BH-konspirationen

Om en kvart kommer Ulliz pappa och hämtar oss för avfärd mot Gimo herrgård och en helg i kärlekens tecken. Förhoppningsvis i alla fall, eftersom det är bröllop det handlar om.

Klänningen har jag redan visat upp i denna blogg och då den är axelbandslös var jag häromdagen tvungen att köpa en fungerande bh att ha under. Åhléns nya underklädesavdelning är enorm, tyst och glamourös, med behåar i alla de former och färger. I provrummet lika stort som vårt vardagsrum kom jag fram till att två passade och begav mig till personalen för att be om råd i utslagningsfrågan. 

Personalen: Men är inte den där lite stor för dig runt om?

Jag: Eh, nja, mjo, lite kanske...

Personalen: Vad har du där, 80C? Jag tror snarare du behöver 75D.

För den oinsatte i bh-storlekar betyder det kanske inte ett jota, men enkelt förklarat är siffran omkrets kring bröstkorgen och bokstaven kupstorlek. Personaltjejen gjorde mig alltså bara genom en mening smalare och yppigare på en och samma gång.

Jag provade en likadan bh i den föreslagna storleken, rätt nöjd kan tilläggas och den satt finfint, så jag köpte den så klart. Gick ut från affären, fortfarande nöjd och funderade över varför alla tjejer har fått för sig att de har fel storlek. För så är det ju – så fort en tjej hamnar i en riktig underklädesbutik så upptäcker hon att hon i alla år haft för liten bh.

Sen slog det mig: alla tjejer som besöker en ordentlig bh-butik kommer därifrån med större bröst och skriver om det i sin blogg, berättar det för sina vänner, som i sin tur besöker butiken och troligen upplever samma sak. Jag har hittills aldrig hört talas om någon som i affären fått höra att hon nog borde byta från 70C till 95B – det vore troligen inte så bra för försäljningen.

Är alltså min nya kroppsform bara ett försäljningsargument?

”Men den passade ju”, sa Karin när jag drog min konspirationsteori för henne.

Och det gör den ju. Så jag kanske bara ska vara nöjd att jag äntligen hamnade rätt i stället...

Easy to please

”Det här är det bästa som hänt mig!” utbrister Oskar där han sitter i soffan. 

Han har hittat Smarty. Ett program som separerar data från presentation.

Hurra!

(Om någon på Smarty läser den här så ska ni veta att det är fritt fram att rippa och använda i marknadsföringssyfte.”)

One down, one to go

I dag vittnade jag när min pappa och bonusmamma knöt hymens band. Det tog ungefär 15 sekunder, men det var fint och efteråt fikade vi vid Sturehovs slott i Tumbatrakten. Jag gissar att nästa helgs bröllop kommer bli en något mer utdragen historia och ser fram emot det också. Mer kärlek åt folket! Tycker fler vänner och familjemedlemmar borde gifta sig, bröllop är kul, hittills i alla former jag varit med om.

På eftermiddagen försökte jag plugga lite, men det gick dåligt. Den första delkursen handlar om Mellanösterns tidiga historia och den tjocka boken om Mellanöstern under Rom på akademikerengelska är verkligen inte att leka med. Jag blir emellanåt helt förtvivlad, och då har jag ändå bara lyckats läsa 33 sidor. Det är så otroligt många namn, gärna tio på ett stycke och alla heter saker som Antigonos Myckohyhymopolusius den elfte, den sjunde och den tredje. De överlappar varandra, försvinner och återkommer och författaren hoppar dessutom friskt mellan tiden före Kristus och efter Kristus och ja... Jag läste högt för Oskar förut i dag och han såg väldigt medlidande ut faktiskt. Jag känner mig mest himla korkad, men hoppas att det ger sig. Tror den här delen av kursen kan vara värst.

