Åren går

Snart är det ett nytt igen. Jag har precis kommit tillbaka till Amman efter att ha tillbringat ett par hektiska dygn i Israel. Ibland när jag jobbar kommer jag upp i ett helt sjukt tempo och känner mig oövervinnerlig, men när dagen är slut och man sätter sig ner och tar sig tid att pusta ut känns det absurt att någonsin kunna komma upp i samma takt igen. Det är som en andra andning. I dag kan jag inte förstå hur jag gjorde för att mäkta med, men när man väl är inne i andra andnings-ruset är det som den bästa drogen man kan tänka sig. Ingenting är omöjligt.

I går jobbade jag förresten ihop med min mamma en stund i gamla stan i Jerusalem. När arbetsdagen var slut pratade jag av mig om dagens intervjuer och bytte erfarenheter med min bonusmamma, som bodde på samma hotell som jag. Lite lustigt, men himla bra.

Nu är det dock dags för nyårsfirande. Bara ett jobb till ska hinnas med först, men det är ett reportage som inte är tidsbundet, så det blir nog en lätt match.

Sen kommer jag hem! Längtar ni?

God jul!

Jag inledde min julafton med att ta en taxi till ett ensligt område där jag träffade en kvinnlig människorättsadvokat. Hon var vän och cool på samma gång. Få lyckas med det.

Att åka taxi här kostar typ 15 kronor på sin höjd och taxichaufförerna kan inga adresser. De kan heller inte läsa kartor, hävdar min far. Man måste därför ge dem olika kännetecken på området dit man ska, vilket inte är helt lätt om man aldrig varit där själv. Den här gången ringde jag upp kvinnan jag skulle träffa och bad henne förklara för chauffören. ”Inshallah” svarade han utan att röra en min. ”Om Gud vill”. Sen gjorde han tre vansinniga omkörningar och jag satt med hjärtat i halsgropen hela vägen, men Gud ville uppenbarligen att jag skulle få leva för att fira hans sons födelsedag. Man tackar. 

I går gjorde jag en annan intervju med en kvinna som var cool, men inte ett dugg vän. Vi skulle setts klockan 15 och jag var där vi skulle mötas i god tid, på hennes tidnings redaktion. Själv lyste hon dock med sin frånvaro – 18.15 dök hon upp, men det gjorde inte så mycket. Jag pratade med två reportrar om journalistik och sen blev jag invisad till chefredaktören som berättade om skogsindustrin och miljötänk. Han var rolig. 

You should talk to my wife about the women's situation in Jordan, sa han.

Why, is she a woman? svarade jag, vilket jag inte hade tänkt svara, jag hade tänkt fråga om hon tillhörde någon kvinnorättsorganisation, men fann inte riktigt orden.

Det tyckte han som tur var var en oerhört rolig fråga och frustade mellan skrattsalvorna att han fick sköta sina manliga kärleksaffärer diskret.

I dag är det som sagt julafton och ute blåser full storm. Det ösregnar och är gråmulet. Ett väder som känns märkligt bekant på något vis... ja just det ja, det var Sverige de senaste tre månaderna. Det viktiga är att inte bli bitter.

Nu måste jag göra mig julfin. God jul!

I det heliga landets grannland

Nu är jag i Jordanien. Här är det lite sol och lite moln, men man kan sitta ute i t-shirt om man inte har något emot att huttra en smula. Som svensk maj ungefär.

Jag flög igår kväll. Träffade en kille på flygplatsen med en bagagetag märkt ”AMM” och började prata med honom, min vana otrogen faktiskt, jag är inte så mycket för att prata med främlingar egentligen. Han var halvjordanier och halvskotte och pluggade något med molekyler i Linköping, en stad han avgudar. Verkligen avgudar. Det bästa studentlivet i Sverige, slog han fast, och berättade galna historier om hur de gick ut i sina overaller och pratade med ALLA de mötte. Alla ville festa! I hans öron var det galna historier, i mina kändes de ganska normalt studentikosa, men det sa jag så klart inte. Han blev tillräckligt utom sig av förvåning när jag inte visste vad Linköpings-studenten Oskar hade för färg på sin overall (hade du en overall? Jag trodde inte det, men ville inte göra honom besviken).

Bill hette han i vilket fall och han hade köpt dalahästar i julklappar till hela sin muslimsk-kristna (”we celebrate everything”) familj. Och surströmming. 

(Här var jag tvungen att göra ett kort avbrott för att pappa och Elias skulle testa att bära mig upp för trapporna, i träning inför farmors ankomst. Det gick bra, kan jag rapportera, fast barnflickan/städhjälpen Nell såg väldigt förvånad ut när hon fick syn på oss.)

