Hjärtat är en muskel kärlek blott en konstruktion

Ingen av nioåringarna kände till Shania Twain, ingen av dem ville heller höra henne sjunga. De ville bara ha Lady Gaga. Om NI vill se Lady Gaga råkar jag ha en exklusiv film i min mobil, så let me know…

En tjej gissade för övrigt att jag var 40 år. Hon trodde samtidigt att Jojo var 15. Jag är fortfarande stött.

Så, mc-festen. Jag var där med en vän till min familj som brukade barnvakta mig och mina syskon när vi var små och sedan dess har fortsatt hålla kontakten. Hon är i sin tur med i en mc-klubb och ibland har de fest även för ickemedlemmar. Min inställning är som ni vet att inte säga nej till saker, för det roligaste händer när man säger ja och alltså åkte jag med. Det gjorde även familjevännens nuvarande inneboende, en 24-årig kille från Seattle som är expert på kollektivtrafik. Vi åkte genom Södertunneln på vägen till klubben och han dog nästan av hänförelse.
Han: IT’S SO BEAUTIFUL!
Jag: Eh, are we in the same tunnel here?

Södertunneln är alltså vacker enligt expertisen. Minns det, barn.

Det var nog tur för Seattlekillen som för övrigt heter Adam att han hade mig med sig, för han var inte förberedd på vad det var för slags fest vi skulle få uppleva. Rocktema på mcklubb betyder att alla har klätt ut sig till olika KISS-medlemmar, vilket får dem att se ännu ett snäpp läskigare ut än vanligt. Medelåldern var kanske 45 och stämningen var på topp. Adam hann knappt komma in i lokalen innan han plockades upp av en cougar med paljett-topp och tvingades dansa till The final countdown. Jag skrattade tills jag nästan dog, fast avbröts av en dalmas i 60-årsåldern som tyckte jag verkade ovanligt tråkig, sa han. Kanske för att jag gick mot strömmen och hade rosa kjol och rosa skor, kanske för att jag inte drack öl som fanns det ingen morgondag.

Sedan slutade jag skratta och började i stället diskutera kärlek. Den är en illusion om ni undrade. Alla skiljer sig och all kärlek slutar med att man går på Ikea tillsammans. Jag försökte invända att jag gillar Ikea, men det gick inte hem. Ensam ska man vara, eller möjligen ha sig en älskare. Romantikern i mig uppskattade inte riktigt denna föreläsning och det blev inte bättre av att få höra ”Men du har ju haft massor av killar och gjort slut med alla, du borde ju veta det här?”. (Upplysningsvis: jag har inte haft ”massor” av killar, jag har haft tre långa förhållanden och en av dem gjorde faktiskt slut med mig, så det så.)

Frågade Adam om han inte heller trodde det fanns livslång kärlek.
Adam: No.
Jag: Nähäpp.
Adam: Naaaaw don’t look like that! I’m sure there’s lifelong love FOR YOU!

Hade gift mig på fläcken med Adam om det inte vore för den lilla detaljen att han är gay. Nu ska han få bli min wingman i stället. Han har redan gjort framsteg på den fronten. Det fanns nämligen en (1) kille i vår ålder på festen som vi enades om var ”cute” och Adam messade mig just i detta nu att han när jag lämnade kalaset hade stegat fram och plockat hans nummer. Om det var för egen användning eller för min skull förtäljer i och för sig inte historien, men framåtanda som den ska premieras! (Jag har frågat om han vill följa med oss ut på lördag, Sara, ni kommer ÄLSKA varandra.)

I kväll ska jag äta middag med världens bästa Elin som är i stan på kurs i några dagar. Fast först ska jag gå på Bergman-auktion. Någon som är sugen på ett Ingmar Bergman-Fia med knuff?

Veckans bild

Jahapp, då går jag och lekleder IDOL-partyt. Har försökt klä ut mig till Beyoncé, det gick inget vidare, men jag hoppas på att kunna komma undan som Shania Twain. Mest för att ingen av nioåringarna lär veta vem hon är. Hon har i vilket fall ett stort hår, som jag.

Om ni undrar varför jag ser så förstörd ut... så är det för att jag var på mc-fest i går. Mer om det i nästa rapport.

