Bara på film

Jag tror inte det finns något jag hatar mer än att vakna av slagborrar. Jo, det finns det såklart, men det hamnar i vilket fall oerhört högt upp på min hatlista. Särskilt när det inträffar före klockan sju, nästan en timme innan jag egentligen behöver vakna. Jag försöker lägga en kudde över huvudet, men det funkar inte. Jag vet inte hur ni fungerar, men själv uppskattar jag att kunna andas även när jag sover.

Lyckades heller inte lokalisera vilken vägg slagborren kom ifrån, så jag kunde inte ens dunka ilsket och på det sättet framföra mina innerliga protester, vilket gjorde mig ännu ilsknare. Det borde på allvar vara förbjudet att borra i hyreshus före åtminstone åtta på morgonen. Vad är grejen med att alla hantverkare ska börja jobba så evinnerligt tidigt?! Är det för att ingen i världen ska försova sig, eller bara för att ta varje tillfälle i akt att reta just mig? Jag tror på det senare.

Helgen var bra, jag vill som vanligt ha mera helg. I fredags hade mamma avskedsfest eftersom hon flyttade till Serbien i går. Hon hade lagat supergod mat och förutom hennes vänner var även min bästis inbjuden (en av de många fördelarna med att vara bästis med sin mammas bästis dotter). Thea, 8 år, var i högform.
Karin: Hur går det med Boy då? (Theas pojkvän, reds anm.)
Thea: Nä, jag har dumpat honom. Förhållanden är inte en så stor grej.
Karin och Erik: Eh, nähä…
Thea: Meh, i alla fall inte i DEN HÄR åldern.

Senare frågar Jojos kompis Thea om hennes fritids.
Thea: Asså, fritids äger. Man får så mycket frihet!

Gotta love Thea.
Efter festen åkte jag och mötte upp lite kolleger på söder. En göteborgare sa att han lätt hade stött på mig om han inte var sambo sedan sex och ett halvt år. Jag tackade för informationen. Jag träffade också två blasts from the past – först en klasskamrat från grundskolan, sedan min gamla dagiskompis Stefan. Det var skoj.

I lördags var jag trött, men släpade mig iväg till Skärholmen för att kunna skriva i den här bloggen att jag åtminstone gjorde någonting. Skärholmen är sig inte likt längre. Jag hittar ingenstans sedan de byggde om, vilket gör mig arg, upprörd och ledsen, men framförallt besviken. Okej, jag överdrev. Men jag skulle behöva en karta. Jag köpte lite presenter till folk och en fotfil till mig själv. Det var jag värd.

På kvällen bjöd mina favoritmakar på kräftskiva. De hade förvandlat sin tvåa till en festlokal och byggt upp långbord i vardagsrummet. Ulliz öppnade iklädd galaklänning med paljetter och alla tyckte det var så innovativt med en soffa i köket. Jag kan inte skala kräftor, eftersom jag fram till förra året trodde att jag hatade dem och således aldrig har lärt mig. Alltså åt jag räkor. Och en kräfta som Leo vänligt nog skalade. Och en massa supergod fetaostpaj, sallad och bröd. Jag åt som om jag inte hade ätit på flera år, blev riktigt förvånad själv. Sedan blev jag jättetrött och funderade på att sova en stund i makarnas dubbelsäng, men där låg tyvärr redan en Chipp och snarkade högljutt.

Dagen före kräftisen hade makarna förresten firat bröllopsdag. Leo berättade att allt gick fel, maten blev skum, Ulliz kom hem mitt i överraskningen och årgångsvinet var inte gott.
Jag: Men hade ni lite trevligt sex åtminstone?
Leo: Nej. Vi möblerade om.

Mmm, married life.

En härlig sak med festen var annars att två till festdeltagare numera bor i mina hoods. Vi delade alltså taxi hem och det blev mycket billigt, särskilt för mig som inte hade några kontakter (haha! kontanter skulle det ju stå) och slapp betala. Har lovat att bjuda herr Borg på en öl nästa gång vi ses. Ska nu undvika honom i minst två år. Haha, sucker.
Fast han är en fin man herr Borg. I taxi på hemvägen började han fråga lite ditt och datt.
Borg: Eller det kanske är en för personlig fråga?
Jag: Mja, jag blir lite obekväm faktiskt…
M: Snyggt jobbat Borg! Jag tror aldrig jag hört Emma yttra de orden någonsin förut!

