Svåra frågor

Inkommet mejl tidigt på fredagmorgonen:

”Trivs du som ”kolumnist, till lika hobby-journalist”? ;)”

Vad svarar man på den frågan? Varför har människan gjort en smiley? Och varför är ”kolumnist, till lika hobby-journalist” inom citationstecken? Det finns mycket med det här mejlet som jag inte blir klok på. Kolumnist är jag ju tyvärr inte, men det är väl inget skällsord på samma sätt som jag antar att hobbyjournalist är menat?

Jag fattar ingenting. Mejlet skulle lika gärna kunna vara någon slags obskyr hyllning. Eller har han förväxlat mig med någon som beskrivit sig med de två orden? Ibland vet man verkligen inte.

Men nu är det helg! Det ska firas. I kväll tror jag vi ska dricka vin med Viking och hans gulliga nyblivna sambo. I morgon ska vi bli bjudna på middag på Ulla Winblad och sedan på show på Cirkus av Oskars gulliga föräldrar. 

På tal om Viking och Ulla Winblad fick jag förresten ett annat läsarmejl i natt som ville lära mig att uttala Harvard. Det ska uttalas med V, och inte med W. Detta från en man som skrev ”du ska få en råd av mig”. Vi kanske kan ha stort utbyte av varandra...

Ändå rätt imponerande att mitt uttal av Harvard störde honom så mycket att han var tvungen att leta upp min mejladress och skicka en liten grundkurs i engelska v-ljud. Man upphör som ni vet aldrig att förvånas. 

Eget rum

Ofta önskar jag att Oskar hade ett eget rum. Som i dag när jag kommer hem och duschdraperiet har rasat ner av tyngden från alla handdukar han envisas med att hänga över det, i stället för på handdukstorken. Då skulle jag velat att han hade ett eget rum där jag kunde slänga in handdukarna, i stället för att behöva plocka upp dem från golvet och vika dem snyggt helt själv. Jag skulle förstås kunna låta bli och låta honom göra det, men 1, jag stör mig för mycket på uppenbar oreda (dold oreda är mer okej) och 2, några av Oskars vänner ska följa med honom hem i kväll. Det värsta jag vet (okej, överdrift) är när utomstående tvingas existera i min stökiga tillvaro. Jag vill att utomstående ska leva i villfarelsen att mitt hem alltid är välordnat och fräscht.

Av ovanstående stycke skulle man kunna tro att Oskar är ett litet dagisbarn, ser jag när jag läser igenom. Så är icke fallet, för nytillkomna läsare. Oskar är 27 år och civilingenjör. 

Om denne 27-åring hade ett eget rum skulle jag när jag tänker efter också med stor tillfredsställelse slänga in hans gamla sockar i det efter att ha fiskat upp dem från golvet framför soffan. Och tömma hans rakapparat i smyg under hans säng, så de små stubb-håren hålls borta från sidan på handfatet.

Fast han får inte sova i det egna rummet. Eller vistas i det. Då blir det så tråkigt och ensamt för mig.

Själv har jag för övrigt ett eget rum: förrådet i källaren. Där står 90 procent av mina saker. För en månad sedan var det 95 procent. Sakta men säkert smugglar jag upp dem i lägenheten...

Att uttrycka det uppenbara

Man borde väl inte förvånas, men på något vis trodde jag ändå att Stockholm 2008 var redo för en kärleksfilm med två homosexuella män i huvudrollerna. Jag trodde fel. När jag och Oskar såg Patrik 1,5 i fredags var jag nära att i protest resa mig upp och lämna biosalongen, efter att först ha ropat något om intelligensnivån därinne. Vid den första gull-scenen mellan de två männen var det två personer i lokalen som yttrade sig. Den första sa ”jag kräks!” och den andra, för övrigt min personliga favorit, ropade ”BÖÖÖG!!!”.

Som om personen hade gått in i fel salong, han skulle se Hellboy, men hamnade i någon slags bögporr. Då kan man ju förstå att han blir chockad och ropar varnande så ingen ska missa vad det är som pågår, kanske indoktrineras till att tro att kyssar män emellan är något helt normalt som kan hända vem som helst.

