* Folk som går långsamt mitt i vägen.
Samma regler som vid bilkörning gäller vid gång: om man vet med sig att man är långsam så håller man TILL HÖGER, så folk som rör sig i normal takt kan gå förbi och slipper krypgå i hasorna på en.
* Oskottade trottoarer
Gör det svårare för krypgångare att hålla till höger, vilket resulterar i att jag får klättra omkring på olika snövallar och bli genomblöt om fötterna om jag vill komma fram till mitt mål i rimlig tid.
* Ytterporten till mitt hus
Trots att den är helt ny måste man dra den inåt innan man kan knuffa upp den. Vansinnigt irriterande.
* Att jag alltid glömmer hur ytterdörren till mitt hus funkar
Och därför slår i axeln när jag försöker knuffa upp den utan att först dra den inåt.
* Krypkörande tunnelbanor
Särskilt när de tar fart – saktar in, tar faaaart – saktaaaar in och håller på så hela vägen mellan en station, det får mig att vilja slå ner första bästa person i närheten.
* Folk som pratar alldeles för länge på möten
Bara för att de gillar att höra sina egna röster. Blablablabla låter de och ingen lyssnar, ändå tvingas man artigt vänta tills de har pratat klart innan man kan ta itu med vettiga saker. Det tar cirka 18 år.
* Frågan ”hur känns det nu då?”
Den syftar på att jag i dag jobbar min sista dag på min nuvarande tidning och har ställts med jämna mellanrum i ungefär en månad. Dessförinnan frågade varje person som gick förbi mig när jag egentligen slutar, det var nästan lika störigt. Känns? Vad vill de ha för svar? ”Jättesorgligt!” blir ju som att jag tycker mitt liv är över, vilket jag inte tycker och dessutom får man aldrig visa sig svag i den här branschen. ”Superbra!” låter inte riktigt trevligt och det är dessutom inte sant. Det känns väl som det alltid känns när man blir utlasad, bittert, trist, uppgivet, ganska hemtamt vid det här laget, men återigen, inte visa sig svag. Alltså får jag svara ”ja, det känns väl som det känns, både och, hej och hå, det blir nog bra med det, jag kommer säkert tillbaka, nu blir det nya utmaningar! hehe, hehe, heheehehhdfjlfsnls”.
fredag 29 januari 2010
torsdag 28 januari 2010
Hon är i alla fall inte bitter
Sanna: Men vad vill du ha då?
Jag: Någon som älskar mig villkorslöst och självklart. Som inte är min mamma.
Sanna: Det finns inga sådana som samtidigt är smarta, inte ser ut som de har lepra, som har ett arbete.
Jag: Skönt att du inte är bitter.
Sanna: Jag är krass och realistisk.
Jag: Någon som älskar mig villkorslöst och självklart. Som inte är min mamma.
Sanna: Det finns inga sådana som samtidigt är smarta, inte ser ut som de har lepra, som har ett arbete.
Jag: Skönt att du inte är bitter.
Sanna: Jag är krass och realistisk.
onsdag 27 januari 2010
Ängslan är ett fint ord
Påbörjade mitt träningsliv igen i går, som vanligt i slutet av januari. Sedan brukar jag hålla igång tills det blir juni och varmt och skönt och tråkigt att gå in i kvav träningssal när man kan vara ute och hoppa och skutta. Då joggar jag och cyklar i stället fram till ungefär augusti, när jag slutar med allt och går i ide tills jag i december får ont i ryggen och kommer på att jag faktiskt måste köpa ett nytt träningskort nästa gång jag får lön. Japp. Trodde att det skulle vara vansinnigt jobbigt att börja igen, det brukar det vara, men jag blev knappt svettig. Tyvärr tror jag det beror mer på att jag råkade gå på ett tant-rygg-pass än på min fantastiska grundkondition… men i smyg gläds jag lite.
Efteråt var jag hos bästa Malin och fikade och skvallrade och skönt trött i kroppen kunde jag somna gott vid en helt godkänd tidpunkt.
Fast sedan vaknade jag tusen gånger i natt. Vaknade och var klarvaken och orolig. Utan någon egentlig anledning.
En sådan natt leder alltid till en lika ängslig dag och nu har jag fullt upp med att försöka möta den irrationella, pockande oron med logiska argument. Ibland är det så tröttsamt att vara jag.
Tror dock att kvällens matlag är precis den medicin jag behöver. Hoppas.
Efteråt var jag hos bästa Malin och fikade och skvallrade och skönt trött i kroppen kunde jag somna gott vid en helt godkänd tidpunkt.
Fast sedan vaknade jag tusen gånger i natt. Vaknade och var klarvaken och orolig. Utan någon egentlig anledning.
En sådan natt leder alltid till en lika ängslig dag och nu har jag fullt upp med att försöka möta den irrationella, pockande oron med logiska argument. Ibland är det så tröttsamt att vara jag.
Tror dock att kvällens matlag är precis den medicin jag behöver. Hoppas.
tisdag 26 januari 2010
Ser inte skogen för alla träd
Köpte för ett par veckor sedan en magnet-anslagstavla att sätta upp räkningar och viktiga papper på i hallen, efter att en elräkning hade begravts under högarna på hallkistan och gick till påminnelseavgift. Sedan inköpet har jag på olika sätt försökt sätta upp tavlan på en vägg i hallen, kant i kant med dörren till nätverksskåpet som sitter där. Först fattade jag inte instruktionen. Sedan tolkade Fia den åt mig, men då funkade inte spikarna. Sedan tryckte jag upp den i ren ilska, vilket fick till följd att den ramlade ner efter fem minuter.
I går, när jag gick förbi den sorgliga tingesten där den står lutad mot golvet, gled mina ögon över den där nätverksskåpsdörren. I metall. Som är magnetisk. Man kan säga att den är precis lika bra att magneta upp räkningar på som magnettavlan, eller faktiskt bättre, eftersom den är mycket större och redan sitter på plats.
Så sjukt typiskt mig. Någon som vill ha en magnettavla? Två värdelösa spikar och omöjliga uppsättningsanordningar ingår.
I går, när jag gick förbi den sorgliga tingesten där den står lutad mot golvet, gled mina ögon över den där nätverksskåpsdörren. I metall. Som är magnetisk. Man kan säga att den är precis lika bra att magneta upp räkningar på som magnettavlan, eller faktiskt bättre, eftersom den är mycket större och redan sitter på plats.
Så sjukt typiskt mig. Någon som vill ha en magnettavla? Två värdelösa spikar och omöjliga uppsättningsanordningar ingår.
måndag 25 januari 2010
söndag 24 januari 2010
Tack?
Sylvia: Utåt är du ju oftast glad och gullig, men man känner att du har ett mörkt inre.
Jag: Jaså?
Sylvia: Ja, ett stort mörker. Det är därför jag gillar dig.
Jag: Jaså?
Sylvia: Ja, ett stort mörker. Det är därför jag gillar dig.
lördag 23 januari 2010
Hej
Den här veckan har jag hjälpt två olika personer att sopsortera. Det får inte bli en vana, känner jag.