Det bästa var dock att Borg inte backade för det obekväma, utan fortsatte fråga. Vi människor vill ju oftast det, inbillar jag mig. Att någon rotar lite under den glättiga ytan vi envisas med att visa upp. Han kan också ha gjort det som straff för att jag alltid själv utsätter honom för den behandlingen, men i vilket fall tycker jag det var bra.

Undrar om någon orkar läsa allt det här. Hojta gärna till i så fall.

I går hade jag en perfekt söndag. Jag städade, tvättade och pysslade. Lagade matlådor, bakade en kaka och hängde med mig själv och serien True blood. Vek kläder och lyssnade på bra musik. Ensamtid när den är som bäst.
På kvällskvisten kvistade jag som brukligt iväg mot city och så var de business as usual med varma mackor och film. Älskar våra söndagar. I går såg vi Gran Torino som jag vägrat se i flera veckor för den verkade så obehaglig. När jag träffade Jillan sist sa hon dock att den var grym, så jag gav den en chans. Den var mycket riktigt obehaglig, men bra. Och när obehaget blir för stort sitter en Oskar bra.
Han: Men det var ju bara på film.
Jag: Fast det händer ju i verkligheten också att folk blir gruppvåldtagna!
Han: Nej, nej. Bara på film, aldriiiig på riktigt.
Jag: Lovar du?
Han: Jag lovar.

Lite som en pappa till sitt femåriga barn, men whatever works…

LAMPCHOCKEN

I går skulle jag och min mamma sätta upp min nyinköpta retrolampa från världens gulligaste lilla secondhand-affär i mina hoods. Eftersom min hyresvärd har bestämt att det är kul för oss hyresgäster att få pyssla lite på egen hand har den inte satt upp några krokar i taket, utan nöjt sig med lamputtag på väggarna, vilket innebär att i princip alla lampsladdar måste förlängas för att kunna nå fram. Någon annan har i sin tur bestämt att det minsann inte ska vara enkelt att förlänga sladdar, nehejdå, det ska krävas rejäl tankeverksamhet, annars är det ju ingen match!

Jag hade förberett mig genom att köpa en förlängningssladd på Claes Ohlsson. Av någon anledning måste man själv koppla ihop sladden med kontakt-grojset, troligen för att man ska kunna få en exakt så lång sladd som man vill ha. Jag tycker de skulle kunna sälja sladdar i varierande längd så man slipper det, men det är jag kanske ensam om. Först var jag tvungen att skruva loss någon slags kåpa som satt utanpå det jag lärt mig heter sockerbiten. Därefter funderade jag en stund på om det spelade någon roll vilket hål man satte den bruna respektive den blåa sladden i innan jag skruvade fast dem. Sen skulle jag försöka sätta fast kåpan igen, men hade då glömt hur den satt. Irriterade mig en stund på konstruktionen och tänkte sedan i mitt stilla sinne att det troligen bara var en estetisk detalj. Sådana bryr jag mig inte så mycket om, så jag struntade helt sonika i kåpan.

En stund senare höll mamma upp lampan över bordet för att jag skulle kunna bedöma hur högt jag ville ha den. För att se om ljuset blev för starkt kopplade vi in den och tände den. Mamma ritade ett kryss i taket och bad mig ta emot lampan, vilket jag gjorde i sladden, närmare bestämt precis i skarven där jag förlängt den.

220 volt genom kroppen senare insåg jag att den där kåpan nog inte enbart satt där av estetiska skäl ändå.
Reagerade helt logiskt med att skälla ut mamma som bad mig ta emot strömförande saker, grät i en halvtimme, lugnade ner mig. Lampan kom aldrig upp. Borren funkade inte i mitt tak.

Någon timme senare träffade jag Oskar.
Oskar: ”Tur att du inte tog emot med båda händerna, då hade du fått en hjärtattack och dött.”
Jag: ”Jag kunde ha DÖTT! DÖTT! Fattar du, jag kunde ha dött!!!!”
Oskar: ”JAG HADE ALDRIG KUNNAT LEVA OM DU VAR DÖD, DET HÄR ÄR SÅ SORGLIGT ATT JAG AVLIDER AV SORG BARA AV BLOTTA TANKEN!”

