit och väst ”hoppas han inte tänker döda oss” (oklart varför vi väste, han var som sagt döv) och liknande otrevligheter.

Åh, lilla gulliga gubben. Det är sådana möten som gör att alla andra otrevliga lurendrejar-incidenter bara rinner av en.

Dagens Malin

Jag och Malin diskuterar huruvida man skulle vara döv eller blind om man var tvungen att välja.
Malin: Jag skulle nog välja döv. Att vara blind är ett sådant handikapp.
Jag: Mm, det sa Tet också när vi pratade om samma sak. Men att vara döv är ju också ett handikapp.
Malin: Ja. Och så hör man ju inget.

Kuckeliku

Malin och jag har en tupp som narmaste granne. Han ar oerhort energisk och tycks aldrig vila. Fordelen med att bo i ett kristet omrade och inte vackas av boneutrop fem pa morgonen gar alltsa lite forlorad, men samtidigt kanns det mysigt. Lantligt.

Vi ar framme nu, alltsa. Klockan halv fem i morse motte vi var hyresvard i en skum korsning utanfor Beirut och blev visade till vart nya hem. Utsikten fran vara tva balkonger ar slaende, berg, hus, blinkande ljus och.. tuppens lilla skjul da.

Det ar sa himla konstigt att plotsligt vara mitt i det vi har planerat och pratat om de senaste atta manderna. Det kanns inte riktigt verkligt, var fantastiska lagenhet, att det ar 35 grader varmt, den brusande trafiken och arabiskan och franskan som omger oss.

I dag hade vi som mal att promenera in till stan. Det har med att promenera ar dock ingenting som libaneserna agnar sig at. Var hyresvard sa att det kanske tar en kvart fran vart hus, "men ta en taxi". En man pa gatan sa 45 minuter "and it is very hard". I en affar utspelade sig foljande konversation:
Malin: How do we walk to Achrafiye from here?
Man: You go out to the street and take a taxi.
Malin: But we want to walk, how do we walk?
Man: Oh. Yes, WALK out to the street and take a taxi.

Okej. Vi gjorde till slut det. Resa pa cirka tre minuter, jag ar ingen avstandsexpert, men jag tror, TROR, att vi skulle kunna ha gatt.
Dock kostar det tio kronor per person att aka taxi... sa, varfor tjafsa. Det ar trots allt 35 grader varmt.

Helt logiskt

Thea fyller snart 10. Nedräkning pågår, i dag är det exakt två veckor kvar om ni undrade.
På önskelistan: ”Slime, suddgummin, symaskin, mer chips”.

”Mer chips?”, frågar Jojo. ”Har du redan lite chips, men vill ha mer, eller vad menar du?”

Thea: ”Jag får inte äta så mycket chips. Jag vill äta mer.”

Dagens Sanna

sannapercivall: kommer du vara där kl 19, jag vill inte stå själv i en bar och se prostituerad ut medans jag väntar

mig: haha, jag kommer vara där
bra om du också är det så slipper JAG stå och se prostituterad ut

sannapercivall: bra

mig: kan träffa dig tidigare om du inte vill åka hem emellan

sannapercivall: ja, vi kan vara lesbiska horor imorgon tillsammans!
härligt

mig: vi kan äta sushi eller nåt

sannapercivall: var det en sexuell anspelning?

mig: haha
ja

sannapercivall: nice

Lillhanden

Jag känner tjejen med de minsta och gulligaste händerna i världen. Man vill bara hålla i dem hela tiden.

Det bästa är att man får det.

Sarah ska flytta till Helsingborg

Sara: Jag kommer sakna dig så mycket Sarah!
Jag: Men mig då?!
Sara: Ja, just det ja.