Annars är jag glad. I dag ska jag fira en av de bästa 35-åringarna jag vet i hela världen. Fast först måste jag göra ledsen, hjärtesnörpt vän glad igen. Jag tänker att lite te, kramar och kanske några emmagjorda rim ska råda bot på detta.
I går när jag åkte hem efter vin-kinamat-Rivalhäng med Malin och co råkade jag sätta mig mittemot en gammal dejt på tunnelbanan. Det var jobbigt för alla inblandade, det var inte en särskilt rolig dejthistoria det där. Inte särskilt uppslitande heller i och för sig, men.. jag gillar honom inte. Jag tycker han är en pompös idiot om jag ska vara helt ärlig vilket jag känner för att vara. Han tycker förmodligen att jag är en cool tjej.
Nä.
Det tycker han förmodligen inte, men nu kände jag för att ljuga.
Hursomhelst, nu satt vi där vi satt och tvingades samtala med varandra. Han tyckte ett bra ämne att ta upp var att jag såg ”sliten” ut. Tack för den du, sa jag surt. Sedan åkte vi förbi hans tunnelbanestation och han gick av någon anledning inte av. Förmodligen för att han tyckte det vore en bra idé att gå hem till mig, någon annan orsak kan jag i alla fall inte se.
Han: Nä, men jag bor ju nästan vid din station ändå tänkte jag...
MMM visst.
Någon inbjudan till mig kunde han glömma. Hoppas hans extralånga omväg hem var riktigt kall, mörk och bitter.
Själv är jag som ni märker inte det minsta bitter.
Nä. Men det är jag faktiskt inte. Möjligen över att jag var så korkad en gång i tiden att jag nedlät mig till att dejta den där.
Okej, hej!
Annars är jag glad. I dag ska jag fira en av de bästa 35-åringarna jag vet i hela världen. Fast först måste jag göra ledsen, hjärtesnörpt vän glad igen. Jag tänker att lite te, kramar och kanske några emmagjorda rim ska råda bot på detta.
I går när jag åkte hem efter vin-kinamat-Rivalhäng med Malin och co råkade jag sätta mig mittemot en gammal dejt på tunnelbanan. Det var jobbigt för alla inblandade, det var inte en särskilt rolig dejthistoria det där. Inte särskilt uppslitande heller i och för sig, men.. jag gillar honom inte. Jag tycker han är en pompös idiot om jag ska vara helt ärlig vilket jag känner för att vara. Han tycker förmodligen att jag är en cool tjej.
Nä.
Det tycker han förmodligen inte, men nu kände jag för att ljuga.
Hursomhelst, nu satt vi där vi satt och tvingades samtala med varandra. Han tyckte ett bra ämne att ta upp var att jag såg ”sliten” ut. Tack för den du, sa jag surt. Sedan åkte vi förbi hans tunnelbanestation och han gick av någon anledning inte av. Förmodligen för att han tyckte det vore en bra idé att gå hem till mig, någon annan orsak kan jag i alla fall inte se.
Han: Nä, men jag bor ju nästan vid din station ändå tänkte jag...
MMM visst.
Någon inbjudan till mig kunde han glömma. Hoppas hans extralånga omväg hem var riktigt kall, mörk och bitter.
Själv är jag som ni märker inte det minsta bitter.
Nä. Men det är jag faktiskt inte. Möjligen över att jag var så korkad en gång i tiden att jag nedlät mig till att dejta den där.
Okej, hej!
tisdag 19 januari 2010
Blunda för verkligheten
Tet och jag tittar på Sin Nombre, en välgjord, men obehaglig film om mexikansk gängkultur och vid varje misshandelsscen pressar jag händerna mot öronen och ögonen mot Tets arm för att inte höra, inte se.
”Hur kommer det sig att du inte kan se något som helst våld?” frågar Tet och jag svarar att jag vet inte, tycker det är märkligare att man KAN titta på när en 12-årig pojke gruppmisshandlas av ett gäng tatuerade män. ”Men vad beror det på”, envisas Tet och jag hör på rösten att det bor en misstanke i hans huvud om att jag fånar mig lite grann, att jag nog skulle kunna titta åtminstone när den vackra flickan trycks ner på marken och hotas med kniv samtidigt som en man som ser ut som djävulen i ren skymf kysser hennes kind.
Tänker på det sedan, när jag ligger i min säng och ska sova. På att jag som alla andra människor ibland gör saker för att jag tycker det passar ihop med hur jag vill verka, ibland uttrycker åsikter jag kanske egentligen inte helt står för och ibland skrattar åt skämt jag inte tycker är roliga. Men brutalt våld på film låter jag inte bli att se för att jag försöker vara flickigt gullig, det sker rent instinktivt. Trycket över magen när scenen inleds, händerna flyger automatiskt upp för att täcka öronen, ögonen vill inte, vill inte, vill inte se. Alla signaler i hjärnan säger blockera, stäng ute, släpp inte in det där.
För hjärnan minns exempelvis en gruppvåldtäktsscen i Flyga drake, som ögonen inte hann väja för. En liten pojke slås ner, besudlas, hånas, förnedras, det spelas upp inför mina ögon när tankarna slår emot mig innan jag ska sova, får mig att tänka ”det var bara en film”, men en annan röst pockar stenhårt på uppmärksamhet. Rösten säger du vet att det händer hela tiden, varje minut, NU NU NU blir någon våldtagen, misshandlad, mördad, NU NU NU och du ligger här i din trygga säng i Sverige och kan inget göra, eller så kan du det, men du gör inget, tick tack tick tack låter klockan och lika ofta som ljuden framkallas förlorar någon sitt hopp, sin värdighet, sitt liv.
Det går inte att blunda för.
Men det går att blunda när man tittar på film.
Därför gör jag det.
”Hur kommer det sig att du inte kan se något som helst våld?” frågar Tet och jag svarar att jag vet inte, tycker det är märkligare att man KAN titta på när en 12-årig pojke gruppmisshandlas av ett gäng tatuerade män. ”Men vad beror det på”, envisas Tet och jag hör på rösten att det bor en misstanke i hans huvud om att jag fånar mig lite grann, att jag nog skulle kunna titta åtminstone när den vackra flickan trycks ner på marken och hotas med kniv samtidigt som en man som ser ut som djävulen i ren skymf kysser hennes kind.
Tänker på det sedan, när jag ligger i min säng och ska sova. På att jag som alla andra människor ibland gör saker för att jag tycker det passar ihop med hur jag vill verka, ibland uttrycker åsikter jag kanske egentligen inte helt står för och ibland skrattar åt skämt jag inte tycker är roliga. Men brutalt våld på film låter jag inte bli att se för att jag försöker vara flickigt gullig, det sker rent instinktivt. Trycket över magen när scenen inleds, händerna flyger automatiskt upp för att täcka öronen, ögonen vill inte, vill inte, vill inte se. Alla signaler i hjärnan säger blockera, stäng ute, släpp inte in det där.