Skoja.

Oskar: ”Ja, men nu gjorde du ju inte det, så det behöver vi väl inte gräva ner oss i.”

Så oerhört realistisk den mannen. Jag fortsatte dock för sakens skull att gnälla hela kvällen. Gjorde enbart ett uppehåll när vi såg Tarantinos nya, det är svårt att gnälla och titta på film samtidigt, åtminstone på bio. Folk kan börja kasta saker på en. Dessutom var filmen så bra att jag faktiskt glömde min nära döden-upplevelse en stund!

I dag kittlar det och surrar i benet där jag antar att strömmen gick ur och jag har tagit beslut om att i fortsättningen aldrig mer tro att jag kan göra elektriska kopplingar av något slag. Detta kommer innebära ett hårdare tryck på er, min omgivning, men jag förutsätter att ni tycker det är viktigare att jag lever än att ni har tid över för allt tjafs ni pysslar med när ni inte hjälper mig borra/koppla/fixa.

Statistik

De senaste sju dagarna har jag skrivit ordet svininfluensa totalt 19 gånger i sammanlagt 12 artiklar. Då har jag inte räknat antalet gånger ordet influensa utan prefixet "svin" förekommer.

Ville bara berätta det. Jag vet nu för tiden allt. I dag på en presskonferens fick jag bita mig själv i läppen för att inte själv svara på de andra reportrarnas frågor. När folk vid fikabord, middagsditon eller i sociala sammanhang slänger ur sig små funderingar de har kring sjukdomen svarar jag per automatik.

En liten bedjan till er i min närhet: prata inte om den här smittan med mig om ni inte absolut måste. Definitionen på att absolut måsta är att ni ligger på dödsbädden. Då är det i och för sig ändå försent när jag tänker efter, så då kanske vi kan prata om roligare saker i stället. Tack på förhand.

You say bastard, Tarantino says fuck you

I lördags invigde jag och Fia våra nya lägenheter genom den beryktade ambulerande inflyttningsfesten som jag har tjatat om i ett par månader. Hos Fia åt vi godaste maten och trängdes i det mysiga vardagsrummet. Folk hade inget val annat än att lära känna varandra, för ont om utrymme var det gott om, men det var bara gemytligt. Strax efter tio gick hela festen via en tipsrunda som löpte tvärs över Hägersten hem till mig. Alla kom fram till målet och jag tror nästan alla hittade alla de 14 frågorna. Snyggt jobbat, det gjorde inte jag och Fia som gick först och kände oss tvungna att sätta upp en ny fråga åtta.

Fina presenter fick vi också, jag bland annat en porslinsdelfin med Emma-skylt, blåbärssylt, rulltårta och en stor förpackning salt. Salt är mitt allt. Ständigt ska jag påminnas om detta. Det tycker jag i och för sig är bra. Jonis tog sin uppgift som dj på fullaste allvar och kom utrustad med ipod, sladd och särskilt brända skivor i tre kategorier om all teknik skulle fallera. ”Lillans alternativa, Lillans crowdpleasers och Lillans… något annat”. Fantastiskt! Han hade till och med hittat en bild på mig och gjort ett omslag till en av skivorna. På bilden diggar jag för fullt till en gul cd-freestyle i vad som ser ut att vara Jonis korridorsrum på Ljungskile. Jonis håller helt klart kvar förstaplatsen i min interna topplista över DJ:s. Tvåa kommer Abbe, trea min blondaste vän, eftersom de är de enda två jag just nu kommer på som brukar göra blandskivor åt mig. Grattis grattis till er.

Dagen efter vaknade jag med en avbränd tumnagel bland en massa tomma vinglas och slattiga ölburkar. Jag fick omedelbart ångest över att jag aldrig kan låta bli att babbla en massa när jag blir berusad. Blablablabla låter jag och så måste jag prompt antingen älska eller hata folk. ”Heeeej älsklings-insert-aktuellt-namn-här” säger jag till hela världen. Eller så startar jag onödiga konflikter. Det sistnämnda lyckades jag dock undvika tills bara matlagsmedlemmar var kvar och de är som tur är något mer tålmodiga med mig än andra människor. Älsklingar.

