Avancerad inbrottstjuv

Kom nyss hem från biobesök med Gabbi och skulle hänga upp lite nytvättad tvätt. När jag sträcker mig mot duschdraperiet märker jag att jag plötsligt inte når upp att hänga saker på det längre. Vilket ju får sägas vara mycket märkligt, jag borde ju komma ihåg om jag flyttat på det?

Först tänker jag att jag inbillar mig, men sedan ser jag att draperiet inte längre slår i badkarsgolvet och dessutom hittar jag två bleka märken efter var det BRUKADE sitta, betydligt längre ner.

Panik! Någon har varit i min lägenhet tänker jag och smsar genast Tet. Vad han skulle kunna göra åt detta faktum är oklart, men jag antar att han sitter i ryggmärgen som något slags akutnummer. Innan han ringer upp kontrollerar jag de övriga rummen och funderar på att fly hem till min mamma och sova där. Allting känns mycket obehagligt.

Sen ringer han.
Jag: Du kommer tro att jag har blivit sinnessjuk, men någon har FLYTTAT mitt duschdraperi! Jag VET att det inte satt såhär högt!
Tet: Ja, det är ju jag som har gjort det. Draperiet slog ju i badkaret.
Jag: Eh, va? När gjorde du det?!
Tet: När jag duschade hos dig efter thaiträningen, du vet.

Alltså. Det är typ tre veckor sedan. Och jag har inte märkt något förrän nu, då jag får panik och tror att någon har gjort inbrott hos mig.
Okej, jag åker till psykakuten och lägger in mig frivilligt. Tack och hej.

Dagens Thea

"Jag lever för design."

Mmmmm

Det var så himla härligt att vara ledig. Lyckades pricka in värsta sommarvädret och tog tillvara på varenda sekund (nästan)! Solande på mammas altan med lillasyster, årets första joggingrunda, middag på Tets mysiga balkong, uteserveringsöl med favvo-Abbe, shopping med Jillan, fika med Kakis, matlag hos Sarah och massa allmänt solhäng med bok.

I går kväll ville hela världen plötsligt umgås samtidigt, vilket gjorde mig så stressad att jag blev på dåligt humör. Stefan hade stoppat korv hela natten och ordnade after work på Strandvägen, Sylvia ville att jag skulle quiza med henne, det var releasefest på nya Trädgården och mina kollegor ville dricka öl. Dessutom tyckte min granne att vi skulle hänga på Landets uteservering.

Det är i sådana lägen man skulle vilja kunna klona sig själv. Det är också sådana lägen man bör spara i sitt minne och plocka fram dagar då telefonen är knäpptyst och ingen i hela universum tycks ha en tanke på att vilja umgås med en. Mm. Hm.

Jag valde i alla fall jobbölen eftersom världens bästa Jill bestämde sig för att vara med på den och hennes första kväll i synd utan sitt lilla sju veckors bihang kunde jag ju inte missa.

Nu är det jobbhelg igen, men det gör inget, för min finaste Malin jobbar också och då är det ju fest hela tiden. Hurra!

Alla dessa intelligenta samtal

En kvinna ringer på tipstelefonen.

Hon: På dagens förstasida. Där står det ju Maffialedarna gripna.
Jag: Ja?
Hon: Och så står det ”Supertrapp”?
Jag: Va?
Hon: Supertrapp. En liten rubrik.
Jag (letar febrilt): Eh, nej, det ser jag inte?
Hon: Gör du inte? En liten rubrik? Supertrapp?
Jag: Nej, men ”Superkropp” står det däremot på ett ställe.
Hon: Superkropp? Jaha, då hade hon kanske fel... superkropp alltså?
Jag: Ja, superkropp. Vad var det egentligen du ville?
Hon: Nä, men då vet jag. Hejdå!

En egen handyman

I natt, alla mina hemliga beundrare, hade jag INTE nattligt sällskap. Eller hade jag det...?

Hur som helst, i förmiddags innan jag var tvungen att åka till jobbet utförde Tet lite olika handyman-jobb hemma hos mig. Mer exakt så satte han upp mitt brandalarm som jag var tvungen att plocka ner för att det tjöt så högt när jag stekte halloumi för några veckor sedan, och lagade min punkterade cykel.

