Kuckeliku

Malin och jag har en tupp som narmaste granne. Han ar oerhort energisk och tycks aldrig vila. Fordelen med att bo i ett kristet omrade och inte vackas av boneutrop fem pa morgonen gar alltsa lite forlorad, men samtidigt kanns det mysigt. Lantligt.

Vi ar framme nu, alltsa. Klockan halv fem i morse motte vi var hyresvard i en skum korsning utanfor Beirut och blev visade till vart nya hem. Utsikten fran vara tva balkonger ar slaende, berg, hus, blinkande ljus och.. tuppens lilla skjul da.

Det ar sa himla konstigt att plotsligt vara mitt i det vi har planerat och pratat om de senaste atta manderna. Det kanns inte riktigt verkligt, var fantastiska lagenhet, att det ar 35 grader varmt, den brusande trafiken och arabiskan och franskan som omger oss.

I dag hade vi som mal att promenera in till stan. Det har med att promenera ar dock ingenting som libaneserna agnar sig at. Var hyresvard sa att det kanske tar en kvart fran vart hus, "men ta en taxi". En man pa gatan sa 45 minuter "and it is very hard". I en affar utspelade sig foljande konversation:
Malin: How do we walk to Achrafiye from here?
Man: You go out to the street and take a taxi.
Malin: But we want to walk, how do we walk?
Man: Oh. Yes, WALK out to the street and take a taxi.

Okej. Vi gjorde till slut det. Resa pa cirka tre minuter, jag ar ingen avstandsexpert, men jag tror, TROR, att vi skulle kunna ha gatt.
Dock kostar det tio kronor per person att aka taxi... sa, varfor tjafsa. Det ar trots allt 35 grader varmt.