Armen the revival

Var på massage nyss. Massösen knådade min onda arm, min rygg och min nacke och det var skönt, men av någon anledning blev jag sur. Jättesur. Hon lyckades alltså knåda fram någon slags bitterknöl, det var ju kul. Och nu har jag ont i den onda armen igen så inte hjälpte det heller.
Tydligen måste jag sluta sova på höger sida, som jag nästan alltid gör. Det borde jag ju kunnat räkna ut, men hur lätt är det att sluta sova åt ena hållet? Jag kan ju inte lägga ut spikar till höger i sängen och även om jag somnar till vänster vaknar jag åt andra hållet. Att tänka på detta gör mig ännu surare. Jag vill inte vara sur, jag vill vara glad och inte ha ont hela tiden. Jag vill kunna somna utan att ligga och vrida mig i en timme för att hitta en bekväm ställning för stör-armen. Jag vill kunna jobba utan att behöva stretcha en gång i kvarten.

AHHHHHHH.

Dessutom fyller matlaget två år i dag och ska fira på restaurang med buller och bång. Då vill man vara glad och pepp, inte sur och depp (höhö blev lite gladare av det fula rimmet faktiskt). Jag hoppas det löser sig när jag om cirka 40 minuter tar en afterwork-öl med en kollega. Då kanske jag blir avslappnad och glad. Håll tummarna.

Inget fel på den självkänslan

På söndag ska Thea ha födelsedagsfest. Idol-party. Alla ska vara utklädda till en idol och framföra ett sångbidrag inför en stenhård jury (min idé, jag tycker de måste härdas lite de där nioåringarna).

Jag: Vilken idol ska du vara nu då Thea?
Thea: Jag ska vara mig själv.

I dag är ingen vanlig dag

Första natten på en vecka när jag äntligen får sova ordentligt, utan katter som hoppar på mig eller pappor som stormar in klockan fem efter att ha begett sig mot flygplatsen en kvart tidigare, för att de glömt sina plånböcker (han hade så klart inte glömt sin plånbok, det där är ett ticks min pappa har, men det hjälper inte att säga det, man måste delta i letandet tills han hittar den i sin bakficka/väska/hand). Den första, efterlängtade natten. DÅ ska så klart århundradets mest spektakulära rån utspela sig, i princip på MIN GATA, och jag märker INGENTING.

Inte förrän jag gick till bussen, belägen precis bredvid värdedepån, fattade jag att något hade hänt. Fast jag tänkte att det nog bara var någon liten bilolycka. Tills jag upptäckte att min blondaste vän, som råkar jobba på en av våra största kvällstidningar, stod med block och penna i högsta hugg några meter bort.
Sedan grämde jag mig hela dagen för att jag inte vaknade av helikopterljuden och tog chansen att vara först på plats.

I dag kompenserar jag tydligen med att enbart skriva Strindberg-långa meningar. Det kan man också göra.

Annars har jag och min skrivbordsgranne startat ett litet krig mot en äldre herre här i huset som inte anser att kvinnor har i journalistyrket att göra. Det anser vi. Vi anser däremot inte att folkilskna människor som inte kan föra ett samtal utan att skälla har i det här huset att göra. Emmasera följer utvecklingen löpande.

I dag fyller min yngsta syster år. För nio år sedan var hon bara ett litet knyte i min famn i ett rum med utsikt på Södersjukhuset. Lilla gulliga, obstinata, tuffa, super-Thea. Det ska firas!

Ljus stanna kvar

Jag är trött. Man blir lätt det när man inte får sova i fred flera nätter i rad. Jills katt är förvisso ganska söt, men på nätterna är han helt odräglig. ”VAD VILL DU MIG?” skrek jag förtvivlat åt honom när han väckte mig för sjuhundratolfte gången vid femsnåret i morse. Jag blir tokig av att inte få sova. Det blir inga bebisar för mig på många år kan jag säga… om de inte är antingen 1, tysta, snälla och trötta eller 2, har en engagerad och pigg pappa som bara behöver någon timmes sömn per dygn. Ansök i kommentarsfältet om du tycker beskrivningen stämmer in på dig.

Förutom sömnproblemen har helgen varit fin. Jag har shoppat upp för mycket pengar ihop med shoppinggurun Ulliz, varit på Klungan-show på Södran med Gabbi och Jamilla, samt slagit runt i Stockholm city med Kakis, Gabbi och en gästartist från Frankrike. Det var dock inte så roligt som jag hade tänkt mig. Vårt mål var dans. Det blev ingen dans. Det blev i stället ett evigt köande och för långa tidsperioder i fel del av stan. Vid ett-tiden gav vi upp och åkte till Debaser. I kön träffade vi Bisse och Peter och en vän till dem. Det var trevligt av två anledningar (utan inbördes rangordning): 1, det var alldeles för längesen vi sågs, 2, vi kunde smidigt ställa oss med dem och därmed gå före halva kön, så där som man verkligen haaataaar när andra gör ni vet.

