Mörker

Man kanske kan tro att jag alltid är glad. Man kanske kan tycka att jag särskilt borde vara det nu, när jag bor i Beirut och mest glider omkring och gör spännande och roliga saker.

Det är jag inte. I dag är jag ledsen och svårmodig och längtar hem. Allting är svårt och omöjligt och nattsvart. Jag känner mig liten och meningslös och vill att någon ska ringa och säga att allt blir bra, men ingen ringer såklart, för jag är ju tusen mil bort.

Och det kanske är lika bra, för jag skulle då inte vilja prata med mig när jag är på det här humöret.

Nattamat

Ibland kanske man är lite hungrig när man ramlar hem framåt femsnåret. Då kan man köpa sig en färsk munk av en liten gubbe som sitter i mörkret under ett Sharonfruktträd. Och så blir allting bra.

Ät och var glad

I går gick jag och Malin på sushirestaurang, efter att båda varit sugna på sushi i flera veckor. Vi funderade länge och nagelfor menyn innan vi bestämde oss för en kombination av 21 bitar.

När maten kom in tyckte vi inte att vi kände igen uppsättningen vi sett i menyn. Dessutom var det inte 21 bitar, utan 18, så vi kallade till oss servitören.

Han: Nej, ni fick en annan meny. Men den här är billigare!
Malin: Fast på den vi valde fanns det sashimi...
Han: Ja, men det kan ni beställa till, extra!
Malin: Det är ju dyrt?
Han: Japp.

Och så var det inte mer med det. De hade alltså inte RÅKAT ge oss något annat än det vi beställde, utan tagit ett aktivt beslut om att vi skulle ha det vi fick.
Man blir så mållös att man inte kommer sig för att protestera.

Gott var det dock.

Goddag yxskaft

Tet hävdar att jag alltid svarar ”goddag yxskaft”-aktigt om man ställer frågor till mig när jag är hungrig. Jag hävdar att det är han som alltid ställer goddag yxskaft-frågor till mig när jag är hungrig, men i dag kände jag att han hade en poäng.

Var på Fahed, Furn el Chebbaks motsvarighet till Ica Kvantum. Skulle betala. Kvinnan i disken pekade på mitt visakort och frågade på franska om bilden på det föreställde mina barn.
Jag (också på franska): Nej, det är mina bröder.
Hon: Blablablaaa bladibla au Liban?

Jag tolkade snabbt hennes fråga som ”är dina bröder i Libanon” och svarade ”nej nej, de bor i Sverige. Men jag är här.” Ja, jag svarade ”jag är här”, jag var oerhört hungrig och oerhört trögtänkt.

Kvinnan tittade underligt på mig och sa inget mer.

När jag kom ut från affären slog det mig att hon i själva verket frågade mig om jag hade gjort Visa-kortet i Libanon. Rätt självklar fråga. Varför skulle hon bry sig om vart mina bröder befinner sig?

Hursomhelst. Tet har varit här i en vecka och lämnade en stor tomhet efter sig när han åkte hem i natt. Vi har varit i Syrien med Malin och hennes Mac, firat min födelsedag på stranden och med sexrättersmiddag på fancy restaurang på kvällen, gått jättelånga promenader för att Tet tycker jag ska lära mig navigera via min kartbok och druckit massa almaza och bara haft det fint.

Tet har också lärt sig typ alla arabiska ord jag lyckats pränta in på fem veckor, samt briljerat i FRANSKA. Detta skulle kunna göra mig mycket förgrymmad, men eftersom Tet är ”un fou charmant” som en taxichaufför sa, tycker jag mest han är duktig.

Nu är det för första gången på typ 2,5 vecka bara jag och Malin igen och det firade vi idag med att storstäda, storhandla och tvätta. Söndagskänslan kommer åt en även i Beirut.

Övriga nyheter i kategorin ”språkförbistring”: I fredags lyckades jag med konststycket att säga ”rumpa ska jag åka till Paris och lära mig arabiska”. Egentligen ville jag säga ”sen ska jag åka till Paris och lära mig arabiska”, men man kan inte få allt här i världen och mannen jag pratade med tyckte det var så roligt att jag kände att det kunde vara värt det.

För upptagen med att leva

Jag hinner ju inte! Men snart, snart, ska jag skriva. Just nu är Tet här och jag har firat födelsedag med presenter, tomtebloss och sexrättersmiddag. Fabulöst, som Malin skulle säga.

