Söndagssaga

Låg här och tänkte på ”halsflussar jag minns” (det gäller att roa sig när man är sjuk) och kom att tänka på en sommaren 2004. Jag hade träffat G, men vi var inte ihop. Jag tyckte mest han var en ganska störig kille som helaaaa tiden skulle uppehålla sig i min lägenhet och prata non stop.

Men så blev jag sjuk och då var det ganska trevligt att han kom hem till mig, diskade, lagade skum mat som han försökte tvinga i mig och klappade mig på min febriga panna. Han hade också lånat en bok på biblioteket, en ungdomsbok av en författare som jag avgudade i min ungdom och som han råkar känna, som han läste högt för mig medan jag låg och gnällde.

So far, so good.

Sedan ringde hans telefon. Det var den där författaren, som jag visste att han hade haft någon liten fling med för ”tusen år sedan”. G svarade glatt och berättade att han var hos mig, sin nya tjej, som han gillade så mycket. Författaren blev VANSINNIG och slängde på luren efter att ha svurit långa haranger över den löjliga lilla tjejen (mig). Jag blev också VANSINNIG, eftersom 1, vi var banne mig inte ihop och 2, genom att säga så fick han min ungdoms favoritförfattare att börja hata mig! Som om jag inte redan mådde dåligt nog! (Whyyy God, whyyyy, ropade jag troligen från min sjuksäng.)

Tvingade honom att ringa upp och ta tillbaka alltihop, men skadan var redan skedd.

En månad senare blev vi verkligen ihop och den där författaren, ptja, hon hatade mig nog under hela vårt förhållande. Kanske gör hon det än. Fast hon borde ju känt att hon fick en liten hämnd eftersom det var hon som berättade för mig om affären (haha, affären, välkommen till Days of our lives-bloggen) som slutligen satte punkt för vår relation. Eller ja. Undantaget lägenhetsannonsen då, men den orkar jag inte gå in på just nu.