På eftermiddagen släpade jag min arma kropp (jag måste ha dansat hårt, stackars de som bor under mig) hem till mitt stående söndagssällskap Oskar. Han öppnade dörren iklädd mina gamla mjukisbyxor och hans hem såg ut som en katastrofzon, men mina hårda regler gäller inte honom, så jag blev inte ett dugg irriterad/äcklad/flyktbenägen. Tittade i stället på när han diskade och sedan gick vi vår sedvanliga hyrfilm- och middagspromenad. Filmen Julia och varma mackor med rochefort/skinka (Oskar) och avokado/kantareller (Emma).

Som vanligt var filmen sådär. JAG VET att ni faktiskt tipsade mig förra veckan, men försök få Oskar Ståhl att titta på exempelvis Baksmällan. Försök. Gör det. Såg nu att Blåskägg slagit till med ett nytt tips, men det gjorde du ju i dag, så det hjälpte inte. King of Kong. Låter suspekt, men kanske.
Nästa gång ska vi se den nya Tarantino-filmen. Vi googlade för övrigt stavningen på den i går och om någon mer funderat över varför Bastard enligt Tarantino stavas Basterd, så kan jag meddela att det inte finns något skäl till det förutom att han tycker ”det låter så”. Jaha. Jag tycker i och för sig att strumpor heter sockar och envisas med att skriva just sockar också, men jag har ju rätt svårt att tro att jag skulle få in det ordet i exempelvis någon av mina artiklar. Ska dock försöka, och hänvisa till Tarantino när korret börjar tjafsa med mig. (You bastEEErd, ska jag säga om de framhärdar.)

I dag är det måndag och efter jobbet ska jag hem till pappafamiljen för att ta avsked. I morgon åker den tillbaka till Jordanien. På lördag börjar mamma sin resa mot sin nya hemstad i Serbien. Då blir jag helt föräldralös igen och räknar med att du, lillasyster, tar ditt ansvar och lagar middag till mig någon gång i veckan sådär. Jag tänker inte betala ingredienserna. Mamma kanske kan sätta in en liten peng till dig för ändamålet.
Bra, då säger vi så.

Dagens citat

Teknik- och miljöreportern är tillbaka från semestern. Migrationsreportern frågar oroligt hur stor hans artikel i morgondagens tidning ska bli egentligen, den slår väl inte ut Ramadan (hon vaktar sitt utrymme som en hök, vilket jag har full förståelse för. Hennes texter brukar ligga på sidan cirka 28 och vara kanske tre centimter i diameter)?

Teknik- och miljöreportern: "Nu får dina små flyktingar flytta på sig förstår du, för nu ska det handla om RÖR."

Längt längt längt

Jag kommer aldrig ikapp med sömnen den här veckan, det händer för mycket på kvällarna för att jag ska hinna gå och lägga mig tidigt. I måndags, middag hos pappa och firande av Gabbi på Carmen, i tisdags springtur med Jamilla och festplanering med Fiolito, i går picknick och Heja världen-show i Vitabergsparken. I kväll måste jag troligen jobba över och sedan är det världens bästa matlag hos Fia, men jag längtar mest till i morgon kväll. Då ska jag äta räkor och dricka vin hos mamma, sen kanske titta på någon film i hennes soffa och vara hur trött jag vill. Har varit sugen på räkor i ungefär tre veckor, förstår inte vart suget kommer ifrån, jag brukar aldrig bli sugen på just räkor (även om det är gott). Men nu. Vill jag bara. Äta räkorna.

Tröttheten har för övrigt gjort att jag i dag är klädd i en röd kjol, röda skor och en svart tröja med båtringning som visar de LAXROSA bh-banden. Jag brukar inte bry mig om bh-band, men hur tänkte jag där egentligen? Det ser faktiskt inte klokt ut. Försöker maskera genom att ha en grå kofta över axlarna.

Jag är inte ett dugg rädd för svininfluensan förresten. Är ni?

Neggot nummer ett

På sista tiden har jag känt mig som världens mest folkilskna människa. Jag får anstränga mig till tusen för att inte fara ut mot folk när de frågar mig helt naturliga saker, bita mig i tungan, andas djupt, göra avbön och ändå låter jag bara sur och tvär hela dagarna.
Exempel:
Person: Men vad har du för mål med din karriär? (I och för sig min hatfråga även i vanliga fall, ställ inte den till mig tack, jag får panik.)
Jag vill svara: MEN MITT MÅL KANSKE BARA ÄR ATT VETA VAD JAG GÖR NÄSTA ÅR VID DEN HÄR TIDEN, FATTAR DU INTE DEEEEET!
Jag svarar: Äh, mål, jag tror inte jag har något mål, mål, vad är det egentligen?