För hjärnan minns exempelvis en gruppvåldtäktsscen i Flyga drake, som ögonen inte hann väja för. En liten pojke slås ner, besudlas, hånas, förnedras, det spelas upp inför mina ögon när tankarna slår emot mig innan jag ska sova, får mig att tänka ”det var bara en film”, men en annan röst pockar stenhårt på uppmärksamhet. Rösten säger du vet att det händer hela tiden, varje minut, NU NU NU blir någon våldtagen, misshandlad, mördad, NU NU NU och du ligger här i din trygga säng i Sverige och kan inget göra, eller så kan du det, men du gör inget, tick tack tick tack låter klockan och lika ofta som ljuden framkallas förlorar någon sitt hopp, sin värdighet, sitt liv.
Det går inte att blunda för.
Men det går att blunda när man tittar på film.
Därför gör jag det.
måndag 18 januari 2010
Sämsta lägga på luren-ursäkten ever
Hört på t-banan:
"Men du, nu ska jag fortsätta åka på det här tåget..."
- Posted using BlogPress from my iPhone
"Men du, nu ska jag fortsätta åka på det här tåget..."
- Posted using BlogPress from my iPhone
Dagens i-landsproblem
1. Internet explorer och min jobbdator kommer inte överens. Använder jag internet explorer blir hela datorn seg som sirap och försöker jag stänga ner webbläsaren tar det ändå en halvtimme innan maskinen återhämtat sig. Alltså använder jag inte internet explorer. Ändå har mitt företag bestämt att vårt intranät enbart ska gå att komma in på via just den förbannade segläsaren. Alltså igen är jag ständigt ouppdaterad om vad som händer och sker på min arbetsplats.
2. I går flyttade Tet om alla mina applikationer i min iphone, med argumentet ”hur ofta använder du aktieappen? Och kompassen? Varför ska de ligga på din förstasida då?”.
Detta har fått konsekvensen att jag varje gång jag försöker gå in på Spotify, hamnar just i aktieappen, eftersom den ligger där Spotify ALLTID HAR LEGAT. Vansinnigt enerverande. Och jag minns såklart inte hur man ändrar tillbaka.
3. Jag vill bara lyssna på Nu har jag fått den jag vill ha, av Olle Adolphsson, med Peter LeMarc. Hela tiden. Det kanske inte är ett problem för mig, men snart för min omgivning, eftersom jag dessutom måste nynna på den ständigt. Kan inte hjälpa det.
2. I går flyttade Tet om alla mina applikationer i min iphone, med argumentet ”hur ofta använder du aktieappen? Och kompassen? Varför ska de ligga på din förstasida då?”.
Detta har fått konsekvensen att jag varje gång jag försöker gå in på Spotify, hamnar just i aktieappen, eftersom den ligger där Spotify ALLTID HAR LEGAT. Vansinnigt enerverande. Och jag minns såklart inte hur man ändrar tillbaka.
3. Jag vill bara lyssna på Nu har jag fått den jag vill ha, av Olle Adolphsson, med Peter LeMarc. Hela tiden. Det kanske inte är ett problem för mig, men snart för min omgivning, eftersom jag dessutom måste nynna på den ständigt. Kan inte hjälpa det.
Evolve, revolve, same same
Jag tog mig iväg på den där konserten i fredags. Tyvärr hjälpte det nog inte Stefan så värst, det var en tävling och alla fick röstsedlar. Jag röstade såklart på hans band, men missade regeln om att man var tvungen att välja minst TVÅ band (för att man inte bara skulle kunna rösta på sina vänner..). Bortkastat med andra ord.
Men det var trevligt ändå, jag träffade Stefans båda föräldrar, har inte sett hans mamma på cirka 22 år tror jag. Hon drog en snabb, men detaljerad resumé om vad som hänt i hennes liv sedan sist och erbjöd mig att börja i hennes franska konversationkurs. Det vore kanske kul. Men om hon konverserar lika snabbt på franska som hon gör på svenska är jag rökt, så jag vet inte.
I lördags fick jag äntligen skrota i min soffa i flera timmar, världens bästa sysselsättning. Sedan ryckte jag upp mig, handlade, städade och lagade en massa mat och på kvällen ramlade Fia, Kakis, Malin och Stefan in. Vi åt och drack vin, diskuterade musik, nykterhet och anställningsintervjuer och fnittrade oupphörligen. Mycket fint. Vid 23-tiden försökte jag, Malin och Stefan gå till Strand, men eftersom hela Stockholm hade kommit på samma fenomenala idé blev det inget med det. Efter att ha tittat på kön utanför Marie Leveau och skakat bestämt på våra små huvuden hamnade vi på Rival. Dit kom också min facebook-kompis Pär K och hans anhang och så satt vi där till klockan blev två och vi åkte ut. Två är en rätt bra stängningstid tycker jag, som nu för tiden är så himla trött av mig att det är löjligt.
I går var jag hemma och tv-serieade mig fram till sena eftermiddagen, då jag begav mig hem till svensexe-sliten Tet och lagade middag. Det finns många fördelar med att laga middag i andra personers kök. Den främsta är att man slipper diska. Sideways och Mad men och filmklipp från Tets ungdom fick stå för underhållningen innan jag traskade hem igen genom natten.
Kom hem och chattade en stund med Sean. Det är roligt att chatta på engelska. Eftersom vi pratar med varandra väldigt fort hinner jag inte alltid finna rätt ord:
jag: doing it!
will you get paid.. or is it more of an ideell sak?
Sean: anyway there is a meeting with these guys from nigeria a week on tuesday
??
ideel sak
c'est quoi?
che cosa'e?
jag: sometimes i just throw in some swedish
to see if you're with me
Sean: yes i noticed
Pro bono heter det för övrigt om någon undrade. Kom på det en stund senare. Brukar använda mig av denna teknik även när jag pratar engelska. Eftersom ingen egentligen lyssnar på vad någon säger brukar ingen haka upp sig på att jag slänger in lite svenska här och var. Mycket praktiskt.
I går skrev jag också att jag vill att the world ska ”evolve” around me. Man skulle ju också kunna valt ordet ”revolve”, påpekade Sean, men jag tycker ärligt talat han borde nöja sig med att förundras över att jag kan ord som evolve överhuvudtaget. Och att världen utvecklas kring mig har jag för övrigt inget emot det heller. Så det så!
Nu är jag måndagstrött och mycket längtande efter den här lediga februarimånaden coming up. Tänk att få sova tills man vaknar, VARJE DAG I EN MÅNAD. The joy, the joy, som Oskar skulle ha uttryckt det.
Men det var trevligt ändå, jag träffade Stefans båda föräldrar, har inte sett hans mamma på cirka 22 år tror jag. Hon drog en snabb, men detaljerad resumé om vad som hänt i hennes liv sedan sist och erbjöd mig att börja i hennes franska konversationkurs. Det vore kanske kul. Men om hon konverserar lika snabbt på franska som hon gör på svenska är jag rökt, så jag vet inte.