På kvällen åkte jag till mammas hus i Hägis. Mamma är i Ryssland, men hennes uttråkade sambo bjöd på middag, min bror kom också dit och min yngsta syster var kramig och gullig. Det var mysigt, maten var god och jag och Gilad diskuterade min kurs. Han tycker det är märkligt att vi svenskar är så oerhört intresserade av ett så litet område i världen (dvs Mellanöstern), fast mest tycker han bara att vi är helt fel ute. Han är israel, så man kan säga att han är lite jävig, men i går höll han sig ifrån sina värsta provokationer och var rätt resonlig. 

Nu är jag hemma igen, Oskar är på någon ö i Uppland och hänger med gamla vänner och jag ligger i soffan och önskar att han var här. Vi firade ettårsdagen med ostbricka och champagne. Jag fick ett citronträd i present, ett jättefint. Jag som velat ha ett citronträd så länge! Jag älskar när han snappar upp sånt.

Han fick seminariebiljetter till bokmässan av mig, så det blir en liten weekend i Göteborg i september. Han såg nöjd ut, så jag tror jag lyckades rätt bra med min present jag också.

Alla nöjda, alla glada.

Ett år i dag

För nästan exakt ett år sedan, give or take några minuter, utspelade sig följande konversation i en soffa i centrala Stockholm, efter ett par omvälvande dagar då en vänskap blivit alltmer... vänskaplig:

Hon: Är vi ihop nu då?

Han: Måste vi sätta ett namn på det... kan vi inte bara... vara? Så här som vi är?

Hon: Jo, men då tänker jag fortsätta dejta möbelsnickaren.

Han: Jaha...

Hon: Vill du det?

Han: Nej...

Hon: Vad vill du då?

Han: Jag vill... att du ska vara med mig. Och inte med några andra.

Hon: Det låter som något man bara kan begära om man är ihop...

Han: Ja. Okej. Då är vi ihop. 

Hon: (ler stort)

Han: Jaha, då har man ett förhållande igen! Det var längesen det.

Sedan dess är det han och jag och det går inte många dagar utan att det slår mig, med full kraft i solar plexus, hur otroligt lyckligt lottad jag är ändå. 

Nöden prövar vännen?

Träffade min fina Öviks-Elin och hennes vän Sara i går, de är i stan några dagar. Middag och vin och mycket prat om allt från journalistik till barnvardagsrum. 

Elin berättade om en vän, en sådan som ”är en vän i motgång, men inte i medgång”. Först trodde jag att jag hade hört fel, jag har alltid tänkt på det där gamla dravlet med ”älska mig mest när jag förtjänar det minst” och så vidare, men hon sa inte fel. Och precis hur rätt det är, slog mig ett par sekunder senare.

Vänner som är snälla när det går dåligt är förstås bra att ha, men bara om de är precis lika snälla när det går bra. Bara om de jublar och gläds och hurrar och skrattar lika intensivt som de tröstar, lyssnar, peppar och ältar. Bara då. 

Jag tror inte alltid jag varit bara en medgångsvän, men det ska jag försöka bli nu. Och jag ska förvänta mig samma sak i gengäld.

Sunday I'm in love

Det har varit en sån där perfekt söndag i dag. Söndagar är nästan mina favoritdagar när de blir så här bra.

Receptet:

• Sova länge – check. Sov alldeles precis lagom så jag var helt utvilad och inte tyckte att hela dagen var förstörd för att jag sovit bort den.

• Brunch med älsk – check. Egentligen funkar brunch med andra människor också, förra söndagen brunchade jag exempelvis med Jonis och det var också väldigt trevligt, men Oskar är det ultimata brunchsällskapet. Han vet vad jag vill ha, han köar medan jag fixar bord, han vet att jag vill ha sallad utan dressing och han kan både prata om roliga saker och vara tyst, beroende på läge (ibland vill man ju tjuvlyssna på folk i närheten, exempelvis).

• En sväng på stan – check. Strosa omkring, göra något litet fynd (i dag blev det en köksmatta som passar perfekt), kolla böcker på stadsbiblioteket, gå på Akademibokhandeln och köpa mat på hemvägen.