Person: Vad var det för kille du skulle träffa i veckan?
Jag vill svara: INTE VET VÄL JAG, JAG KÄNNER HONOM JU INTE! VAD VILL DU HA AV MIG EGENTLIGEN?
Jag svarar: Vem menar du? Äh, jag vet inte, nån kille bara. (Fastän jag skulle kunna svara ungefär tusen andra saker, som normala människor gör när de får enkla frågor.)

Chef: Kan du förtydliga den här biten lite i artikeln?
Jag vill svara: NEJ DET KAN JAG VERKLIGEN INTE, DET BORDE VÄL MINSTA PUCKO FÖRSTÅ ÄNDÅÅÅÅÅ!
Jag svarar: Ja.

Vän: Men vad tror du han menar när han gör såhär? Vad vill han?!
Jag vill svara: FRÅGA HONOM, JAG KAN INTE LÄSA TANKAR!
Jag svarar: Läs ovan. Just den vännen kan ta att jag säger precis vad jag tänker, det är skönt. Och jag kan inte läsa tankar. Egentligen ville jag i och för sig svära långa haranger också, men det lät jag bli eftersom 1, det hade varit för otrevligt och 2, jag kan inte svära, så det hade bara låtit fånigt.

Vad är det med mig? Jag neggar också precis allting som kommer i min väg. I morse höll jag på att störa ihjäl mig på en bild i tidningen, fastän det i själva verket var en helt vanlig bild, inget särskilt störande alls. Jag neggar artiklar och jag neggar vädret och jag neggar intervjupersoner som inte svarar som jag vill (fast jag väntar tills jag lagt på luren). Jag ifrågasätter saker bara för ifrågasättandets skull. Jag är helt enkelt komplett omöjlig.
Jag blir så trött på mig själv. Och nu har jag tydligen övergått till att negga mig själv.

Some kind of slick chrome american prince

Jag jobbar dag igen och gäspar mig igenom förmiddagarna. Ställer om dygnet så himla lätt och sex veckor av kvällsjobb gör det tungt att masa sig upp före åtta på morgonen igen, men det är skönt. Min kropp mår bättre av normala rutiner, jag blir mer energisk och aktiv, det kändes som att jag hann med mer i går än jag gjort under de senaste två veckorna. Flitigt arbete hela dagen, middag och vin hos pappa, födelsedagsöl för Gabbi på Carmen.

Det allra skönaste är att kunna somna av ren och skär trötthet före midnatt och inte behöva ligga och vrida sig inpå småtimmarna.

Det allra oskönaste är att väckas av hundranitton slagborrar i lägenheten precis intill mig, som håller på att färdigställas, men man försover sig ju åtminstone inte.

I helgen underhöll jag och Sara vår amerikanske bekant Chris som vi träffade i Prag. Vi tog med honom på allsång, på picknick i två av Stockholms fulaste parker, på Strand och på M-bargo. Sedan orkade vi inte mer och jag avslutade ledigheten med världens bästa filmhäng hos Oskar. Vi såg Benjamin Button på Oskars initiativ, jag tyckte den var… sådär. Det gjorde mig lite sur. Det känns som längesen jag såg en film jag tyckte var riktigt, riktigt bra. Skulle kunna be er om tips, men eftersom ni bara läser i smyg är det ändå ingen som skulle hörsamma den uppmaningen, alltså låter jag bli (skrev hon bittert).

På Strand i lördags var jag förresten nära att för andra gången fråga Sverrir Gudnason var jag känner igen honom ifrån egentligen. Det gjorde jag som tur var inte, kom på mig själv i sista stund. Visserligen hade jag ju denna gången kunnat säga ”jamen just det, det var du som var känd som jag terroriserade på Kvarnen för ett par år sedan”, men jag tror ändå inte han hade uppskattat att återse mig. Måste skärpa mig med det där. Det är troligen ett ålderstecken när man börjar tro att alla man känner igen är gamla kompisar som glömt bort att man finns. Usch.