I lördags fick jag äntligen skrota i min soffa i flera timmar, världens bästa sysselsättning. Sedan ryckte jag upp mig, handlade, städade och lagade en massa mat och på kvällen ramlade Fia, Kakis, Malin och Stefan in. Vi åt och drack vin, diskuterade musik, nykterhet och anställningsintervjuer och fnittrade oupphörligen. Mycket fint. Vid 23-tiden försökte jag, Malin och Stefan gå till Strand, men eftersom hela Stockholm hade kommit på samma fenomenala idé blev det inget med det. Efter att ha tittat på kön utanför Marie Leveau och skakat bestämt på våra små huvuden hamnade vi på Rival. Dit kom också min facebook-kompis Pär K och hans anhang och så satt vi där till klockan blev två och vi åkte ut. Två är en rätt bra stängningstid tycker jag, som nu för tiden är så himla trött av mig att det är löjligt.
I går var jag hemma och tv-serieade mig fram till sena eftermiddagen, då jag begav mig hem till svensexe-sliten Tet och lagade middag. Det finns många fördelar med att laga middag i andra personers kök. Den främsta är att man slipper diska. Sideways och Mad men och filmklipp från Tets ungdom fick stå för underhållningen innan jag traskade hem igen genom natten.
Kom hem och chattade en stund med Sean. Det är roligt att chatta på engelska. Eftersom vi pratar med varandra väldigt fort hinner jag inte alltid finna rätt ord:
jag: doing it!
will you get paid.. or is it more of an ideell sak?
Sean: anyway there is a meeting with these guys from nigeria a week on tuesday
??
ideel sak
c'est quoi?
che cosa'e?
jag: sometimes i just throw in some swedish
to see if you're with me
Sean: yes i noticed
Pro bono heter det för övrigt om någon undrade. Kom på det en stund senare. Brukar använda mig av denna teknik även när jag pratar engelska. Eftersom ingen egentligen lyssnar på vad någon säger brukar ingen haka upp sig på att jag slänger in lite svenska här och var. Mycket praktiskt.
I går skrev jag också att jag vill att the world ska ”evolve” around me. Man skulle ju också kunna valt ordet ”revolve”, påpekade Sean, men jag tycker ärligt talat han borde nöja sig med att förundras över att jag kan ord som evolve överhuvudtaget. Och att världen utvecklas kring mig har jag för övrigt inget emot det heller. Så det så!
Nu är jag måndagstrött och mycket längtande efter den här lediga februarimånaden coming up. Tänk att få sova tills man vaknar, VARJE DAG I EN MÅNAD. The joy, the joy, som Oskar skulle ha uttryckt det.
fredag 15 januari 2010
Åhhhh
Jag har verkligen ingen lust att lämna min sköna soffa och min varma filt för att bege mig ut i mörker och kyla och sedan trängas bland en massa ynglingar och troligen få tinnitus. Verkligen ingen lust alls. Försökte nyss muta Stefan, vars band jag är tvingad att gå och titta på, med dejt med en av mina singelkompisar mot att jag får vara hemma och sova ikväll. Det gick inget vidare. Det var ju i och för sig tur för dig, Malin, för det var jag dig jag tänkte lova bort.
Jaha nähä, det är väl bara att bita i det sura äpplet då.
En fråga man ställer sig är när jag blev en sådan pensionär? Trängas bland ynglingar borde väl vara det bästa jag vet! Upprörande.
Jaha nähä, det är väl bara att bita i det sura äpplet då.
En fråga man ställer sig är när jag blev en sådan pensionär? Trängas bland ynglingar borde väl vara det bästa jag vet! Upprörande.
onsdag 13 januari 2010
Sensmoral: Bli aldrig facebookkompis med person av motsatt kön på en söndag
I fredags träffade jag för första gången Pär hemma hos Malin. Vi kom överens om att det var konstigt att vi aldrig setts förut, eftersom vi båda är journalister och han i princip har skuggat mig från tidning till tidning.
I lördags sprang jag på honom igen, på Strand. Vi samtalade en stund.
I söndags lade han till mig på Facebook, sådär som man gör. Vi har 15 gemensamma kompisar.
En av de 15 gemensamma kompisarna är min blondaste vän.
I måndags fick jag ett sms från honom: "Pär?! Berätta!".
Jag: Berätta vad? Vi har en gemensam vän och träffades hos henne i helgen.
Han: Aha. Var bara nyfiken på om det var något spännande på g.
Bevakad. Ständigt bevakad.
I lördags sprang jag på honom igen, på Strand. Vi samtalade en stund.
I söndags lade han till mig på Facebook, sådär som man gör. Vi har 15 gemensamma kompisar.
En av de 15 gemensamma kompisarna är min blondaste vän.
I måndags fick jag ett sms från honom: "Pär?! Berätta!".
Jag: Berätta vad? Vi har en gemensam vän och träffades hos henne i helgen.
Han: Aha. Var bara nyfiken på om det var något spännande på g.
Bevakad. Ständigt bevakad.
Kidnappad i natten
Klockan halv fyra i morse väcktes jag av ett sms från Malin. Hon skrev att hon var kidnappad av aftonbladare och befann sig på Stureplan, bland annat. I mitt omtöcknade tillstånd fattade jag inte att hon menade att hon var ute och rullade hatt, utan trodde att hon på allvar hade blivit kidnappad. Ägnade fem minuter åt att försöka tänka ut en åtgärdsplan för att rädda henne. Sedan somnade jag om (det gäller att prioritera, sömn, kidnappad vän, sömn, kidnappad vän…) och drömde att jag satt på en frusen sjö som slets upp så jag forsade iväg på ett stort isblock. Vaknade när klockan ringde och var dödstrött trots att jag somnade halv elva.
Spännande natt.
Nyss kom min chef förbi.
Chef: Åh, jag är så besviken, jag hade tänkt att jag skulle be dig skriva något om att småfåglarna har blivit färre.
Jag: Jaha?
Chef: Ja, det har jag nämligen hört. Men nu verkar det inte stämma ändå!
Jag: Nähä?
Chef: Så det är väl onödigt att du ringer och kollar det eftersom det ändå inte verkar stämma.
Jag: Okej?
Försöker han säga mig något mellan raderna tro? Förmodligen ”ring och se till att det stämmer”. Okej, gör väl det då.
Spännande natt.
Nyss kom min chef förbi.
Chef: Åh, jag är så besviken, jag hade tänkt att jag skulle be dig skriva något om att småfåglarna har blivit färre.
Jag: Jaha?
Chef: Ja, det har jag nämligen hört. Men nu verkar det inte stämma ändå!
Jag: Nähä?
Chef: Så det är väl onödigt att du ringer och kollar det eftersom det ändå inte verkar stämma.
Jag: Okej?
Försöker han säga mig något mellan raderna tro? Förmodligen ”ring och se till att det stämmer”. Okej, gör väl det då.
tisdag 12 januari 2010
Gradskillnad
Dagens Malin:
"Emma pratade mycket om honom när vi var i Syrien. Eller när jag var i Syrien och Emma var och hälsade på mig menar jag."
- Posted using BlogPress from my iPhone
"Emma pratade mycket om honom när vi var i Syrien. Eller när jag var i Syrien och Emma var och hälsade på mig menar jag."
