Goda grannar

Egentligen vill jag bara skriva om hur ONT jag har, men jag ska försöka skärpa mig.

I går satte jag mig på en bänk i Liljeholmen samtidigt som jag upptäckte att killen som satt där var mycket välbekant. Kunde dock inte placera honom och såklart inte heller titta på honom för att försöka komma på vem han var, för jag såg att han kände igen mig med och då måste man undvika ögonkontakt för att undvika obekväma ”Men hej! Ehhhh…”.

Tänkte febrilt på vem det kunde vara tills tåget kom, någon från jobbet kanske? Ja, det måste vara någon från jobbet. Någon på webben, någon jag aldrig hälsat på.
Tåget kom. Vi reste oss och gick på. Han fortsatte befinna sig i min omedelbara närhet så jag omöjligt kunde titta ordentligt på honom. Jag hatar att inte kunna placera folk och försökte i mitt huvud gå igenom alla sammanhang jag möjligen kunde ha sett honom i.

Telefonplan. Jag går av. (Notera att jag byter tempus här, det gör jag väldigt ofta mitt i texter. Rätt dålig egenskap hos en journalist kan tyckas.) Det gör han också! Och tittar sig över axeln, på mig, för att sedan sätta iväg i en faslig fart. Då slår det mig. Han är min granne.

Känner att min israeliska styvfar kanske har en viss poäng i att vi svenskar är så himla asociala och undvikande trots allt.

(Gick för övrigt jättefort för att hinna ifatt honom och hann upp honom vid postfacken i vår trappuppgång.
Jag: Tyckte väl att jag kände igen dig!
Han: Hoho (nervöst), ja, jag kände igen dig också.

Sedan väntade vi på hissen, under tystnad. Åkte hiss, under tystnad. Sa ”hejdå!” exakt samtidigt och skiljdes åt. Det är så vår relation ser ut.)