Jag vet att det var då, men jag berättar om det nu

På kylskåpet där jag bodde en gång i livet satt ett vykort med en dikt. Min favoritdikt. Den går ungefär såhär:
”Svårt att bli lämnad, svårt att älska mest
Men också svårt
Att vara den som borde gå och inte går
Men sviker
Och i samma stund som sveket dödar
Vet man att man älskade
Att det var då
Att det är över”

Mm, upplyftande dikt att ha på sitt kylskåp, men hursomhelst.
Jag var där i köket. Stod på mattan som vi köpte i en mattaffär i Vasastan en av de där fantastiska söndagarna då vi ätit så mycket Sirapsbrunch att vi rullade fram och visste att vi hade hela kvällen kvar att älska varandra innan måndagen skulle rycka oss tillbaka till verkligheten.
På den mattan stod jag och sträckte mig efter en korg med omsorgfullt nedpackade påsar med te, lösviktste, säkert 30 stycken och han hade gett mig de flesta av dem. Varje gång han kom hem efter en jobbresa fick jag te. Det tänkte jag på, när jag sträckte mig efter korgen, för att lägga ner den i min bruna papperspåse på golvet.

Jag hindrades av sms-signalen.
”Jag älskar dig!” läste jag. En mening som hade kunnat lägga bomull kring mitt hjärta om den hade skickats vid något annat tillfälle. Nu fastnade jag med blicken på den där vykortsdikten på kylskåpet.
Sjönk ner på den kärleksfullt inköpta röda trasmattan.
Och grät så jag fick ont i ögonen.

ps. Den som tar låtreferensen i rubriken vinner ett valfritt tuggummi