De skärpte till sig efter en stund och flämtade bara upprört vid kärleksscenerna, så jag stannade och såg klart filmen, vilken var sevärd. Kanske borde visas i skolor i förebyggande syfte så biobesökare kan få lugn och ro i framtiden.

I lördags hängde jag och den lille mannen i hushållet (Oskar, som han brukar hävda att han heter) först på stan, där vi misslyckades med att köpa en jacka åt mig, men lyckades med att inhandla draperier. De ska avdela sovavdelningen från vardagsrumshörnet, jag tror det kommer bli jättebra, om vi någonsin får upp dem. Oskar har äntligen släppt föreställningen att han skulle kunna skruva i taket utan borr och vi har lånat en slagborr av min mamma, men det betyder ju inte att vi tar tag i saken. Det lär hursomhelst dröja.

På kvällen kom Fia hem till mig och vi satte igång att laga meze för glatta livet. Sedan droppade Karin och Sara in en efter en (fast de är ju bara två). Det bästa med libanesiskt är att man kan äta hur mycket som helst utan att bli så där obehagligt proppmätt, så det gjorde vi.

Vi tänkte gå till Fasching, men där öppnade inte eftersläppet förrän klockan 12, så i stället blev det på Saras uppmaning Blue Moon Bar. Mmm. Ett härligt ställe. Vi deppade ett tag, tills vi upptäckte schlagergolvet och återfick livslusten. Jag avslutade sedan kvällen med att inleda ett samtal åt Sara med en stilig karl och gick hem nöjd.

I går var Oskar bakfull efter att på eget håll druckit champagnesangria och vi gladdes båda åt den finfina extratimmen vi fick sova. Helgen avslutades på söndagmiddag hos mamma, bästa finalen. Oskar lassade sin tallrik full med en kastrull ris och en halv gris och sedan gnällde han om magknip resten av kvällen. 

Jag vill ha mer helg! Jag drömde natten till söndag att jag skulle vara ledig i fem dagar i sträck. Det var typ den bästa drömmen på hur länge som helst. Jag tror den försöker säga mig att jag behöver mer helg. Men det får väl bli till jul kanske.

Aldrig nöjd

Det värsta och bästa med att ha ett kreativt jobb är att det kräver just kreativitet hela tiden. Ibland önskar jag hett att det enda som förväntades av mig var att jag vände lite olika papper varje dag, på samma bestämda sätt. Eller räkna gem. Eller något annat man kan göra samtidigt som man lyssnar på radio och myser. Häromdagen när jag var inne på den stora Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan tänkte jag att det verkade som en så mysig arbetsplats, att sitta där och klicka fram böckers placering till kunderna, packa upp romaner och skylta deckare. God lukt, lugn miljö, intellektuell atmosfär. 

Men då skulle jag väl gå runt och ha (ännu mer) ångest över att jag inte skrev egna böcker.

Mitt jobb är i princip helt prestationsbaserat. Du är aldrig bättre än din senaste artikel (i dag är jag alltså i paritet med en historia om skottska brandmän som letade efter en försvunnen hamster). I torsdags fick jag förvirrade utlägg, gjorde fel, slarvade och kände mig som världens sämsta journalist. Dagen efter sa högsta nyhetschefen, även kallad stenansiktet eftersom han aldrig säger varken bu eller bä, att jag var en ”riktig stilist” och vips var jag uppe på topp igen. I måndags fick jag bara ur mig en massa rewrites och gick hem otillfredsställd och trött, för att vara på jobbet tisdag morgon klockan tio över sju och känna mig on top of the world hela dagen.

I dag var en mellandag. Den kändes först ganska bra, men på kvällen kom jag på att jag borde fundera ut något bra grävprojekt inför fredagens grävdeadline och då fick jag ångest igen. För jag kommer inte på något. Jag har ingen aning om vart jag ska gräva. Vi brukade skoja om det på utbildningen, ”vart ska man gräva då?!”, och det där skämtet har liksom fastnat i halsen. 

Pratade om ångesten med min vän Martin en stund på msn, han är också journalist och tyckte jag skulle fokusera på Sverigedemokraterna och integrationspolitiken. Jaha, det låter ju spännande, men VAD ska jag angripa? HUR? Det borde jag veta direkt, omedelbart borde idéerna komma strömmande, slutsats: jag är en värdelös journalist.