Extra kärlek går i dag till G och Lillasyster, som oförtrutet kommenterar mina inlägg. Hurra för er!

Glittrande stad

Ja, jag måste skriva oftare, för skulle jag gå igenom allt som hänt sedan sist jag bloggade hade det blivit en roman. Det händer så mycket hela tiden, det är svårt att hänga med, men jag trivs trivs trivs.

Nu är de tre musketörerna på besök, Erik, Sara och Jonatan. Vi inledde deras vecka här med att gå på en takfest i en marina i en del av Beirut där jag aldrig varit tidigare. Till festen betalade man ett inträde, därefter var det fri bar och dans hela natten och morgonen. På en avsats några meter upp satt två änglar och strödde glitter över festdeltagarna, mellan de dansande människorna stod en fotoutställning och överallt fanns godis, kärlek och vackra libanser. Samt en hel del utlänningar. Bland annat en fransman som lovat att bli min fikakompis, vi ska ses och prata franska med varandra så jag blir lite bättre. Pratade franska hela kvällen, det är lättare när man är lite berusad har jag märkt.

Den öppna baren var inte som en vanlig bar, utan total high caparall. Spriten tog slut hela tiden och sedan kom det nya leveranser, men aldrig saker som passade. Därför drack vi Martini med juice, whiskey med sprite, jordgubbslikör och ren vodka on the rocks. Att ta sig fram till baren var enkelt, att ta sig därifrån med något drickbart en utmaning varje gång – tills jag lärde mig att money talks. Då blev det lätt som en plätt.

Det var en så himla rolig fest, jag pratade med så många roliga människor och blev på ett sådant festligt humör som jag nästan aldrig blir, ni vet, när man bara inte vill gå hem, bara fortsätta dansa och prata och dricka. Till slut började folket dock glesna på taket och vid 5-tiden bestämde vi oss för att ta en taxi hem. Någon taxi stannade inte, däremot en vanlig bil med två män i. ”Hoppa in”, sa männen. ”Hallå, vi är fem personer”, sa vi. ”Äsch då”, sa männen, ”vi kör er gratis hem”.

Okidok. Vi hoppade in alla fem i baksätet och gav oss av på motorvägen. Under färden visade det sig att de två vänliga männen var ute efter en efterfest – det var inte vi särskilt sugna på och när vi gick ur bilen ville de plötsligt ha motsvarande 250 kronor, vilket ingen taxiresa i den här staden någonsin skulle kosta om vi inte skulle åka fram och tillbaka till flygplatsen typ fyra gånger.
Vi vägrade alltså, Malin bråkade med dem ett tag på arabiska, sedan vände vi helt sonika på klacken och gick.

I går var vi trötta, men tog oss ändå ner till stranden för att bada och sola lite. Vi åkte till public beach, där lättklädda skandinaver är ungefär lika ovanliga som dinosaurier. Lättklädda skandinaver som är nedlusade med glitter – unheard of. Lägg sedan till att de glittrande, bleka, halvnakna människorna genast beger sig ner i vattnet för att tvaga sig med sand (vi tänkte att det skulle funka mot glittret)... ja, man kan säga att folk tyckte vi var det mest märkliga de hade sett någonsin.

Efter en stund kom en ilsken badvakt ner i vattnet, blåste i sin visselpipa och skrek åt folk att de skulle sticka. Inte förrän de skingrade sig märkte jag att vi hade blivit helt omringade av nyfikna badare där i havet. Inte alls på ett hotfullt sätt, de var bara nyfikna, men när de flöt iväg igen blev det plötsligt väldigt mycket utrymme i havet.

Efter en dag på stranden, där vi också träffade min vän Mustafa som fattade tycke för mig sist jag var där och därför bjöd oss alla på öl, gick vi och åt på en restaurang med utsikt över Pigeon Rocks (googla) och sedan begav vi oss mot Gemmayze och lite barhoppning. Det slutade med att vi satt på en pyttebar och sjöng Roxette trestämmigt inpå småtimmarna, för att avslutningsvis sjunga We are the world hela taxiresan hem.

Och så för att toppa kvällen fick jag ha ett bråk på franska med chauffören, som såg sin chans att försöka lura oss på pengar. Icke sa nicke. Jag har alltså lyckats bråka på enbart franska! Sjukt stolt, även om jag förmodligen inte var den mest grammatiska bråkstaken i stan. Bara man gör sig förstådd så är jag nöjd.