Rättelse

Jag var visst lite sur när jag skrev det senaste inlägget. Sommaren 2009 fick jag ju faktiskt min allra första helt egna lägenhet, mitt fantastiska förstahandskontrakt vid Telefonplan som jag varje dag skattar mig lycklig över att få bo i. Det är ju rätt minnesvärt.

I kväll blir det allsång för hela slanten. Jag är pepp, pepp, pepp!

Summer of zero-nine

Jag tycker den här sommaren har gått så fort utan att jag hunnit göra något särskilt somrigt. Matlagshelgen på Gällnö var riktig sommar och Praghelgen kändes semestrig, men det handlar liksom om cirka åtta dagar totalt. Resten har bara varit jobb, jobb, jobb och jobbångest, någon enstaka halvtråkig utekväll och längtan efter kärlek. Jag tror det är den sämsta sommaren på hela årtiondet. De andra har åtminstone varit minnesvärda på något sätt, denna känns mest som ett "jaha".

Sommaren 2000: Jobbade på ett företag inom Gröna lund, i en glasskiosk. Tjänade 34 kronor i timmen, arbetade tolvtimmarspass och fick inte sitta ner även om det inte kom en kund på fyra timmar. Pallen i kiosken togs bort av arbetsgivaren, för den missbrukades. Hade semester i två veckor, åkte till Rhodos med Fia. Hade sådär kul som man kanske bara har när man är 17 år och på charter. Räddade hela sommaren, jag och Fia pratade om resan i månader efteråt.

Sommaren 2001: Tog studenten och sedan ett flyg till Grekland med bästa Karin och Gabbi. Jobbade på en dansk bar, bodde i en äcklig, men ändå rätt charmig lägenhet, levde på ris som det bodde djur i och någon enstaka grekisk sallad. Två månader av sol, strand, män, alkohol, skratt, jobb och frihet. Minns att jag tyckte det var konstigt att allt var precis som innan jag åkte när jag kom hem, när ingenting ändå var likadant.

2002: Min sista lediga sommar. Jag var helt ledig, fråga mig inte hur det gick till. Åkte på Roskilde, Arvika och Emmaboda, hängde en massa på landet, solade, badade, myste, tillbringade varje fredagnatt på Metropolis och nattbadade därefter vid Stadshuskajen med en massa Värnpliktsnyttskillar. Fantastisk sommar!

2003: Jobbade åter på Grönan, fast denna gång för själva Grönan vilket medförde att jag tjänade dubbelt så mycket. Satt i entrékassan tolv timmar i sträck åt gången och dog långsamt inombords. MEN. Jag var också extremt, besvarat kär och därför uthärdade jag. Mot slutet av sommaren jobbade jag också natt på ett demensboende, antar att jag ville väga upp sommaren dessförinnans totala arbetsvägrande. Åkte på skärgårdstur med kärleken, Fia och Jens, hängde på olika landsställen, var... ganska lycklig tror jag.

2004: Påbörjade mitt första riktiga jobb, på Blekinge läns tidning. Gjorde slut med kärleken från förra sommaren och blev handlöst, vanvettigt, passionerat kär i G. Efter ett tag. Först tyckte jag bara han var irriterande. Var på festival, bodde i en lägenhet med utsikt över havet, älskade mitt jobb, men hade framtidsångest. Framtidsångesten satte nog igång på allvar den här sommaren.

2005: Sambo i Övik. Hade äntligen blivit vän med världens bästa Elin. Var fortfarande galet kär och hade två veckors semester med objektet för de starka känslorna (alltså G, jag byter inte kille varje sommar). Jag förälskade mig också i det norrländska ljuset, sommarnätterna som aldrig blev mörka. Hade troligen framtidsångest även då, dock. Och så bråkade väl jag och den där G i princip hela tiden kan jag tänka mig.

2006: Sambo i Stockholm i världens finaste lägenhet, äntligen tillbaka i hemstaden, hade roligt och bra jobb på stora kvällstidningen. Men. Det knakade i kärleksfogarna. Det gjorde ont mest hela tiden. Och sedan brast det, hårt och skoningslöst, så okej, sommaren 2006 var nog ingen höjdare den heller.