Jag tittade på medan han pedagogiskt förklarade varje moment i däckbytet. Så att jag skulle kunna göra det själv nästa gång tänkte han förmodligen. Det kan han dock glömma att jag kan, jag tycker det är mycket mer praktiskt att någon kommer hem till mig, har med sig allt som krävs och kirrar biffen.

Man kan för övrigt tycka att jag borde kunna byta cykelslang själv, men det är ingenting vi någonsin har gjort i min familj. När jag sprängde mitt däck föreslog mamma att jag skulle försöka få ersättning för explosionen på min försäkringen. Det tyckte Tet var vansinnigt roligt, troligen för att han är uppväxt i obygden och inte hade något annat val än att lära sig laga cyklar om han ville ta sig någonstans. Själv kunde jag promenera.

Hursomhelst. Avslutningsvis lärde han mig hur man sätter igång cykellampan så jag ska slippa cykla hem i totalt mörker. Jag har försökt göra det ungefär tusen gånger, men förgäves. Det visade sig inte vara särdeles svårt.
Tet: Alltså, det är så konstigt med dig. Du är så självständig och smart och klarar dig själv, men saker som att sätta igång en cykellampa, det KAN du bara inte!
Och så tittade han outgrundligt på mig innan han övergick till att reta mig för någon annan av mina andra brister, typ att jag applåderar som en säl och har svårt att ta mig fram i trånga utrymmen. Och säger ”chäääf”, inte ”cheeeeeef”.

Sedan cyklade jag fort som vinden till jobbet på mitt hela, nya däck (och på framdäcket också förstås, jag cyklade inte på ett hjul även om det hade varit coolt) och kom fram svettig, trött, men nöjd. Lyckades omedelbart gulla med praktikanten så hon gick och köpte choklad till mig. Förstår inte riktigt hur jag ska klara mig utan praktikanten när hon slutar, vem ska ställa frågor till mig (utom Malin), vem ska jag skratta åt när den får galna stressutbrott, vem ska ge mig godis och göra mina enkäter?
Dystert, kommer det bli.

Nu går jag snart av. Det blir fint.

Gullunge

Praktikant-J: Det är väl inte så himla bra att du skriver att du sover med killar i din blogg. Tänk om du har en hemlig beundrare som läser?
Jag: Haha, det tror jag inte att jag har.
Praktikant-J: Jo, det är jag ganska säker på.

Okej, då vet jag

Vi ligger och sover. Eller han sover och har så gjort i ungefär en timme, jag är preciiiis på randen att tippa ner i sömnvärlden.

Han (i sömnen): Hej!
Jag: Hej?
Han: Vad gör du?
Jag: Jag försöker sova?
Han: Jaha.
Jag: Vad gör du själv?
Han: Jag sover ju!

Okeeeeej.

Höjden av jävlighet

Scenario: Jag har upptäckt att mitt bakdäck är punkterat, troligen av granne. Har släpat cykeln till macken i Midsommarkransen för att snabbt fylla på däcket och förhoppningsvis hinna i tid till jobbet. Luftapparaten funkade först inte – sedan funkade den lite för bra. Däcket exploderade. Jag står när följande inträffar surt en bit från backen och låser fast cykeln.

En man i bil stannar vid mig. Han vevar ner fönstret. Ett hopp om en medmänniska i nöd som ska erbjuda mig skjuts tänds i mitt hjärta.
Han: Exploderade däcket?
Jag: Ja..
Han: Du pumpade in för mycket luft.
Jag: Jo...
Han: Okej, hej!

Älskling jag vet hur det känns

När broar till tryggheten bränns.

Alert som få

Det är ju inte klokt vad man hinner mycket när man går upp tidigt! Hisnande upptäckt. I dag var jag tvungen att masa mig upp i ottan för att göra ett härligt läkarbesök och när jag kom hem igen var det fortfarande flera timmar kvar innan jag skulle börja jobba. Kunde gått och lagt mig, men i stället städade jag hela lägenheten, sorterade tvätt, planterade om mina tomatplantor och lagade lunch. Blev helt chockad själv av denna duktighet, så chockad att jag var tvungen att väga upp genom att göra något helt idiotiskt, nämligen klippa lugg. Jag fattar inte varför jag envisas med att klippa lugg när jag vet hur det blir. Nu ser jag ännu mer ut som ett dagisbarn – avslagen framtand från England och femåring-som-lekt-med-sax-lugg.