Jag och Peter har förresten en tävling nu. Bäst på att hitta mogna avokados vinner. Jag leder redan med ett – noll eftersom jag hittade en perfekt på Vivo Telefonplan i går (vägrar skriva ”Vi”, det är ett fånigt namn). Vet inte riktigt hur tävlingen ska dokumenteras, men jag är tämligen övertygad om att jag kommer vinna. Mogna avokados har alltid varit en av mina främsta talanger.

I går övertalade jag mig själv att gå ut i solskenet trots att jag helst ville ligga uppkrupen i min soffa och tycka synd om mig själv. Hatar att gå planlöst, bestämde mig därför för att gå till Globen. Orsaken till det beslutet var enbart att jag hittar dit. Tänkte inte på att det är typ världens fulaste väg, kom på det när jag gick och surade genom Årsta industriområde. Precis då ringde lyckligtvis ena delen av dejtföljetongsparet och bjöd in mig på pizza, så jag hoppade snabbt på en tvärbana och åkte till Aspudden. Dejtföljetongsparet har nämligen både förlovat sig och flyttat ihop – jag borde bli matchmaker på heltid. De berättade om en spindelfylld semester och livet på två av Sveriges största tidningar och sedan gick jag hem igen.

I morgon ska jag åka till Jämtland.

En ska bort

Jag har en ny klänning och en katt på helgbesök. Nu ska två av oss gå ut och dansa.

Goddag yxskaft (-Emma!)

Jag har ett märkligt ticks som jag måste jobba bort. När jag tar i hand med någon säger jag automatiskt ”-Emma.”. Det låter kanske inte så jobbigt, för oftast presenterar man sig ju när man tar i hand.

Men inte alltid.

Scenario ett:
Kollega: Jaha, hej, det är du som är Emma alltså! *skakskak*
Jag: - Emma.

Scenario två:
Rekryterare: Hej Emma, vad roligt att se dig igen, kul att du kunde komma! *skakskak*
Jag: - Emma!

Ni fattar. Jag framstår ju som en lite efter person. Inte intrycket jag helst vill göra.

Frusen men glad

I går var en bra dag. Träffade exkollegor på kvällen och drack vin, åt middag och pratade om folk från förr. Vi ses inte så ofta, vilket är trist på många sätt, men roligt eftersom det alltid finns så mycket skvaller att catcha upp on när det väl blir av. Jag åt världens godaste vongole och framåt 22-snåret fick vi sällskap av två fransmän. Fransmän pratar snyggt till och med när de talar svenska.

Någon gång under kvällen ringde också min styvfar och bad om ursäkt om han hade sårat mig kvällen innan. Han hade haft dåligt samvete för detta hela dagen, helt i onödan eftersom jag inte var det minsta sårad. Vet fortfarande inte ens vad som skulle kunna ha sårat mig, vilket i och för sig troligen beror på att jag inte lyssnade så noga på vad han egentligen sa när vi åt middag. Det var gulligt av honom att ursäkta sig i alla fall, även om det inte behövdes.

På vägen till kollege-middagen sprang jag in i Oskar. Blev inte så förvånad eftersom jag springer in i folk jag känner överallt nu för tiden, kan inte röra mig i stan utan att säga hej till höger och vänster. Har Stockholm krympt eller jag växt? Det är frågan. Eller så har jag bara hamnat i en cirkel som jag delar med större delen av min bekantskapskrets. Oskar var inte så glad. Han tyckte ALLT var tråkigt. Det tycker jag också, men när någon annan säger så måste jag genast gå i tvärtemot-läge. Tillbringade därför en liten stund med att komma på positiva saker med tillvaron för att han skulle ändra uppfattning. Vet inte hur det gick med den saken, men själv blev jag lite gladare. Alltid nåt.