Planet var försenat så jag var inte framme förrän vid kvart i tre i natt. Då lyckades jag hamna sist i visum-kön eftersom jag satt på en fönsterplats på planet och amatörerna bredvid mig var såna där jobbiga typer som säger ”äh, vi har ju ingen brådska, vi låter alla gå av först”. Upplysning: Det är enbart tillåtet att göra så om man INTE har en okänd person innanför sig. 

Jag hamnade alltså sist, men fick mitt visum till sist och kunde gå igenom passkontrollen. Då dök en ny kille upp och ville kolla på mitt pass och innan jag hann reflektera över vitsen med att titta på mitt pass igen två meter efter kontrollen och att killen dessutom inte var uniformerad, gav jag honom det lilla röda häftet. Han var förstås inte passpolis, han ville bara veta mitt namn. ”You are sooo beautiful” ville han gärna säga mig också. Det räcker långt att ha någon slags ljus nyans på håret och klänning som slutar en bit över knäna. 

Det töntigaste med flygplatsen i Amman är att man måste röntga bagaget igen innan man får lämna den. Så otroligt meningslöst. Det är väl inte som att jag skulle lyckats smuggla ner något under flygresan?

Nu är jag framme i det fina huset och det var kul att träffa alla bröderna och pappa och Lena igen. Och Nell, barnflickan/städhjälpen. Hon är rolig, men lite speciell. ”Still sexy!” sa hon glatt och drog i min t-shirt när hon hälsade i förmiddags. Jag var iklädd ett par gamla mjukisbyxor, en väldigt osexig tröja och hade bara sovit i fyra timmar. Alltid kul att uppskattas för den man är utan att behöva göra sig till...

Nu ska vi snart åka till Mecca Mall där det tydligen finns en massa jultomtar. Mecca och jultomtar. Troligen inte två ord som ofta används i samma mening.

Jullov

Jag ska inte jobba mer förrän nästa år. Två veckor av ledighet ligger framför mig och det hör verkligen inte till vanligheterna. Jag och Oskar firade med middag och bio i går och jag var så himla glad och trött och fnittrig. Efter bion skrattade jag så jag grät och fick gå dubbelvikt, av i princip ingenting. Oskar bara skakade leende på huvudet och sa att det var längesen han såg mig så glad. Väldigt längesen. Det är ju förvisso lite oroväckande, men nu har det kanske vänt.

På söndag åker jag. Innan dess är det bara roliga saker som stundar. Först middag med älsklings-Jillan i kväll, sen julklappsutdelning hos mamma i morgon och så lite glöggfest på det. 

Ledig. Det är nog ett av mina favoritord.

Nattsvart

I går såg jag faktiskt solen i ungefär tre minuter på vägen mellan hemmet och jobbet. I dag när jag vaknade var det tjocka jämngråa molntäcket åter på plats, som om den blåa himlen bara var något jag hade drömt. På söndag lämnar jag det här mörkerhålet för varmare breddgrader och det är tur, för jag orkar inte så länge till. 

Det här vädret gör mig apatisk. Jag började klockan ett i dag och skulle ha hunnit göra en massa saker före jobbet, men det enda jag hade lust med var att ligga i min säng och youtube:a sorgliga låtar. Jag tycker synd om mig själv och omfamnar självömkan genom att exempelvis lyssna på Come pick me up med Ryan Adams fem gånger i sträck. Just den låten är min bästa tyck-synd-om-låt, för den får mig att tänka på många otroligt sorgliga stunder i livet och göra allting lite extra svart. Jag lyssnade exempelvis på den när en pojkvän precis hade gjort slut och det är ju inget jag är ledsen över nu för tiden, men däremot kan jag bli ledsen av att tänka på hur otroligt ledsen jag var då, för sisådär fyra år sedan. Väldigt konstruktivt, jag vet.

Det är som att gråmulenheten har parkerat sig över bröstet och fått hela mitt humör att gå i moln. Jag hatar det. Jag tycker det är konstigt att folk INTE blir vinterdeppiga när de bor i det här deprimerande landet. Om det fanns någon jag kunde skälla på över solbristen skulle jag verkligen göra det, men det finns ju tyvärr ingen väderansvarig.

Så jag väntar. På söndag. Sun-day. Please. Bara jag får ladda lite sol och ledighet så kommer energin och glädjen komma på köpet. Hoppas jag.