Sen mejlade högsta chefen till mig och min närmaste chef om ett jobb, jag svarade utan att tänka så mycket med ett utvecklande förslag, han tände direkt, min chef likaså och så kändes allt bra igen.

Osunt. Natten till tisdag, när jag hade en bra grej på gång som jag visste när jag gick till sängs (roligt uttryck, får mig att tänka på en nattsärk och ett stearinljus som blåses ut på nattygsbordet) vaknade jag en miljon gånger och tänkte ”Assa Abloy!”. Sedan hade jag magkramper hela förmiddagen. Inte heller helt sunt.

Men.

Det finns ingenting som slår den där känslan. Känslan när man fått hem något stort. Känslan när man lyckas formulera sig på pricken som man vill. Känslan när man läser sig själv i tidningen och tänker ”ja, där satt den verkligen”. 

Det är den känslan som gör att jag aldrig vill göra något annat. Trots att den kan hålla sig gömd i alldeles för långa perioder.

Ingen av er som sitter på några spännande grävjobb? Något om björntestiklar kanske, Jenni?

Blå tumme

I går var jag trött (som en pött, som min pappa brukar säga. Oklart varför). Jag vaknade med en blå tumnagel, grav ångest och ett rungande illamående. I lördags hade jag kalas och tyckte det kändes som en god idé att inte äta något ordentligt på hela dagen, vilket fick till följd att jag blev mer än lovligt rund under fötterna. Detta yttrade sig bland annat i att jag hade ett högljutt helt meningslöst gräl med en vän i hallen, böjde min högra tumnagel 90 grader bakåt (minns inte hur det gick till) och ställde samma frågor till folk ungefär tre gånger i rad. Minne guldfisk. Förmodligen berättade jag också för ett helt gäng människor hur mycket jag verkligen uppskattar dem. Det gör jag alltid när jag är full, jag blir kärleksfull och vill berätta allt det där jag aldrig berättar. Det är alltid saker jag verkligen tycker, men det finns väl troligen en anledning till att jag inte går runt och kastar kärleksförklaringar omkring mig till vardags. Till exempel att folk kan få för sig att man är helt beryckt. 

När jag vaknade var jag helt övertygad om att alla hade börjat hata mig under natten, eftersom jag betett mig som ett psycho och förstört deras liv på olika sätt, men som vanligt var det bara min rädda inre dramaqueen som fabulerade. Det verkar som om gästerna hade riktigt kul. Det hade jag också, men jag undrar vad jag gjorde hela kvällen. Jag gissar att jag bytte två ord hit, gick vidare, bytte två ord dit, minglade iväg, komplimerade någons personlighet här, skrattade åt något skämt där. Om jag höll några längre samtal har jag glömt bort dem (eller förträngt dem, more likely).

Jaja. Nu ska jag inte tjata om min födelsedag mer förrän nästa år och vem vet, då kanske jag har mognat och ser det som vilken annan dag som helst (inte troligt, men vem vet).

Förresten hittade jag min nästan-svägerskas blogg i går. Det var inte så svårt, eftersom hon gav mig adressen i lördags, men det är en liten skräll att jag ens minns det. Hursomhelst: den var jätterolig! Jag trodde inte att jag skulle kunna tycka det var så kul att läsa om hundar och björntestiklar, men man upphör aldrig att förvånas. Allt blir kul när man skriver kul, är lärdomen jag drar av det. Gå in och läs själva: loketoke.blogg.se.

Fick nästan lite prestationsångest. Nu måste min blogg bli roligare. Att skaffa en hund är inget alternativ, så jag får väl skriva mer om Oskars liv, vad han lär sig, ta roliga kort på honom och så vidare. En vidareutveckling av det jag redan gör kan man säga.

Nu ska jag ringa och bli utskälld av SJ. Hurra! 

Hjärtont

Jag skulle skriva ett mejl till min bonusmamma som bor med min pappa och mina småbröder i ett land långt, långt härifrån. Jag skulle skriva att jag saknar henne. Att jag saknar henne så mycket att jag måste låsa in mig på redaktionens toaletter och gråta en lång stund bara jag börjar tänka på det. Att jag aldrig lyckas skriva mejlet eftersom själva tanken framkallar så mycket tårar.

