På allmän begäran

Eller okej, på mammas och Jamillas begäran i alla fall. Mamma mejlade häromdagen att hon vill att jag ska blogga om ALLT jag gör. ”Vad gör du, hur mår du, vad äter du allt sådant jag kunnat följa på din blogg. Har du för mycket att göra eller är du less på att blogga?”

Så, detta är tillägnat mamma.
Den här veckan har jag flängt runt ganska mycket. Jag har sett en väldigt tråkig utställning på Armémuseum, en väldigt dålig hyrfilm och ätit bland annat sushi (på din restaurang, lillasyster). Jag har varit flitig på mitt jobb trots att stämningen störtdök i samband med den presenterade omorganisationen. Jag har varit på matlag med alla medlemmar representerade och känt mig lycklig över hur fina människor jag har omkring mig och jag har lunchat med Jamilla och fått en försenad födelsedagspresent – en vattenflaska och svettband! Jag tror att hon möjligen försöker säga mig något...

I går var jag hemma hos Fia och åt lax med ugnsbakade rotfrukter samt pratade om allt och ingenting och drack en massa vin. Det är utmanande att försöka berätta sina historier på engelska i stället för på svenska, särskilt när man försöker prata lika snabbt som vanligt. Anledningen till språkkravet var att även vår fina Seattle-Adam var med på middagen. När han gick pratade vi om hans skratt, det är så himla hjärtligt. Han får en att känna sig som den roligaste människan alive, det är troligen en av orsakerna till att Adam på kort tid tagit en självklar roll i min vänskapskrets.

I fredags var jag på söder med en massa bankirer och lyckades med konststycket att inte känna igen min kollega Tomas. Det var konstigt, för jag gillar verkligen Tomas. När jag fattade vem han var fick jag be om ursäkt i en halvtimme, han sa att han aldrig känt sig så dissad i hela sitt liv. I fredags åt jag för övrigt grillad kyckling, makaroner och en tomat, mamma. I fredags fick jag också besök på jobbet av min yngsta syster som hade glömt sin hemnyckel hemma. Hennes pappa ringde mig i panik vid tretiden på eftermiddagen, när jag satt och var extremt upptagen med att få ihop nästa dags startjobb. Det var ett sådant där läge när man känner att man preciiiiis kommer få runt det, förutsatt att man jobbar varenda minut de närmaste timmarna, så jag blev lätt stressad. Men duktiga Thea och hennes 13-åriga barnvakt hittade utan problem helt själva till DN-huset, jag behövde bara springa ut till receptionen med nyckeln.

I dag vaknade jag tidigt och har sedan dess legat i soffan under mitt täcke. Ska om en stund kanske åka och fika med Bisse, sen är planen att gå världens längsta promenad. Eller så ligger jag bara kvar här, det känns också rimligt. Laga god söndagmiddag, tända ljus i min nystädade lägenhet och lyssna på Västerbron på repeat. Låter som en plan.

Ps. Det är roligare att skriva oftare om ni kommenterar. Bara ett tips.