Ska aldrig mer gå upp sådär tidigt.

I helgen är jag ledig! Då ska jag, förutom att gå till frisören och försöka rätta till barnfrisyren, gå på teater och dricka vin. Teaterkamrat har jag, vin kan jag väl dricka själv om det kniper. Men jag hoppas på Malin. Visst, Malin?

Mellan Handen och Trosa

Haha, haha, ho.

Men vi var nog kanske där i söndags, jag och Tet, när han plötsligt krävde att jag skulle ta reda på exakt hur man kör till Trosa.
Jag: Men man kör ju bara söderut på E4an?
Tet: NEEEEEJ, det gör man inte, kolla GPS:en.

Okej, så jag kollade GPS:en i iphonen. Sa åt den att ge mig en färdbeskrivning.

Jag: Kör i nordostlig riktning.
Tet: Va?
Jag: Ja, det står så. ”Kör i nordostlig riktning.”
Tet: Men då kör vi ju åt fel håll!
Jag: Jaså? Jaha, ja jag säger bara vad det står.

Tet svängde därför av E4an och svängde runt. Jag startade om GPSen. Den tyckte vi skulle köra mot Helsingborg/Göteborg på E4an.
Tet: Men det är ju inte nordost! Nä, det måste vara mot Stockholm.
Jag: Fast det står att du ska fortsätta köra 200 meter och sedan ta tredje avfarten i rondellen.
Tet: Va?
Jag: Jaaa och sedan ska du ta av mot Helsingborg/Göteborg.

Vid det här laget litade Tet inte längre på mina kartläsaregenskaper (varför han nu någonsin hade gjort det) och tog upp sin egen iphone. Han kunde snart konstatera att han mycket riktigt visst skulle köra mot Helsingborg/Göteborg.
Tet: Men varför sa du att vi skulle åka nordost? Vi var ju på väg helt rätt, man ska ju bara köra E4an rakt söderut!

SOM ATT JAG INTE SA DET FRÅN BÖRJAN!

Och nu hävdar han att jag är den sämsta kartläsaren i världshistorien, tillika oteknisk för att jag inte förstår mig på GPS:er. Det gör jag visst. Jag ser bara inte poängen med dem när man kan köra söderut utan att tjafsa.

Hursomhelst. Vi kom fram till Trosa, där vi kunde strosa (hoho) och fika och titta på en taxfamilj som var ute på promenad. Vi besökte också Tullgarns slott där jag klättrade upp i ett träd. Där blev jag tyvärr fast. Det är mycket enklare att klättra upp i träd än ner, är lärdomen jag drar av detta.
Fick därefter inte klättra upp i fler träd, men lika glad för det var jag.

I förmiddags när jag cyklade till jobbet hade jag förresten ett mycket märkligt samtal. Dolt nummer ringde och jag svarade utan att stanna cykeln för jag var i ett sånt jobbigt parti och ville inte förlora fart.
Personen: Hej, hur är läget?
Jag (försöker febrilt fatta vem det är): Eh, jo bra.
P: Är du på väg från jobbet?
Jag: Nej, jag är på väg till jobbet. Jag cyklar.
P: Jaha, men kan du prata några minuter eller?
Jag (fattar fortfarande inte vem det är, men vill inte fråga utifall att det är typ min morbror eller någon annan som aldrig ringer mig, det är så oartigt att inte känna igen röster): Jaja, visst!
P: Hur mycket skulle du ta från din lön till sociala avgifter om du fick välja fritt?

Då fattade jag slutligen att jobbväxeln IGEN kopplat fram en läsare till min privata telefon. Jag HATAR när de gör det. Sa till vederbörande att det ingår i mina arbetsuppgifter att svara på hans frågor, men att jag tyvärr inte började förrän om tio minuter, tack och hej.

Ja, vad ville jag säga med det egentligen? Kanske att jag kan cykla och prata i telefon samtidigt.
Tack och hej.