• Städa litegrann – check. Ingen söndag känns komplett utan städning. I dag var jag rätt slö, men jag diskade i alla fall en jättedisk och tvättade spisen och lite annat nyttigt. 

• Laga söndagmiddag med omsorg och eftertanke – check. Nästan viktigaste momentet på en söndag. Jag älskar att leta recept och hitta på något nytt och känna hur de goda dofterna av kryddor leta sig omkring i lägenheten. I dag blev det helstekt kyckling i ugn, fylld med citron, vitlök och rosmarin och med en sky av olivolja, soja och annat smått och gott. Till detta ris och sallad på tomat, avokado och persilja. Mmmmmums!

• Titta på lagom mysig söndagsfilm i soffan – check. Fever pitch som gick på trean. Visste inte att den fanns i en baseballversion, men den funkade den också.

Dessutom fixade vi en grej i lägenheten som stört mig länge. Vi satte upp nyckelskåpet. Vissa saker kräver en söndag för att göras.

Jag undrar vad det är med sådana här husmorssaker som får mig att känna mig så nöjd och tillfreds. Det har förmodligen med min könsroll att göra. Men det var jag som satte upp nyckelskåpet i alla fall.

Oskar har mest ägnat sig åt sin blogg. Han har nämligen skrivit sitt allra första inlägg, så alla ni som brukar gå in i hans blogg och vänta, längta och hoppas – er plåga är över. Nä, men ni kanske kan gå in och skriva något snällt i kommentarsfältet, kanske bara att ni tycker han har en helt fantastisk flickvän om ni inte har något annat att komma med. Då blir han så glad. 

Nu sista punkten på receptet för en perfekt söndag: deckare. Mmmmm.

Gripande, vacker sorg

Det är OS-feber på jobbet, tennis avlöses av fotboll och folk är så fredagsloja att de slutat låtsas jobba och i stället ägnar all uppmärksamhet åt sport och glada samtal. Själv har jag just sorgset konstaterat att min efterlängtade övikstjejträff på måndag inte blir av – eller åtminstone inte med full styrka, eftersom favvo-Jill skickas till London på söndag. Bittert, men kul för henne så klart. Och välförtjänt.

I går låg jag och Oskar och lyssnade på Mia & Klaras sommarprat i sängen sent på kvällen. Jag tycker deras var det bästa av dem jag hört, särskilt Mias. Hon pratade så rått och innerligt rakt ur hjärtat att det ruskade tag i mig ordentligt flera gånger. När hon talade om relationen till sin numera döde far började jag gråta. Det var så sorgligt och gripande och vackert på samma gång.
Oskar var tyst, lugn, trygg förståelse bredvid mig, som han alltid är, som jag älskar att han är när det som mest behövs.

Jag satt och bläddrade i min almanacka och skulle skriva aktiviteten för dagen på lördagen den 23, men ”pappa gifter sig” kändes för konstigt, så jag skrev pappa + Lena och ritade ett svagt hjärta runt deras namn i stället. Det kändes också märkligt, men inte lika. Jag ska vara vittne och det ska enligt uppgift bli en lugn och nedtonad och juridisk tillställning, men ändå. Pappa gifter sig. Eftersom de kom på det med så kort framförhållning var jag tvungen att be min chef om ledigt ”för pappa gifter sig då”, två veckor innan det skulle ske. Det tror jag hon tyckte var ganska underligt det med, men hon höll god min.

Nu ska jag gå hem och starta den här helgen med en middag på Ciao ciao med min älskling.