- Posted using BlogPress from my iPhone
måndag 11 januari 2010
10-talets bästa fest och en yllefilt
I fredags fick jag äntligen komma hem till Malin på middag, som jag har längtat. Utöver mig hade hon bjudit in världens bästa Jill och två journalistmän och så hade hon lagat fisksoppa och vit chokladmousse. Till detta drack vi massor av vin (förutom Jill, som drack alkoholfri cider och gnällde rätt mycket över detta, stackars preggot) och diskuterade bland annat Jesus.
Malin: Jesus ska komma tillbaka till Umma-blablabla-moskén i Damaskus!
Jag: Men Jesus är ju död?
Malin: VA? Jesus?!
Det var ett hårt slag för den stackars lilla kvinnan. Sedan kan man ju förvisso diskutera om Jesus egentligen räknas som död, men det tycker jag vi låter bli.
Framåt 22-snåret blev vi övertalade att flytta oss från Hornstull till Zinkensdamm där ”10-talets bästa fest” utgav sig för att utspelas hemma hos Tet. 10-talets bästa fest bestod av fyra berusade män och stora mängder kvarbliven alkohol sedan nyårsafton. Succén var ett faktum. Tets vän Johan berättade bland annat en fantastisk historia om hans bästa förfest någonsin, han var 17 år och lyssnade på Wagner och drack vatten och klockan var 16 på eftermiddagen. Eller något liknande. Det var hur som helst väldigt roligt.
Sedan gick Malin och journalistmännen och jag satt kvar och avhandlade journalistik, politik och frikyrklighet i Småland inpå småtimmarna. Som brukligt på 10-talets bästa fest.
Till följd av detta var jag mycket trött i lördags. Släpade mig iväg till Slussen för att fika med Jonis på vårt stammisställe Fåtöljen (det är oklart varför det egentligen är vårt stammisställe, så himla trevligt är det inte, men vissa saker bara är som de är) och fick en rejäl uppdatering om hur hans liv tett sig de senaste veckorna. Alltid spännande. Lite som en egen, personlig dokusåpa. Vi kom också fram till att vi borde resa bort, så det ska vi nog göra.
När vi hade fikat klart åkte jag hem och powernappade till Mattias Alkberg och försökte förgäves hitta feststämning inför kvällen. Tre olika alternativ fanns uppdukade, men egentligen ville jag verkligen bara ligga hemma i min soffa och stirra. Det fick jag inte. För mig själv. Säg ja och inte nej, osv, ni vet det tjatet vid det här laget.
Åt middag hos mamma först och mötte sedan upp kollege-Simon (som inte längre är min kollega, snyft) och hans tjej ett stenkast från min lägenhet. Där stannade vi i cirka tio minuter. Lika länge som det tog mig att upptäcka att lägenheten var belamrad av flyttkartonger eftersom innehavaren hade flyttat in samma dag. Säger lite om min allmänna vakenhet i lördags.
Strand stod på schemat, kön var iskall men gick ganska fort och inne i värmen hittade vi flera gamla bekanta, bland annat Per K som jag träffade för första gången hos Malin i fredags. Mattias Alkberg dök upp på scenen (nu förstår ni varför jag powernappade till just honom, det gäller att multitaska) och det var bra… men jag var så trött. Kände att jag närsomhelst skulle somna stående. Orkade knappt formulera meningar. Per K förstod ungefär vartannat ord jag sa.
Det fick vara nog. Jag tog mitt pick och pack och stack.
Därför vaknade jag i går relativt utvilad och pigg, men på ett fruktansvärt humör. Ute var det sådär tungt och grått och sådant väder har en förmåga att lägga sig som en våt yllefilt över min maggrop, så jag känner mig alldeles sänkt fastän jag inte har någon anledning.
Ringde fin vän som fattade känslan precis och sa till mig att genast 1, gå upp ur sängen, 2, klä på mig, 3, ringa Malin och hitta på något, 4, återrapportera.
Eftersom jag är lydig gjorde jag just detta och var därför snart på väg hem till Malins mysiga lägenhet igen. Där fick jag kaffe och Malinskratt och yllefilten torkade litegrann.
Det är himla skönt att bli tillsagd att styra upp sig själv ibland. Jag behöver det.
I dag skiner solen igen och jag är glad fastän det är måndag. Bara en sån sak.
Malin: Jesus ska komma tillbaka till Umma-blablabla-moskén i Damaskus!
Jag: Men Jesus är ju död?
Malin: VA? Jesus?!
Det var ett hårt slag för den stackars lilla kvinnan. Sedan kan man ju förvisso diskutera om Jesus egentligen räknas som död, men det tycker jag vi låter bli.
Framåt 22-snåret blev vi övertalade att flytta oss från Hornstull till Zinkensdamm där ”10-talets bästa fest” utgav sig för att utspelas hemma hos Tet. 10-talets bästa fest bestod av fyra berusade män och stora mängder kvarbliven alkohol sedan nyårsafton. Succén var ett faktum. Tets vän Johan berättade bland annat en fantastisk historia om hans bästa förfest någonsin, han var 17 år och lyssnade på Wagner och drack vatten och klockan var 16 på eftermiddagen. Eller något liknande. Det var hur som helst väldigt roligt.
Sedan gick Malin och journalistmännen och jag satt kvar och avhandlade journalistik, politik och frikyrklighet i Småland inpå småtimmarna. Som brukligt på 10-talets bästa fest.
Till följd av detta var jag mycket trött i lördags. Släpade mig iväg till Slussen för att fika med Jonis på vårt stammisställe Fåtöljen (det är oklart varför det egentligen är vårt stammisställe, så himla trevligt är det inte, men vissa saker bara är som de är) och fick en rejäl uppdatering om hur hans liv tett sig de senaste veckorna. Alltid spännande. Lite som en egen, personlig dokusåpa. Vi kom också fram till att vi borde resa bort, så det ska vi nog göra.
När vi hade fikat klart åkte jag hem och powernappade till Mattias Alkberg och försökte förgäves hitta feststämning inför kvällen. Tre olika alternativ fanns uppdukade, men egentligen ville jag verkligen bara ligga hemma i min soffa och stirra. Det fick jag inte. För mig själv. Säg ja och inte nej, osv, ni vet det tjatet vid det här laget.
Åt middag hos mamma först och mötte sedan upp kollege-Simon (som inte längre är min kollega, snyft) och hans tjej ett stenkast från min lägenhet. Där stannade vi i cirka tio minuter. Lika länge som det tog mig att upptäcka att lägenheten var belamrad av flyttkartonger eftersom innehavaren hade flyttat in samma dag. Säger lite om min allmänna vakenhet i lördags.
Strand stod på schemat, kön var iskall men gick ganska fort och inne i värmen hittade vi flera gamla bekanta, bland annat Per K som jag träffade för första gången hos Malin i fredags. Mattias Alkberg dök upp på scenen (nu förstår ni varför jag powernappade till just honom, det gäller att multitaska) och det var bra… men jag var så trött. Kände att jag närsomhelst skulle somna stående. Orkade knappt formulera meningar. Per K förstod ungefär vartannat ord jag sa.
Det fick vara nog. Jag tog mitt pick och pack och stack.