Strålande jul

I går sjöng Markus Krunegård Oh helga natt på Nalen. Somliga anser att hans röst inte riktigt räckte hela vägen fram för den låten. Jag tillhör inte dessa somliga. Jag tillhör skaran som blev varm ända in i hjärteroten och log med hela ansiktet. Det kan ha varit en skara bestående av enbart en person, men ändå. Helt fantastiskt bra.

En annan helt fantastiskt bra låt är New York Fairytale, särskilt när den sjungs av Annika Norlin (och David Sandström). När jag blir stor ska jag bli som Annika Norlin. Hon är så cool. 

Massa andra bra låtar var det också och värdparet var roliga och stämningen var god och allting var fint och ÄNDÅ fick evenemanget bara en snål trea (av sex) av min tidning. Det var väl inte tillräckligt svårt och obskyrt antar jag.

I dag vill jag bara youtube:a julsånger, ligga under ett tjockt täcke och filosofera, men den önskningen går illa ihop med min karriär, så jag sitter snällt på min kontorsstol och skriver artiklar i stället. (Förutom just nu då, när jag uppenbarligen bloggar.) Efter i dag och i kväll är det bara tre arbetsdagar kvar innan jag är ledig i två veckor. Oceaner av tid. Jag minns inte när jag var ledig så länge sist faktiskt och jag kan inte relatera till det heller. Det känns för abstrakt med så där mycket ledighet. 

Mest längtar jag efter att läsa böcker och vara världsfrånvänd en stund.

You were a boxing champ

I går var jag och Oskar på box. Det har vi varit förut och egentligen tycker man inte att Oskar borde take me on när han vet hur det gick sist (han svimmade nästan), men det är ju upp till honom.

Det var så himla skönt att röra på sig igen, jag har varit så stel och haft ont i ryggen och nacken och armarna, men nu känner jag mig som ny igen. Förutom att jag typ inte kan lyfta armarna till följd av träningsvärken, men lite svinn för man räkna med.

Box är så himla kul. Gårdagens ledare var bra, men något löjeväckande. Exempelvis var det ett himla tjat om att ”hålla garden”. ”Annars är ni totalt oskyddade i det här läget”, predikade han och det är väl sant, men vad tänker han skulle kunna hända i Friskissalen? Om Oskar skulle vilja smocka till mig kan han väl göra det när som helst, det är inte som att jag ständigt har garden uppe när vi umgås.

Och jag fattar att kampsport har en viss jargong och att man ska lära sig grunderna ordentligt om man sysslar med sådant, men det här är ändå Friskis. Folk vill bli svettiga, inte avancera till nästa karatekid. 

Ja, alltid finns det något att gnälla på... Men det var grymt ändå, trots de löjliga inslagen (som faktiskt känts mycket mindre löjliga med andra ledare, kanske för att de inte låtit som att vi skulle kunna bli nedsparkade i salen när som helst). Och tränaren såg otroligt rolig ut när han dansade en spontan hiphopdans vid slutet av passet. Oskar såg om möjligt ännu roligare ut när han försökte härma honom... haha jag skrattar inombords när jag tänker på det.

Stilpoäng till den som vet var rubriken kommer ifrån!

Julrim

Jag ska vara med i en julrimstuga på jobbet. Anmälde mig glatt och frivilligt för ett par veckor sedan. I dag fick jag en lista över resten av gruppen. Vi är sju personer varav de övriga sex är chefer, författare, ledarskribenter eller kulturpersonligheter. Och så jag då, med meriten ”har live-rimmat i Gallerian”.

Det har jag visserligen, men ändå. Känner att jag kan ha tagit mig vatten över huvudet en smula. Att jag även sänker medelåldern i gruppen med cirka 30 år gör inte ångesten mindre stark... får helt enkelt börja öva redan nu. I går rimmade jag lite i smyg i en ingress, får fortsätta på det inslagna spåret. Går det, så går'et (skoja bara, så låg nivå håller inte ens jag).

En stilla undran

Är det lag på att båda namnen ska börja på samma bokstav i Grekland? Jag tänker på inrikesminister Prokopis Pavlopoulos och premiärminister Kostas Karamanlis. När de nämns i samma artikel är det svårt att tro att det skulle handla om en slump...

Åt helvete med himlen

Jag känner mig konstig. Den här måndagen kom lite som en chock, jag var ju inte klar med helgen. Vad gjorde jag i går egentligen? Det enda konkreta jag kan komma på är att jag gick en lång (var den ens lång?) promenad med Sara i ett beckmörkt Bagis. Det var mysigt. Sara ville egentligen svänga in i den ännu mörkare skogen, men stopp och belägg sa jag. Någon måtta får det vara på äventyren.