Men det kändes så himla infantilt och överdrivet och uppmärksamhetssökande, så i stället skrev jag bara att jag saknar henne. Innerligt. 

Nu börjar jag gråta igen.

Snålisar!

Ett grattis kunde ni väl kosta på er åtminstone!

Ni får en chans till. Nu kan ni också gratulera mig till att jag fick ett B även på min religionstenta. Vissa värderar ju sådana saker högre än bemärkelsedagar... men det hade varit svårt att lyckas med det konststycket utan att vara född, så det ena utesluter inte det andra. Eller jo. Jag skulle ju förstås kunna födas utan att få ett B i Mellanösterns religioner. Jaja.

Nu tänker jag sura över att mina bloggläsare inte tycker 26-årsdagar är värda att fira.

26

Nu är jag vuxen, tycker SJ och SAS och ett gäng tråkiga företag till. Tur att de sätter ner foten och bestämmer sig för ett datum annars hade jag väl yrt omkring och barnslat mig i flera år till.

Dagen började i alla fall på det bästa möjliga sätt. Hembakad tårta och te på sängen och en jättestor blombukett. Nästa helg ska jag och Oskar gå på afternoon-tea på Grand hotel. Han är så bra på presenter.

Och sen ringde mamma och sa att det var precis lika vackert väder med sol och krispig luft den där dagen för exakt 26 år sedan när jag föddes.

Dagen tillbringar jag på jobbet. Funderar på att upplysa alla tjuriga läsare som mejlar om petitesser i dag om att det faktiskt är min födelsedag. Det kan funka.

Propagandans vinnare och förlorare?

Lösryckt stycke ur AP-text om ett upplopp i staden Acre:
”No one was seriously hurt, but the incidents ignited ethnic hatreds between neighbors who have shared the same town for decades. Arab rioters reportedly chanted "God is Great," while Jews chanted "Death to Arabs."”

Ska inte välja sida eller ta ställning i sakfrågan, men jag tycker det känns som att arabernas slagord är lite tama i jämförelse med judarnas? Grupperna har ju samma Gud och att han är stor vet väl judarna också. Jag får en bild i huvudet av två grupper på motsatta sidor av en gata där den ena skriker ”Död åt araberna!” och den andra svarar med ”Gud är stor!”. Då kan man antingen dra slutsatsen att araberna kollektivt hade bestämt sig för att inte ta till hatiska tillmälen, eller till att de skrek lägre än judarna och därför inte hördes så bra... eller att det finns en helt annan version av historien som ingen av oss känner till.

Det är sånt jag ofta börjar fundera över på jobbet. Vad funderar ni över?

Impregnering

Vad är det för påfund egentligen? Om jag köper ett par skor för 900 kronor, borde det inte kunna ingå att de inte ska bli förstörda av regn då? Skulle inte skoaffären kunna spraya på lite mirakelmedel vid köptillfället? Och ärligt talat, blir skorna verkligen förstörda om jag struntar i att impregnera dem? Mig veterligen har jag aldrig impregnerat någonting och ändå har jag aldrig känt att mina fötter traskat omkring i helt förstörda skor.

Själva poängen med skor är väl för övrigt att hålla fötterna torra? 

Nu ska jag gå ut i regnet med mina OIMPREGNERADE skor. Som en PC utan virusprogram, totalt oskyddad och sårbar.

Saker man har för sig

Varje gång jag ska titta på Aktuellt eller Rapport måste jag tänka ”tvärtom, tvärtom” för mig själv. Jag kan verkligen inte tycka att det är naturligt att Rapport går på ettan och Aktuellt på tvåan nu för tiden. Hur längesen var det de bytte kanal liksom? Jag måste ju ha anpassat mig till massor av saker sedan dess. Jaha, kollade upp det nu och tydligen flyttade Aktuellt till tvåan 1997. 1997! Jag har fått examen från tre olika skolor, flyttat kanske tio gånger, varit ihop med flera olika killar, lärt mig massor av nya namn. Mina föräldrar har skilt sig och träffat nya partners, jag har fått tre nya syskon och jag har absolut inte svårt att minnas att vi numera har en högerregering.

Men att Rapport 19.30 går på ettan. Det kan jag inte ta in.