We are the world

Jag tänker mest på krig just nu och efter i kväll också lite på hur den egyptiska polisen torterar folk i fängelse. Jag och Oskar var på Södra teatern och lyssnade på seminarium om Mellanösterns relation till USA och sig själv och om Ryssland, makten och härligheten. Det låter ju väldigt bildat och pretto, men saken förklaras rätt enkelt av att min mamma var en av paneldeltagarna på det sistnämnda seminariet och man måste ju stötta släkten. Hon var för övrigt bäst. Jag var väldigt stolt, utom när hon efteråt sa till en av sina kollegors nyförlösta fru att hon blivit så förvirrad när han fick barn, för hon mindes så väl hur käääär han var i en annan kvinna för inte alls länge sen. Snark. Men taktisk har ju aldrig varit min mammas mellannamn direkt.

För att fortsätta på det bildade spåret så har jag kommit in på en kurs i Mellanöstern- och Afrikastudier på Stockholms universitet i höst, vilket ska bli superspännande. Den är nätbaserad, så jag tänker mig att det ska funka att plugga och jobba samtidigt, men vi får se. Jag vill förkovra mig. Fördjupa mig. Få såna där universitetspoäng som man inte har om man gick journalistlinjen på Ljungskile folkhögskola.

Men vi får se, jag har ju varit jättepepp och tröttnat direkt förr, så att säga.

En dag hoppas jag hur som helst att det är jag som får sitta med i expertpaneler och liksom Kjell Albin Abrahamson gjorde i dag slänga mig med citat från halvt bortglömda ledare. Det är så coolt med folk som är insatta!

Krig.

Jag såg en liten 82-årig gubbe på TV4-nyheterna i går. Han bor i en georgisk by och var upprörd, arg och besviken över ryssarnas attacker. Han kunde inte förstå det och nu var han redo att gå ut i krig för att försvara sitt land, även om han insåg att han inte skulle bli försvarets förstaval som soldat.
”Jag kanske kan bära vatten och mat åtminstone” sa han.

Lilla, lilla gubben. Han fick mitt hjärta att snörpa ihop sig av olycklighet.

Man blir ju matt

”Cheye Calvo, borgmästare i förorten Berwyn Heights utanför Washington, tömde som vanligt brevlådan på väg in när han kom hem efter jobbet. I posten fanns bland annat ett paket till hans fru.
När han bytte om stormade plötsligt den lokala polisen in, belade honom med handfängsel och sköt familjens bägge labradorer.
Efter en dryg timme gick det upp för konstaplarna att varken Calvo eller hans fru hade något att göra med paketet, som visade sig vara fullt av narkotika – det var langarna som använde sig av ovetande personers brevlådor i sina transaktioner.”
(TT)

Vad är det för fel på folk? Poliserna har för övrigt inte bett om ursäkt för att de sköt hundarna, men sagt att de förstår sorgen efter att parets husdjur ryckts bort i förtid. Jaha, det var ju stort av dem.

Vin, sol och autostradan

Först: Tack till mig själv för att jag hade sinnesnärvaro nog att dricka fem glas vatten innan jag rasade i säng i natt. Tack snälla mig för det.
Men vi inleder med Italien.

Italien. Jag tror jag egentligen är menad att leva bland kullarna i Toscana, nära Tyrrenska havet. Jag älskar allting som kommer därifrån, åtminstone i kategorin ”inmundigas”. Pastan. Osten. Kaffet. Vinet! Glassen! Tomaterna! Jag åt ingenting på hela veckan som jag inte tyckte var supergott och då åt jag ändå minst två gånger på hak längs motorvägen.

Motorvägen ja. Till och med det ordet låter vackert på italienska. Att glida längs autostradan låter mycket mer romantiskt än att köra på exempelvis autobahn och sträckan mellan Florens och Pisa saknar motstycke i skönhet. Highway one kanske kan tävla med den, men den är i jämförelse inte en ordentlig motorväg, så jag tror inte den räknas.

