Min helande tröst

I dag har jag på mig min enligt mig fulaste kofta. Har den enbart för att jag varje morgon håller på att frysa ihjäl och då helst skulle ta på mig en bävernylonsoverall, men detta var kompromissen, eftersom den trots sin fulhet är varm. Det första en kollega sa till mig när jag kom till jobbet var att jag har en så hiiiimla fin kofta. ”Den klär dig så bra och den där färgen är verkligen helt rätt för dig!”
Skumt hur olika uppfattning man kan ha om samma sak.

Har haft en skön och ganska slö vecka. Tapas och vin med Öviks-Elin i måndags, som slutade med att hon sov en natt på min soffa. Mysigt. I tisdags köpte jag en hallspegel och njöt av att vara ensam i min finafina lägenhet, som jag älskar mer och mer för varje dag. Den är verkligen min trygga punkt, min oas av frid, jag vet att det låter överdrivet, men det är så. Längtar alltid dit om jag måste sova borta, väntar hellre på tunnelbanan i hundra år (eftersom jag har belagt mig själv med taxiförbud) än att sova någonstans mer närbeläget när jag varit ute. Allt är värt det om jag får komma hem. Till min lägenhet, där jag har allt jag behöver och vet vart allting finns.

Jag har aldrig riktigt haft det så förut, aldrig bott någonstans som bara är mitt. Det är väl därför det känns så stort och skönt antar jag.

I går var matlaget hos mig och åt halloumisallad, i kväll ska jag bjuda några exkollegor på hemgjord gnocchi. Sen ska vi dricka vin och spela en massa spel. I morgon ska jag och Sara och kanske Jamilla den lilla samt Fia visa runt Adam till Stockholms bästa nattliv. Tror han. I verkligheten kommer vi yra runt, inte kunna enas, inte ha någon koll och hamna på Debaser, för det är det enda vi hittar till. Typ. Stackars Adam. Kanske hittar han någon mer bevandrad “local” på krogen som kan visa oss alla rätt i framtiden.

Nu: Luncha med Kakis!