Hemma.

Det känns faktiskt bara bra. Jag är pigg och utvilad och glad och solfylld. Redo att börja jobba igen, vilket jag också har gjort, fast lite på halvfart eftersom jag lyckades glömma min jobbtelefon hemma. Mejlar folk i stället. Funkar sådär.

Flyget kom till slut iväg från Amman vid sjutiden i söndags morse. När jag, arg som ett bi, hade sökt upp flygbolagspersonalen i ett hemligt litet rum kände jag att jag verkligen behövde prata med någon i samma situation för att avreagera mig lite. Valde ut en kille som hade ”supersvensk” skrivet över hela ansiktet och satte mig vid hans bord på ett kafé där de delade ut äcklig frukost för att hålla oss lugna.
Killen berättade att han bodde i Palestina och jobbade för en biståndsorganisation och att han skulle hem en månad på semester.
Jag: Hur kom det sig att du hamnade i Palestina då?
Han: Gud talade till mig när jag gick i Bibelskolan. Han sa att jag skulle åka dit och då gjorde jag det.

Jag trodde först han skojade. Det gjorde han inte. Och så gick det till när jag fick tillbringa morgontimmarna med att försöka undvika frälsning på Ammans flygplats. Till slut blev jag less och frågade hur homosexualitet och tro går ihop.
Han: Homosexualitet är en synd. Det är enligt mig inte naturligt.
Jag: Okej, trist, det är en dealbreaker för mig tyvärr. Det blir ingen frälsning i såna fall.
Han (lite buttert): Nä. Många resonerar så.

Vi diskuterade också sex före äktenskapet (”dåligt”) och evolutionen (”mest en teori”) och all in all var det ett av de märkligaste samtalen jag haft någonsin.

Kom hem till min lägenhet vid 16-tiden, städade, packade upp, lagade skaldjursfri middag och sov sedan supergott hela natten. Trots avsaknad av frälsning.