Vi hade det jättebra. Solade, badade, åt, strosade, försökte oss på lite italienska ord och så vidare. Hade sån där riktig solsemester, struntade i vad saker kostade (två solstolar och ett parasoll en dag 350 kronor – vi tar det!) och pratade om hur gott allting var. Jag tror vi åt mest. I alla fall jag. Sen kollade vi på lite sevärdheter också, på vårt eget lilla vis. Jag och Oskar har kommit på att man egentligen aldrig behöver så mycket tid till saker som folk tror. När vi var i Petra i Jordanien sa alla att vi var galna som inte skulle tillbringa minst två heldagar där, själva tyckte vi det räckte med de tre timmarna vi hade tid till. Lutande tornet i Pisa, ja det lutar, men det ser man ju på en gång, man tar ett par kort (jag lutade åt olika håll på alla, höhö) och sticker tillbaka till beachen. På vägen från Tirrenia till flygplatsen sista dagen låg vi ganska bra till tidsmässigt, så vi tog en avstickare till Gardasjön. Den var fin, det hann jag se under den knappa kvarten vi kollade på den.
”Tror du inte att du riskerar att missa saker när du gör allt så fort?” frågade en kollega när han fick höra hur jag resonerar. Och jo, det är väl möjligt. Men samtidigt hinner jag se en massa saker på begränsad tid och det gör att det känns som att jag haft flera veckors semester och inte bara sju dagar. Vikariesättet att resa, kallar jag det.

En annan kollega berättade om sin resa till Sydamerika i går. Hon ska vara borta i en månad: en vecka i Buenos Aires, en vecka i Rio och så resten av tiden i Amazonas eller så. Jag: Men vad ska du göra i Rio i EN VECKA?
Själv hade jag nog hunnit ner till Chile på den tiden.

En sak som dock är dålig med Italien är deras vägskyltning. En ort kan stå på skyltarna i hur många korsningar som helst, för att sedan bara försvinna – innan man är framme. Det är enerverande. Dessutom har de alldeles för få avfarter från sina motorvägar och skyltar dessutom alldeles för dåligt inför dessa också, vilket innebar att jag och Oskar åkte förbi Bologna tre gånger i rad. En omväg på cirka tio mil. Då var jag inte så nöjd.

Oskar körde för övrigt hela tiden, eftersom det hade kostat 500 kronor extra om jag också ville köra. Hör ni vad som är fel på den meningen? Varför är det just jag som kostar 500 extra, medan Oskar är självskriven som förare? ”Men jag hade velat betala 500 extra om du verkligen också ville köra” svarade Oskar själv på den frågan.
Hörde dessutom att alla andra par på Hertz-kontoret löste förarbiten på samma sätt. ”Jag kommer ju ändå köra mest” sa en kille varpå han och hans tjej tackade nej till extra förare.
Egentligen borde jag betalat de där pengarna bara för sakens skull och kört halva vägen bara för att, men jag orkade inte. Jag tycker ärligt talat det är trevligast att sitta i passagerarsätet och titta ut genom fönstret, välja musik och gnälla över Oskars körsätt.

I tisdagsnatt kom vi hem, i går morse åkte Oskar till Norge för att klättra upp på Galtöpiggen eller något liknande. Norges högsta berg hursomhelst. Själv gick jag till jobbet och därefter vidare på en jätte-afterwork där jag drack alldeles för många öl och blev alldeles för snackig. Typiskt mig. Men det var kul och jag gillar mina kollegor och min bransch fastän den är så sjuk och det kändes som att jag pratade med hela världen, samtidigt, diskuterade Israel-Palestina-konflikten åt ena hållet, Jugoslaviska maffian åt andra, journalistik på Expressens nyhetsfeature åt tredje. Alla har verkligen koll på varandra i min pyttiga lilla mediavärld, det förundras jag ofta över när jag träffar folk jag inte sett till på flera år och de har full koll på vad jag gör. Liksom jag på dem.

I dag fyller min yngste bror fem små år. Han önskar sig ”en klätterbil som klättrar på träd med krokar fram”. Om ni vet var man hittar en sådan så får ni gärna hojta till.
Nu: Leta ”rolig” nyhet.