Jag har så fina vänner

Jag har nya, fina, röda skor som jag matchar med ny, fin, bortglömd röd tröja och detta gör er troligen varken till eller från, men jag berättar det ändå.
Jag har varit ledig i fem dagar och det borde ha varit fantastiskt, men det var lite mer ett ”jaha”. Fredag- till tisdagsledigheten har en förmåga att göra mig lite låg. Fredagen är fin, lördagen också, men sedan är det som att jag genomgår tre söndagar i rad trots att det inte alls borde vara så. Jag går liksom bara runt och räknar ner, tänker att helgerna är slut för den här gången och om tre, två, en dagar väntar 10 dagars jobb av 14. Denna gång inklusive ett kungligt bröllop. Jag är redan utmattad.

Så här borde jag såklart inte tänka. Jag borde ta vara på mina lediga dagar och låta bli att ta ut allt jobbigt i förväg, men det tycks jag aldrig lära mig.

Dock gick det faktiskt lite bättre denna gången än förra. I söndags ägnade jag mig åt Emma-tid: läste, lyssnade på radio, tänkte på en klok persons ord dagen innan: ”gud vad skönt, i dag har du både joggat, socialiserat och dansat, då kan du ju med gott samvete ligga på soffan hela dagen i morgon!”.
Så jag försökte med det, men det var ändå skönt när Tet ringde vid halv åtta-tiden på kvällen och bjöd över mig, för vid det laget började jag känna mig mycket uttråkad.

I måndags var jag tröttare än tröttast och gjorde i princip inget annat än att sova innan jag åkte på möte på kvällen och fikade med några fina. Det gav mig tillräckligt med energi för att hyra en serie-box och titta på den hela kvällen medelst ätande godis. En fin kväll.

I går var jag fortfarande ganska trött, för det är mitt nya normaltillstånd, men fika med världens bästa Malin på världens bästa Vurma rådde bot på detta. Direkt efteråt fick jag träffa ytterligare en världsbäst person, nämligen Jill och gulla med hennes Bianca. SOM LOG MOT MIG! Alltså, hon är bara två månader, i allmänhet tycker jag inte det är lika världsomvälvande när folk ler åt mig (det vore lite sorgligt).
Leendet skingrades dock rätt omgående och sedan grät den lilla sötnosen mest. Jag och Jill hann raskt köpa oss varsitt par skor innan hon fick åka hem och försöka vyssja lillisen.

På mitt schema stod jogging. Tet har på eget bevåg utsett sig till min coach och har som mål att jag ska kunna springa runt Årstaviken innan sommaren är slut. Efter två träningsrundor känner jag mig MYCKET skeptisk till detta, efter dryga tre kilometer vill jag dö, men min coach hävdar att practice makes perfect. Han hävdar också att det är dåligt för hans image att springa med mig för att jag springer så sakta. Det är pepp på hög nivå det... (Själv hävdar jag att det alltid är extremt positivt för hans image att synas i mitt sällskap, oavsett takt.)

Saknar min bästa träningskompis. Var du tvungen att bli gravid och lämna mig i sticket, Jamilla?! Mest saknar jag att du aldrig tvingade mig att stå i plankan i minst en minut innan vi började springa. Fast mina ryggmuskler kommer troligen tacka Tet för detta förr eller senare (om de inte dör av chock först).

Min morbror ringde förresten häromdagen och ville veta vem den här ”Tätt” är egentligen. Det är min vän, sa jag.
”Jaha. Han verkar faktiskt ganska förnuftig för att vara nollåtta”, sa morbrodern då.
Vad han baserar detta på vet jag inte, men jag skulle gissa att det har med förmågan att laga punkterade däck att göra.

Framöver ska jag jobba. Om jag inte får ledigt för att fira Jills 30-årsdag på lördag ska jag också sura ganska mycket. I annat fall ska jag jubla.
Då vet ni.