Därför vaknade jag i går relativt utvilad och pigg, men på ett fruktansvärt humör. Ute var det sådär tungt och grått och sådant väder har en förmåga att lägga sig som en våt yllefilt över min maggrop, så jag känner mig alldeles sänkt fastän jag inte har någon anledning.
Ringde fin vän som fattade känslan precis och sa till mig att genast 1, gå upp ur sängen, 2, klä på mig, 3, ringa Malin och hitta på något, 4, återrapportera.
Eftersom jag är lydig gjorde jag just detta och var därför snart på väg hem till Malins mysiga lägenhet igen. Där fick jag kaffe och Malinskratt och yllefilten torkade litegrann.
Det är himla skönt att bli tillsagd att styra upp sig själv ibland. Jag behöver det.
I dag skiner solen igen och jag är glad fastän det är måndag. Bara en sån sak.
söndag 10 januari 2010
Snark
Jag skulle också vilja ha den sortens självkänsla som möjliggör att ringa och messa en person flera gånger i veckan i flera månader och aldrig bli nedslagen trots att man alltid får nobben.
Jag fattar det inte. Jag fattar heller inte varför jag alltid tycks bli mest attraktiv när jag är helt ointresserad och helt ärligt ganska otrevlig. Det är lite sorgligt på något vis.
Jag fattar det inte. Jag fattar heller inte varför jag alltid tycks bli mest attraktiv när jag är helt ointresserad och helt ärligt ganska otrevlig. Det är lite sorgligt på något vis.
lördag 9 januari 2010
Nu är det klippt
Ber om ursäkt för rubriken, är lite trött.
Före (jag vet inte riktigt varför jag ser så rädd ut, jag kanske var det):
20 kilo bortklippt hår senare:
Nå, mamma, ser det ut som en hjälm?
Före (jag vet inte riktigt varför jag ser så rädd ut, jag kanske var det):
20 kilo bortklippt hår senare:
Nå, mamma, ser det ut som en hjälm?
fredag 8 januari 2010
.jpg)
onsdag 6 januari 2010
Hotell Emma
I måndags blev jag invaderad av inte fyra personer, som jag hade trott, utan sex. En hurts fick förvandlas till stol och det blev lite trångt runt matbordet, men det gick fint. Jag bjöd på lasagne och rödvin och gästerna diskade. Väluppfostrade gäster, gotta love them. Fyra personer fick husera hos min snälla mamma och två hos mig.
I går åkte två personer hem, men resten stannade till i dag. Jag guidade britten Sean till pittoreska Skärholmen centrum för att han ville köpa militärkläder på Överskottsbolaget, men sådana säljs tydligen där längre. Han köpte en röd smörkniv i stället. Fem kronor. Som hittat. Sedan skärpte jag till mig i mitt turistguide-ämbete och visade honom Monteliusvägen och utsikten över Stockholm. Där hade de inte sandat kan jag meddela, så det var med nöd och näppe vi klarade livhanken.
På kvällen lagade Sean pesto och pasta och potatis och grejer och så hängde vi lite mer med de andra tre, kameruanen Marshall, malawiern Anga och hans flickvän Aida. Avslutningsvis tittade vi på There will be blood, som Sean redan hade sett två gånger, men tycker är så bra att han ville visa den för mig. Jag godkände.
I dag vid lunchtid vinkade jag av den sista gästen och kände mig plötsligt lite emo. Sällskap dygnet runt i flera dagar är smått beroendeframkallande och även om jag verkligen kan uppskatta att vara ensam gjorde jag inte det just då. Som tur var bjöd Tet in mig för att hjälpa honom sätta upp hyllor, så jag kunde fasa in mig sakta i ensamheten. Vi gick en uppfriskande (tyckte jag, Tet gnällde mest om den vansinniga kylan och tog varje tillfälle att gå igenom inomhusgallerior) promenad till järnaffären på Folkungagatan och så mätte vi och borrade och trixade.
Sedan åkte vi åt varsitt håll och nu är jag hemma i mitt folktomma hem. Snart kommer dock min Fia hit. Det tycker jag är bra.
I går åkte två personer hem, men resten stannade till i dag. Jag guidade britten Sean till pittoreska Skärholmen centrum för att han ville köpa militärkläder på Överskottsbolaget, men sådana säljs tydligen där längre. Han köpte en röd smörkniv i stället. Fem kronor. Som hittat. Sedan skärpte jag till mig i mitt turistguide-ämbete och visade honom Monteliusvägen och utsikten över Stockholm. Där hade de inte sandat kan jag meddela, så det var med nöd och näppe vi klarade livhanken.
På kvällen lagade Sean pesto och pasta och potatis och grejer och så hängde vi lite mer med de andra tre, kameruanen Marshall, malawiern Anga och hans flickvän Aida. Avslutningsvis tittade vi på There will be blood, som Sean redan hade sett två gånger, men tycker är så bra att han ville visa den för mig. Jag godkände.
I dag vid lunchtid vinkade jag av den sista gästen och kände mig plötsligt lite emo. Sällskap dygnet runt i flera dagar är smått beroendeframkallande och även om jag verkligen kan uppskatta att vara ensam gjorde jag inte det just då. Som tur var bjöd Tet in mig för att hjälpa honom sätta upp hyllor, så jag kunde fasa in mig sakta i ensamheten. Vi gick en uppfriskande (tyckte jag, Tet gnällde mest om den vansinniga kylan och tog varje tillfälle att gå igenom inomhusgallerior) promenad till järnaffären på Folkungagatan och så mätte vi och borrade och trixade.
Sedan åkte vi åt varsitt håll och nu är jag hemma i mitt folktomma hem. Snart kommer dock min Fia hit. Det tycker jag är bra.
måndag 4 januari 2010
Bäst i test
Jag har haft den bästa ledigheten NÅGONSIN (gissar att det var min mamma som anmärkte på det ordet i mitt senaste inlägg) och nu ska ni få höra allt om detta. Grattis till er!
I onsdags inledde jag långhelgen med att afterworka lite med Simon på Ramblas. Vi diskuterade manipulativa människor och kärlek innan jag åkte vidare till Enskede och Sannas mysiga hem. Där fanns hennes två barn och två bröder, samt en flickvän, en kompis och en bebis på plats redan. Sanna hade lagat helt fantastiskt god mat och hennes bröder var så roliga att jag skrattade oavbrutet i de tre timmar jag var där. Älskar sånt.
I torsdags hoppade jag på ett tidigt tåg och hamnade efter några timmar i kalla, snöiga Falun. Blev upphämtad av min kusin Axels mormor som jag träffade senast för kanske… 17 år sedan eller något. Hon tittade smått förfärat på mina strumpbyxeklädda ben och frågade oroligt om jag hade förstått att jag skulle till en liten, kylig stuga. Det hade jag. Stugan ligger ungefär tre mil utanför Falun, nära Bjursås, i en liten by som heter Skogsbo. Jag gick ur bilen för att hjälpa mormodern att inte backa in i en parkerad bil, tog ett kliv framåt och rasade rakt ner i midjedjup snö. Med nyss nämnda strumpbyxor. Axels mormor fattade inte vad jag hade för mig när jag fnittrande och frustande försökte ta mig upp ur hålet och fick förmodligen rejält med vatten på sin ”stadsfolk”-kvarn.