Ett annat mörkt ställe i går var tvättstugan. När jag hämtade det sista hade elen slagits av därnere, troligen från att stoppa alla hobby-tumlare från att go crazy och tumla loss nätterna i ända. Det kan man ju ha förståelse för. Att man måste hindra, alltså. Men måste man stänga av ALL ström? Det blir ju så himla mörkt då. Och jag hatar mörker. Även om det bara innebär brist på ljus.

På tal om brist på ljus så minns jag inte en solig dag. Inte heller en dag utan nederbörd, framförallt regn. Det känns som att jag sakta möglar.

Måndagmorgnar blir extra härliga när man börjar jobba halv åtta och därför måste gå upp i princip innan man har gått och lagt sig. Om jag bodde längre från jobbet skulle jag dö. Nu nöjer jag mig med att vilja dö. Det var mörkt när jag gick upp också, så klart.

Men lördag var en rolig dag! Jag gjorde först absolut ingenting fram till klockan fyra, då jag fikade med en av mariorna (jag vet att du läser här, du kan lika gärna ge dig tillkänna...) i Gamla stan, på Kaffekoppen. Ett typiskt kafé från min gymnasietid, som jag berättade för Maria. Men det är ju mysigt. Jag hade nog rätt bra smak i min ungdom.

Därefter gick jag hem igen och slöade i två timmar till, innan det var dags för helgens stora event – Matlaget goes restaurang. Närmare bestämt Den gamle och havet. Gott och mysigt, fast med en väldigt glossig servitör.  En med sån där yta man skulle kunna skrapa bort, ni vet.

Sen gick matlaget på klubb och roade sig kungligt hela natten. Det var himla kul! Jag träffade mannen bakom Eurovision-animationen. Inte för att jag på rak arm kände till att det fanns en Eurovison-animation, men nu när jag vet det känns det ju storartat att ha träffat upphovsmannen. 

Hahaha, nu börjar folk droppa in här på jobbet, senast en reporter iklädd gul varningsväst.

Chef: Jaha, har du något vägarbete på gång du eller?

Hon: Jag cyklar faktiskt. (Surt.)

Hahaha! Nu: Möte.

I sanningens tjänst

Sanning är ett märkligt begrepp. Ett laddat ord som förvridit sinnen, krossat äktenskap och bäddat för bråk, troligen så länge som ordet existerat. Svart eller vitt, ond eller god, sanning eller lögn, många lever i tron att det faktiskt hela tiden är antingen eller. Jag brukade vara väldigt mycket sådan själv (... men nu har jag blivit frälst, halleluja, okej jag ska försöka låta bli att låta så högtravande), men jag tror att det framförallt är mitt jobb som fått mig att börja fundera mycket över det där med sanning. En aha-upplevelse var också när jag för ett par år sedan ställde frågan ”men var han ond eller god?” till min mamma, jag minns inte om vem, det var väl någon historisk personlighet och hon tittade på mig med den där kritiska mammablicken som hon plockar fram ibland och sa ”men Emma, ingen är väl ond eller god?”.

Och jag skämdes över min dumma fråga.

På mitt jobb är sanningen alltid under diskussion, eller den borde vara det i alla fall, för det är ju en sann bild av verkligheten vi vill förmedla. I veckan blev jag väldigt förvånad över hur en äldre reporter kritiserade en annan med orden ”vi (läs: jag, alltså han själv) har skrivit så mycket om det här och vi har haft RÄTT. Nu omkullkastas ju hela den bilden!”.

Rätt? Man kan tycka att man gett en rättvis bild och man kan tycka att man ansträngt sig för att spegla verkligheten, för att vara objektiv och neutral, men rätt? Man kan väl aldrig veta vad som är rätt? Vad som är rätt för mig kanske är helt fel för dig och det är definitivt fel för någon annan i världen. Sanningen igen. Den både finns och inte finns. Ingen äger den, men alla hänvisar till den.

Terroristerna i Indien har jag tänkt mycket på den här veckan, eller nej, det var lögn, jag har bara tänkt på en av dem. Han som överlevde. Han som just nu sitter i indiskt fängelse och förmodligen genomgår den absolut värsta formens tortyr, som får ta Indiens samlade hat mot dåden, som ensam får bli affischnamn för ondskan.

Honom tänker jag på och får ont i magen. Han orsakade många människors död, han måste förstås få ett straff... men straff, vad hjälper det egentligen? Är det inte roten av problemet vi måste komma åt? Är det inte hans sanning, hans bild av världen, som grundats någonstans och som fortfarande gror, är det inte den som är problemet?