I dag mejlade jag min hyresvärd för att fråga när de tänkte sätta på värmen egentligen, jag FRYSER IHJÄL. Fick ett mycket otillfredsställande svar: ” Vad gäller värmen så slår den på och av automatiskt utifrån hur varmt/kallt det är vilket gör att den här perioden ofta upplevs kall för värmen slås på nattetid när det är kallt men hinner inte riktigt komma igång förrän det är dag och varmt och då slår den ifrån igen. Men elementen invändigt känner av att det håller korrekt temperatur så även längre fram kan elementen kännas kalla för de slår ifrån så fort det är tillräckligt varmt”

Jaha. I så fall undrar jag vad min hyresvärd menar med ”tillräckligt varmt”. 16 grader?

I natt får jag en övernattningsgäst för första gången någonsin i min fina lägenhet. Min pappa blir personen som får äran att sova över. Själv får jag äran att därför sova för första gången på min soffa. Eftersom pappa är cirka 187 lång tror jag nämligen inte han skulle trivas så bra där. Vad gör man inte för den äldre generationen, som jag brukar säga. Nä det har jag aldrig sagt förut. Men nu ska jag börja med det. Eller så kanske jag sover så dåligt på soffan att jag aldrig yttrar orden igen. Den som lever får se.

Tack igen Death Cab

I once knew a girl
In the years of my youth
With eyes like the summer
All beauty and truth
In the morning I fled
Left a note and it read
Someday you will be loved.

I cannot pretend that I felt any regret
Cause each broken heart will eventually mend
As the blood runs red down the needle and thread
Someday you will be loved

You'll be loved you'll be loved
Like you never have known
The memories of me
Will seem more like bad dreams
Just a series of blurs
Like I never occurred
Someday you will be loved

You may feel alone when you're falling asleep
And everytime tears roll down your cheeks
But I know your heart belongs to someone you've yet to meet
Someday you will be loved

You'll be loved you'll be loved
Like you never have known
The memories of me
Will seem more like bad dreams
Just a series of blurs
Like I never occurred
Someday you will be loved

You'll be loved you'll be loved
Like you never have known
The memories of me
Will seem more like bad dreams
Just a series of blurs
Like I never occurred
Someday you will be loved
Someday you will be loved

Tjejen som inte kunde tala med hundar

Thea: Jag älskar Lajka MYCKET mer än hon älskar mig.
Jag: Nä, det tror jag inte. Hon tycker ju om dig mest av alla.
Thea: Ja, men inte ALLS lika mycket som jag älskar henne.
Jag: Men om du går långa promenader med henne och ger henne mat så blir du ju hennes favoritperson. Hundar tycker bäst om dem som leker med dem mest.
Thea: Vadå kan du läsa hennes tankar eller? Kan du se in i hennes huvud? Så tror jag knappast att det är.
Jag: Eh.. nä.. men.. okej.

Kontaktsökande och björnar

Jag sov så konstigt i natt. Först drömde jag en mardröm som jag inte minns nu, men som var så otäck att jag vaknade och inte vågade somna om på länge. Sedan tryckte jag huvudet så hårt mot kudden att mitt ansikte domnade bort och ena örat somnade och började stickas så hårt att jag vaknade igen. Misstänker att allt detta grundade sig i att jag låg och tänkte på vad som skulle hända om jag blev våldtagen innan jag somnade. Konstruktiv och mysig grej att fundera över på kvällskvisten.

En annan sak jag funderar över är om några ur det manliga släktet läser här, förutom Blåskägg? Kan ni inte ge er tillkänna i så fall? Ni behöver inte uppge namn, personnummer och adress, ett hej räcker gott. Har fått för mig att nästan bara kvinnor läser bloggar, men jag har haft fel förut. Min blondaste vän och Bisse är också ursäktade från övningen, er känner jag till.

Jag läste för övrigt en himla rolig killes blogg för ett par dagar sedan. Snygg var han också. Som vanligt har jag dock glömt bort vad bloggen hette och nu hittar jag den inte igen, så om någon känner sig träffad av beskrivningen är det fritt fram att länka.

Okej, nog med kontaktsökande för i dag.

Annars stod under tisdagen på min agenda ett möte med två personer. Jag var iklädd nya byxor inköpta för tillfället (utan din hjälp Ulliz, hoppas du godkänner dem) och kände mig ganska nöjd och självsäker. Det var ett konstigt möte. Jag förstår fortfarande inte vad de ville, men de berättade att de gillar mig och min ”profil”. Det är ju alltid kul att höra.
Sedan lunchade jag med en man vi brukar kalla syltis, för han ville höra om mötet. Tror inte den berättelsen gav honom så mycket. Tror heller inte enbart han ville höra om mötet, utan också kolla om jag var gladare än sist vi sågs. Det var jag!