2007: Singel, men inte längre totalt förstörd efter kraschen. Jag och Sara åkte på skärgårdsäventyr och inledde synkroniseringen av våra känsloliv (som nu är totalt oskiljaktiga, jag blir lika glad när Sara får gulliga sms från någon fling som när jag själv får det). Jag träffade O mycket, men han skulle aldrig bli kär i mig. Förutom att han blev det. Augusti var en fin månad det året.

2008: Jobbade på världens bästa jobb, visste vad jag skulle göra under hösten och var kär, trygg och lycklig. Åkte på drömresa till Italien och fjällvandrade i Jämtland. Lärde mig plocka svamp. Om jag hade några bekymmer var de förmodligen fabricerade för att jag tyckte att det verkade overkligt att ha det så bra.

Okej, summer of zero-nine, du har ett par veckor på dig. Nu skärper du till dig!

Fröken livrädd för allt

När jag är stressad eller orolig spänner jag näsan och musklerna under hakan omedvetet, stenhårt.

Nu har jag träningsvärk i musklerna under hakan.

Störande fenomen på en romantisk dejt

* Män i korta shorts på alla ställen förutom på badstränder/i simbassänger. Under knäet-shorts kan vara okej om det är dagtid och vansinnigt varmt.
* Slafsighet. Kommentar överflödig.
* Jag är verkligen inte pedant på något sätt, jag struntar i stökighet nästan överallt UTOM i badrum. Tvätta toaletten innan jag kommer på besök, annars går jag hem. Äckliga toaletter är verkligen det värsta jag vet, alla kategorier (förutom krig, tortyr och mobbning då, jaja).
* Smeknamnet "gullet". Don't call me gullet. Eller "lilla gumman", om ni inte är min pappa.
* Folk som på förhand tror att dejten är en done deal och visar det genom att exempelvis ha med sig en fullpackad ryggsäck när de kommer på middag. Då är dealen bruten även om jag kanske var inställd på samma sak från början.
* Prematur bekvämlighet. Mjukisbyxor är mysigt, men den tiden kommer. Om många månader. Annars blir jag obekväm.

Jag gillar en massa saker också. Kanske ska skriva en sån lista också så jag inte verkar så extremt bitter.

Summerlovin'

Jag har varit ledig i några dagar och det har varit lika delar fantastiskt och ångestfyllt. Till det fantastiska hörde matlagsmiddag hos mig i måndags, första i min nya lägenhet. Jag lagade laxpasta och efter maten pratade vi länge i min stora soffa. Onsdag eftermiddag/kväll/natt i Jills nya hem kvalade också in på fantastiska-listan. Jag, Jill och Malin, fisksoppa, en massa cava och Kim Jong två. Jag hade dock gått in ett par skor dagen innan tillställningen och ådragit mig skavsår som inte var av denna världen. Det ena är mer eller mindre ett hål på min ena häl som allt medan dagen gick tilltog i smärta. Vid sju-tiden på kvällen kunde jag inte gå och var övertygad om att jag fått blodförgiftning och att min sista stund var kommen.

Sedan fick jag två brittiska värktabletter som såg ut som röda karameller av Jill och var genast med i matchen igen. Vilket var tur, för hade jag inte varit närvarande hade somliga fortfarande kallat Kim Jong Il för just Kim Jong två. Bland annat.

Jag hjälpte också Jill att skruva ihop ett balkongbord som hennes sambo Pär hade hävdat var för svårt att sätta ihop själv. Vi studerade hans halvfärdiga arbete och kom fram till att han inte hade brytt sig om att läsa instruktionerna alls, varpå vi under gråt och tandagnissel fick skruva ur varenda liten skruv och börja om från början. Kan meddela att det rörde sig om 24 skruvar i själva fästena, samt ett gäng muttrar och annat tjafs. Trots att vi gjorde om allting gick bordet inte riktigt ihop, men när vi hade jobbat i två timmar brydde sig inte Jill längre och vi lät oss nöja med ett lätt rangligt resultat.

När Pär kom hem skällde vi givetvis ut honom för hans värdelösa talanger att läsa instruktioner.
Jill: Vi fick skruva upp alla skruvar du hade skruvat i stommen och göra om!
Pär: Men jag hade inte skruvat i något i stommen, de fästena satt så när vi köpte den...
Jag och Jill: *dör*

Sedan släppte vi det och drack rosévinsdrinkar inpå småtimmarna.