Jag kom bort lite från ämnet känner jag, men jag har tänkt mycket på honom. Jag såg en bild på honom i går, en sammetsögd, mörkhårig pojke. 21 år. Inte ond, inte god och med en helt annan världsbild än jag. Han tycker att han gjorde rätt, eller han tyckte uppenbarligen att det var något han ville göra. Kanske tvingades han. Kanske visste han inget annan. Hans sanning är inte min, men är den mindre sann för det? 

Och trots alla som dog skulle jag ändå önska att han befann sig i ett svenskt fängelse. Jag vet inte hur fångar behandlas här, men de torteras i alla fall inte. Jag tycker ingen är värd tortyr.

Sanningen om Gömda, heter en bok som kommer i december. Den utger sig för att ge den sanna bilden av Liza Marklunds bok Gömda. Sann. Sanningen. Vems sanning? Jag vet inte, men jag blir skeptisk av människor som kallar sig sanningssägare. Som inte vill inse att sanningen är komplex. Därför litar jag inte på att den där boken innehåller någon sanning som jag tänker välja att tro på. Jag tror inte heller att Gömda är en alltigenom sann historia, men den är heller inte skriven för att omkullkasta något annat. Däri ligger en skillnad. En viktig.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med allt det här dravlet. Kanske att det är min sanning.

En till sak

”Gunman” är ett mycket smidigt och bra ord. Det finns verkligen inte på svenska. Johodu, säger ordlistan, ”revolverman” finns. Eller så kan du ju använda ”bandit”. Och på ett litet kick var vi i vilda västern och inte alls i Högdalen i södra Stockholm. ”Beväpnad man” är hursomhelst ett mycket osmidigt och dåligt ord i jämförelse. Engelska rules (äger, som Thea skulle ha uttryckt det).

Jahapp

Eftersom det står lika mellan dejtrapporter och sågverksdatabas så får jag väl helt enkelt köra någonslags kombo. Eller skriva om något helt annat. Eller så kan ju alla ni som läser varenda inlägg och aldrig ger er tillkänna ta och göra det. Ge er tillkänna alltså. Och rösta. Så här kan vi ju inte ha det. Exempelvis du, lillasyster, som tycker jag bloggar för lite. Du kommenterar för lite!

Ja, jag är lite vresig i dag. Jag har så himla ont i ryggen förstår ni, det började i torsdags och tycks aldrig vilja ge sig. Jag borde verkligen börja träna på allvar, men jag hinner ju inte. Nästa år, i januari, när alla tentor är förbi, då. Då ska jag använda mina friskvårdspengar och köpa ett nytt träningskort. Om ingen råkar smälla till mig i huvudet så jag skriver upp mig på en ny heltidskurs på universitetet alltså, men det tror jag knappast. Jag är så sur på universitetet i dag att jag blev väldigt nöjd när jag råkade snubbla över en rapport som kan bli en kritisk artikel om nämnda studieanläggning. Den har jag skickat till min chef. Flitig anställd och hämnaren från Hägersten på en och samma gång! (Okej, jag bor inte i Hägersten längre, men det lät så snyggt med något på H i den där meningen.)

Saker jag har tänkt på den senaste tiden:

• Någon kille i piratpartiet uttalade sig om IPRED-lagen för nån vecka sen. Ordet han använde var ”fruktansvärt”. Att barn dör i krig är fruktansvärt. Att straffångar torteras i Nordkorea är fruktansvärt. Att nästan 200 dog i Indien i förra veckan är fruktansvärt. Att inte längre få fildela i lugn och ro är inte fruktansvärt. Det kan säkert vara störigt, irriterande, onödigt, förjävligt och jobbigt, men inte fruktansvärt. Nyanser, please.

• ”De tvingades stanna i Thailand i fyra dagar” och liknande snyfthistorier. Alltså, jag fattar att det är jobbigt med ovissheten, jag har själv skrivit om mina goda vänner som missade sitt plan och kände sig avskärmade från världen i flera dagar. Men jag vet inte. Att tvingas stanna i Thailand låter helt enkelt lite... uddlöst. Det låter mer som en belöning. Jag skyller det på rubriksättarna och folk av min egen sort. 

• Jag vet att jag är ungefär elva år efter. Men Nina Solomins Ok, amen är verkligen superbra. Om jag hade mer tid att läsa för nöjes skull just nu hade den varit slut nästan innan den hann börja. Nu får jag suga lite på karamellen (positiv aspekt på stress!).

Hejdå!