Eh, ja. Nu ska jag skriva en artikel om björnar, håll utkik efter den Jenni!

No more pity-songs

Råkade hamna på en efterfest i lördags. Jag kände bara en person som var närvarande, en journalist förstås. Resten var antingen också journalister eller bibliotekarier. Tror det stod lika mellan oss och biblioteksfolket faktiskt. En av bibliotekarierna berättade att hon hatar böcker. ”Jag bränner dem”, sa hon. Förmodligen var hon trött på frågan vilken bok hon gillar mest. Jobbet som bibliotekarie handlar inte om böcker, utan om sortering, förstår ni.

Fast jag trodde nog ändå att folk som jobbar omgivna av böcker hela dagarna gillade dem åtminstone lite grann. Ska aldrig mer förutsätta det.

En av de andra bibliotekarietjejerna var oerhört full. Det var också hennes lägenhet vi befann oss i och hon gick från att vara lite allmänt påstruken till totalt oredlig. Möjligen hade hennes halsande ur en vodkaflaska något med detta att göra, jag vet inte. Jag tyckte hennes kompis skulle ingripa lite smått, men hon var upptagen med att… jag vet inte vad hon gjorde. Inget ingripande skedde hursomhelst och full-bibblis ägnade sig därför med full kraft åt att försöka ragga upp festens enda singelkille.

Det var först ganska roligt att beskåda. Sedan blev det mer olidligt, eftersom desperation lyste i både flickans och pojkens ögon, men den var av helt skilda slag. Den ena av ensamhet. Den andra av obekvämlighet. Inte en perfekt kombination.

Jag lovade mig själv där och då att aldrig bli så ensam att jag nöjer mig med vadsomhelst, till och med att behöva övertala någon att ligga med mig.

Annars innehöll festen roliga inslag, som samtal till isjouren och tävling i att gå upp i brygga. Jag vann. Sedan gick jag hem. Det sista jag hörde var full-bibblis som bönföll singelmannen att sova hos henne och singelmannen som försökte säga nejnejnejnej. Huu.

Oskar påminde mig för några dagar sedan om att det inte finns någon som är lika charmig som jag när jag är glad. MEN JAG ÄR INTE GLAD NU tänkte jag först trotsigt. Sedan tänkte jag lite till och kom fram till att det är 1, roligare att vara glad, 2, roligare att ses som charmig än ocharmig. Alltså jobbar jag på att vara glad. Det går oväntat bra, för egentligen har jag ju inget att vara ledsen över. Jag försökte exempelvis inte ragga upp någon som verkligen inte ville ha mig i helgen, jag bor inte i ett cykelrum som psykgubben med jättehunden tydligen gör och jag är bäst i stan på att laga min favoritlasagne. Jag är också bäst i stan på att glömma mina matlådor lite här och var, senast i morse på bussen, men det är väl det där professorsdraget som mamma brukar prata om att jag har. Och professorer är oftast smarta. Allt går att vända till sin fördel!

Har för övrigt förbjudit mig själv att lyssna mer på ”Bleeding all over you”, ”No more lovesongs” och ”Loneliest city”. Inget mer självömkande. Lyssnar i stället på ”Jävel på kärlek” med GES.
Mycket bättre themesong för mitt liv.

En mamma i Belgrad och en i Liljeholmen

Matlag hos Sarah. Kaffedags. Jag får en kopp med så mycket mjölk i att drycken är halvljummen.
Jag: Kan jag få lite mer kaffe i?
Sarah: Ja, men jag tyckte inte du skulle ha så mycket, då kommer du bara inte kunna somna och så blir det jobbigt!
…
Sarah: Jag vet inte varför jag försöker bestämma över ditt kaffeintag, men jag tänkte verkligen att du inte skulle ha så mycket kaffe.

