Resan är målet

I Beirut finns ingen direkt kollektivtrafik. Det finns lite bussar, men de har ingen tidtabell och åker kors och tvärs på ett sätt som förmodligen kräver år att förstå sig på. I stället tar man sig fram genom att åka ”service” i taxibilar.

För att göra detta från vårt hem närförorten Furn el Chebbak får vi först gå ut och ställa oss på vår närmaste motorväg. Varje gång en taxi åker förbi vinkar vi, vilket får bilen att tvärbromsa och ofta backa för att nå vår position på gatan (de kör ju liksom rätt snabbt på motorvägen). Chauffören vevar ner rutan och jag eller Malin (oftast Malin eftersom hon fungerar som mitt språkrör) säger ”Service ile Hamra?” eller vart vi nu vill ta oss.

Chauffören säger då antingen ”näpp” och kör i väg utan närmare förklaring, eller så nickar han och låter oss hoppa in, ELLER så börjar han förhandla priser. Att åka service ska kosta motsvarande tio kronor och bilen fungerar då som en buss och tar upp andra passagerare längs vägen. Men eftersom både jag och Malin ser rätt olibanesiska ut är chaffisarna ofta sugna på att försöka lura oss, vilket brukar leda till vilda diskussioner på arabiska som jag inte förstår.

I går fick vi grönt ljus på service och hoppade in i en bil med en manlig passagerare i framsätet. När vi hade åkt en bil började han deala åt chaffisen och hävdade att man ALDRIG kan åka service hela vägen till Hamra, man måste hoppa av halvvägs och byta bil. ICKE, tyckte Malin och inledde en hätsk debatt som hon genomförde på arabiska, franska, engelska och lite svenska när hon blev riktigt förbannad (mycket spännande att lyssna på).
Malin: HAN SKULLE INTE TAGIT IN OSS I BILEN OM HAN INTE VILLE KÖRA OSS!
Förhandlaren: Han är inte elak, han är spontan.

Vi fick till slut hoppa av halvvägs och var rätt sura där vi gick på en trottoar i ett okänt område under den gassande solen.
Efter att cirka 18 taxibilar vägrat låta oss åka med (de ville bara vara taxisar, inte service, vi funderar på att börja använda niqab) stannade en liten gubbe i en skraltig bil utan taxiskylt.
I vanliga fall hoppar vi inte in i sådana bilar, men nu var vi varma, svettiga och trötta, så vi utmanade ödet.

Gubben visade sig vara döv och vi konverserade via något slags påhittat teckenspråk. Han körde snällt efter våra instruktioner (jag gjorde simtag, vi ville till stranden), genom köer och vägarbeten och vi nådde slutligen vårt mål, efter säkert en kvart.
Då vägrade han ta emot våra pengar! Han hade alltså bara plockat upp oss och skjutsat oss av ren välvilja och där hade jag och Malin suttit och väst ”hoppas han inte tänker döda oss” (oklart varför vi väste, han var som sagt döv) och liknande otrevligheter.

Åh, lilla gulliga gubben. Det är sådana möten som gör att alla andra otrevliga lurendrejar-incidenter bara rinner av en.