”Livet går alldeles för fort!”

E sa det i går, att livet går alldeles för fort. Han hinner ju inte ens städa sin ugn, som ”alla andra människor”.

Jag skulle visserligen hinna städa min ugn om jag kände ett behov av det, men när jag läser i den här bloggen är jag böjd att hålla med honom ändå. Det går fort, livet. Det känns inte alls som att det var ett ÅR sedan jag var i Beirut, inte heller som att det snart verkligen är dags för ett nytt år igen.

Jag har dock en känsla av att jag inte kommer att ligga gråtande i en snödriva och vilja dö strax efter tolvslaget när det blir den första januari 2012. Så även om livet går fort har jag åtminstone hunnit uträtta ett och annat sedan förra nyår. Exempelvis blivit lite stadigare i humöret och lite lugnare i själen.

Så värst många blogginlägg har jag däremot inte fått till. Kanske är det det som är min motsvarighet till ugnsrengöring.

Emma och dödshungern

Inte för att det kan komma som en nyhet för särskilt många, men jag är så vansinnigt omöjlig när jag är hungrig. Då är det tur att jag har en Tet, som är medveten om detta och tycker om mig ändå.

I går slutade jag jobba klockan 19. Hade ätit frukost, men sedan helt glömt bort att äta lunch. När jag kom på det var klockan redan 16 och det kändes liksom meningslöst att äta något ordentligt eftersom jag ändå skulle få mat snart, hos Tet. Jag åt en knäckemacka och börja sakta ramla rakt ner i fördärvet.

Klockan 18:45 var jag på bristningsgränsen och när Tet meddelade att jag skulle få sallad fick jag ett totalt hyserisammanbrott och började nästan gråta.
Tet: Det är min mamma som har gjort den, den är jättegod!
Jag: MEN JAG VILL HA VARM MAT.
Tet: Du ska få varmt bröd. Det är kassler i salladen!
Jag: KASSLER?! Jag HATAR JU kassler! KÄNNER DU MIG INTE ETT DUGG ELLER?!?!?!

Ja, ni fattar grejen. Hade jag varit Tet hade jag nog sagt till mig att ta mig samman och åka och äta middag hemma hos mig själv i stället, men turligt nog är Tet mycket snällare än jag. Så han stekte halloumi och kokade ris åt mig. Och så åt jag lite kassler, det visade sig visst att jag tydligen inte hatar det så mycket.

Annars har jag hängt med spansktalande två kvällar i rad, eftersom min kille haft spanskt besök. Jag kan inte spanska, men har gjort mitt bästa med att slänga in ett "claro" här och ett "muy bien" där. Tror att vännerna ser mig som lätt utvecklingsstörd, men ganska charmig och det är ju inte fy skam.

Och jag är fortfarande glad.

Plötsligt

Jag måste komma ihåg hur det kändes i kväll. När han sa att allting känns så lätt, så naturligt med mig. När jag sa att det känns nästan för lätt, att det är läskigt, att något hemskt kan hända närsomhelst.
”Säg inte så”, sa han.
”Jag är bara inte van. Vid att det är så lätt”, sa jag.
”Inte jag heller. Men det känns så speciellt. Så annorlunda. Så väldigt bra”, viskade han in i min nacke.
”Det kanske är såhär det ska kännas”, sa jag, så tyst så det knappt hördes. Men han hörde.

Tänk om det är såhär det ska kännas. Om man bara kan bli ihop efter sex fina, enkla veckor, utan att något fruktansvärt bakslag sker. För att man liksom vill.

Och det är inga konstigheter.

Samma lika

Jag var och hälsade på fina F i Malmö och vi skulle gå ut och handla. Utanför F träffar vi två av hans vänner, även de på matjakt. Skillnaden var att när jag och F planerade att gå in i affären, tänkte vännerna gå igenom affärens container med ratad mat på baksidan.

Vi möttes igen på tillbakavägen. Jag och F med grönsaker, ost och pasta. Vännerna med köttfärs, grönsaker och en massa wasabinötter. Jag och F (okej, bara F faktiskt, det var Gentlemannadagen i Malmö) något fattigare, vännerna i oförändrad ekonomisk status.

Alla glada. Alla nöjda.

Dagens Malin

Gunilla och Malin diskuterar vilken korvkiosk vid Mariatorget vi ska gå till.

Gunilla: Den jag menar ligger på ett hörn.
Malin: Nej, nej. Den jag menar står.

Dagens Emma och Malin

jag: jag ska skjuta mamma och hennes anhang till arlanda på lördag förmiddag
Malin: skjutSa?
jag: hahaha
ja, inte skjuta
Malin: Annars verkar det lite oroväckande och jag borde ingripa

Elis kelis

Många av mina vänner har barn nu för tiden. Det kan göra en smått panikslagen över sitt eget singelliv, men mest är det mysigt att kunna få låna lite. Fias och Jens Elis till exempel, kan vara det charmigaste barnet jag nånsin träffat. Han är liksom så himla glad! Och vansinnigt söt, förstås. Och så gillar han att pussas riktigt blött, vilket alltid har varit ett stort intresse även hos mig.

I går var jag och Elis och hans mamma på Armémuseum med Jill och hennes Bianca. Hade kunnat gå hursomhelst med två personer under ett år, men det gick smärtfritt. Det roligaste var när Elis, mitt i en israelisk soldats sorgliga berättelse, utropade ”HAHA!”. Mycket opassande. Men roligt. Man kommer undan med det mesta när man är ett halvår gammal och galet söt.

Närsomhelst får Kakis en bebis också. Då blir jag i princip moster. Eller ”monster” som Kakis valde att uttrycka det.

Annars i går drack jag fyra glas vin och pratade franska med en lång, snygg man. I alla fall ett par meningar. Övrig tid var vi dock inte tysta, utan höll oss till svenska. Om ni undrade. Det var fint, vin på tisdagar har alltid varit min melodi.

På tal om barn träffade jag också Luddet för ett par helger sedan, när jag, Jonis och hans tjej hälsade på honom och hans föräldrar i Växjö. Luddet är numera 2,5 och pratar oavbrutet. Det roligaste var när han pekade på en bild på Jonis i ett fotoalbum och sa ”Där är Jonte. Din pappa!” till mig. Antar att han kände att Jonis var vuxen och jag mer på Luddets egen nivå. Det kan han ha en poäng i.
Senare sa han också till sin egen pappa att jag var hans tjej. Troligen för att jag smörade in mig direkt genom att säga att Alexander Rybak är min stora idol. Ludde älskar Rybak. Man får inte vara dum.