Hundar, hundar, går på promenad

I går kväll tog jag med mig mammafamiljens hund Lajka på promenad. Först var jag i och för sig tvungen att argumentera med Thea i tio minuter eftersom hon blev sur för att hon inte fick följa med och därför inte ville släppa i väg SIN hund (”Asså Emma, jag är allvarlig. Du får inte ta henne.”) men sedan trippade vi i väg med Liljeholmen som mål, där vi skulle möta Kakis och ta en sväng runt Trekanten.
Man kan tycka att det borde vara rätt enkelt för en Hägerstentjej som jag att hitta från Telefonplan till Midsommarkransen. Jag vet inte om det var för att jag fnittrade så mycket åt världens gladaste hund Lajka, som försökte attackpussa alla människor vi mötte, eller om jag bara var allmänt förvirrad, men fel gick vi i vilket fall. När vi hade gått och gått och gått i säkert 20 minuter såg jag ett välbekant hus framför mig… mitt hus! Vi hade alltså gått i en cirkel och fick genast vända och göra om, göra rätt.

Till slut fick vi hoppa på en buss. Det tyckte Lajka var det läskigaste hon någonsin varit med om (hon hade ännu inte träffat musen som skrämde slag på henne några minuter senare), så hon gömde sig mellan mina ben hela resan. Gullehund.

Vi kom fram till Kakis sent omsider och började traska runt sjön. Det var mysigt. För övrigt behöver man ingen annan träning om man tar en prommis med fröken Lajka några gånger i veckan, för hon vill inte hålla på och slögå, hon vill helst galoppera. Kändes också skönt att ha med sig en hund när vi råkade komma in på delen av promenadstigen som inte var upplyst, även om hunden i fråga troligen mest hade pussat potentiella våldsverkare.

När vi nästan var hemma mötte jag och Lajka kvarterets psykgubbe, som brukar ströva omkring barfota med en massa skräp och en vanvårdad jättehund som han av någon anledning snaggar kring halsen. Hunden verkar väl snäll, men den är stor och jag litar inte på dess husse, alltså ville jag inte att lilla Lajka skulle hälsa. Psykgubben hade en annan inställning och tvingade mig att trycka mig mot en vägg och smita ut från tunnelbanestationen där vi möttes bakom en soptunna. Då blev han arg och ropade ”VARFÖR SKA DU VARA SÅDAN DÄR?” och började springa efter oss med sin stora hund, varpå jag också började springa, vilket Lajka tyckte var så kul att hon började hoppa och studsa av glädje.

Vi kom undan. Men med tanke på hur ofta jag brukar se den där mannen känner jag mig inte helt säker. Tänk om han släpper jättehunden lös på mig nästa gång vi ses?

I svininfluensans grepp

Kollega: Är man normal när man spritar sitt äpple innan man äter det?
Jag: Nej.

Nya "går du hit ofta"?

Jag och Sara sitter på tunnelbanan en fredagkväll. Uppklädda till tänderna, glada ner i tårna. Vi pratar om något intensivt som vanligt, sitter mittemot varandra, bredvid oss två okända killar som jag såg i ögonvrån när de slog sig ner. Efter en stund känner jag mig påtagligt utstirrad, tänker att han bredvid mig måste titta på något utanför fönstret (i tunneln... eh). Tittar dit, möter hans blick som är fastnaglad vid mig.

Han: Chachacha!
Jag: Va?
Han: Chachacha!
Jag: Eh, vi ska gå av nu Sara.
Han: Nähä, det funkade inte. Men gå då! Gå av ni bara!

Han såg i övrigt helt normal ut. Skenet bedrar så ofta.

Orkar inte annat

DAGENS VILL HA: Ro i själen.
DAGENS KLÄDSEL: Grå strumpbyxor, svart kjol, svart tröja, lila varm kofta. Ändå frusen.
DAGENS SMINK: Inget.
DAGENS FRISYR: Någon slags panik-tofs.
DAGENS HÄNDELSE: Det har inte hänt något av värde i dag tror jag.
DAGENS LÅT: Cry cry cry med Cash. Ja, jag vältrar mig.
DAGENS PLANER: Hämta syster från hennes gympa, få besök av makarna som ska borra upp saker åt mig. Skönt.
DAGENS SAKNAD: Fyllnaden av det där hålet i magen.
DAGENS DUMMASTE: Folk som inte tycker det är värt att göra något, för det blir ju ändå inte bättre.
DAGENS SJUKA: Jag önskade mig en sjukdom i morse för att få ligga kvar i sängen, men det blev inget med den önskningen.
DAGENS DROG: Te och youtube.
DAGENS KRAM: Ingen kram i dag. Fick en efter midnatt i och för sig, när jag sade hejdå på en tunnelbaneperrong. Hoppas på några till i kväll av systern och makarna.
DAGENS PUSS: Ja, det förekom säkert någon på min panna på samma perrong.
DAGENS KÖP: En frukostmacka.
DAGENS GODIS: Inget sånt. Äter sällan godis, särskilt inte på dagtid när folk ser mig.
DAGENS HUMÖR: Dämpad.
DAGENS ORD: Blåbär.

