Årets triumf

Lång historia relativt kort:

Har jobbat med större granskning under längre tid (för att vara jag alltså, jag sitter ju inte direkt i någon grävgrupp här, då är 1,5 vecka en ”längre tid”). Publicering skulle ske i morgon, jag har jobbat som ett litet djur. Sedan ville chef ha okej från högsta chef, som helt oväntat sa tvärnej och stoppade publiceringen.

Luften gick ur mig. Jobbet suddades ut från whiteboarden som visar nästa dags tidning. Min kollega som jag jobbat med blev lika arg, sur och oförstående som jag, men varför? Varför? Närmaste chef lovade att ta itu med saken snarast, men ”det kommer inte gå att få in i morgon”.
Kollega föreslog att vi skulle mejla högsta chefen, som en protest åtminstone, för att få en förklaring. Jag tyckte vi lika gärna kunde avlägga visit i så fall. Vi tittade på varandra.

Sedan gjorde vi det.

Gick in till högsta chefen som jag aldrig tidigare pratat med (som ingen särskilt ofta pratar med) och bad honom att ompröva sitt beslut. Sa att han kanske inte fattat hela bilden. ”Jag lyssnar”, sa han och både jag och kollegan darrade en smula av nervositet.
Sedan talade vi. Och han lyssnade. OCH HAN ÄNDRADE SIG! För han hade faktiskt missförstått!

När vi återkom ut på redaktionen var det med världens största leenden, alla visste vad för samtal vi hade haft och frågande blickar riktades mot oss. Ingen hade troligen haft någon större tilltro till att mötet skulle ge så värst mycket.
- Publicering i morgon! sa min kollega och försökte att inte få låta alltför segerrusig.

Då utbröt en spontan applåd ackompanjerad av jubel. Jag fick chefkramar, beröm och lovord, kollega likaså, mellanchefen sprang iväg och köpte bullar och sedan hade vi publiceringsfika under sprudlande stämning.

Fortfarande är jag alldeles rusig. Och i morgon får ni se resultatet.