Glittrande stad

Ja, jag måste skriva oftare, för skulle jag gå igenom allt som hänt sedan sist jag bloggade hade det blivit en roman. Det händer så mycket hela tiden, det är svårt att hänga med, men jag trivs trivs trivs.

Nu är de tre musketörerna på besök, Erik, Sara och Jonatan. Vi inledde deras vecka här med att gå på en takfest i en marina i en del av Beirut där jag aldrig varit tidigare. Till festen betalade man ett inträde, därefter var det fri bar och dans hela natten och morgonen. På en avsats några meter upp satt två änglar och strödde glitter över festdeltagarna, mellan de dansande människorna stod en fotoutställning och överallt fanns godis, kärlek och vackra libanser. Samt en hel del utlänningar. Bland annat en fransman som lovat att bli min fikakompis, vi ska ses och prata franska med varandra så jag blir lite bättre. Pratade franska hela kvällen, det är lättare när man är lite berusad har jag märkt.

Den öppna baren var inte som en vanlig bar, utan total high caparall. Spriten tog slut hela tiden och sedan kom det nya leveranser, men aldrig saker som passade. Därför drack vi Martini med juice, whiskey med sprite, jordgubbslikör och ren vodka on the rocks. Att ta sig fram till baren var enkelt, att ta sig därifrån med något drickbart en utmaning varje gång – tills jag lärde mig att money talks. Då blev det lätt som en plätt.

Det var en så himla rolig fest, jag pratade med så många roliga människor och blev på ett sådant festligt humör som jag nästan aldrig blir, ni vet, när man bara inte vill gå hem, bara fortsätta dansa och prata och dricka. Till slut började folket dock glesna på taket och vid 5-tiden bestämde vi oss för att ta en taxi hem. Någon taxi stannade inte, däremot en vanlig bil med två män i. ”Hoppa in”, sa männen. ”Hallå, vi är fem personer”, sa vi. ”Äsch då”, sa männen, ”vi kör er gratis hem”.

Okidok. Vi hoppade in alla fem i baksätet och gav oss av på motorvägen. Under färden visade det sig att de två vänliga männen var ute efter en efterfest – det var inte vi särskilt sugna på och när vi gick ur bilen ville de plötsligt ha motsvarande 250 kronor, vilket ingen taxiresa i den här staden någonsin skulle kosta om vi inte skulle åka fram och tillbaka till flygplatsen typ fyra gånger.
Vi vägrade alltså, Malin bråkade med dem ett tag på arabiska, sedan vände vi helt sonika på klacken och gick.

I går var vi trötta, men tog oss ändå ner till stranden för att bada och sola lite. Vi åkte till public beach, där lättklädda skandinaver är ungefär lika ovanliga som dinosaurier. Lättklädda skandinaver som är nedlusade med glitter – unheard of. Lägg sedan till att de glittrande, bleka, halvnakna människorna genast beger sig ner i vattnet för att tvaga sig med sand (vi tänkte att det skulle funka mot glittret)... ja, man kan säga att folk tyckte vi var det mest märkliga de hade sett någonsin.

Efter en stund kom en ilsken badvakt ner i vattnet, blåste i sin visselpipa och skrek åt folk att de skulle sticka. Inte förrän de skingrade sig märkte jag att vi hade blivit helt omringade av nyfikna badare där i havet. Inte alls på ett hotfullt sätt, de var bara nyfikna, men när de flöt iväg igen blev det plötsligt väldigt mycket utrymme i havet.

Efter en dag på stranden, där vi också träffade min vän Mustafa som fattade tycke för mig sist jag var där och därför bjöd oss alla på öl, gick vi och åt på en restaurang med utsikt över Pigeon Rocks (googla) och sedan begav vi oss mot Gemmayze och lite barhoppning. Det slutade med att vi satt på en pyttebar och sjöng Roxette trestämmigt inpå småtimmarna, för att avslutningsvis sjunga We are the world hela taxiresan hem.

Och så för att toppa kvällen fick jag ha ett bråk på franska med chauffören, som såg sin chans att försöka lura oss på pengar. Icke sa nicke. Jag har alltså lyckats bråka på enbart franska! Sjukt stolt, även om jag förmodligen inte var den mest grammatiska bråkstaken i stan. Bara man gör sig förstådd så är jag nöjd.