På tal om tårar

Jag mensvärker, hjärtvärker, ångestvärker. Hela jag är en värk. Jag är som lilla tjejen som grät så det skvalade över hela Vasastan, förutom att jag inte släpper ut det som hon gjorde, jag låser in mig på toaletten och baddar ansiktet i ljummet vatten i stället.

Min pappa säger att dagen kommer då jag tänker, hur kunde jag nånsin gråta?
Jag hoppas att den kommer väldigt snart.

Ensammast i Sverige

När jag var på väg hem från Vasastan i lördagsnatt hörde jag plötsligt någon som grät så förtvivlat så det skvalade över hela Birkagatan. Jag fortsatte först att gå lite tveksamt, men gråten var så ihärdig och hjärtesnörpande att jag var tvungen att gå bort till den lilla tjejen som satt i en port och knappt kunde andas för hon snyftade så. Den lilla tjejen var kanske 18 år gammal och jag var beredd på att hon inte skulle vilja prata med en främmande person som kom och störde i sorgen, men det ville hon. Hon var full och det var hennes kompis också, kompisen som visade sig ha blivit jättearg, slagit till gråtande tjejen och försvunnit. Gråtande tjejen grät dock lika mycket över att ha blivit slagen, som av oro för sin kompis som var så berusad och borta.

Hon försökte ringa kompisen på mobilen, men ingen svarade och när mobilen sedan ringde i hennes hand var hon för upprörd för att kunna kommunicera, så hon gav luren till mig. I andra änden fanns en tredje orolig vän, de hade alla varit på samma fest och kommit ifrån varandra. Vännen väntade vid tunnelbanan och jag lovade att följa ledsna tjejen dit, vilket jag också gjorde, medan jag klappade henne på ryggen och lovade att allt skulle kännas bättre nästa dag, när kompisen kom på hur dumt det var att slåss och båda hade lugnat ner sig och nyktrat till. På perrongen hittade vi telefonvännen och en kompis till som öppnade famnen och lät ledsna tjejen gråta med förnyad styrka i hennes armar. Telefonvännen å sin sida kramade mig och tackade så hemskt mycket för hjälpen och sa att inte många hade gjort det jag gjorde.

Jag vet inte jag, kanske inte, även om jag inte gjorde så mycket. Tårar är läskiga saker och folk vill ogärna lägga sig i. Men jag vet att om jag satt och grät så det ekade på en tom gata mitt i natten, så skulle jag nog vilja att någon frågade om jag var okej i alla fall. Det kan ni ju tänka på om ni skulle springa på mig i den situationen någon gång.

Upside down

I natt när jag kom hem hade någon vänt upp och ner på alla cyklar som står parkerade utanför mitt hus. Det tycker jag tyder på att det finns ett visst mått av humor i grannskapet.

Nu ska jag fira bästa systern som fyller 20 i dag. Hurra, hurra, hurra!

Gästbloggare

Min mamma har flyttat nu. Det är tråkigt. Det innebär att hon skriver långa mejl igen. Det är roligt.

I morse fnittrade jag högt åt detta:
"GPS:en fick oss ut på en konstig väg utan ände, grusväg kantad av träd och en
ravin på ena sidan, efter en km sa Patrik, rösten i gps:en: "vänd så
snart du kan vänd så snart du kan...." efter att först ha föreslagit ta
till höger, där det inte fanns väg utan bara ravin. PUH!
Men morfar tyckte glatt att så här roligt hade han inte haft sen vi var
små... då var vi ute på lika snåriga vägar."

Hahahaha. Det blir förstås roligast om man, som jag, kan se mamma och morfar i den där bilen på väg över ravinens kant. Mamma livrädd och ilsken, morfar skrockande. Han skrockar mycket min morfar. Han är dessutom bestämt emot strandhäng - det byggde inte den svenska välfärden.
Lyssna!

I dag är det fredag. Det hurrar vi för!

Married life 2

Träffar fru till kollega ute på jobb.

Hon: Åh! Hälsa P! Pussa honom från mig!

Hmmmjaaa...