I stugan huserade redan 12 personer. Utöver min kusin fanns där en spanjorska, en britt, en skotte, en kameruan, en malawier, en guatemalaman, en amerikanska, tre göteborgare och en svensk-egyptier. Stugan ligger på en liten kulle som vi ägnade resten av de ljusa timmarna åt att åka ner från på diverse pulkor, kälkar, stjärtlappar och snowboards. Framåt kvällningen började nyårsmiddagen förberedas, fast vi fick inte äta den före Grevinnan och betjänten, bestämde Axel. Jag hatar verkligen Grevinnan och betjänten. Särskilt när jag har varit hungrig i fyra timmar. Just den perioden tillhör därför inte helgens bästa.
Till mat blev det skaldjur, rökt lax, fetaostsallad, kycklinglår, potatisgratäng och pastajox. Vi satte ihop två bord och lyckades tränga oss ner så alla fick plats. Kameruanen (heter det verkligen så? Troligen inte) var dock orolig över faktumet att vi var 13 personer till bords. Oron tilltog när han upptäckte att 13 ljus var tända i rummet. Alla skulle vi dö till tolvslaget.
Fast vi överlevde. Timmarna innan midnatt spelade vi en hetsig form av charader komplett med ett par rejäla gräl gruppen emellan. Jag kände mig helt som hemma. Att umgås genom att käbbla är lite av en familjetradition för mig. Axels spanska flickvän Alicia krävde att vi skulle räkna ner till tolvslaget genom att äta tolv vindruvor de sista tolv sekunderna, men tyvärr räknar inte svensk tv ner från tolv (eller alls faktiskt) så det uppstod en viss förvirring när alla skulle äta vindruvor och försöka kommunicera om vad klockan egentligen var samtidigt. Vi missade tolvslaget, men låtsades inte om det, utan nyårskramades ett par minuter försent i stället. Grannen avfyrade några fyrverkerier, champagnen sprutade, pappa ringde och skrek, jag försökte tvinga folk att skicka massor av sms för att Sverige som vanligt skulle slå sms-rekordet (glömde kolla om vi lyckades) och Alicia försökte reda ut vem som hade ignorerat sin vindruvekopp.
Musiken slogs på, bord och soffor flyttades undan för att ett dansgolv skulle uppstå och sedan dansade vi. Och dansade. Och dansade. Jag har fortfarande träningsvärk i höfterna! Kameruanen snurrade mig så jag halkade i mina raggsockar och for rakt ner i golvet, sedan råkade jag fälla britten som drog mig med sig i fallet och så försökte jag lära DJ:n vikten av att spela PUBLIKFRIANDE musik. Då satte han på Ace of base och så blev det full fart igen.
Fantastisk natt. Den slutade inte förrän klockan åtta på morgonen, då jag fick somna in på min sovplats i vardagsrumssoffan. Klockan elva kom de mest enträgna festdeltagarna tillbaka, så då fick jag gå upp igen. Någon gång då lyckades också malawiern välta ut min linskopp (hittade inte mitt fodral i fyllan och villan) och enbart en lins återfanns. Resten av tiden i Dalarna såg jag således bara på ett öga. Tillverkade en piratlapp av en gummisnodd och ett spelkort (klöver tio, britten tyckte det matchade min stil bäst) och gjorde det bästa av situationen.
Nyårsdagen blev en långsam historia. Vi hängde, målade lite akvarell, åt rester och tittade på tv. Jag med ett öga. Inte att rekommendera.
På lördagmorgonen fick jag skjuts till Falun med de tre göteborgarna som skulle köra hela vägen hem. Vi stannade på ett hotell och åt hotellfrukost och pratade om barn. Visade sig att två av tre göteborgare hade barn, den ena med en tjej som vägrade låta honom träffa barnet. Sorgligt. Sedan släppte de av mig på stationen och så fick jag vänta i sju år på tåget, eftersom det hade FRUSIT FAST i rälsen. Alltså, ärligt talat. Kom det som en nyhet för SJ att det var vinter eller?
Med cirka sju timmars härlig sömn på två dygn i ryggen gjorde jag mig vacker och åkte till Gondolen för att fira farmors 80-årsdag. Fick bästa bordsplaceringen: bredvid min favoritfarbror, mittemot min favoritnästyngstasyster. Godaste maten, mysigaste sällskapet. Fina tal (jag höll ett), glad farmor, varm känsla. Fint.
Därefter öl på hak med järnsläktgänget innan jag vandrade längre bort på söder och mötte upp favvo-Jill, Emma och finaste Malin som äntligen är hemma från Syrien igen. Återigen skrattade jag så jag nästan inte fick luft, mest åt Malin.
Halkade hem i mina högklackade stövlar över istäckta Stockholm och somnade efter ungefär två sekunder när jag äntligen fick gå och lägga mig.
I går städade jag min sanitära o-lägenhet och njöt av att drälla omkring i mjukisbyxor hela dagen. På kvällen åkte jag hem till Tet som bjöd på middag (fast jag fick laga den, som vanligt). Ett tête-á-Tet kan man kalla det. Efter maten hade vi Brad Pitt-film-maraton och åt citrusfrukter i hans soffa, bland annat en jättestor honungspomelo som nu är min nya favoritfrukt. Tyvärr gick jag in i någon slags tillfällig sinnesförvirring när vi tittade på den första filmen, vilken var Snatch. Jag fattade INGENTING. Jag brukar faktiskt vara bra på att fatta handlingar, även när det är flera historier som vävs samman, men nä. Fick hela tiden fråga vem han var och vad den gjorde och vad det var för amerikan som åsyftades. Tet frågade till slut om jag verkligen var vaken. Det var jag. Men för säkerhets skull såg vi en film jag redan sett efter Snatch, så jag skulle kunna hänga med lite grann.
Sen blev jag nästan angripen av ett ungdomsgäng på vägen hem, men även detta löste sig.
Nu är det måndag, fast känslomässigt fredag, eftersom jag är ledig tisdag-onsdag. Hurra! Ikväll kommer fyra personer från nyårsgänget hem till mig och ska sova över till onsdag. Jag vet inte riktigt var de hade tänkt få plats någonstans, jag har trots allt bara en säng och en soffa… men sånt löser sig.
Gott nytt år! Om någon tog sig genom hela den här romanen ber jag att få säga tack och bock.
I onsdags inledde jag långhelgen med att afterworka lite med Simon på Ramblas. Vi diskuterade manipulativa människor och kärlek innan jag åkte vidare till Enskede och Sannas mysiga hem. Där fanns hennes två barn och två bröder, samt en flickvän, en kompis och en bebis på plats redan. Sanna hade lagat helt fantastiskt god mat och hennes bröder var så roliga att jag skrattade oavbrutet i de tre timmar jag var där. Älskar sånt.