Nu är jag på jobbet. Och alldeles utanför flyger hela livet förbi.

Tecken?

Jag och Bisse har en delad spotify-lista, den har jag skrivit om förut tror jag. Humöret. En låt om dagen som ska spegla vårt humör. Den speglar dock till 80 procent mitt humör eftersom han aldrig lägger in några låtar på den, men hursomhelst.

I dag var jag lite sur och lade in Fuck you, it's over med Glasvegas. Sedan gick jag till mamma och solade. När jag kom tillbaka några timmar senare hade låten på egen hand förökat sig! Massor av Fuck you it's over, säkert hundratals! Eftersom spellistan heter Humöööret kan det ju rätt lätt tolkas som att den som lägger in Fuck you, it's over hundra gånger är riktigt jäkla förbannad (och sinnessjuk), så jag var tvungen att fråga Bisse om han möjligen var väldigt arg och hade duplicerat den. Det hade han inte (och han hade inte sett det heller och med rätta trott att jag fått ett totalt psykbryt) – och jag har då inte gjort det.

Det märkliga är att den fortsätter massproducera fram detta spår på listan, har rensat flera gånger i kväll. Är detta universum som läst min blogg om att repeat:a favoritlåtar och försöker göra sig lustigt på min bekostnad? Har jag blivit galen och ser saker som egentligen inte finns? Eller har Spotify fått eget liv?

Med just den låttiteln är det ju lätt att bli lite skärrad dessutom.

AHHH nu gör den det igen! Inför mina ögon! Det här är ju sjukt, det MÅSTE vara du Bisse!

Kär i en låt

Åh. Dustland Fairytale. Jag måste lyssna på den på repeat för den är så bra, så bra, så bra! Det var längesedan jag blev så hooked på en låt, bästa känslan, fast samtidigt lite vemodigt eftersom jag vet att jag om några timmar kommer att ha lyssnat sönder den för alltid.

Min största musikförälskelse hittills var i Lars Winnerbäcks skiva Solen i ögonen (hela skivan!) och den har varit helt ohotad i styrka sedan dess. Jag var kanske 17 år, köpte skivan och gick sedan ingenstans utan den i min bärbara cdspelare (those were the days) på säkert en månad. Jag bara gick och gick och gick, gata upp och gata ner fullständigt planlöst, och när skivan tog slut tänkte jag lyckligt att det inte gjorde något, för då fick jag ju lyssna på den igen! Och igen. Och igen. Och efter en månad var den såklart helt sönderspelad, jag har knappt kunnat lyssna på den sedan dess, men ändå. En månad är en lång tid i sådana här sammanhang.

Musikminnen är starka. Musik och lukt får mig att minnas saker med enorm kraft, så är det kanske för alla. Lady in red. Mellanstadiet som en knytnäve i magen. Tycker om när du tar på mig, av alla låtar i världen, minner om en kärlek så stark att huden knottrade sig och framkallade nyss nämnda låtrad i huvudet gång på gång på gång. Den stora ensamheten med Lisa Ekdahl, vips sitter jag i en liten Hyndai Atos och åker på regniga gator i Karlskrona och gör min medpassagerare vansinnig eftersom jag trycker tillbaka låten så fort den tar slut. Mitt namn är Lena eller vad den heter, med Lena PH, hörde jag på radio i en taxi häromdagen och befann mig plötsligt vid en järnvägsbom uppfylld av den oslagbara frihetskänslan som bara ett helt färskt körkort kan ge. Come pick me up. Gränslös smärta på ett golv i en sunkig företagslägenhet. Döda vinkeln. Vinterångest i becksvart Örnsköldsvik.

Skulle kunna fortsätta i en evighet, men i stället tycker jag ni kan berätta vilka låtar ni blivit som kärast i och varför. Det är en order.

Själv måste jag trycka på repeatknappen.

Med i matchen

I går var det DN-gala. Jag jobbade i elva timmar i går, på just DN.

Först i dag uppmärksammade jag det jag skrev i första meningen av det här inlägget.

Det känns nu plötsligt mycket mer logiskt att alla ohhh:ade och ahhh:ade och NEEEEJ:ade borta vid desken hela kvällen i går...