I torsdags hoppade jag på ett tidigt tåg och hamnade efter några timmar i kalla, snöiga Falun. Blev upphämtad av min kusin Axels mormor som jag träffade senast för kanske… 17 år sedan eller något. Hon tittade smått förfärat på mina strumpbyxeklädda ben och frågade oroligt om jag hade förstått att jag skulle till en liten, kylig stuga. Det hade jag. Stugan ligger ungefär tre mil utanför Falun, nära Bjursås, i en liten by som heter Skogsbo. Jag gick ur bilen för att hjälpa mormodern att inte backa in i en parkerad bil, tog ett kliv framåt och rasade rakt ner i midjedjup snö. Med nyss nämnda strumpbyxor. Axels mormor fattade inte vad jag hade för mig när jag fnittrande och frustande försökte ta mig upp ur hålet och fick förmodligen rejält med vatten på sin ”stadsfolk”-kvarn.
I stugan huserade redan 12 personer. Utöver min kusin fanns där en spanjorska, en britt, en skotte, en kameruan, en malawier, en guatemalaman, en amerikanska, tre göteborgare och en svensk-egyptier. Stugan ligger på en liten kulle som vi ägnade resten av de ljusa timmarna åt att åka ner från på diverse pulkor, kälkar, stjärtlappar och snowboards. Framåt kvällningen började nyårsmiddagen förberedas, fast vi fick inte äta den före Grevinnan och betjänten, bestämde Axel. Jag hatar verkligen Grevinnan och betjänten. Särskilt när jag har varit hungrig i fyra timmar. Just den perioden tillhör därför inte helgens bästa.
Till mat blev det skaldjur, rökt lax, fetaostsallad, kycklinglår, potatisgratäng och pastajox. Vi satte ihop två bord och lyckades tränga oss ner så alla fick plats. Kameruanen (heter det verkligen så? Troligen inte) var dock orolig över faktumet att vi var 13 personer till bords. Oron tilltog när han upptäckte att 13 ljus var tända i rummet. Alla skulle vi dö till tolvslaget.
Fast vi överlevde. Timmarna innan midnatt spelade vi en hetsig form av charader komplett med ett par rejäla gräl gruppen emellan. Jag kände mig helt som hemma. Att umgås genom att käbbla är lite av en familjetradition för mig. Axels spanska flickvän Alicia krävde att vi skulle räkna ner till tolvslaget genom att äta tolv vindruvor de sista tolv sekunderna, men tyvärr räknar inte svensk tv ner från tolv (eller alls faktiskt) så det uppstod en viss förvirring när alla skulle äta vindruvor och försöka kommunicera om vad klockan egentligen var samtidigt. Vi missade tolvslaget, men låtsades inte om det, utan nyårskramades ett par minuter försent i stället. Grannen avfyrade några fyrverkerier, champagnen sprutade, pappa ringde och skrek, jag försökte tvinga folk att skicka massor av sms för att Sverige som vanligt skulle slå sms-rekordet (glömde kolla om vi lyckades) och Alicia försökte reda ut vem som hade ignorerat sin vindruvekopp.
Musiken slogs på, bord och soffor flyttades undan för att ett dansgolv skulle uppstå och sedan dansade vi. Och dansade. Och dansade. Jag har fortfarande träningsvärk i höfterna! Kameruanen snurrade mig så jag halkade i mina raggsockar och for rakt ner i golvet, sedan råkade jag fälla britten som drog mig med sig i fallet och så försökte jag lära DJ:n vikten av att spela PUBLIKFRIANDE musik. Då satte han på Ace of base och så blev det full fart igen.
Fantastisk natt. Den slutade inte förrän klockan åtta på morgonen, då jag fick somna in på min sovplats i vardagsrumssoffan. Klockan elva kom de mest enträgna festdeltagarna tillbaka, så då fick jag gå upp igen. Någon gång då lyckades också malawiern välta ut min linskopp (hittade inte mitt fodral i fyllan och villan) och enbart en lins återfanns. Resten av tiden i Dalarna såg jag således bara på ett öga. Tillverkade en piratlapp av en gummisnodd och ett spelkort (klöver tio, britten tyckte det matchade min stil bäst) och gjorde det bästa av situationen.
Nyårsdagen blev en långsam historia. Vi hängde, målade lite akvarell, åt rester och tittade på tv. Jag med ett öga. Inte att rekommendera.
På lördagmorgonen fick jag skjuts till Falun med de tre göteborgarna som skulle köra hela vägen hem. Vi stannade på ett hotell och åt hotellfrukost och pratade om barn. Visade sig att två av tre göteborgare hade barn, den ena med en tjej som vägrade låta honom träffa barnet. Sorgligt. Sedan släppte de av mig på stationen och så fick jag vänta i sju år på tåget, eftersom det hade FRUSIT FAST i rälsen. Alltså, ärligt talat. Kom det som en nyhet för SJ att det var vinter eller?
Med cirka sju timmars härlig sömn på två dygn i ryggen gjorde jag mig vacker och åkte till Gondolen för att fira farmors 80-årsdag. Fick bästa bordsplaceringen: bredvid min favoritfarbror, mittemot min favoritnästyngstasyster. Godaste maten, mysigaste sällskapet. Fina tal (jag höll ett), glad farmor, varm känsla. Fint.
Därefter öl på hak med järnsläktgänget innan jag vandrade längre bort på söder och mötte upp favvo-Jill, Emma och finaste Malin som äntligen är hemma från Syrien igen. Återigen skrattade jag så jag nästan inte fick luft, mest åt Malin.
Halkade hem i mina högklackade stövlar över istäckta Stockholm och somnade efter ungefär två sekunder när jag äntligen fick gå och lägga mig.
I går städade jag min sanitära o-lägenhet och njöt av att drälla omkring i mjukisbyxor hela dagen. På kvällen åkte jag hem till Tet som bjöd på middag (fast jag fick laga den, som vanligt). Ett tête-á-Tet kan man kalla det. Efter maten hade vi Brad Pitt-film-maraton och åt citrusfrukter i hans soffa, bland annat en jättestor honungspomelo som nu är min nya favoritfrukt. Tyvärr gick jag in i någon slags tillfällig sinnesförvirring när vi tittade på den första filmen, vilken var Snatch. Jag fattade INGENTING. Jag brukar faktiskt vara bra på att fatta handlingar, även när det är flera historier som vävs samman, men nä. Fick hela tiden fråga vem han var och vad den gjorde och vad det var för amerikan som åsyftades. Tet frågade till slut om jag verkligen var vaken. Det var jag. Men för säkerhets skull såg vi en film jag redan sett efter Snatch, så jag skulle kunna hänga med lite grann.
Sen blev jag nästan angripen av ett ungdomsgäng på vägen hem, men även detta löste sig.
Nu är det måndag, fast känslomässigt fredag, eftersom jag är ledig tisdag-onsdag. Hurra! Ikväll kommer fyra personer från nyårsgänget hem till mig och ska sova över till onsdag. Jag vet inte riktigt var de hade tänkt få plats någonstans, jag har trots allt bara en säng och en soffa… men sånt löser sig.
Gott nytt år! Om någon tog sig genom hela den här romanen ber jag att få säga tack och bock.
söndag 3 januari 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
